Hemmen i den nya verlden, Första delen/17
| ← SEXTONDE BREFVET. |
|
ADERTONDE BREFVET. → |
SJUTTONDE BREFVET.
Columbia (Södra Carolina).
Så lång tid, min Agatha, sedan jag sist språkade med dig! Men dagar och timmar fara som strömmen, och jag får icke ha mången stund för mig. Jag skref till dig sist i Savannah. Kort derefter lemnade jag staden, öfverhopad med godhet och gäfvor af dess vänliga innevånare, ända i sista stunden. Min värd, M:r Tefft, skall jag alltid tänka på med tacksamhet, för hans innerliga godhet och välvilja. I sista ögonblicket tvingade han mig att låta honom betala min resa till Augusta.
Man talar om amerikanarnes förvärfningshåg, och med rätta; men man borde med samma skäl tala om deras håg att gifva. De älska att ge, som de älska att förvärfva. Just som jag skulle gå ombord, kom en svensk sjökapten, som sagt åt några personer af mina bekanta i Savannah, att han önskade se mig emedan han blifvit uppfostrad på samma ställe som jag och mamsell Lind. Jag hade haft litet roligt åt föreställningen om den uppfostrings-anstalt som vi tre skulle haft gemensam. Och när nu min sjöfarande landsman kom till mig, och vi skakade händer, frågade han: »Har mamsell ej blifvit uppfostrad i Stockholm?» Jag jakade härtill. »Jo, jo», sade han, med en betydelsefull nickning på hufvudet, »så är det, jag var viss derpå; och i Stockholm har äfven jag fått min uppfostran!» Och vi skakade händer, och den goda mannen — ty han såg ut som en god och hjertlig man — gaf mig äfven en gåfva, som jag skall taga med mig hem till Sverige. Nästan dignande under skänker, som ännu i sista stunden lades i mina armar, afreste jag.
Och denna resa uppföre Savannah-floden, som man sagt mig vara så tråkig och så enformig, jag kan ej säga huru jag njöt den! Vädret var gudomligt; och som strömmen var stark och floden hög af vår-vattnet, gick färden långsamt, och jag hade god tid att betrakta stränderna mellan hvilka floden slingrade sig, och hvilka mil efter mil, timma efter timma blott framvisade en enda scen, men denna var — urskogen. Massor af löfverk, af otaliga träd, buskarter, och vackra rankväxter, syntes hvilande på vattnet på båda sidor om flodbädden (Georgia och Carolina stränder). Hög, djup, ogenomtränglig utbredde sig urskogen der, som det sades mig, flera mil inåt landet, innan vattnet och växtverlden lemnade rum åt odlaren. Men här rådde den i sin ursprungliga yppighet och herrlighet. Jag tyckte mig vara närvarande vid den tredje skapelse-dagen, då Gud kallade växt-verlden fram »hvart och ett träd med frö i sig sjelf», dagen, då jorden öppnade sitt modersköte och frambar alla jordens örter, blommor och träd. Savannah, med dess rödbruna vatten, var en flod nyss sprungen ur kaos och rik af dess must; den hade ej haft tid att sätta sig ännu, att klara sina vatten, då de gröna växterna sprungo fram i vild yppighet; den tyckte om att leka med dem, och dessa, nyss uppstigna ur vattnet, tycktes ej vilja skiljas derifrån, men hälft längta att sjunka dit tillbaka. Blommande rankväxter kastade sig upp i trädens toppar och föllo sedan ned att åter doppa sig i flodens vågor. Ur dessa massor af grönt, bildande murar, portiker, pyramider, och de mest fantastiska massiva skepnader, blickade stundom fram ett Catalpa-träd, i en flamma af hvitgula blommor; mörkgröna, allvarsamma magnolier buro sina snöhvita blommor mot ljuset, sköna och skära som det. Sykamorer, ambraträd, tulpanträd med granna gul- och rödspräckliga blommor, mullbär, mångfaldiga arter af ek, alm och pil anmärkte jag under det jag for förbi, och högst öfver alla stodo cypresserna, med långa hängande mossor, bredande likt patriarker sina starka armar ut öfver de lägre växtfamiljerna. Ingen menniskoboning syntes till på dessa stränder, intet spår af menniskoverksamhet. Äfven det djuriska lifvet syntes och hördes ej af; och fastän alligatorer (Amerikas krokodiler) lära finnas i mängd i Savannah-floden, såg jag ej en enda; ingen fågel sjöng, allt var tyst och stilla, äfven vinden. Det var en ödslighet, full af fantastisk skönhet, och just nu i blomman af sin fägring. Endast på ett ställe såg jag, på de nakna grenarne af ett dödt furuträd, tvänne stora roffåglar sitta, påminnande »att döden var kommen i verlden».
Så gick färden (i en »high pressure»-båt, the Oregon, med tvänne flåsande skorstenar) uppföre floden, mil efter mil, timma efter timma, under det morgon och afton, sol och måne, syntes täfla om att försköna skådespelet. Och jag sjöng i min själ, såsom fordom Georgias äldsta kolonister: »huru skön är skapelsen, huru herrlig dess skapare!» Och sedan tänkte jag: »hvilket poem, hvilken herrlig romans är ej denna verldsdel i sitt naturlif! Hvilken rikedom, hvilka sköna, skiftande scener sluter den ej i sitt sköte!» Jag var nu åter allena med Amerika, och Amerika öppnade för mig sina mysterier och lät mig förnimma sin rikedom, kommande slägters arf.
Savannah-floden utgör gränsen emellan Carolina och Georgia. I Carolina hade jag ömt älskade vänner; men Georgia älskade jag mer, och vände mig mot dess strand som mot ett friare, ungdomsfriskare land. Farten var mig en oupphörlig fest; och jag ville blott tiga och njuta. Men för att kunna det, måste jag, i salongen, undvika en flock vackra, men vilda unga flickor, ute på egen hand på något »pleasare party», och som sprungo hit och dit, pratande, ropande och skrattande; och på däcket ett par herrar, plantage-egare, som voro artiga och ville samtala, men talade blott »bomull, bomull, bomull», och huru verlden allt mera började vända sig omkring den amerikanska bomulln. Jag flydde från dessa bomullsdyrkare, och sökte få vara allena med floden och urskogen, och skuggorna och ljuset der. I den unga flocken af flickor var äfven en yngling, en vacker, ung man, bror eller slägtinge till någon af dem. Han skulle sednare på qvällen lemna fartyget. De vilda unga flickorna togo fatt på honom, omfamnade, kysste honom, den ena efter den andra, under lek och skratt, medan han hälft förtretad, hälft tjusad, sökte slita sig lös ur deras armar. Hvilka intryck månne den unge mannen skall medföra af detta natt-uppträde? Icke blir det aktning för qvinnorna. En af de äldre herrarne på däcket skakade sitt hufvud öfver flickornas uppförande: »they made a fool of that young man!» sade han. Först sent på natten fick jag sofva, för larmet som dessa unga flickor förde. Nästa dag var söndag, och jorden tycktes fira en helgedag, så stilla, och så högtids-prydd syntes naturen. De vilda, unga flickorna blefvo stilla, och samlade sig utanför min hytt, hvars dörr utåt flodsidan var öppen. De voro tydligen stämde att höra och tänka något allvarligt. Helgedagens frid hvilade öfver de unga. Och hade någon såningsman, af himlen sänd, nu utsått sanningens säd och det högre lifvets begrepp i dessa unga själar, så hade utsädet säkert fallit i god jord. Jag tror på qvinnonaturens medfödda innerlighet och frändskap med den högsta, och det gör mig ondt när jag ser den förvildad såsom här. Icke att jag tycker att en vild stund betyder mycket i ett menniskolif. Allt beror dervid på grundriktningen af det hela. Men lemnar man naturen åt sig sjelf, så blir deraf en vildmark, och vildmarken i menniskonaturen är vida mindre skön än urskogens (och äfven denna vore ej godt att lefva uti). En högre naturs ordnande ande måste taga hand om den unga hedningen, för att göra honom fullt menniskovärdig och skön.
Fäder och mödrar i den unga nya verlden synas
ej rätt besinna det gamla goda ordspråket: »vanan är
andra naturen», och det lika goda: »det är lättare att
stämma i bäcken än i ån». Mot natten, denna dag, landsattes de unga flickorna
här och der vid plantagerna, hvarifrån båtar kommo
till fartyget för att afhämta dem, och från flodens
stränder hörde jag kärleksfullt välkomnande röster, och
såg vänliga eldar lysa i det djupa mörkret. Ty den
unga månen var redan nedgången, och nattmörkret är
mycket mörkt här denna tid, då, på vår himmel,
aftonrodnaden lyser upp jord och himmel, till dess den
aflöses af morgonrodnaden.
Det var på lördags-eftermiddagen jag gick om bord i Savannah. På måndagsmorgonen var jag framme vid Augusta, der den hyggliga, hederliga M:r Bones afhämtade mig i sin vagn till sitt hus. Och här blef jag med stor vänlighet mottagen af hans fru, en särdeles hygglig irländska, med ett vackert ansigte af engelsk karakter, men med mildare tycke, och af Hannah Longstreet, den bleka flickan från söder, som jag såg först under färden öfver oceanen och tyckte så mycket om. Med glädje fann jag henne nu betydligt bättre af sin europeiska tur, och i sitt hem och i kretsen af de sina ännu älskvärdare än tillförne.
Här tillbringade jag några rätt trefliga dagar, mottagande besök blott om aftnarne, och görande på förmiddagarne utfarter till plantager i trakten samt till andra ställen. Äfven här fick jag väl ofta höra och besvara samma triviala och ledsamma frågor; — en af de värsta och vanligaste är: »komma de förenade staterna upp mot edra förväntningar?» — Men jag lärde äfven känna några förträffliga menniskor, både män och qvinnor, sanna kristna och nya verldens medborgare, som i stillhet utföra befrielsens verk, klokt och verksamt, i det de hjelpa slafvarne på sjelfbefrielsens väg, på så sätt nämligen, att de gifva slafvar tillfälle att förtjena penningar, hjelpa dem att förkofra dessa, och uppmuntra dem till flit och välförhållande genom utsigt till befrielse inom en viss tid af få år, ibland kortare, och sedan låta dem få den frihet de arbetat för. Hvad de syntes mig vackra, när jag såg dem, isynnerhet en äldre man och ett äldre fruntimmer; hvad de syntes mig goda och älskansvärda! Hvad jag kände mig lycklig att lära känna dem. En af dessa menniskovänner hade försträckt en negerqvinna ett litet kapital, hvarmed hon på egen hand hade företagit ett arbete, genom hvilket hon icke blott månadtligen betalade sin egare ränta för den summa penningar för hvilken han köpt henne, men med detsamma funnit medel att ur slafveriet friköpa fyra af sina barn, det femte återstod ännu, och äfven detta skulle snart bli fritt genom en välvillig mans penninge-bidrag. Men hvad tyckes om denna slafvinna, som ej frågar efter att sjelf förblifva i slafveri, blott hon kan friköpa sina barn?! Sådan moder hade i Athèns och Spartas tider blifvit utropad som »en ära för menskligheten». Men denna moder förblir en okänd slafvinna. Sannt är, att hon finner sig väl i sin ställning, och önskar ej en frihet, som hon vid sin ålder ej kunde vinna utan att byta ett sorgfritt lif mot ett besvärligare — åtminstone i Liberia. »När jag blir gammal, så att jag ej orkar arbeta», säger hon, »så får mitt husbondfolk sörja för mig!» Och så tänka många äldre slafvar, och bry sig icke om att få en frihet hvarunder de måste sörja för sig sjelfva. Och det är godt, när husbondfolket är godt, och icke dör förr än de gamla slafvarne. I sådant fall är dessas öde högst ovisst, och blir stundom, under främmande egare, långt sämre än husdjurens.
Under mina besök på ett par plantager fann jag klart, att fruarne sågo på mig med misstänksamma blickar. En af dessa fruar tyckte jag icke dess mindre om. Hon syntes mig en frisk, vacker, moderlig natur. Jag begärde hennes tillstånd att se mig om i slafbyn nära herrskapshuset. Hon samtyckte kallt, och följde med mig. »The hands» (»händerna», så kallas i söder arbets-negrerna, »the field-hand» på plantagen), voro nu ute på åkern, att sköta kornet, och deras hus voro tillästa. Ett par voro dock öppna, och i dessa gick jag in. I ett af dem satt, på sin bädd, en gammal neger med en sjuk fot; han sjelf och allt i huset bar prägel af omsorg och god skötsel. »Han är väl vårdad på sin ålderdom, ty han är en af vårt folk», sade M:rs E. högt till mig, så att negrerna kunde höra det; »vore han fri, så skulle han ej bli vårdad så?» — »Hvarföre?» tänkte jag, men tyst för mig sjelf, ty jag ville ej tala högt för negrernas skull. — »Äfven vi, på våra gods i Sverige, ha gamla och sjuka tjenare; och ehuru de äro fria och njuta fritt all den lön de förtjena, anse vi det icke mindre för rätt och pligt att draga all möjlig vård om dem i deras sjukdom och ålderdom, och, om de tjenat oss väl, att göra denna ålderdom så lycklig som möjligt, så långt våra medel sträcka sig. Så åtminstone göra goda husbönder i Sverige. De elaka der må, jemte de elaka slafhusbönderna här, fara — — dit de höra. Detta ville jag dock ha sagt åt M:rs E., och skulle ha sagt det om vi blifvit ensamma; ty jag kunde ej annat än se i henne en litet stolt, men i grunden ädel natur, som, genom abolitionisternas obillighet mot slaf-egarens ställning, blifvit drifven till obillighet emot arbetarens, men som kunde och skulle inse sanningen, när den utan polemisk bitterhet hemställdes till hennes fria dom. Men jag fick ej tillfälle att anställa profvet, ty vi blefvo aldrig ensamma.
Slaf-byarne i Georgien ha samma utseende som de i Carolina; slafvarnes vilkor på plantagerna syntes mig ock de samma. Den goda och den elaka husbonden gör enda skillnaden; men den är också, i sådana förhållanden, omätlig. »Här bor en plantage-egare, känd för att vara grym mot sitt folk!» sades mig en gång, då jag åkte förbi ett vackert landthus, nästan gömdt af lummiga träd och buskar. Detta vet man; och man umgås ej gerna här med en sådan man. Men det är allt. Rättvisans engel, och kärlekens ej heller, vågar sig icke in i dessa mystiska lunder, der menniskor offras. Hvilken hedendom midt i kristendomen! Men denna hamnar sig också på den hvita racen, och detta ses i många ting.
En dag besökte jag i skogen ett fattigt folk af de såkallade »jordätarne»; det är ett slags uselt, hvitt folk, som finnes i mängd i både Carolina och Georgia, som lefver i skogarne, utan kyrka och skola, utan härd och stundom utan hus, men ändock sjelfständigt och stolt på sitt vis, och som af ett sjukligt begär drifves att äta en slags fet jord som finnes här, till dess denna smak blir en passion, lika stark som kärleken för starka drycker, ehuru den småningom förtär sitt offer, låter dess hud gråna och kroppen snart blandas med den jord hvaraf den närt sig. »Clay-eaters» kallar man dessa jord-ätande laglösa. Alan vet icke hvarifrån de kommit, och knappt huru de fortlefva, men de, såväl som det s. k. »Sandhill people», fattigt hvitt folk, som lefver i de magra, sandiga trakterna af södra staterna, finnas i mängd här. »Sandhill-folket» är vanligen lika sedeslöst som okunnigt; ty då staternas lagar förbjuda att lära negerslafvarne läsa och skrifva, och i följd deraf skolor icke kunna bära sig i länder der hälften af folkmängden utgöres af slafvar, och landet derföre är föga befolkadt, så förblir det fattiga hvita folket på landsbygden utan skolor och så godt som utan undervisning. Dessutom felas hos detta folk känslan af arbetets heder och väckelsekraft. Det första en hvit man här gör då han förvärfvat något penningar, är att köpa sig en slaf eller slafvinna. Och denna måste nu arbeta för hela huset. Det fattiga husbondfolket sätter en ära i att göra ingenting, och låter allt arbete förrättas af slafven. Slaf-arbete är vanligen klent arbete, och blir så än mer under en lat husbonde. Huset förkofras ej deraf. Och svälter husbondfolket; så svälter slafven, och alltihop blir elände. — Men åter till jordätarne.
Herr Grön och hans familj voro goda exemplar af detta slags folk. De bodde djupt inne i en skog utan vägar och stigar. Det var en het och qvalmig dag, och det var qvalmigt i skogen. Plantor af gift-eken (en slags dverg-ek, hvilken säges vara mycket giftig) växte öfverallt i sanden. Långt in i skogen stod en ny-timrad stuga, ock barmhertigt folk hade hjelpt familjen derinom, att få tak på den. Här bodde man och hustru med fem eller sex barn. De hade tak öfver hufvudet, men det var också allt; något slags bohag såg jag ej till, ej heller spisel, och dörr fanns icke. Men herr Grön, en fryntlig liten, femtioårig man, var förnöjd med sin verld, med sig sjelf, sina barn, och isynnerhet med sin hustru, hvilken han beskref som den bästa qvinna i verlden, och tycktes vara förtjust uti. Hustrun, ehuru grå som jorden till hy och kläder, och ynkligt mager, var tydligen helt ung ännu, och en verklig skönhet till anletsdragen. Hon såg god, men ej glad ut; var tyst och såg mycket på barnen, de vackraste, präktigaste odöpta ungar man kan tänka sig, tumlande om i allsköns frihet och naturlighet med hvarandra, muntra och snälla — rätt försvarliga menniskoämnen, tyckte jag, och bättre än många döpta, bortskämda salongs-ungar.
Herr Grön var språksam och berättade, ouppmanad, åtskilligt ur sin lefnadshistoria. Han hade en tid varit »Overseer» hos en slaf-egare och »Church-man»; men fann det embetet så grymt, att han öfvergaf det. Han kunde ej stå ut att piska slafvar eller att låta dem piskas. Men hans husbonde tillät honom ej att afstå derifrån. Och andra — voro ej bättre. Han hade försökt dem. Denne, tyckte han, borde vara menskligare, då han var en »kyrklig man». »Och han var också i början icke elak, men sedan han gift sig med en rik plantage-egares dotter, blef han förändrad, och blef värre och värre för hvart år. Men dertill var väl hans giftermål skuld; ty han var olycklig med sin hustru». Jordätaren i skogen såg ned medlidande på den rike mannen, — »och en kyrklig man!» — olycklig med sin maka och grym mot sitt folk. Han, den frie mannen i vilda skogen, med sin sköna, milda hustru, sina vackra barn, var rikare och lyckligare än han! — Herr Grön var stolt som en kung, i sin fria, oskyldiga fattigdom. »Men kan man ej vara mild, äfven som uppsynings-man öfver slafvar?» frågade jag. »Nej!» svarade han, »man måste vara hård; man måste drifva dem med piska, om de skola arbeta så att det duger; och annat tål plantage-egaren ej».
Jag lemnar i sitt värde herr Gröns måste, och om det ej kunde ha sin grund i brist på klokhet och lampor hos honom. Men sannt är, att de »uppsyningsmän» jag hittills sett misshaga mig för ett visst, hårdt och vildt i deras utseende, särdeles i deras ögon. Och ett af de svåraste gravamina mot lifvet på plantagerna synes mig vara, att slafvarne oftast en lång tid af året äro lemnade i dessa underordnade mäns våld, då husbonden och hans familj äro frånvarande från plantagen för sin hälsas eller sina nöjens skull.
Dagen efter mitt besök hos jord-ätarne var jag närvarande vid en högtidlighet i Augusta, nämligen öfverlemnandet af ett hederssvärd, på staten Georgias vägnar, åt en ung officer från Augusta, som utmärkt sig och blifvit illa sårad under kriget med Mexico. En upphöjd estrad hade blifvit i hast byggd uti en liten park invid staden, och rundtom, i amfiteater, gick ett galleri med bänkar och säten som voro fulla af åskådare. På upphöjningen, som var beklädd med mattor och prydd med fanor, öfverlemnades värjan till den unge krigaren. Det var ett rätt vackert uppträde under fri himmel, och under de sköna träden, blott alltför många och alltför långa tal. Dagens unga hjelte tyckte jag om, för det han i sitt tal nämde med kärlek och beröm flera sina kamrater i kriget, hvilka hade, sade han, förtjenat utmärkelse bättre än han, och han berättade deras bedrifter. Han just tycktes njuta af att förtälja kamraternas bragder, och utbredde sig öfver dem af hjertans grund. Församlingen applåderade ifrigt. Vi hade dessutom flera andra tal, och jag måste alltid beundra amerikanarnes stora lätthet att tala. Men när talen bli för många och långa, då måste jag tänka på M:r Poinsetts ord, en gång då jag med beröm talade om denna lätthet att hålla tal: »it is a great miss-fortune!» — Efter ceremonien sköts hejdundrande skott, just att spränga örhinnor, om icke fästningsmurar.
Dagens hjelte nedsteg från sin upphöjda, ställning bland hopen af vänner och bekanta; hans hederssvärd med dess vackra silfverfäste med inskrift och gehäng, gick ur hand i hand att beskådas. Derefter spelade musiken upp, och sällskapet företog en dansande promenad under de med färgade lampor upplysta träden, uti hvilken undertecknad och den unga hjelten utgjorde första paret. Sedan blef allmän dans. En mängd små flickor utmärkte sig i den, hvilket såg täckt ut, ehuru jag ej tyckte om att se de unga barnen så granna och smågamla i dansen. De icke-dansande damerna sutto i stor paryr på bänkarne i gallerierna under träden. Många voro ganska vackra. Det öfverraskade mig, då M:rs E. (plantage-ägarinnan, som såg litet snedt på mig, men som jag tyckte om), föreställde mig sin man, och jemte honom helt varmt och vänligt bjöd mig att komma ut till deras plantage och vistas der — så länge jag det ville. Det kostade på mig att nödgas afslå det vänliga anbudet, som visade mig att jag icke bedragit mig i mitt tycke för frun. Hennes man såg äfven särdeles hygglig ut. Ett slagregn kom rätt oförmodadt och gjorde hastigt slut på festen, och skickade alla menniskor huller om buller hem.
Hemma hos Bones hörde jag negrer sjunga, hvilka Hannah Longstreet hade beställt dit. Jag ville gerna höra deras egna, naiva sånger; men de svarade att de »höllo med Herran», och sjöngo blott andeliga sånger. Jag tyckte ej om denna inskränkthet, men deras fyrstämmiga andliga sånger voro herrliga. Omöjligt att sjunga renare och bättre. De hade notböcker framför sig, och syntes sjunga efter dem; jag hörde dock mitt värdsfolk leende betvifla att det var på allvar. Midt under sången begynte en tupp gällt gala i huset, och höll i dermed oaflåtligt. På munterheten som detta väckte, såg jag att det var något upptåg dervid. Det var ej heller en tupp som gol, utan en ung neger från granngården, som tillegnat sig tuppens färdighet och ville vara med om concerten.
Sedan kom en annan ung neger, icke så kyrklig »om de andra, och sjöng vid sin bagno flera af negro-sångerna, allmänt kända och sjungna i söder af neger-folket hvars foster de äro, och i de norra staterna af alla klasser folk; ty de äro i hög grad populära. Deras musik är melodisk, naiv, full af rythmiskt lif och har mycken innerlighet. Flera af dessa sånger påminna om Haydns och Mozarts enkla, sköna melodier, så t. ex. »Rosa Lee», »Oh, Susanna»! »Dearest May», »Carry me back to old Virginy», »Uncle ned» och »Mary Blane», som är af en rörande innerlighet, både till ord och musik. Orden hålla eljest icke prof såsom musiken; de äro ofta barnsliga, och många besatta uttryck och bilder förekomma, men deremellan äfven uttryck och vändningar som äro högst poetiska, och med öfvergångar i situationerna, djerfva och lyckliga, såsom vi finna dem i våra nordiska folks äldsta sånger.
Vanligen äro dessa negersånger ballader, eller rättare romanser, innehållande skildringar af folkets kärlekshändelser och enskilta lifs-öden. Man märker ingen fantasi, ingen dunkel sagorik bakgrund, såsom i våra sånger; men deremot mycken känsla och en naiv, ofta humoristisk uppfattning af ögonblicket och dess förhållanden. De ha uppkommit, dessa sånger, på vägarne, under slafvarnes vandringar; på floderna, under det de padlat sina kanoer eller fört trädflottor utför strömmen, och isynnerhet vid »Corn huskings» (Korn-skörden), som är för negrerna hvad slåtter-ölen äro för vårt bondfolk, och vid hvilka de sjunga impromtu allt hvad som är högst uppe i deras hjertan eller sinnen. Ja, alla dessa sånger äro egentligen improvisationer, som fått rot i folkets sinne och gehör, och blifvit omsjungna, till dess hvita män med musik-kännedom fattat och upptecknat dem. Och denna improvisation fortgår ännu alla dagar. Man märker lätt på sångerna huru de uppkommit. De äro naturens och tillfällighetens barn; utgjutelser af ett barnsligt slägtes glädje och sorg. Rimmet kommer som det kan, ibland klumpigt, ibland icke alls, ibland högst friskt och fullkomligt; rythmen är ypperlig, och skildringarne ha lokalfärg och bestämdhet. Alabama, Louisiana, Tennesee, Carolina, »Old Virginy», alla de södra staternas melodiska namn, namn på städer, floder och ställen der slafvarne vistats, förekomma i dessa sånger, jemte deras kärlekshistorier, och gifva lokal-intresse och färg, så åt sången, som åt stater och ställen som den sjunger om. Så äro dessa sånger såsom blomman och doftet af neger-folkets lif i dessa stater, blommor, kastade på flodernas vågor och drifna hit och dit af vinden, dofter af vildmarkens blomstring i dess sommarlif; ty ingen bitterhet och intet mörker finnes i dessa sånger; de äro foster af lifvets sommardag och vittna derom. Och när bitterheten, eller träldomens tillstånd, för alltid upphört i nya verldens länder, skola sångerna lefva ännu och vittna om ljus-lifvet, såsom eldflugornas fosforiserande eld lyser ännu sedan skalmasken är krossad.
Den unga neger, som jag hörde sjunga denna afton, sjöng bland andra visor en, hvars friska melodi och egendomliga tonfall jag ville kunna låta dig höra. Af orden minnes jag dessa första:
And there on the old Peedee!
On a summers night,
When the moon shines bright,
My Sally I shall see!»[1]
Första och sista versens sista stafvelser hållas länge ut. Romansen skildrar sedan huru älskaren och Sally skola gifta sig och bosätta sig och lefva lyckliga, allt vid »the old Pee-dee»! …… en innerligt täck sydländsk idyll.
Bagnon är ett afrikanskt instrument, gjordt af hälften af en frukt, kallad Calebash eller Gourd, som har mycket hårdt skal; öfver öppningen spännes ett tunnt skinn, eller en blåsa, och deröfver en eller två strängar, hvilka fästas uppe vid ett skaft. Bagnon är negerns guitarr, och visserligen förstfödingen bland sträng-instrumenter.
Dagen derefter, på en middag hos en M:r och M:rs Gardiner, gjorde man mig äfven nöjet att låta mig höra neger-sångerna. Den unga negern som sjöng, hade svagt bröst, orkade föga arbeta, och derföre hade goda menniskor låtit honom, genom undervisning och öfning, utbilda sina musikaliska gäfvor. Han sjöng förträffligt; och för att förstå dessa sångers egendomliga tjusning, skall man höra dem sjungas af negrer, med dessas strålande blickar och naiva hängifvenhet.
Augusta är en liten stad af samma skaplynne som Savannah, men mindre, och äfven mindre vacker, mindre på allt vis; likväl rätt täck, och belägen vid en bred bugt af Savannah-floden. Utomkring äro många nätta landthus med trädgårdar. Jag besökte åtskilliga sådana, såg vackra och allvarliga familjer, och hörde den hundratungade fågeln sjunga i ekskogen. Ekar, sådana som våra svenska ekar, finnas ej här; men en mängd andra ek-arter, hvaraf lif-eken, med sina slätkantiga, fina ovala löf, är den praktfullaste.
Under mitt vistande i Augusta var jag en tid villrådig, öfver en utflygt som jag ämnat företaga norrut. Jag önskade mycket att kunna besöka Georgias högland, och Tellulah vattenfall i denna nejd, som man i Charleston beskrifvit för mig såsom den mest pittoreska inom Amerika; jag hade gerna velat se det original, som för ett par år sedan vid dessa fall bygde det första värdshuset, och som kristnat sin äldsta dotter: »Magnolia Grandiflora», sin andra: »Tellulah falls», och sin son, något annat kuriöst namn som jag nu ej minnes. Jag var redan hälft besluten att företaga färden, och ett ungt vänligt fruntimmer hade gifvit mig bref till sina vänner i Athen och Rom (städer på vägen till Tellulah-fallen, som jag förmodar förhålla sig till de stora af dessa namn, ungefärligen som vi till Adam och Eva); men hettan blef så stark och jag kände mig af den så matt, samt resan så besvärlig, att jag — lät den blifva, och beslöt att i stället taga vägen tillbaka till Charleston öfver Columbia, hufvudstaden i södra Carolina, som man sagt mig hafva en utomordentligt skön belägenhet i statens höglands nejd. Efter löften om återseende skiljdes jag vid mitt vänliga värdsfolk, tacksam för vistandet i deras hem, och för hvad vistandet i Augusta gifvit mig af guld, bättre än Californiens. Den hederliga och hyggliga M:r Bones följde mig ett stycke väg, till dess jag på andra sidan floden skulle komma på jernbanan.
På vägen dit kommo vi förbi slaf-marknaden, och 40 à 50 unga personer af båda könen promenerades just nu upp och ned på piazzan framför huset, i afbidan på hugade köpare. De sjöngo, syntes muntra och tanklösa. På min begäran stannade vi och gingo utur vagnen. De unga slafvarne, som här skulle försäljas, voro från 12 till 20 års ålder; en liten gosse var der också, blott 5 år gammal, utan anhöriga. Han höll sig till slaf-vaktaren, stackars lilla barn! Hvar var hans moder? Hvar var hans syster eller broder? — Flera af dessa barn voro ljusa mulatter; och några flickor rätt vackra. En ung tolfårig flicka var så hvit, att jag skulle ha trott henne tillhöra den hvita racen; äfven hennes drag voro lika de hvitas. Slaf-vaktaren sade oss, att dagen förut en ännu hvitare och vackrare flicka blifvit såld för femtonhundra dollars. Dessa hvita barn af slafveriet bli merendels offer åt lasten, och sjunka i den djupaste förnedring. Ännu en gång, hvilken hedendom midt i ett kristligt land! .…. De flesta af dessa unga slaf-barn voro från Virginien, som då det ej behöfver mycket slaf-arbete, säljer sina unga slafvar söderut. Några herrar voro på stället, och ett par af dem gjorde mig uppmärksam på att de unga sågo muntra och sorglösa ut. »Desto sorgligare är deras tillstånd!» tänkte jag. »Förnedringens höjd är att ej känna den».
Från denna skamfläck i Georgias unga sköna stat, vänder jag min blick till en annan fläck, rik på heder och hopp. Den heter »Liberty County»; och jag saknar mycket att ej ha kunnat besöka denna frihetens äldsta hembygd i Georgia. Der begynte de första rörelserna i södern för Amerikas oafhängighet. The »liberty boys» gingo ut härifrån; och här hafva äfven i sednare tiden de första verksamma rörelserna begynnt för negrernas uppfostran till kristendom, samt befrielse och kolonisation i deras afrikanska moderland. För kort tid sedan dog i Liberty County en man och rik plantage-egare, allmänt känd för sitt nit i denna sak och sin menniskokärlek, M:r — Clay. Hans lik följdes till grafven af en stor skara både hvita och svarta menniskor. De hvita vände, efter jordfästningen, tillbaka till sina hem; men negrerna stannade qvar vid grafven hela natten, sjungande psalmer. M:r Clays syster har, jemte sin bror, deltagit i arbetet för slafvarnes upplyftande; och säges fortsätta det efter brödrens död. Gud välsigne de ädla, frisinnade!
I Georgia fann jag i allmänhet rådande följande åsigt af slafveriet:
»Slafveriet är ett ondt. Men i Guds visa råd skall det bli ett godt för negrerne. De hvita, som förslafvat dem, skola gälda sin skuld genom att gifva dem kristendomen, och lära dem åkerbruk och handtverk. Så skola de först uppfostras, och sedan småningom befrias samt koloniseras i Afrika. Afrikas hedniska folk skola kristnas och civiliseras genom Amerikas kristnade och befriade slafvar».
Jag är öfvertygad om att detta är sanningen och vägen. Och i denna opinion inom Georgia, och hvad den begynner verka, ser jag ett bevis huru allmänna meningen här i landet går i förväg (a head) för lagen. Ty lagen för slafvarnes behandling står lågt i Georgia, liksom i södra Carolina.
Georgia kan med mera skäl än Carolina kallas Palmetto-staten, ty der finnas verkligen en mängd Palmettos; och dessutom flera växter, som bebåda vändkretsens närhet och en ny face af jordens hufvud. (Och huru gerna ville jag ej se detta vändkretsens anlete på närmare håll!) En af dessa växter, kallad Yuca gloriosa, äfven »den spanska dolken», sänder ut sina dolkspetsade blad på alla håll från stammen och har en klase präktiga hvita, klocklika blommor. Och nu adjö for denna gång med Georgias sköna blommor och ännu skönare menniskor!
Columbia är en liten, täck stad af vackra villor och trädgårdar, och midt ibland dessa ett ståtligt kapitolium; ty Columbia är hufvudstaden i södra Carolina. Hvarje stat i unionen har sin hufvudstad, belägen midt i staten, och vanligen af föga betydenhet, utom som samlingsplats för statens tvänne lagstiftande korpser, senaten och representanterna, som sitta i stadens kapitolium några månader hvart år. Dessutom har hvarje stat sin stora handelsstad, belägen vid hafskusten eller ock vid någon af de stora floder som på alla håll strömma genom denna rikt vattnade verldsdel. Columbia i Carolina (hvar stat i unionen har, tror jag, en stad som heter Columbia eller Columbus) ligger vackert på en höjd nära floden Congoree. Jag har haft nöje här af en M:r Gibbs (naturforskare), som bevisat mig mycken vänlighet. I hans samlingar har jag sett stycken af skeletter af de gigantiska forntidsdjuren Megatherium och Mastodon, hvilka skeletter här blifvit uppgräfda ur jorden. Dessa lemningar vittna om titaniska djur. En tand är så stor som min hand. M:r Gibbs har haft godheten skänka mig teckningar och beskrifningar öfver dessa djur, som jag gläder mig få hemföra till vår professor Sundevall. Han har äfven skänkt mig ett litet kolibri-bo, som är det täckaste lilla ting i verlden, sammanbygdt af små fina grässtrån och papperslappar.
En dag var jag bjuden af en professor F. på ett neger-bröllop, som han höll för tvänne af sina husslafvar. Brudparen voro ungt folk och sågo rätt väl ut; isynnerhet var den ena brudgummen (en negersvart som natten, och hvilken hans husbonde berömde, som förträfflig till kapakter och intelligens) samt den ena bruden (men icke till den brudgummen) riktiga skönheter. Båda brudarne voro klädda med hvita klädningar och blomsterkransar, rätt täckt. Presten kom in i negersällskapet, trädde framför brudparen och affärdade vigseln temligen korrt och behändigt; snart efter den begyntes, i samma rum, dansen; och negrer och negrinnor svängde om i en munter vals, damerna klädda och prydda i gazer och blommor, alldeles som våra damer, blott med den skilnad, att dessa hade mera grannlåt men betydligt mindre gratie. Likväl sågo de vida bättre ut i den lånade och härmade statsen, än jag trodde de skulle göra det. Medan det svarta sällskapet dansade ifrigt, gick det hvita att beskåda bröllops-bordet, som var prydligt dukadt med blomster och granna kakor, och tycktes verkligen nära att digna under den öfverflödande anrättningen.
I en tysk professor Lieber lärde jag känna en skriftställare af talang och en vänlig man. I öfrigt fann jag ingenting märkvärdigt här, utom mängden af Cornels »(Colonels)». Hvarannan herre af någon förmögenhet (plantage-egare, eller som varit det) kallas »Cornel» utan att likväl ha varit militär. Och sådana öfverstar finnas i mängd i södra staterna. Som jag yttrade min förundran öfver dessas uppkomst, sade man mig, att då presidenten i Förenta Staterna besöker de särskilta Staterna, utnämner han en del af dessas herrar och män till sina adjutanter för tillfället. Och dessa få då sedan behålla titeln af — öfverstar. Men den höga titeln för så ringa tjenst, och den svaghet för titlar som tydligen utmärker en del af Amerikas republikanska folk, isynnerhet i söder, är — litet befängd, och föga i harmoni med detta samhälles syften. Den gamle Adam i den gamla uniformen spökar ännu!
I går var jag ute allena på upptäcktsresor i skog och mark. Jag kom till ett litet vackert hus midt i en skog, och i dess dörr stod, med uppsyn af att vara dess egarinna, en tjock mulattska. Under anhållan att få en dryck vatten, kom jag in i huset, och i samtal med det gamla paret, en neger och hans hustru, som rådde om det och en liten trädgård. Mulattskan var språksam, och visade mig hela huset, som hennes och mannens husbonde byggt åt dem och skänkt dem på lifstiden. Det vittnade ända igenom om det gamla parets kärlek till ordning och treflighet, så äfven trädgårdens skötsel.
På ett annat ställe utom skogen såg jag, vid en liten gård, två äldre hvita fruntimmer, tydligen systrar, tarfligt klädda, sitta njutande skuggan af ett stort kastanie-träd på gården. Jag bad dem om tillstånd att få komma och sitta ned i deras skugga. De samtyckte, och så blef jag bekant med dem, fick se deras hus och veta deras lefnadsvilkor. De voro små och tarfliga. Systrarne hade sett bättre dagar, men hade, efter fadrens död, kommit i nöd; de födde sig nu af den lilla gården och med att sy kläder. De voro tillfreds; fromhet och arbete gjorde dem lifvet kärt, och dagarne icke långa. Blott att den ena systerns hälsa vore litet bättre! Och sommaren och sanden mindre heta! …. Huru lika sig öfverallt äro, på det hela, menniskornas vilkor; huru lika orsakerna till lidande och lycka, glädje och sorg! Här är det sommaren och sanden som är i vägen för sällheten, på annan ort är det vintern och gråstenen, allestädes sjukligheten.
Charleston.
Detta Charleston, detta »Ugglenäste», är dock bra hyggligt, som det nu står likt en ofantlig bukett af doftande träd och blommor, och har bra vänliga, älskvärda menniskor! Det har rört mig att bli mottagen här, såsom jag nu blifvit det af gamla och nya vänner. Jag kommer att älska Charleston för Charlestonsboarnes skull, isynnerhet för mina två fruar der, M:rs Howland och M:rs Hollbrook. Jag är nu åter i den förras goda hem, der bemött som en medlem af familjen. Jag kom hit dagen före i förrgår, till hälften stekt af het luft, solsken, rök och dam; men mötte här en äkta svensk, sval sommarluft, som räcker ännu i dag, och som mycket förfriskar mig, jemte allt det goda, comfortabla och behagliga, som detta hem är rikt på. Gudskelof för det goda hemmet, och för alla goda hem på jorden! »För alla goda hem!» är min vanliga skål, när jag proponerar någon sådan vid amerikanska bord.
Från M:rs Hollbrook fann jag på mitt skrifbord en bukett sköna blommor och en bok, som öfverraskade och gladde mig. Ty föga väntade jag mig att i den unga nya verlden, och minst ibland södra Carolinas sandöcknar, finna en djupgående, mogen tänkande ande, som lik min vän Böklin i Sverige och H. Martensen i Danmark, i sin religionsfilosofi sätter den kristeliga trons grund i det högsta förnuftet. Men just denna äkta Germaniska tanke är det som jag finner i den unga missionären James W. Miles’ bok: »Filosofisk Theologi, eller yttersta grunderna af all religiös tro baserade på förnuftet»; en liten bok af ett stort innehåll, framstäldt med engelsk klarhet och precision, utan all tysk vidlyftighet. Den lilla boken kommer mycket nära Martensens »autonomi» (denna herrliga lilla skrift, hvars framtidsfrön för den religiösa vetenskapen Martensen ännu har att utveckla), och den gläder mig så mycket, äfven derföre, att den bevisar att tankelagarne utveckla sig inom menniskoslägtet efter en inre nödvändighet, oberoende af tillfälliga förhållanden. Sanningar, upptäckter emigrera icke från det ena landet till det andra. Inom alla folk, på en ungefärlig lika odlingshöjd, uppkomma samma fenomener, samma åsigter. Så har här en ung, enslig, menniskoskygg, men djuptänkande man, kommit på samma tankeväg till samma resultatcr, som våra yppersta skandinaviska filosofiska theologer; och utan att veta om dem, eller de källor ur hvilka de druckit tankens nya lif. Ett exempel i boken, för att klargöra det subjektiva förnuftets förhållande till det objektiva (menniskans till Gud), som den unga Miles begagnar, har frapperat mig för samma orsaks skull (nämligen huru skiljda andar i fjerran skiljda länder och förhållanden komma på samma tankar), ty detta exempel har jag flera gånger sjelf begagnat i samtal, som bevis i detta ämne, och har ansett det som mitt eget fynd, och har haft min lilla egenkära glädje deröfver. Men huru mycket gladare är jag ej att se att det äfvenså blixtrat fram för en annan sökande själ, och blifvit för honom ett exempel. Exemplet är förhållandet emellan den bekante Le Verrier och stjernan, hvars tillvarelse hans uträkningar och upptäckt konstaterade. Stjernan var till och verkade, menniskotanken var till och observerade. Stjernan drog, menniskan följde och — — fann stjernan. Ljuset och ögat möttes. Och alla ögon kunna nu se den stjernan och ingen kan tvifla derpä. Så måste Guds sanning och menniskans förnuft äfven i theologien söka och finna hvarandra[2].
Jag skref genast till M:rs H. om min hjertliga fröjd öfver boken. Och ännu en gång hoppas jag få vandra med henne, och fira en andens högtid i myrtenlundarne vid Belmont.
Äldsta dottern här i huset, Justina, är nu återkommen efter nära ett års vistande i Baltimore i Maryland. Det var mig en njutning att se hennes jublande mottagande i hemmet. Huru lika sig äro alla goda hem och familjeförhållanden! Samma sorger, samma fröjder! Men det har jag länge förstått äfven utan att se det.
I afton är här en större soirée i huset, för min skull. Jag är bra glad att den icke är på mitt ansvar. Jag har ingenting att göra, utom att gå omkring, hjelpligt elegant klädd, »faire la belle conversation», svara på frågor, »how do you like this, and how do yo like that» och vara aimabel efter förmåga.
D. 10 Juni.
Nu, min lilla unge, skall jag laga resfärdigt detta bref, som dröjt alldeles för länge. Jag har njutit några dagar af att göra — ingenting, hvila, vakta kolibrins fläktande kring trädgårdens röda blommor, eller se de stora Buzzards sitta på tak och skorstenar, bredande ut sina stora vingar i vinden eller solen (hvarvid de se rätt pittoreska ut), och föröfrigt se mig litet andeligen omkring i staten och staden.
Södra Carolina är en stat af vida mera aristokratiskt lynne, så i lagar som i samhällslif, än Georgia, och har icke frihets- och mensklighets-element till grundlag för sitt lif, såsom den yngre syster-staten. Massachusett och Virginia («the Old Dominion»), dessa båda äldsta moder-kupor, från hvilka svärmar utgått till alla andra stater i unionen, sände äfven till södra Carolina dess första odlare. Puritaner och Cavalierer förenades här, men blott genom penninge-intresset; engelsmännen Lord Shaftesbury och John Locke stiftade här ett aristokratiskt samhälle, och negerslafvarne förklarades för sina herrars absoluta egendom. Södra Carolina saknar likväl ej i sin äldsta historia det moment, som gör den till medlem af den nya verldens rike, och som för min blick består uti att gifva fristad och nya hem åt frihetens förföljda barn i gamla verlden, ja, att gifva alla förföljda, förtryckta, eller förolyckade menniskor tillfälle att begynna på nytt ett nytt lif, ett nytt hopp, en ny lyckligare utveckling!
Den ädle Coligny i Frankrike hade längesedan kastat sina blickar på södra Carolina, som en tillflyktsort för Hugenotterna. Och när förföljelsen mot dem bröt ut i all sin gränslösa grymhet, så flydde de, som kunde frälsa sig, öfver hafvet och hit till landet, som ryktet omtalat såsom »Nord-Amerikas skönhet och afund», och der under hela året hvar månad hade sina blommor. (Detta sednare är fullkomligt sannt).
»Vi lemnade vårt hem nattetid», berättar den unga Judith Marigault, »medan soldaterna sofvo, och vi öfvergåfvo huset och allt hvad der fanns. Vi lyckades att gömma oss under tio dygn i Dauphiny, medan man sökte efter oss». Efter en resa full af äfventyr och motgångar, dem hon omtalar, fortfar hon:
»Efter vår ankomst till Carolina ledo vi alla slags olyckor. Efter aderton månader dog vår äldste bror af feber, utmattad genom hårdt arbete vid hvilket han ej var van. Vi hade sedan vi lemnat Frankrike lidit sorg, sjukdom, pestsmitta, hunger, fattigdom. Jag har under sex månaders tid arbetat i jorden, som en slaf, utan att smaka bröd; och jag har i fyra eller fem år saknat det, då jag behöfde det. Och likväl har Gud gjort stora ting för oss, i det han upphållit oss under så stora pröfningar». Judith Marigaults son, som blef en rik man, egnade, under Amerikas frihets-kamp, sin stora förmögenhet till tjenst för det land »som hade upptagit hans moder». Från Languedoc, från Rochelle, från Saintiage, från Bordeaux och flera franska städer och provinser, flydde till Carolina förföljda familjer, »som hade puritanernas dygder, utan att ha deras ensidighet.» De fingo land vid strömmarnes blomrika stränder; och fritt, under de herrliga uråldriga träden, kunde de uppsända lofsånger till sin Gud. Så blef södra Carolina de franska puritanernas asyl; och tog sitt rum i det stora asylet för alla folk, som den nya verlden ännu i dag erbjuder. Och ännu i dag är Carolina och de flesta af söderns provinser fulla af familjer, afkomlingar af dessa äldsta hugenott-emigranter; men som ha föga mera i behåll af dem än namnen. Språk, seder, minnen ha blifvit utplånade, under inflytande af nya verldens lagstiftande, tongifvande folkstam. Men något af fransk fason och franskt sinne lefver dock qvar i söderfolkets lif och lynne.
I södra Carolina äro ton och sällskapsförhållanden ännu i denna dag aristokratiska, på ett sätt som jag föga kan gilla, så mycket jag tycker om vissa personer der. Och aristokratien här har äfven det gemensamt med alla aristokratier nu för tiden i verlden, att de aristokratiska dygderna och grandezzan ha till större delen försvunnit; blott anspråken äro qvar. De fordom rika och magnifika plantage-egarne äro icke mera så. Rikedom, makt, storartad gästfrihet, allt har aftagit. Och under slafveriets boja blifva de södra staterna allt längre tillbaka mot de norra, under dessas hastiga tillväxt i välstånd och folkmängd. Äfven i södra staterna begynner likväl nutidens folkvandring att intränga, med sina slöjder och fabriksanstalter; och vida mer i Georgia än i Carolina. Men äfven i Carolina har nyligen en man från Nya England, M:r Gregg, inrättat en bomulls-spinnings-manufaktur, i likhet med den Lowellska, och med ett plus af skönhet i trädgårds-anlädgningar för manufaktur-folket.
Långt efter de norra staterna stå i alla fall de södra, på menskliga kulturens bana, genom den olyckliga slaf-institutionen, med alla dess följder för både svart och hvit befolkning. Det finnes stora individer i södra staterna; men intet stort samhälle, intet förenadt uppåtsträfvande folk. Slaf-bojan binder mer och mindre allt och alla. Men jag älskar södern. Jag har der funnit mycket att älska, mycket att högakta, mycket att njuta, mycket att tacka för; och som det ligger uti mig att försätta mig in i det lif som jag lefver med, eller har att betrakta, har jag i södern kännt mig söderländning, och, i känslan af söderns egna lif, vilkor, belägenhet, i känslan af det myckna goda som här lefver, som här göres, har jag väl förstått den bittra känsla, som jäser upp inom många, äfven ädla sinnen, mot det despotiska och obilliga norden, d. v. s. mot den del af norden som är så mot södern, — mot ultra abolitionisterna och deras beteenden. Blott när jag sätter dem mot de ultra af proslafvery-partiet, då — — håller jag med de förra. Men hvad ville jag ej gifva, för att södern, den upplysta, den ädlare södern, toge sjelf tvistefrågan om hand, och tystade munnen på det rättvisa, liksom det orättvisa tadlet på ett stort och ädelt vis, genom lagar, som kunde befordra en gradvis befrielse, genom en lag åtminstone, som tillät slafven, att, för ett visst af lagen faststäldt, billigt pris, köpa sin och de sinas frihet. Det tycker jag att man kunde begära af de södra staterna, som en rättvisa mot sig sjelfva, mot det gemensamma moderlandet, — så vidt de vilja ha del i dess stolta frihetsbref; och det vilja de; — mot sina efterkommande, mot det folk som de förslafvat, och för hvilket de dermed skulle öppna en framtid, först genom hoppet, sedan genom en ny existens i frihetslifvet, antingen i Afrika, eller ock här i fosterlandet, såsom de hvitas fria tjenare eller arbetare.
Ty jag bekänner, att, i mitt tycke, söderns stater skulle mista en stor del af sitt behag och sin egendomlighet med — sin svarta befolkning. Bananas, negrer och negersånger, är det mest vederqvickande för sinnena, som jag funnit i Förenta Staterna. Och till hvar och en i Gamla eller Nya England, som plågas af spleen, eller dyspepsia eller öfver-ansträngning af hufvud eller nerver, vill jag som grund-kur anbefalla: res till södern, ät Bananas, se på negrer och hör på neger-sånger! Det skall hjelpa. Kommer nu härtill urskogen med sina blomster och dofter samt de röda floderna! …. Men negrerna framför allt! De äro söderns lif och goda lynne.
Ju mer jag ser af detta folk, deras åthäfvor, lynne, sätt att tala, vara, röra sig, ju mer är det mig klart att de äro en särskilt stam i den stora menniskofamiljen, ämnad att framställa en särskild fysionomi, ett särskilt skaplynne af den gamla typen — menniskan; och denna fysionomi är — barnasinnets.
I går aftons var jag med M:rs Howland vid ett ställe i staden, der negrerne, som under dagen kommit till Charleston frän plantagerna, för att försälja sina små handarbeten (korgar och flätade mattor m. m.), samt trädgårdsvaror, lägga till med sina båtar. Det var nu afton, och negrerna kommo till båtarne för att fara tillbaka uppföre floden; de kommo med knyten i händerna och krukor på sina hufvuden, med allehanda kärl fulla af förråder, som de köpt för hvad de försålt, och hvaribland hvetebröd och melasses eller »molasses» (brun sirap) tycktes utgöra hufvud artiklar. Redan voro tvänne båtar uppfyllda af folk med korgar och krukor, under muntraste glam och skratt; men ännu väntades flera, och jag hörde ropas på Adam, och Aron, och Sally, och Mehala, och Lucy, och Abraham och Sarah!!! Vi gåfvo oss emellertid i tal med negrer som ännu stodo på stranden, frågade hvem de tillhörde, om de hade det godt? o. s. v. Tvänne, som vi talade vid, kunde ej nog berömma sina husbönder, och berättade oss allt hvad de fingo af dem; deremot sade de ondt om en annan plantor i grannskapet. »Jag tror ni talar illa om min husbonde?» sade en ung neger något mosig, som ryckte fram med en hotande åtbörd, hvarvis de andra genast föllo undan. »Nej, bevars; de hade ingenting sagt, bara att deras husbönder», .…. Men nu afbrötos de af den tadlade husbondens riddare, som bedyrade att hans husbonde icke var sämre än deras o. s. v. Nu uppstod ett stort rop på Sally, och Nelly, och Adam, och Abram, och Aron! Och nu syntes Nelly, och Sally, och Abram, och Adam, och Aron, och jag vet ej huru många Adams kulörta söner och döttrar, komma springandes med krukor och korgar och buteljer, ned mot stranden och sedan ned till båtarna, under högljudt ropande och talande och skrattande, och huru allt det der kom in i båtarne, menniskor och molasses, karlar och qvinnor, och korgar och krukor, tullrande, kullrande huller om buller, utan ordning och fason, eller rim och reson, som jag kunde upptäcka — — det kan jag ej beskrifva. Jag blott gapade derpå i förvåning. Det var som en oredig massa af armar och ben och hufvuden i en svart röra; men muntert var det och godlynt gick det till, och godlynt gick det af. Och hela den svarta massan blef stilla, och båtarne lade från strand; litet zigzag gick det i kanalen, och prat och skratt hördes från den ena båten till den andra, och hvita tänder lyste i mörkret. Men när de kommo längre ut på floden, då slogo årorne jemna tag i det spegelklara vattnet, då började sången, och den kaotiska förvirringen upplöste sig i den skönaste harmoni.
En egenhet hos dessa så kallade naturbarn, är deras
aristokratiska sinne (men jag har alltid ansett
naturbarnen för naturliga aristokrater). De yfvas öfver
att tillhöra rika husbönder, och anse giftermål med en
fattigare husbondes tjenare som en stor mesallians.
De hålla på sina rika husbönder, såsom en österrikisk
grefve af gamla stammen på sina anor.
Hvad som mer än något annat står emot detta folks befrielse, som folk, och i större massa, är dess brist på nationalitet, dess brist af folksanda, af gemensamhet. De ha blott sinne för familjen, eller för anhöriga (och kanske för stammen, der stammen ännu förblifvit osplittrad, såsom i Afrika). De ha inga gemensamma minnen och intet gemensamt folkligt, högre sträfvande. Äfven Afrikas stammar och små konungariken bevisa detta. Och att tro, det Amerikas befriade negerslafvar kunna bortom hafvet, i Liberia, i Afrika, fortsätta den Amerikanska republikanska samhällsbildningen, det, tror jag, är — — ett misstag. Men små monarkiska samhällen — det synas de skapade för. De ha i hög grad pietets- och lojautets-sinnet, och skola alltid lätt styras och älska att styras af en naturligt öfverlägsen person. Derför ser jag idealet af negerfolkets lif i små samhällen, förädlade genom kristendom, ordnade kring ett öfverhufvud, deras — prest eller konung, eller bådadera på en gång. Och i Amerika ser jag dem helst så omkring en hvit man, som fria tjenare eller små förpaktare, öfvertygad, att för att få folket till ordning och billigt arbete, icke behöfves slafbojan och piskan, utan blott kristlig, mensklig uppfostran till arbete och ordning, kristendomens predikan, och det stora inflytande, som en man af hvita racen genom sin naturliga öfverlägsenhet i tankekraft och system har öfver den svarta. Ville han dertill lägga i vigtskålen en moralisk öfvervigt, så blefve han mycket mäktig. Också gäller för de hvita herrarne i söder det ord, som Victor Hugo tillropat Europas konungar:
»O, rois! soyez grands, car le peuple grandit!»
Söderns slaffolk växer med hvar dag i antal, i insigter, växer genom inflytandet af de fria svarta och mulatter, som äfven dagligen tillväxa inom slaf-staterna, och som deltaga i de hvitas förmånsrätt till uppfostran. Med ett ord, den svarta racen är på allt vis i tillväxt inom södra staterna. Måtte den hvita förstå att växa också, i anda, i lagar och lif! Den har en stor uppgift att lösa. Jag hoppas på den ädla södern, på ljusets barn, på de sannt fria i slaf-staterna. De skola bringa saken i gång.
Och det skulle ej vara svårt, om blott qvinnorna ville vakna. Men ack! De flesta här sofva ännu, sofva på mjuka hyenden, fläktade af slafvar och slafvinnor, icke såsom fria qvinnor. Man har så länge talat med qvinnorna om att lyssna till »den lilla rösten». Och detta är godt. Men nu är tid att de äfven lyssna till den stora rösten, Guds andes röst i menniskoslägtet, som går öfver all jorden och genombäfvar alla fria folk. Sannerligen, det är tid; och tid att de, lyssnande till denna, bli storsinnade i hjerta och tankar. »Om mödrarne bli ädelsinnade, skola icke sönerna bli ädla?» skref nyss till mig en af Amerikas ädla fruar. Historien svarar härtill: ja.
Hvad slaf-egarne vidkommer, så ville jag dela dem i tre klasser: Mammons dyrkare, Patriarker och Heroer eller Framtidsmän.
De första betrakta slafvarne blott ur vinstens synpunkt, och bruka och missbruka dem efter godtycke. De andra känna ansvaret af sin ställning, anse sig ej kunna eller böra uppgifva den egendom de ärft af sina fäder, och som måhända är allt hvad de ega för sig och sina barn; och de göra sig till sträng pligt, att vårda dessa ärfda tjenare, sörja för deras ålderdom och göra deras närvarande lif så lyckligt som möjligt, genom undervisning i kristendom, och så mycken frihet, så mycket oskyldigt nöje som möjligt. Den tredje, högsta klassen vårdar slafvarnes väl, med blicken på deras befrielse, och verkar derfor genom uppfostran och sedan genom praktiskt biträde. De föra folk och land framåt på menskliga odlingens väg. Af den sednare klassen har jag nu hört omtalas några personer äfven inom Carolina, och särdeles nyligen ett par förmögna fruar som emanciperat sina slafvar. Detta försvåras af lagen, men äfven här börjar det allmänna samvetet att gå »a head» af lagen; och lagkarlar hjelpa sjelfva till, att, vid dokumenters uppsättande, i detta kapitel kringgå lagen. Då man förekastar dem det, skratta de, och synas obesvärade till sina samveten.
Om patriarkerna har jag hört berättas några rätt vackra drag, och så äfven om deras slafvar och om tillgifvenheten å ömse sidor. Jag tror derpå, emedan jag sett åtskilligt deraf och finner det helt naturligt. Öfverhufvud finnes det ingen menniska, för hvilken jag har större aktning och större deltagande — (ty hans ställning är svår och rik på bekymmer) än en god och samvetsgrann slaf-egare.
Men jag blir dervid; slafveri-institutionen förnedrar de hvita ännu mer än de svarta, och verkar menligt på deras utveckling, på deras rättssinne, deras omdömeskraft; verkar menligt isynnerhet på barnens uppfostran, och mot det, i späda år, så vigtiga stäfjandet af deras naturligen häftiga lynne, befordrar alla råa och sjelfrådiga böjelser. Den enskilta som den allmänna moraliteten lider lika häraf. Men nu nog — och kanske, för dig, för mycket — af denna skuggsida i de stater dem solen älskar. Jag måste nu ge dig ett kort sammandrag af mitt görande och låtande denna sednare tid.
Jag tror att jag stannade sist vid festen som skulle gifvas inom hus. Den var rätt vacker och lyckad, och rätt behaglig också. Fru Hammarsköld (Emelie Holmberg) sjöng rätt snällt; jag spelade svenska dansar; man samtalade, spatserade, åt och drack — »tout comme chez nous». En af södra Carolinas förnämsta belletrister, poet och romanförfattare, M:r Simms, såg jag denna afton. Han är enthusiast för söderns sceneri, och det gläder mig, och deri kommo vi godt öfverens; icke så uti den stora frågan. Men det väntade jag ej heller. En ung man, med fördomsfri, sanningsren blick i den frågan, skulle jag vilja — ta i famnen, om han tillät mig det. En bror till den unga Miles såg jag äfven, som sade i den frågan till mig: »verlden är emot oss, och vi skola bli öfverröstade och fördömda, utan rättvisa för hvad vi verkligen äro och göra för våra svarta tjenare!» Jag kunde ej hindra mig att sympathisera med honom häruti. Spänningen är stark och bitterheten stor i detta ögonblick emellan söder och norr af unionen. Och mången röst i södra Carolina ropar på skiljsmässa och krig.
Vidare har jag varit på en stor fest, gifven af södra Carolinas guvernör, M:r Akin och hans vackra, lady-lika fru. Der gjordes musik rätt vackert, och för öfrigt språkades inne i rummen, eller ute på piazzorna, i skuggan af blommande rankväxter (elematis, caprifolium och törnrosor), i den milda nattluften rätt romantiskt. Femhundrade personer sades vara bjudna. Festen var en af de vackraste jag varit med på här i landet. Många täcka, unga söderns döttrar såg jag der, men inga stora skönheter; deremot många mycket bleka. Fruntimren pudra sig allmänt här med hvitt, och aftorka pudret sedan, hvaraf skinnet får en sammetsartad mjuk färg för ögonblicket; men sedan blir det desto gulare. Det säges, att den stora hettan gör denna pudring nödvändig. Jag har just ingenting emot den, blott att pudret torkades rätt af; men detta sker ofta mycket ofullkomligt. Jag förmodar, att denna hvita sminkning är ett arf från gamla Frankrike.
Ännu en gång har jag vandrat med M:rs Hollbrook
i Belmonts myrtenlundar, och njutit med henne
en andens fest. Den unga, snillrike missionären Miles
har jag äfven sett; ett blekt uttrycksfullt ansigte, ett
djupt trängande öga; — men ack! Till den stora
frågans hjerta trängde det ej mer än de flesta ögon här.
I andra ämnen gladde mig hans andes starka, fria
flygt. Till M:rs Hollbrook var jag en afton bjuden
att träffa åtskilliga äldre medlemmar af hennes familj.
Jag säg här ett par gamla ogifta fruntimmer,
ägarinnor af ett par sköna öar på Carolinas kust, der de
lefva allena midt ibland sina negrer, som dessas
ägarinnor, rådgifvarinnor och läkarinnor, och i bästa förstånd med dem.
En bjudning saknar jag att ej kunna emottaga — åtminstone för denna gäng, och den år till en M:r Spalding, en gammal, rik man, som på den sköna ö der han bor, låter Palmettos växa i frihet, och negerslafvar arbeta i frihet också, styrda allena af pligt och kärlekslag; — och det skall gå förträffligt, och den hedersmannen har inbjudit mig att se det. Måtte han lefva evigt!
Det är nu grufligt varmt här, och jag måste laga mig norr-ut, innan jag försmälter af hetta. Eljest hade jag så gerna sett mig om här ännu en tid, på bomulls-plantagerna på de sköna öarne.
Både Carolinas och Georgias kuster äro rika på öar, som man säger vara paradisiskt sköna och rika på växter. Den finaste bomulln växer på dessa. Carolina och Georgia odla bomull på öar och högländta marker, ris på de låga. Äfven Carolina har högland med berg och metaller och friska kristall-klara bergsströmmar, hvilka först längre fram under deras lopp antaga den chokolad-röda färg som jag anmärkt.
Jag tänkte taga återvägen till norden genom Carolinas bergsland, och sedan genom Tenesee och Virginia — ty »the Old Dominion», en af de äldsta moder-staterna och Washingtons fädernesland, måste jag nödvändigt se; — men färden genom Tenesee hade blifvit mig så mödosam, på dåliga vägar, i dåliga värdshus (ty den delen af staten lärer ännu vara i barndoms-tillstånd), att jag ej vågade gripa mig an dermed i den starka hettan, utan vänder nu tillbaka sjövägen, helt vackert och stilla, som jag kom; och derföre går jag den femtonde dennes om bord, reser härifrån till Philadelphia, och derifrån till Washington. Till dess blir jag stilla här, och gör blott små utfarter inom och utom staden. Jag är frisk, mitt lilla hjerta, tack vare vår Herre och homoöpathien, samt fortfarande varsamhet i dieten och njutandet af mina älskade bananas. Dessutom nyttjar jag här salta bad, och ehuru de tagas i en sump, under tak, känner jag att de äro mig goda.
Tvänne Miss Annelys, förmögna, ogifta systrar af medelålder, ha godheten låna mig vagn och hästar att föra mig till sig. Den yngsta af dem följer vanligen med. Kusken och hästarne äro gamla trotjenare i familjen, och vi måste fara som de vilja, och det är icke fort. Härom morgonen föreföll följande samtal mellan slafven och hans herrskarinna. Hon: »Kära Richard, för oss icke …. gatan; den är så lång och så sandig; vi komma aldrig fort. Hör du, Richard?» — Han: »Jag vill fara den vägen, Missis!» — Hon: »Ack, kära Richard, kan du ej fara en annan, t. ex. …. gatan, Richard?» — Han: »Nej, Missis, jag har något att uträtta i …. gatan.» — Hon: »Ack, kära Richard, kan jag icke slippa fara den?» — Han: »Nej, Missis, jag behöfver (I want) fara den, Missis!» Och oaktadt ett par, längre fram förnyade böner, måste vi fara den väg, som den envisa Richard ville. Dessa gamla trotjenare nro envisare än våra; men deras ögon lysa af något så godt och varmt hjerteligt. Man måste låta dem ha sin vilja fram ibland. De vilja dock familjens bästa. Bland personer som visat mig mycken vänlighet och som jag har haft nöje af, är presten för Lutherska församlingen härstädes, den talangfulle naturforskaren M:r Bachman, en liflig, angenäm och allmänt omtyckt man.
Familjefadern här i huset, M:r William Howland, är nu äfven hemma, en man af fint, gentlemanligt väsen och tydligen en god och älskad familjefader, som tyckes innerligen njuta af att nu få lefva en tid i ro bland de sina. Barnen dansa om aftnarne lifligare än förr, sedan Justina är hemma och med i dansen. Justina är en ädel, ung flicka, med en vacker växt och äfven ädelt utseende, men med allt för blek hy. Hon har en vacker talang på fortepiano, och om aftnarne efter dansen sjunga de båda unga systrarne, Justina och Illione, vid pianot, negersånger, som roa M:r Howland liksom de roa mig; så gå vi på piazzan i den sköna nattluften ofta intill midnatten.
En afton, som jag tillbringade hos M:r Gilmans, bevistade jag en aftongudstjenst af negrer, i en sal, som den goda, vältänkande prestmannen upplåtit åt dem. Den första predikanten, en gammal neger, måste lemna rum åt en annan, som sade sig vara så full af ordets makt, att han omöjligt kunde tiga, och han utgjöt äfven sin vältalighet en god stund, men sade jemt om ett och detsamma. Dessa negerpredikanter voro vida underlägsna dem jag hört i Savannah. Slutligen uppmanade han en af »systrarne» att bedja. En äldre, sjuklig qvinna begynte också snart bedja högt, och hennes synbara värma i tacksägelsen för Christi evangeliums tröst och hennes vittnesbörd om dess kraft i hennes eget långa lidande, var verkligen rörande. Men bönen blef för lång, omsägande ett och samma, allt under det oupphörliga dunkningar af knytnäfven i bänken beledsagade hvar bönesuck. Också när hon slutat, och en annan syster uppmanades att bedja en bön, tillade talaren: »men gör den kort, om ni behagar!» »(make it short if you please)». Men systern gjorde den icke kort, utan ändå längre än den förra systern, och med ändå mer omsägningar och ändå mera dunkningar i bänken. Tredje systern, som uppmanades att bedja, fick den korta, bestämda tillsägelsen »men kort!» Och då hon förlorade sig på de andra systrarnes långa väg, så afbröts hon utan krus af den talträngde predikanten, som nu ej kunde tiga längre, utan måste ännu vidare låta höra sig en god stund. Först under sången och under en af negrerna sjelf komponerad sång, som sjöngs i canon, i hvilken namnet »Jerusalem» ofta återkom, blef det rätt lif i församlingen. De sjöngo så det var en lust att höra, sjöngo af hela deras själ och hela deras kropp med. Ty deras kroppar vaggade, deras hufvuden nickade, deras fötter stampade, deras knän vickade, deras armbågar och händer rörde sig i takt med tonen och orden, som de sjöngo med ögonskenlig förtjusning. Man måste se detta folk sjunga, om man vill förstå dess lif. Jag har sett deras efterhärmare, de så kallade »Sable Singers» som fara kring landet utmålade som negrer och sjungande negrernas sånger, på negrernas sätt och med negrernas åthäfvor, som det heter. Men ingenting är mera grundligt olika. Ty det väsendtligaste i likheten felas, nämligen lifvet.
Ett af mina nöjen här är att språka med en gammal neger, kallad Romeo, som bor i ett litet hus i en trädgård nära intill M:r Howlands hus, hvilken trädgård han vårdar eller rättare vanvårdar efter behag. Han är den godlyntaste, muntraste gubbe man kan föreställa sig, och har en god del naturlig qvickhet. Han blef i sin bästa ålder röfvad från Afrika, och förd hit, och berättar historien härom på det naivaste vis. Jag frågade honom en dag, hvad folket i hans hem trodde om lifvet efter döden? han svarade, att »de goda kommo till himlens Gud som skapat dem». »Och de onda då?« frågade jag, »De fara ut i vädret!» svarade han, och blåste med munnen omkring sig åt alla sidor. Jag lät honom sjunga en ethiopisk dödssång, som bestod af en monoton vagglåt på tre halftoner, samt derefter en afrikansk kärlekssång — som tycktes vara temligen plump och icke förtjusande på något vis. Gubbens porträtt har jag i mitt album med mig åt dig; men han skrattade och skämdes så mycket under det jag målade af honom, att det blef mig svårt få reda på hans ansigte. Han är der klädd i den vanliga slaf-drägten, grå kläder och stickad yllemössa.
Mötet med negerfolket och urskogen har gjort ett eget väckande intryck på mig, och vidgat mitt öga för rikedomen af de former, i hvilka skaparen uttalar sitt lif. Jorden synes mig som en stor symbolisk skrift, ett poem, der de särskilta arterna af menniskor, växter och djur, vatten och land bilda grupper af särskilta sånger och meningar, ur hvilka vi ha att läsa, att lära den store mästarens stil, hans mening och system. Min ande sträcker der vid ut sina vingar och flyger — ack, blott i andanom! — rundtom hela jorden, öfver Afrikas öknar och paradis, öfver Siberiens is-nejder, öfver Hinduernas herrliga land, öfverallt emellan polarkretsarne och equatorn, der menniskor bygga och djur andas, och växter uppspira mot ljuset, och jag söker ovillkorligt gruppera och sammanföra de olika gestalterna i harmoniska konstellationer kring en central, allt förklarande sol; men — — allt är ännu blott aningar, blixtrar i min själ, blott dagningar! — Kanske dagas de fullt en gäng; kanske i runornas hemland, i mitt stilla hem, får jag lära mig tyda dessa jordens runor och den runesång som mig blef gifvet att begrunda.
Om Charlestons mysterier skall jag ej säga dig något — ty jag känner dem ej utom af ryktet, och hvad blott ryktet säger mig, det — lemnar jag derhän. Mörka mysterier, ja mer än ryktet vet förtälja, kunna ej felas i en större stad, der slafveriet är hemma. Jag har har hört sägas att i Charleston finnes en piskningsanstalt för slafvar, som skall ge staten en inkomst af mer än tiotusen dollars årligen. Hvar och en som vill ha en slaf bestraffad med spö, skickar honom dit, jemte betalning för afstraffningen. Detta har jag både läst och hört flerfaldiga gånger, och tror det vara sannt. Min ställning här gör det mig svårt, ja nästan omöjligt att närmare efterforska sådana ting (ty spion kan och vill jag icke vara). Jag upptager blott deraf hvad som tvingar sig på mig genom min egen erfarenhet, och som jag derföre anser såsom en skickelse, såsom något jag bör veta och upptaga. Egentligen har jag här att göra med idealet, och att fatta och framställa det rent. Och det är i känslan af det ideala södern, sådant det redan till någon del är, och sådant det en gång fullt bör blifva, för att uppfylla skaparens afsigt, som jag tar farväl af södern, med beundran och kärlek (med sorg för hvad den ännu icke är), och hoppas ännu återkomma dit! Jag skrifver icke till dig mera härifrän, utan nästa gäng från en af de norra staterna. Jag längtar norrut, till svalare luft till friare folk. Man måste dock här ofta svälja ned sina innersta tankar och tiga, om man vill undvika att såra eller disputera. Och denna värme, när den nu räcker utan uppehåll — såsom den lärer göra det — från den ena månaden till den andra, ända in i Oktober .…. hellre ville jag bo vid Nordcap, och elda med tallved två tredjedelar af året! .….
Men ändå — — farväl sköna, varma, blomstrande söder, Nord-Amerikas trädgård! Mig har du värmt och vederqvickt ljufligen. Farväl dina piazzas, klädda af blomsterrankor, döljande bleka skönheter; farväl doftande urskogar, röda floder, der negersånger tona; farväl goda, sköna älskvärda menniskor, slafvarnes vänner men icke slafveriets! När jag nu ser i andanom mot söder, skall jag tänka på er, och i er på Carolinas och Georgias framtid. Jag ser er då under edra palmettos, eller i edra magnolia och orangelundar, och alla jordens frukter utbredda framför er, på ert gästfria bord; ser er dela dem ut — såsom jag sett det mången gång, åt främlingen, åt den nödställde, meddela dem åt alla folks barn. Jag ser omkring er negrer, såsom tjenare och vänner. De äro fria; och ni ha gjort dem så. De sjunga hymner, som de lärt af eder, — glada visor, som de sjelfva diktat. Och för dem och eder sjunger den hundratungade fågeln, i de svala lif-ekarne, med långa, hviftande mossrankor; och öfver dem och eder är söderns milda, blå himmel, och — — himmelens välsignelse! Blifve det så!
P. S.
Jo, en af Charlestons mysterier måste jag säga dig något om. Ty jag har ofta sett den smyga, som en skugga hastigt förbi i gator och gränder. Den ser ut som en qvinna, fattigt klädd, i skymningsfärger. Hon kallas M:rs Doktor Susan. Ty hon är de fattigas läkare och hjelp. Hon tillhör en af de förnäma familjerna i staden; men begick i sin ungdom ett felsteg, och utstöttes af samhället, som i Norra Amerika tål mycken hemlig osedlighet, men ingen, som blifvit uppenbar. Det kunde kanske, efter många års förlopp, ha förlåtit och åter upptagit den unga felande. Men hon sökte ej menniskors usla nåd. Hon vände sitt hjerta och sin blick till en högre. Hon blef Guds tjenarinna hos hans fattiga folk. Och sedan den tiden finner man henne blott hos dem, eller stadd på vägar till dem. Hvad man ger henne i penningar eller kläder, det använder hon för dem; och lefver sjelf i frivilligt armod. Negrer i M:rs Howlands hus voro en gång så sjuka af en smittsam feber, att alla flydde dem. Ej en gång negrer ville komma till de sjuka. Men doktor Susan kom, och vårdade dem, och gjorde dem friska; och när hon belönades derför, ansåg hon lönen förstor. Känd i hela staden; går hon fritt öfverallt, i sin fattiga, dunkla drägt, som ett tröstens sändebud; men hastigt, tyst och liksom fruktade hon att bli sedd. Likt eldflugan är det blott i mörkret som hon utgifver sitt klara, inneboende ljus; såsom den har hon trampats af menniskofot, men lyst och lyser ändå.
Farväl, lilla hjerta! Hälsa dem du vet och vill från Din
Slut på Första Delen.
- ↑ Jag går till det gamla Pee Dee,
Och der vid det gamla Pee Dee,
På en månklar natt
Mitt hjertas skatt,
Min Sally, skall jag se! - ↑ Många menniskor anse sig hedra Gud genom att göra menniskan bra usel och dum. Jag kan ej se det så. Verket bör hedra mästaren. Det är skaparens storhet, att han gör förståndiga varelser och vill förstås af dem. Det är menniskans rätt och ära, att hon skall och kan förstå honom, fatta honom med sin känsla och sitt begrepp. Långt nog blir det ändå alltid emellan henne och honom, för att ge tillfälle till oändlig ödmjukhet, oändlig tillbedjan endast stigande med stigande insigt.