Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/35
| ← TRETTIONDEFJERDE BREFVET. |
|
TRETTIONDESJETTE BREFVET. → |
TRETTIONDEFEMTE BREFVET.
Cardinas.
Det var i Cardinas som den första hufvudlösa röfvarexpeditionen mot Cuba, förlidet år, landsteg under Lopez anförande, och der den tillbakadrefs genom spanska militärens tapperhet. Man visar här hålen i murarne efter kulorna. Och här lefver man nu i daglig väntan och fruktan för ett nytt anfall under samma anförare, hvarom rykten äro jemt i omlopp, och man håller vakt och är på sin vakt i staden. Cardinas är en liten stad af samma byggnadssätt som Havanna, och som drifver stark handel med socker och sirap. Den ligger vid hafvet, men så lågt att den föga ser af hafvet; dess hamn är mycket grund och tillåter ej större fartyg att komma upp. Jag bor i ett litet hotell, hållet af en Mrs W., enka efter en portugisisk man och som har fem döttrar; det är nära på fyra för mycket! I Förenta Staterna vore jag ej rädd att ha tio döttrar; jag visste att de alla skulle, äfvfen om de vore fattiga, kunna vinna sin fullkomliga menskliga utveckling, vinna anseende och utkomst genom egen förtjenst. Men på Cuba — hvad skall man göra med fem döttrar? Giftermål är enda utväg till anseende och bergning för dem; men det är icke lätt att gifta sig på Cuba, ty der är icke lätt att försörja sig på ärligt vis. Två af dessa unga flickor äro mycket vackra. Den äldsta, fullkomligt blond, bar den skönaste profil. Hon är förlofvad med en ung militär. Men på kärlek och förlofning följer här ofta icke äktenskap.
Af personer, som här intresserat mig, är en ung lagkarl, spanjor, mer än vanligt behaglig och frimodig i sitt umgängessätt. Af honom har jag fått reda på mycket af lagstiftningen och förhållandet på ön med afseende på slafvarne, som jag skall tala mera om en annan gång. Cardinas synes mig för öfrigt en liten ointressant stad. Men vänliga menniskor här ha låtit mig i stadens grannskap se saker, för mig af mycket intresse. En af dem var en kaffeplantage i full blomning. Kaffeplantan blommar nemligen på plantagen en gång i månaden, och då öfver hela plantagen på en dag; blommorna, som slå fullt ut på morgonen, vissna om aftonen. Första blomningen är i Februari, den sista (under året) i November. Blommorna, som sitta på qvistarne i täta hvita kransar och klasor, afsätta små fruktknoppar, som, först gröna, efterhand rodna, och slutligen bli mörkbruna och då först afplockas. De innehålla kaffebönan. Skörden är derföre jemt fortgående under tre å fyra månader om året.
Kaffeplantagen, som jag besökte, stod i fullaste blomning. Det såg ut som ett snöfall pä gröna buskar. Kaffebusken har vackra, saftgröna, glatta, lagerlika löf; blommorna likna den hvita enkla hyacintens, och ha en fin, söt, behaglig lukt, Denna kaffeplantage var äfven i öfrigt utmärkt vacker, hade sköna alléer afvexlande med orangeträd och sagopalmer, land med ananas, alléer och lunder med bananas. Träden stodo fulla af blommor och frukter. De personer, som bodde här, hade aldrig gifvit akt på bananasträdets egna blomning. Man lefver här midt ibland naturens rikaste skatter utan att akta derpå. Bland de vackra föremålen på plantagen måste man nämna dess ägarinna och isynnerhet hennes sköna unga dotter. De begåfvade mig med frukter och blommor, och jag har aftecknat en blommande qvist af kaffebusken för mamma.
Det andra skådespelet af intresse för mig var ett litet zoologiskt museum, som en tysk samlat i grannskapet af Cardinas, af Cubas foglar och några andra djur. Bland dessa sednare voro en krokodil och en alligator tillsammans i en stenbassin. De voro så lika, att de för mina ovetenskapliga ögon syntes alldeles så. Men man gjorde mig uppmärksam på vissa skiljemärken. Deras ägare hade gjort fåfänga försök att tämja dem. De syntes vara de själ-lösaste, liksom de äro till utseendet de styggaste af alla djur. Alligatorer och krokodiler finnas icke i Cubas floder. Dessa här voro införda som kuriositeter från Amerika och Afrika.
D. 21 Mars.
På gården, inåt hvilken mitt rum ligger, står en stor hönsbur, innehållande åtskilliga slags fjäderfän till hushållets behof. Kocken, för tillfället, här i huset, en stor, vacker spansk soldat, kom i dag på morgonen för att afhämta ett par af det befjädrade sällskapet till middagsmåltiden för gästerna i huset. Det var en stor svart kalkontupp, som först uttogs ur buren. Jag måste beundra sättet, på hvilket mannen gick till väga härvid, så sakta var det, så menskligt och klokt. Kalkon-tuppen smektes en stund med handen, innan han togs i benen, och äfven detta skedde med så stilla lampor, att tuppen, då han helt beqvämt bars öfver gården, endast såg litet förvånad ut och lät höra ett litet halsljud, såsom ville han säga: »hvad skall det nu bli utaf?»
Hos oss har jag sett, när en höna skulle slagtas, hela hönsgården sättas i uppror, och hönan sjelf andlös af förskräckelse, innan hon uppgaf anden.
Spanjorerne äro eljest på intet vis utmärkta för mensklighet mot djuren; och landtfolket kommer ofta till torgs med kalkoner och höns, hängande med fötterna hopbundna öfver hästens sadel, så att hufvudena hänga nedåt. Detta barbariska bruk har blifvit förbjudet af en guvernör Tacon på Cuba (som beskrifves såsom en hård man, men som der afskaffat många missbruk), men det fortsattes lika väl; och jag har ofta mött Monteros ridande emellan knippor af så hängande, stundom halfdöda fjäderfän.
Icke långt ifrån Cardinas är ett distrikt, som kallas Havanna vana och nästan helt och hållet är befolkadt af frigjorda negrer — man säger ett tusen à trettonhundra till antalet. De äro nästan alla åkerbrukare, i hälftenbruk med spanska creoler, hvilkas små »farms» de sköta, — huru ville jag oändligen gerna se, för att se huru negrer styra sig så der på egen hand. Men man afråder mig att resa dit, då jag ej känner landets språk och regeringen är mycket misstänksam mot främlingar. Man har ännu i friskt minne slafupproret år 1846, som begynte i denna del af ön. Detta uppror, som föranledde så många grymma gerningar från spanska regeringens sida, har äfven fört till läggande af tunga band på de fria negrernas lif och förlustelser.
Förr, säges det, kunde man hvar afton och natt höra de afrikanska trummornas glada takt från negerdanserna när och fjerran. Men då de begagnade dessa dansgillen till organiserande af det uppror, som sedan utbröt, har man sedermera mycket inskränkt deras frihet.
I Havanna lära de fria negrerna ha egna församlingssalar och gillen så kallade »Cabildos», hvar negernation för sig, till hvilka de utvälja drottningar, h vilka åter välja konungar att biträda dem. Jag måste se dessa »Cabildos de Negroes».
S:t Amelia Inhegno.
Åter här, i mitt trefliga rum, hos min behagliga Mrs de Coninck på ett par dagar. Jag kom hit i ett hvirflande moln af hett, rödt dam. All jorden på Cuba är röd som bränd lera, och dammar förskräckligt i blåsväder. (Vid regnväder åter blir den en tjock gyttja, omöjlig att gå uti. Det hörer till naturens afvigsida här). Volanten, förspänd med tre hästar i bredd, flög som en hvirfvelvind genom de röda dammolnen; och vår calashero, Patricio, tycktes rätt njuta af den vilda färden.
Det är åter söndag, den söndag på hvilken slafvarne skulle ha ett par fritimmar, och jag har vidtalat både den gamla herrn här och den unga, och bedt att slafvarna skola få dansa. Men få se hur det blir. Sockerqvarnen är stilla; men jag ser slafvarne gå i arbete, bära »la bagaza», och jag hör piskan klatscha och drifva på. Det är redan sent på förmiddagen. Jag skrifver i väntan och otålighet. Skall det bli dans eller ej? Jag fruktar att man finner på någon ursäkt för att förvandla dansen i arbete. Jag tillstår att det skulle göra mig bra ledsen. Ty man har lofvat jpig dansen, och det stackars folket behöfver så väl muntra sig. Der, — afrikanska trumman! — Det är dans. Jag skyndar till dansen.
Sednare.
Dansen var denna gång icke under ett skuggrikt mandelträd, utan på Boheans solheta gård. Musikanterna med sina trummor voro upptällda i skuggan af köksbyggningens ena mur. De dansandes flock var blott liten. Dansen var af samma art som den på Ariadne, och erbjöd intet af nytt intresse, till dess en äldre congo-neger med namn Carlo Congo och en herkulisk bröstbildning, kom med i dansen. Han lät trumslagarne slå en ny danstakt, och utförde så en dans, som med dess böjningar, svängningar och tremuleringar skulle ha tagit sig väl ut i en ballet, äfven på Pariseroperan, nemligen i personen af en satyr eller faun, ty högre karakter hade dansen ej, men den var beundransvärd genom dansarens kraft, vighet, spänstighet, djerfva öfvergångar och vildt pittoreska skönhet. Det var Congo-dansen. Carlo Congo kunde dock ej utföra den i hela dess fulländning; tröttad af fyra månaders dag- och nattarbete, saknade tydligen hans lemmar tillräcklig styrka; han måste flera gånger afbryta och hvila, och ehuru han snart begynte på nytt, måste han åter sluta upp, skakade dervid godmodigt på hufvudet, såsom ville han säga: »nej, — det vill ej gå!» Hans ansigte hade det uttryck af kraft och godmodig känslighet, som jag så ofta ser hos negrerna; han hade en liten klädesmössa på hufvudet och ett halsband af blå glasperlor om halsen, öfverdelen af kroppen och de seniga armarne bara; deras bildning och ställningar under dansen voro värda att betraktas af plastiska konstnärer. Carlo Congos dam var mera liflig i sina rörelser än de negerdanserskor som jag hittills sett, och svängde om helt raskt och behändigt. Carlo satte en liten qvist af myrten i hennes mun, och hon dansade nu med den, hållande den emellan läpparne lik en fogel i sin näbb.
Småningom blef de dansandes församling större. Äfven qvinnor bjödo upp till dans, medelst ett lätt slag af näsduken på den utkorade kavaljeren, som genast visade sig beredvillig. Somliga männer föllo under dansen äfven på knä. Så grundade i naturen synas de rörelser vara, som af ålder vunnit burskap i galanteriets och chevaleriets förfinade verld.
Slafvar och slafvinnor kommo, som dansade solo till trummornas takt, vändande sig på en fläck och buktande derunder upp och ned med kroppen; äfven barnen kommo, nakna som Gud skapat dem, och efterbildade förträffligt de äldres dans. Men der gingo ock förbi män och qvinnor, som kastade på dansen mörka, modlösa blickar, med bittert uttryck, nattliga ansigten, vittnande om slafveriets mörkaste nattlif, ansigten som jag aldrig skall förgäta, isynnerhet ett af dem, en äldre qvinnas! .…. Andra negrer kommo utifrån genom Boheans portar, lastade med knippor af bananas och tomatoes (hvilka här växa vilda) och andra gröna växter. Den unge styresmannen frågade dem, om de voro från »deras land»; och de svarade kort: »ja!» De gingo förbi de dansande, somliga med en likgiltig blick på dem, andra med ett hälft leende. Dansen lifvades emellertid mera med hvar stund i den heta solen, och flera dansare och danserskor tillkommo. Men nu hördes en stark pisksmäll, och dansen tvärstannade. De dansande spriddes, för att åter begynna arbetet vid sockerqvarnen. Och jag lemnade Bohean, sedan jag tackat trumslagarne, och isynnerhet Carlo Congo, på det sätt som jag visste för dem var angenämast.
Jag är nu åter i mitt stilla rum. Sockerqvarnen bullrar och röker, slafvarne bära »la bagaza». Öfver Boheans murar, men långt bortom dem, ser jag de ståtliga Guadarajahs af palmer nedanför höjderna af Camerioca. Äfven dessa höjder ha djupa grottor och gömda trakter, som tjena till hem för flyktade slafvar. Vid grottornas öppningar sätta de fällor till försvar mot sina förföljare. Men man har öfvergifvit att förfölja dem der; det har visat sig tjena till intet och vara förknippadt med stora faror för de förföljande. Stundom komma flyktingarne nattetid ned från bergen till plantagerna, och få lifsmedel af plantagens negrer, som aldrig förråda dem. Negrerna sägas aldrig förråda hvarandra utom under piskans tortyr.
Med min vänliga värdinna har jag gjort några besök på plantager i grannskapet. Behagligast bland dessa var mig det hos ett vackert ungt par, Mr och M:me Belle Chasse, franska creoler. I deras ansigten uttalade sig en intagande mensklig godhet. De sägas vara mycket goda husbönder för sina slafvar, och det berättas att Mr Belle Chasse tänker i Florida anlägga en sockerplantage med fritt arbete af negrer. Måtte han lyckas! Ett enda sådant fullt lyckadt experiment skulle kunna i Amerika verka en stor förändring i slafveri-institutionen. Den man, som skulle utföra det, kunde räknas bland mensklighetens största välgörare.
Jag såg hos Mr och M:me Belle Chasse två allrakäraste barn, och en väl vårdad trädgård med flera sköna växter. Jag såg äfven några utmärkt sköna törnrosor, men utan tecken till lukt. Den starka solhettan säges förtaga dessa och flera blommors doft. Det vackra unga paret bjöd mig att vistas en tid hos dem. Men jag måste försaka denna bjudning, då jag lofvat fara till en annan plantage, dit jag äfven blifvit vänligen inbjuden, och till hvars ägare, Mr och Mrs Phinney, svenska konsuln Nenninger haft godheten gifva mig ett introduktiousbref. Planterarne på Cuba äro oändligen gästfria, och då fruntimrens lif på plantagen är temligen enformigt och i sednare tider mera ensligt än förr — spanska regeringens hand hvilar tung på Cubas creoler allt sedan de sednaste oroligheterna, och aftvingar dem dryga skatter, — så se de ej ogerna att en europeisk gäst afbryter det enahanda i deras hvardagslif.
Karakteren af sockerplantagen och lifvet der synes mig tämligen lika öfverallt. Den förnämsta skönheten på dessa plantager är de stora alléerna, isynnerhet af palmer; — jag kan ej vandra genom dessa »Guadarajahs» utan en känsla af vördnad och ödmjuk glädje, så sköna och storartade äro de. Trädgårdarne äro vanligen helt små och ofta vanvårdade. Sockerrörsfälten inkräkta på allt annat. Fruntimmernas lif är icke gladt och föga verksamt. De synas mig lida af tillståndet på plantagen, som aldrig är fritt från fruktan, och icke tillåter dem någon utveckling af deras skönare verksamhet, ja äfven hämmar deras steg. De våga ej gå ut i nejden ensamma. De frukta för förrymda slafvar. Dessutom, med all Cuba-plantagens skönhet af träd och växter, saknar den dock det som utgör landtlifvets största behaglighet — då man betraktar det blott ur njutningens synpunkt — den saknar — gräsvallen, den mjuka, ödmjuka grönskande gräsvallen, der millioner små gräs och mossor och blommor komma tillsammans för att bereda åt menniskorna en frisk och mjuk bädd att hvila på, att hvilande drömma, tänka, njuta. Den saknar de lundar af lummiga buskar och träd, i hvilkas skuggor vi hvila så brygga och jag märker tydligt, att den paradisiska luften, de kungliga Guadarajahs icke ersätta för öns invånarinnor dessa landets anspråkslösare behag.
Dessutom, vi se omkring oss på landet ingen orätt, ingen nöd, som vi ej kunna till någon del afhjelpa. De se mycken, dagligen, som de ej kunna göra något att lindra. Ju ädlare en qvinna är på Cuba, desto olyckligare måste hon vara. Vore hon än förenad med den bästa make, som gjorde allt möjligt för henne och for sina slafvar, så kan hon ej stänga ögon och öron för hvad som tilldrager sig nära omkring henne. Plantagen är aldrig många tunnland jord i areal, och till denna stöta andra plantager, som styras enligt deras herrars sinnelag; och hurudant detta stundom är, det — — — veta vi redan. Kommer härtill tillståndet och styrelsen på ön, embetsmännens våld, slafhandeln, slafupproren, spanska regeringens undersökningar och bestraffningar, den ständiga fruktan; — — inga ljufliga fläktar af Cubas himmelska luft kunna ge glädje åt det lif, som lefves under sådana förhållanden!
Sistlidne vecka lärer ett slafskepp från Afrika ha ankommit till Havanna med en laddning af icke mindre än sjuhundrafemtio — barn; de äldsta icke aderton år gamla, de yngsta under tio års ålder. Detta omtalades häromafton i vår sällskapskrets. »De som detta göra», sade med bitter känsla en moder i sällskapet, »skola en dag få den lön de förtjena!» Och likväl, då menniskor skola föras från deras moderland i främmande slafveri, är det bättre att de komma som barn än som uppväxta menniskor. Det blir dem mindre bittert då. De vänja sig vid Bohean och piskan, och ha ej minnen af ett frihetslif, som föra dem till förtviflan och sjelfmord.
Emellan dessa mörka tankar och intryck kommer åter och åter denna outsägliga skönhet i luft och växter och förtjusar mig och rör min själ till lofsång och syner af tillkommande paradis.
Det är åter fullmåne, och nätterna äro outsägligt sköna. Jag kom sent hem i går afton från ett besök med min värdinna. Med obetäckta hufvuden foro vi i den öppna volanten under det ljusuppfyllda hirmahvalfvet, genom palmlunderna. Luften var ljuf och god som den renaste menskliga godhet. Ack! ….
På S:t Amelia plantage äro tvenne ståtliga palmalléer, väl hundra träd i raden, tror jag. Många af dem äro som bäst i blomning. De yppiga blomruskorna skjuta ut som vingar kring stammen, ett litet stycke under palmkronan, i skönaste förhållande till denna och till stammen. Här är en annan allé af Tamarinder (som nu från sina kronor af gröna spetsar fälla bönor, som de små negerbarnen begärligt uppfånga för att suga deras behagligt syrliga frukt), samt en af mangoträd och ett slags acaciaträd med röda bär, af hvilka negrerna göra sig halsband. Framför huset äro flera af de träd med lindlika löf kronor och dunkelt eldröda blommor, som jag sett på »la Plaza de Armas» i Havanna. Deras botaniska namn är »Hybiscus Tilliacea».
Cuba är en förgård till paradiset, värd att studeras af naturforskaren, konstnären och skalden. Vegetation, former och färger antyda på en öfvergång ifrån det jordiska lifvet till en friare och högre skönhets-sfer !
Caffetal La Industria.
Gudskelof att våren nu begynner i Sverige, och att du kan begynna tänka på salta bad, sommar och välbefinnande, begynna att lefva, och att allt omkring dig begynner att lefva, solstrålar, nässlor, nässelfjärilar, de små gula blommorna, och lärkorna, de glada lärkorna att drilla och sjunga: »Nu är det vår! Nu är det vår!» Ack! Den sprittande fröjd, som våren medför hos oss, den — den känner man dock ej på det sköna Cuba!
Men — det har skönhet nog för att lyckliggöra menniskolifvet, om dess skönhet och herrliga luft finge verka oförhindrade.
Jag är nu sedan några dagar på en ny plantage (både af socker och kaffe) hos en amerikansk familj med namn Phinney, bestående af en äldre herre, hans mycket yngre fru, två unga söner och två döttar. Mr Phinney är en varm republikan, och modig nog att öppet vid alla tillfällen uttala sina republikanska sympathier midt i anletet af det spanska enväldet på ön. Han skulle göra det, säger han, »midtför gapet af en tjugufyrapunding», och jag tror honom, den gamla modiga herrn, och tycker om honom derför. Mrs Phinney är född i England; vid nära femtio år har hennes ansigte ännu hela barndomens behag och täckhet parade med uttrycket af den största moderliga godhet. Hon är lik dessa källor af sött vatten, som Gud låter uppvälla här och der i tropikernas sandöknar för att förfriska ökenvandrarne; palmer uppväxa kring dem och gräsvallen grönskar; vandrarne hvila der och dricka af källan och önska blott att kunna dröja. När jag ser en af dessa naturer af fullkomlig ursprunglig godhet, så frågar jag ovilkorligt hvarföre, då sådana kunna skapas och gifvas åt jorden, vi ej der se flera af dem. Nu synas de liksom vindens ande på denna ö, endast uppenbara sig på jorden, för att påminna oss om ett paradis, som — icke finnes der.
Från herrgårdshusets façad är den herrligaste utsigt öfver landet och utåt det i fjerran blånande hafvet. Jag njuter den och fläktarne från hafvet, vandrande på den breda piazzan, under oförlikneligt sköna morgnar och aftnar. Nära piazzan är mitt lilla trefliga rum, från hvilket jag ser vidt omkring, men der jag mycket ofta stores af små negerungar, som klänga sig upp vid jerngallren för mina fönster och titta in ropande: »Buen Dios Señora! Good mornin Missis!» hvilket, oaktadt deras godlynta glada ansigten, lysande ögon och tänder, icke alltid är trefligt, då man gerna vill vara i fred. Men det är verkligen en glädje att se huru orädda negerbarnen äro på denna plantage; den goda moderliga frun och hennes döttrar verka detta, och barnen äro synbarligen väl vårdade, de något äldre äfven väl klädda. De springa fritt omkring, och följa oss stundom skarvis på promenaderna. Man ser de äldre barnen bära de yngre, sittande gränsle öfver venstra höften, under det de hålla dem uppe med venstra armen, kastad kring den lilla perlprydda ungens lif. Så ser jag dem röra sig och äfven springa helt ledigt; isynnerhet bära sig flickorna härvid behändigt åt, och jag måste ofta beundra deras vackra och fina kroppsbildning.
Slafvarne på denna plantage synas mig väl födda och förnöjda. Ej heller bo de i en stängd och fästningslik Bohea, utan Bohean ligger fritt, och jag har der sett boningsrum fullt upp jemförliga med de amerikanska slafboningarnes. Den goda frun håller af sitt folk och vårdar sig moderligt om de svaga och sjuka.
Det är från hennes milda läppar som jag uppskrifver dessa ord:
»Det är stor synd att kalla negrerna elaka. Det finnes bland dem onda och goda, som ibland alla folk. Men de elaka äro sällsynta, och många äro mycket goda!»
»De som tro piskan nödvändig, för att drifva negrerna till hvad man med billighet kan fordra af dem, känna dem icke och göra dem ofta elaka. — Jag kan icke säga er hvad jag lidit, — ja, jag har under veckor legat sjuk af sorg öfver att se det myckna piskandet, de många grymheterna, då stundom ett vänligt, allvarligt ord hade varit tillräckligt! Negrerna äro oändligen mottagliga för välvilja, då man använder den med förstånd. De kunna bli de bästa och tillgifnaste tjenare och vänner».
En tysk öfveruppsyningsman Mr D. på plantagen »la Sonora», äfven tillhörig Mr Phinney, sade om negerslafvarne:
»De äro icke svåra att styra, om man är med dem på en gång »strikt» och vänlig. De älska ordning och bestämdhet hos sina herrar, och lyda utan svårighet, när de behandlas med jemnhet och billighet. Man får ej vara efterlåten, men man behöfver ej vara hård eller grym».
Detta tror jag vara sant; och godt vore, om många herrar ville tro det också, och sedan — handla efter denna tro. Men despotiskt lynne och hetsighet äro ofta herrarnas herrar, och slafvarne få lida härför. Mitt märkvärdigaste äfventyr sedan jag sist skref, är att jag sett Södra Korset och Cucullos, de Cubanska eldflugorna, som nu begynna komma, men som icke äro flugor, utan skalbaggar, till skapnad och utseende lika med våra torndyflar, blott något längre och smalare. De flyga på samma sätt, men med lugnare fart, flyga också mycket högre och gifva ifrån sig under flygten ett ännu starkare brusande ljud. De gifva ljus ifrån sig på två sätt: när de krypa eller äro stilla, genom två små runda, lysande punkter straxt bakom ögonen (och jag läste helt obehindradt vid detta ljus i går afton, i det jag förde en Cucullo öfver raderna, som en liten lampa), och när de flyga, då de från en öppning vid buken ge ifrån sig ett starkt, klart ljus, icke hastigt glimmande och slocknande, som hos de amerikanska eldflugorna, utan stadigt lysande så länge de flyga. Du kan knappt föreställa dig huru vackert det är. Tänk dig att planeterna Venus och Jupiter med flera deras gelikar kommo flygande öfver taken, mellan träd och buskar, och du ser — Cucullos (läs Cucullios). De ha den vackraste klarblå eld man kan tänka sig. De komma vid regntidens början, och sedan vi nu haft ett par regnskurar (till stor fröjd för kaffeplanterarne), så visa sig Cucullos så fort skymningen inträder. Ännu äro de ej talrika, men lära sedan regntiden inträdt, i Maj, Juni och Juli, vara i den mängd, att stundom stora trädkronor äro alldeles betäckta af dem och glimma af millioner ljus. Man vet här icke huru och hvarifrån de framkomma. Det påstås att de under den torra årstiden gömma sig i murkna träd. Nu föda de sig af sockerrör; och jag har ett helt sällskap (tio à tolf) i ett glas i mitt rum, der de suga på stycken af sockerrör. De tyckas finna sig der helt väl, och tänka mer på födan än på friheten. De sitta helt stilla och suga röret och deras ljus synes dufna derunder; men då man ger dem ett bad friskt vatten, bli de klara åter och djuren helt lifliga. Ibland vaknar jag om natten och hör ett brus i mitt rum och ser en eller två Cucullos flyga omkring, upp- lysande hvar del af rummet som de närma sig till.
I dag har jag afmålat ett par i mitt album. Jag har öfverhufvud här fått ett riktigt raseri att teckna och måla menniskor, foglar, träd, blommor, boningar, allt som frapperar mig; och så mycket frapperar mig här för dess skönhet eller ovanlighet, att jag är i en oupphörlig teckningsfeber. Mycket blir det icke utaf, ty både tid och artistisk förmåga fela, men några små minnen kommer jag väl att föra hem med mig till dig.
Om aftnarne ser jag Södra Korset långsamt uppstiga i lutande ställning vid horisonten. Om midnatten står det rakt öfver jorden. Förliden natt var jag ute för att se det. Den vackra konstellationen stod klar och skön i den stilla sköna natten. Stjernorna äro af andra ordningen och en af dem af den tredje; men proportionen emellan dem är så fullkomlig, att bilden är i hög grad frappant. Dertill stod det lysande Korset så ensligt pä den södra himmelen, med sin fot nästan vidrörande jorden och armarne utsträckta öfver den. Bilden gjorde här på mig ett högtidligt, men melankoliskt intryck. Öfver Korset bilda Centaurens stjernor en gloria, och som två väktare på hvar sin sida om den, stå de stora stjernorna Cercinus och Robur. Efter midnatt lutar sig Korset åt höger sida och sjunker så småningom åter under jordkretsen. Längre fram på året stiger det högre och dröjer längre på himlafästet. Natten var mycket mörk, men mörkret var liksom genomskinligt; luften kändes ej. Paradiset kunde ej ha en skönare natt. Skönheten af våra midsommarnätter i nordliga Sverige kunde täfla dermed, men är af annan art.
När jag vände mig ifrån södra Korset och palmerna mellan hvilka det lyste, såg jag på nordliga himmelen, öfver en skön ceiba på gården, Nordstjernan och Stora Björn; i dem helsade jag hem.
D. 3 April.
Denna sköna morgon har jag tillbringat i bananas-lundarne — hvilka alltid finnas på kaffeplantager — och aftecknat trädet med min älsklingsfrukt, med hela dess lilla, kring stammen uppväxande familj. Jag fann äfven här blommande bomullsplantor i temligen förvildadt tillstånd. Busken har rangliga, oregelmässiga stammar, flikiga, grofva blad af mörkgrön, oklar färg. Blomman är en mångbladig malva af klar, ljusgul färg och den finaste mest gratiösa skapnad. Fröhusets sätt att Öppna sig och utsläppa bomullsklasarna, i hvilka fröna ligga inbäddade, är oändligen täckt. Jag måste nu äfven måla af denna historia, samt Södra Korset öfver palmerna.
Palmerna! Jag tröttnar aldrig att betrakta deras kronors svajande i vinden och grenarnes mjuka och majestätliga böjningar. De äro fulla af poesi, af symbolisk skönhet; de säga så mycket om föreningen af det ädla i tanke och handling och det sköna i uttrycket. Hvart jag vänder mig, möta de mina blickar med nya syner af skönhet. Palmträdets krona har vanligen från fjorton till sexton grenar. Hvar eller hvarannan månad affaller en af trädets nedersta grenar — jag har ofta sett sådana, sex å sju alnar långa, ligga öfver vägarne der jag farit fram, — och för hvar månad framskjuter en ny. Denna skjuter alltid upp midt i trädet, som en rak spira beherrskande kronan; den rullar upp sig först i spetsen, och de fina löfven spela då i vinden som en grön flamma eller flagga öfver trädet.
Man brukar mycket häromkring att afhugga qvistarne på palmer i skogslundarne eller på fälten, för att använda dem till taktäckning m. fl. bruk, och lemnar stundom blott två eller tre qvar på trädet, hvilket synes dermed böra vara beröfvadt all dess skönhet. Men nej. Den röfvade palmen höjer sina tvenne öfverblefna grenar i behagfull böjning mot grenarne af andra så misshandlade träd, och du ser göthiska portiker och hvalfbågar af de skönaste proportioner uppstå på fälten under den klara himmelen, eller i skogens djup. För att beröfva palmen dess ädelhet och skönhet, måste man tillintetgöra dess lif. Kungspalmerna ha alltid raka, pelarlika stammar. Kokospalmerna deremot ha bugtande, lutande stammar, mycket smalare än kungspalmernas. Jag ser dem nästan alltid rikt behängda med frukter. Dessa sitta i klasar invid och under grenarne. Man älskar här fruktens mjölk, och anser den blodrenande. Den ser ut som en mjölkaktig vassla, och man måste vänja sig vid smaken för att älska den. Kungspalmens frukter äro bär och ätas icke af menniskor, men brukas till svinens föda. Palmens kål — som den kallas — eller det innersta af stammen, närmast kronan, säges vara en stor läckerhet; men man kan ej taga den, utan att taga trädets lif.
Äfven här på plantagen äro sköna Guadarajahs af kungspalmer, i hvilka jag vandrar om morgnar och aftnar.
Med min goda värdinna har jag gjort utfarter i volante om eftermiddagarne och besökt några af grannarne; i går en äldre fransysk fru, som intresserade mig för hennes starkt accentuerade individualitet; det var ett nöje att höra henne berätta, och att följa hennes uttryck och åtbörder. Öfverhufvud vill det synas mig att européerna ha vida mer accent och artikulation (jag vet ej att försvenska dessa ord) i hela sitt väsen, än amerikanarne eller de sedan längre tid i Amerika förplantade familjerna från Europa. De förra tala högre, betona starkare orden, skratta högre, gestikulera mer, synas mäktigare, göra mera väsen. De sednare röra sig och föra sin talan med obetydlig yttre accent; det är något tyst och ljudlöst i deras lif; energien är mera en inre; den är en koncentrerad makt. Amerikanarnes stora åtbörd synes egentligen i allmänna institutioner, i statslifvets utveckling, i handelns fart, i allmänna företags storhet. Individualiteten försvinner väl ej, men synes mig syfta till en högre art af manifestation.
Spanjorerna utgöra genom väsen och åthäfvor den största tänkbara kontrast mot anglo-amerikanarne; och det spanska språkets välljud och majestät förtjusar mig alltid — utom likväl när jag hör det talas eller skrikas af obildade qvinnor. Jag besökte en afton en farm, der vi funno en församling af tio à tolf qvinnor, tillhörande den grofarbetande klassen, ehuru icke den fattigaste. De flesta voro magra och mycket bruna, och skreko och höllo ett väsen — ehuru i all vänlighet och munterhet — som var nästan döfvande; — man kunde tro sig midt ibland en skock kalkoner. Dertill kommo stora åtbörder, energiska, men kantiga och utan gratie. Spanska språket deremot i bildade qvinnors mun är den skönaste musik. — Men åter till min aftonfart. Vi slutade den vid »la Soñora», der vi sågo negerslafvarne, som sågo ut som ett raskt och välfödt folk, marcherande i procession mottaga sin qvällsvard — hvar och en ett stort stycke stockfisk. Under hemfärden öfver en äng, der marken var något sumpig, sågo vi svärmar af lysande Cucullos. Det var den grannaste elf-dans.
Dessa sköna små djur utgöra dock nu min plåga lika väl som mitt nöje, ty ack! de äro dumma; och när de lägga ihop sina vingar, äro de de tölpigaste och ohjelpligaste af alla djur. Under deras flygt stöta de mot hvad som kommer dem i vägen, falla då ned på jorden, der de krypa eller ligga på ryggen lika tafatta som våra skalbaggar. De låta fånga sig med största lätthet, och fångna en gång, synas de glömma att de ha vingar. De små negerbarnen springa efter dem då de flyga, ropande »Cuccu! Cuccu!», fånga dem lätt och plåga dem sedan på många sätt. Sedan jag med några små kakor (»Galietas») köpt några af de arma, dumma djuren fria ur deras små plågares händer, svärma dussintals små negerungar om aftonen på piazzan, som är i jemnbredd med den stora »parlourn», sticka in sina krusiga hufvuden och räcka fram sina händer med de lysande insekterna uti och ropa »Cuccu! Cuccu!» Några måste man friköpa ur slafveriet, men alla — ett helt magasin af »galietas» skulle ej förslå dertill. Gör man min af att vilja jaga bort ungarne, så fly de som en mängd sparfvar med högljudt jubel, ty de äro fulla af lek; men äro straxt åter alla der, ropande »Cuccu! Cuccu!» Låtsar man ej om dem, så smyga de in i rummet (nemligen då inga herrar äro der), och komma fram ända till fortepianot, der Miss Phinney spelar Cubanska dansar, eller jag svenska polskor, — och räcka skrattande och frestande fram sina »Cuccus!» Tar jag min näsduk med hotande åtbörd, så äro de åter borta som vinden, men blott för ett ögonblick.
Dessa sköna, lysande Cucullos äro verkligen de mest plågade af alla djur. Negrerna sätta dem i flaskor och buteljer och bruka dem såsom lyktor och ljus i sina rum. Så kunna de lefva i en veckas tid, till dess de slutligen dö af svält. Måtte de vara lika känslolösa, som de synas tanklösa!
De unga i huset och jag roa oss att om afton söka få de Cucullos att flyga, som vi upptagit eller befriat. De äro stundom svåra att persuadera; men då man sätter dem på spetsen af fingret och håller dem upp i luften, då får man ofta se dera utbreda sina vingar och brusande stiga i höjden, utsändande sitt sköna, makalösa ljus.
I morgon reser jag åter till Matanzas, och derifrån till Havanna, och sedan till »San Antonio de los baños» — en badort, der naturen lärer vara storartad, och sedan till en plantage längre bort. En ung plantage-ägare här, en fransk creol vid namn Sauval, önskar göra mig bekant med sin mor, enka i andra giftet efter en spansk markis Carrera, och har omtalat henne på ett sätt, som gör att jag skulle önska lära känna henne. Hon lärer dessutom vara road af litteratur och konst, och af folk som äro roade deraf. Jag kommer således att bli längre på Cuba än jag det tänkt; men — blott en gång i mitt lif kommer jag till Cuba. Och Cuba är dock ett skönhetens hem; och jag förundrar mig öfver att det ännu synes så litet kändt. Naturforskaren, arkitekten, målaren och skalden borde komma hit och hämta nya kunskaper, nya ingifvelser. Luft och ljus, växtverlden öfver jorden och grottorna under den äro fulla af lif och skönhet! — Icke långt ifrån denna plantage finnes äfven en märkvärdig grotta, som vi, om möjligt, skola besöka i morgon bittida.
Vi ha nu till sällskap i hemmet en liflig ung flicka, en fransk creolska, Eudoxie Bacot, hvars glada prat och naturfriska, gratiösa väsen, är ett nöje att akta på. Unga flickor ha stundom äfven här, liksom i Sverige, flicktankar om ett hem, ett slags paradis för unga flickor, dit inga karlar skola få inträda. Eudoxies ena bror lärer ha tankar om ett motsvarande paradis för unge män, der alla fruntimmer skola vara uteslutna. Jag misstänker att de unga exclusiva skola en vacker dag utesluta sig sjelfva ur sina paradis genom att ingå i det äkta ståndets. Jag ville ej gå i borgen för den täcka Eudoxies kallelse som nunna.
Jag har målat den behagliga unga flickans porträtt i mitt album. En liten grön ödla satt derunder visst i två timmars tid på en vinranksgren vid fönstret och tittade in. En annan dess motpart eller make satt litet högre upp midt öfver, och syntes bevaka dess rörelser. Dessa små djur roa mig mycket, de se så kloka och fundersamma ut. När de göra sig artiga för hvarandra, öppna de en slags vinge vid ena sidan, af grannaste röda färg, och fläkta dermed som med en solfjäder.
I dag på morgonen fann jag till min förundran alla mina Cucullos borta ur glaset, som alltid står på min toilettspegel. Jag kunde ej begripa huru det gått till, då jag visste att de ej hade nog energi att lemna sockerrören och att flyga. Sednare på förmiddagen fick jag se en stor kolsvart spindel — stor som ett litet barns hand — sitta på muren i mitt rum med en Cucullo i munnen. De otäcka djuren har jag redan flera gånger sett der. De se stygga ut, men lära vara oskadliga för menniskor. Mängden af kryp är dock en otrefnad här. För att bevara ätliga saker, måste man omgifva dem med vatten. Jag har alltid här en stor sockerkaka stående på en glasburk i ett fat med vatten.
Man talar allmänt om ett nytt anfall på Cuba, ett nytt eröfringsförsök, som säges vara å bane från amerikanska sidan. Man säger expeditionen rusta sig i Yucatan och bestå af en mängd folk, som varit med i mexikanska kriget, och man väntar den omkring påsk. Flera af familjerna på plantagerna hålla sig färdiga att fly ifrån ön, då oroligheter utbryta. Creolerna äro bittert missnöjda med spanska styrelsen och ha allt skäl dertill. De önska allmänt befrielse från Spaniens ok, men äro för svaga att sjelfva företaga en befrielse. Och de frukta negrerna, som vid första tillfälle skulle vända sig emot dem. Spanska militären på ön rustar sig skarpt till försvar mot amerikanarne.
Amerikanska regeringen har offentligen förklarat sig emot dessa röfvarexpeditioner, och uppmanar alla goda medborgare i Förenta Staterna att motsätta sig dem. Men spanjorerna misstänka ändå de amerikanska slafstaterna att ha sin hand i spelet och söka drifva det igenom, för att genom annexering af Cuba, såsom slafstat, få en mot vigt mot de fria staternas förökande i norr. Utgången af denna sak får jag väl höra i Förenta Staterna.
Den 22 April säger jag farväl åt det sköna, men ormstungna Cuba!
Matanzas.
Åter i Mr och Mrs Baleys så goda och trefliga hem, lycklig med de unga vackra makarne, drickande luftens fläktar. Ingen ort har en sådan luft som Matanzas, så lef vande och så ljuflig; ingenstädes hör man så mycket musik. Hela dagen igenom hör man Cubanska kontradansar spelas från fyra à fem fortepianos i grannskapet; om aftnarne framkomma ett par unga herrar på en piazza snedt öfver vår, sjunga spanska sånger och ackompangera sig på guitarr; en skicklig harpolekare går från dörr till dörr, knäppande på strängarne medan han bär harpan på ryggen, och spelande vid portarne »la Arragonesa», denna dans så full af sprittande lif, att det spritter och dansar i mig då jag hör den, eller »la Cachuca», så full af behag; deremellan ljuder militär-musiken från »la Plaza de Armas», medan »le beau Monde de Matanzas» spatserar omkring i månskenet, under popplarne fruntimren alla i bart hår och blommor eller andra smycken, skira slöjor, hvita klädningar; — och der spatserar äfven jag med min unga värdinna och herrarne i huset, eller min unga vänliga landsman Franke, under de sköna aftnarne; — så att nog har man musik i Matanzas; det är om aftnarne ett riktigt charivari af sådan, men det är ej oangenämt, ty takt och lynne i musiken på alla håll har mycken likhet. Det är ett gladt, lekfullt, sorglöst lif deri. Jag låter vagga mig af detta och badas af luftens flägtar, som dansa omkring mig som lekfulla, ljufliga zefirer, under det jag ute på piazzan, tills emot midnatten, ser Södra Korset glimmande svänga sig upp, nu allt högre och högre på himmelen öfver en lund mörkgröna, lummiga sapotaträd. Ja, det är ett eget underligt stillif. Jag önskade att alla menniskor kunde få smaka det. På Amerikas prairier och ofta i Amerika ville jag räcka ut mina armar och flyga, flyga öfver hela jorden. Här vill jag blott vara stilla, sitta i palmernas kronor omsusad af deras grenar, eller såsom här hemma i en gungstol vaggad af musik och paradisiska flägtar; så kunde jag sitta i oändlighet, tycker jag, och ingenting sakna!
I går afton förde mig Mrs Baley i sin volante uppför höjden af Combre. Tvenne hästar drogo volanten raskt uppför, ehuru det är en färd af väl två timmar innan man kommer på höjden. Vägen gick emellan höga kandelaberlika aloéplantor på båda sidor om vägen. Och när man hunnit högst på bergsryggen eller åsen — — att då se på höger hand det blåa, stora hafvet, med handelsskepp, krigsskepp, stora och små, hela det stora verldslifvet och det gränslösa verldshafvet; och till venster, innesluten emellan bergen, Yumoni-dalen, med sina gröna, sköna lundar af palmer, lik ett stilla fridfullt paradis, — större och skönare kontraster kunde ej tänkas!
Vackra boningar, förmögna Matanzasboers landthus lågo här omgifna af träd och blommor.
Vi sågo solen gå ned och månan gå upp i lugn herrlighet. Jag kunde blott säga: »Gode Gud, huru sköna äro dina verk!» ….
O! jag ville sätta på denna höjd af Combre en menniska trött vid lifvet och förbittrad, en som sett ned i lifvets mörkaste afgrunder; jag ville låta henne här se, andas och hämta mod och hopp igen af dessa talande symboler af den allgodes rikedom och herrlighet. Jag ville sätta henne här och säga till henne: se! allt detta är ditt — blir ditt en dag, när din öckenvandiing är slutad och du vunnit segern!»
Vi foro tillbaka i det klaraste månsken, hela vägen med utsigten öppen öfver hafsviken, nu till venster om oss. Men Mrs Baley och jag hade kommit in i ett samtal öfver helt andra ämnen än naturens skönheter; och jag gaf åt dessa blott en half uppmärksamhet, och har nu deröfver litet samvetsqval.
D. 10 April.
Ack! huru roligt det var att få ett bref från dig och se hur det stod till hemma. Brefvet var väl något gammalt, ty det var skrifvet i Januari månad, men det smakade alldeles delikat färskt för mig stackars vestindiefarerska! Och ingenting deri gladde mig mera än att se att du redan den 1 Juni reser med Quidings till Marstrand. Förtänksamt, förståndigt folk, svåger och syster! Och du kan sedan fortsätta att bada på Årsta.
I Juli kommer jag väl icke hem, och kanske icke ens i Augusti. Jag har så mycket ännu att se och besinna i Förenta Staterna. Men när de kulna dagar komma, då, min lilla Agathe, skall jag komma och bli med dig och mamma. Och hvad af ljus och värma och godt, i stort och smått, jag kan ha inhämtat på mina vandringar — icke skall jag behålla det ensamt för mig sjelf, det kan du lita på!
Mycket har jag njutit och njuter på Cuba både till själ och kropp, och jag har just blifvit fet och föryngrats der (nb. i förhållande till hvad jag var i Förenta Staterna, der jag blifvit både mager och gammal) och jag skulle ännu mera ha förkofrat mig, om jag kunnat något mera hvila. Men mitt bildande sinne har varit så upplifvadt, eller snarare så uppretadt, att det lemnat mig ingen ro, utan håller mig i nästan en ständig feber. Oupphörligt komma nya föremål och bildningar och mana mig till efterbildning eller komposition, och drifva mig att företaga mer än jag kan komma ut med, både med afseende på tid och förmåga. Det är nästan löjligt, och ibland litet ömkligt med, ty jag får ingen rast eller ro. Men jag är ändå road af arbetet mer än jag någonsin varit det, och jag tecknar porträtter bättre än förr. Men hvad bäst jag gör, lemnar jag qvar i hemmen der jag vistats. Ja, de goda, sköna hemmen! De ha varit mig goda på Cuba, liksom i Förenta Staterna, öppna, gästfria, gifvit mig hvila och vänner, och låtit mig mycket se och veta af samhällets inre lif och tillstånd, och låtit mig se menniskor, som skola förena sig i mitt hjerta med minnet af Cubas ljufliga vindar och sköna palmer. Bland dessa är Mrs Phinney; ett af de bästa hjertan på jorden, ett af de milda, moderliga väsen, som man måste innerligen älska och vörda. Det kostade på mig att lemna henne och hennes vänliga döttrar, som öfverhopade mig med godhet och gåfvor ända i sista stunden.
Med de två unga makarne här lefver jag som med unga syskon, och trifves blott alltför väl med dem, i deras vackra hem och i Matanzas ljufliga luft. Jag har åter besökt min älskade Yumori-dal, och aftecknar som bäst dess öppning, ifrån azoteon på huset, som har en skön utsigt åt denna sida. Jag har också tagit mig för att afteckna ett Cubanskt hus, och valde dertill ett litet mycket täckt vid »la Plaza de Armas», satte mig tidigt om morgnarne på en bänk under popplarne med penna och bok, och tänkte så helt oförmärkt inflytta »Casa donna Fabiana Hernandez» i mitt album. Första morgonen gick allt bra. Endast en neger tittade ut ur husets port, och såg på mig med misstänksamma blickar. Men nästa morgon tittade flera hufvuden fram ur huset, och en hop pojkar kommo omkring mig tittande i mitt album. Tredje morgonen var huset i synbar inre oro, och stora karlar kommo omkring mig talande spanska, icke ovänligt, men med frågor som jag ej kunde besvara annorlunda än genom att visa dem min teckning och säga: »Hermosa casa en Matanzas!» De logo, men ville se mitt arbete, och jag fick ej mera vara i ro. Jag öfvergaf derföre platsen, sedan jag fått nog af huset för att kunna utföra målningen på egen hand. Ett vackert Cubanskt hus, med sina frescomålningar, vackra jerngaller, pilastrar och prydnader, är en riktig nipp af prydlighet och täckhet. Porten af huset är jemförelsevis för stor; der står alltid den prydliga volanten, som kan betraktas som familjens i huset fötter; ty dessa röra sig sällan utom hus, utan att föras af den. Porten är också alltid stängd, utom när den öppnas för volanten, och en liten dörr i porten tjenar att släppa in och ut fotgängare.
Om eftermiddagarne åker jag ut med Mrs Baley, dels för att handla i bodarne, dels ut på de sköna promenaderna »paséo de tacon» eller »la playa». Denna sednare — längs med hufsstranden, der vi dricka den friska, ljufva hafsvinden, medan vågorna slå och sorla mot stranden — skänker mig en obeskriflig njutning. Vi komma ibland först sent hem, och då är det grant att se Matanzas ljus glimma i bergens skuggor längs med vattnet, i den mörka, men klara luften.
Vår handel i bodarne går så till, att volanten stannar framför en bod, då genast en eller två unga bodherrar skynda till vagnen och underrätta sig om hvad som befalles. Vi nämna hvad vi önska, och det bäres genast ut till oss; och vi få sa mycket att välja på som vi önska, och göra våra uppköp utan att ha lemnat volanten. Men vi må köpa eller icke köpa något, är alltid de unga bodherrarnes väsen lika artigt, lika förekommande och behagligt. Ja, man tycker snarare se för sig unga pager sedan riddaretiden, än simpla bodherrar, så artig och behaglig visar sig den unga creolen mot de handlande »señoras» eller »señoritas» som han kallar dem i smekande, melodisk ton. Många af dessa unga handelsmän äro äfven af de goda familjerna på ön. Ty creolerna ha föga utsigt till annan bergning, än genom handeln eller åkerbruket. Tjenster och militära embeten gifvas åt spanjorer.
Under dessa utfarter hälsar min unga värdinna på förbifarande, eller folk i husen med ett gratiöst vinkande med handen samt utropet: »adios!» medan vi fara förbi. Så brukas det här; och hälsandet med en behagfull, vänlig rörelse af handen — som har olika grader af uttryck och innerlighet — är allmänt för både fruntimmer och herrar, och synes mig ett lika gratiöst som passande sätt att hälsa, mot hvilket herrarnes sätt att hälsa i våra länder genom att aftaga hattarne synes bra besvärligt och onödigt. Den artige spanjoren tillägger vid sin hälsning till fruntimmer ett: »jag kysser edra händer!» eller »a los pedes señora!» som väl betyder ingenting, men låter vackert, och ser, i hans uttryck, äfven behagligt ut. Spanjorerna äro helt visst de artigaste af alla männer; men det påstås att de äro lika så flygtiga.
I går eftermiddag såg jag spanska militären exersera. Soldaterna manövrerade förträffligt, men voro mycket smått folk. Deras hållning och disciplin på ön berömmes som mycket goda.
Kommer aftonen, så kommer musiken dels inom dels utom hus, och flägtandet af hafsvinden på piazzan. Mrs Baley spelar utmärkt väl de lifliga spanska och cubanska dansarne; nu spelar hon äfven svenska polskor, som hon lärt af mig, och jag spelar hennes dansar. Ibland komma några visiter, dels europeer bosatta på ön, dels spanskor, som alltid manövrera och rassla mycket med sina solfjädrar; ty solfjädrars prakt och tyngd är en spanskas prydnad. Jag har sett dem, som kosta ifrån 25 till 100 dollars stycket. De dyrbara äro af elfenben infattade med guld, och ha många prydnader, till hvilka hörer små ovala speglar på yttre sidornça. Manövern med solfjädern är en hel liten vetenskap, i hvilken spanskan eller den spanska creolskan inlägger ett helt teckenspråk och samtalar, när hon det vill och hur hon det vill, med sitt hjertas vän.
I mottagningsrummen på Cuba stå två rader med gungstolar, dels af spanska, dels af amerikanska façoner — de spanska vida grandiosare, men också tyngre — ifrån fönstret och inåt rummet. Här sitter man och samtalar, gungande och flägtande sig under det vinden spelar in ifrån fönstren. Man dricker thé, och äter sylter. Spanska creolskorna ha vackra, milda, bruna ögon, sägas ha ganska godt naturligt förstånd, äfven qvickhet, men vara mycket okunniga. Inomhus sysselsätta de sig förnämligast med att sy, kläda sig, ta emot och göra visiter.
Ännu en utfärd skall jag göra med mitt vänliga värdfolk, nemligen uppför Canima-floden, en af Cubas skönaste floder, som är icke långt härifrån, och sedan — säger jag farväl åt Matanzas.
D. 13 April om aftonen.
I går morgon före solens uppgång begåfvo vi oss på väg, Mrs Baley, hennes broder Philip och jag, och just som solen gick upp i prakt ur hafvet, lade vi ut från stranden vid Matanzas. En äldre, väderbiten sjöman, spansk creol, och hans två unga söner voro våra roddare. Hafvet var alldeles lugnt, eller rörde sig blott i långa, glatta vågor utan skum. Det måste vara så, om vi utan fara skulle komma in i Camina-floden, ty i hårdare väder bryta sig vågorna häftigt mot grunden vid, dess utlopp i hafvet. Cuba har en mängd floder kommande från bergen, men inga stora och inga segelbara under längre stycken.
Efter vid pass en halftimmas rodd på hafvet kommo vi in i Canima, en liten, klar flod, bugtande fram emellan höga, branta bergväggar, betäckta med tropiska växter. På höjderna vinkade solfjäderspalmerna i pittoreska grupper, och längs med de sluttande väggarne hängde på otaliga arter af träd och buskar granna luftväxter, med röda, gula, hvita eller purpurfärgade blommor, och gröna kolibris susade omkring dem. Närmast floden kommo träd och buskar af bambu, lutande sig ned mot floden i rörelser af så makalöst behag att det förtjuste mig och gjorde mig nästan vemodig. Bergens skuggor lågo öfver floden, som alldeles lugn låg i sin tropiska verld som ett skönt mysterium framför oss. Så foro vi uppför den, timma efter timma, och hvar ny vändning uppdagade nya skönheter, men alltid af samma art, palmer, aloés, bambus, luftplantor, kolibris. En vacker hvit fogel med lång hals och med skapnad som en liten svan, flög ständigt framför oss ett stycke, och satte sig på stranden att hvila, men flög åter upp, då vi kommo nära, för att ånyo visa oss vägen. Man kallade den: »Gazza». Men solen steg; i det djupa passet var ingen vindflägt. Det blef qväfvande varmt. Gossarne, som rodde oss, hällde i sig vatten ur pipen af lerkannor, så att de mottogo vattnet utan att klunka, under det de höllo hufvudet tillbakalutadt och munnen öppen för vattenstrålen, som så rann ned under flera sekunders tid; derefter ropade de eller pustade: »Ave Maria!» skrattade, och rodde ånyo.
Vi gingo i land i en liten bugt af floden, och åto frukost under några sköna bambuträd, medan kolibris svingade öfver röda blommor omkring oss.
Jag gick en stund längs med stranden; floden var här mycket smal. Ett par förfallna trädhus lågo vid andra stranden. De allra täckaste klasor af palmer och bananasträd stodo här vid flodens bugter. Allt såg frodigt ut och paradisiskt vildt. Krabbor och den slags kräftdjur, som man i Amerika kallar »fiddlers» för dess ena stora klo, hvimlade på stranden, såsom de hade gjort det på stränderna längs med hela vår färd.
Oaktadt all växtlighetens skönhet kände jag att man, för att lefva lycklig i denna instängda verld, måste vara krabba eller kolibri. Jag skulle här förgås af brist på fri luft.
På återvägen öfverraskades vi af en åskskur af vildaste slag; och oaktadt vårt hvälfda vaxdukstak öfver båten blefvo vi duktigt våta, hvilket oroade mig för Mrs Baleys skull, som denna dag ej mådde väl, och icke är stark. Vi voro glada att komma hem efter en rodd af tio timmar. Våra roddare hade fortfarit att hälla i sig vatten, sucka »Ave Maria!» och vara vid goda krafter och godt humör hela tiden. Jag måste beundra deras ihärdighet.
Vi voro mycket trötta, men så hade vi sett Canima, och jag har intrycket af dess tropiska sceneri, bredvid det af färderna på Hudson, Savannah, Mississippi, Ohio, med flera af vesterlandets floder.
Och nu är det afton, min sista afton i Matanzas. Jag skall i morgon resa till Havanna. Jag har tillbringat aftonen ensam med de vackra unga makarne; för sista gången hört Mrs Baley spela »la Hauta Arragonesa», för sista gången hört »adeste fideles» af Mr Baley på orgeln, jag bad dem om dessa toner; jag ville medtaga dem som det sista minnet af dagarne i deras hem; och i morgon tidigt skiljes jag vid de älskvärda, vänliga menniskorna, vid Matanzas och dess sköna nejder. Det kostar på mig, men får icke hjelpa. Aldrig mer får jag känna sådan luft, sådana flägtar, aldrig mer höra en sådan flod af glad musik, aldrig mer se Yumori, Canima och Combre! ….