Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/38
| ← TRETTIONDESJUNDE BREFVET. |
|
TRETTIONDENIONDE BREFVET. → |
TRETTIONDEÅTTONDE BREFVET.
Bref till Hennes Majestät Enkedrottning
Carolina Amalia af Danmark.
Cuba, Westindien i April 1851.
Eders Majestät!
»Skrif till mig ifrån Amerika!» var Eders Majestäts vänliga afskedsord till mig, då jag sist, på Sorgenfri, hade den glädjen att se Eders Majestät! Och
de orden ha följt mig på min långa färd, som ett af
de sköna och dyra minnen, för hvilka jag har att tacka
det goda Danmark, ty det påminte mig den stora
godhet som Danmarks Drottning hade visat mig. De ha
blifvit hos mig, jemte den önskan att jag kunde
motsvara dem genom att från den nya verldens jord
frambära till Eders Majestät några rätt sköna andliga
blomster, icke ovärdiga de rosor, som Eders Majestäts egen
sköna hand skänkte mig ur Eder Majestäts rosengård
i afskedets stund. Men länge har det dröjt innan jag
funnit sinnesfrihet och lugn nog, för att ur den rika
flora, som Amerika framalstrar, sammanbinda något liknande en bukett eller en krans, något som jag tyckte
kunde göra Eders Majestät nöje. Och med mindre
kunde jag ej vara nöjd.
Det är nu ifrån Antillernas drottning, ifrån den sköna tropiska »Isla de Cuba», som jag skrifver till Danmarks sköna och goda Drottning. Och medan en glödande sol stiger öfver kaffe- och bananas-lundarne på »Catetal la Concordia» (mitt nuvarande hem), medan rosenfärgade flamingos sträcka ut sina vingar att svalka dem i morgonvinden, och små negerbarn — nakna som Gud skapat dem — hoppa och tumla på gröna planer, der smaragdgröna kolibris omfladdra prunkande Hybiskusblommor, förflyttar jag mig i andanom till »de grönne Öer», till den svala, skuggrika boning, der jag hörde näktergalarne sjunga i boklundarne kring Eders Majestät, och frambär der, i dessa rader, min gärd af vördnad och tillgifvenhet.
På Cuba kan jag bättre än från någon annan punkt på denna sida om jordklotet tala om den nya verlden, ty Cuba ligger emellan norra och södra Amerika; de anglo-normanska och spanska folkracerna mötas här — i godo och ondo, hemligen och uppenbart kämpande om herraväldet; och midt i den underbart sköna natur, som tillhör vändkretsen, under den tropiska solen, ibland palmerna och kaffeplantagerna, ser man redan Nord-amerikanska hem, jernvägar och handelsbodar, och det anglo-amerikanska: »go a head» stöter här samman med de spanska creolernas valspråk: »poco a poco» och — springer om det, förr eller sednare, det är icke svårt att förutse.
Med bilden af Nord-Amerikas natur, folk och stater frisk i själen, är det en stor vederqvickelse att på denna sköna ö upptaga en så starkt motsatt tafla som den af Syd-Amerikas natur, folk och stater. Ty båda tillhöra väsendtligen taflan af den nya verlden; och Nord-Amerika framställer i natur, kultur och seder, blott ena hälften deraf. Den södra hälften, med sina ännu oorganiserade stater, sitt kaotiska folklif, men sin rika, stora natur, sina Amazonfloder och Andes, sina palmer och sin eviga sommar, skall ännu i kontakt med den norra halfdelens folk utveckla ett herrligt lif, icke så starkt kanske som dennas, men mera ljuft och skönt. Och båda skola bli ett i det stora menskliga rike, som uppväxer emellan Atlantiska och Stilla hafvet, emellan Nordhaf och Söderhaf. Ty om än Södra Amerika nu icke visar folk eller karakterer, som framkalla aktning eller beundran; om de ännu synas underligga naturen i stället att höja sig öfver den, mattas af solen i stället att inspireras af dess glödande och rena ljus, så veta vi dock att det var under detta himmelsstreck, under denna sol, dessa palmer, som de soldyrkande Peruanerna och de ädla Atzecs lefde, att det var under detta himmelstreck, denna sol, dessa palmer i öster, som den äldsta visheten, den äldsta poesien föddes på jorden, hinduernas Vedas, deras tempel hvilkas ruiner ännu utgöra vår beundran, deras sånger och dikter Sakontala, Urvasi och Vikrama, m. fl. ljufva och ädla, såsom de blott kunde diktas under palmer, och i en luft sådan som denna; de sinrika sagorna, schachspelet, bajaderernas luftiga dans, och mången konst och vetenskap till lifvets försköning;, som synes blott kunna uppstå der naturlifvet är som en helgdag. Och hvad som en gång blomstrat, det kan under liknande förhållanden återkomma i nya eller högre bildningar. Österlandets tropiska krets har framburit sin blomma, vesterlandets skall ännu bära sin i kristendomens ljus. Nu kan man blott ana hvad den en gång skall blifva, ana det af det herrliga naturlif, som ännu är dess skönaste frambringelse.
Men det var om Nord-Amerikas folk och stater, som Eders Majestät önskade höra något; och om dessa vill jag framför allt tala; ty ehuru mycket Eder Majestät älskar det sköna i naturen, så vet jag att Eders Majestät ändå högre älskar det som länder till menniskoväl och menniskosällhet i egentligare och högre mening. Är icke Eders Majestät en af mensklighetens mödrar, en af de höga och hulda, som omfatta det unga slägtet för att lyfta det högre upp, närmare kärlekens och fullkomlighetens fader?! …. Var det icke omgifven af fader- och moderlösa barn, som sågo upp till Eders Majestät som till en moder, som jag första gången såg Eders Majestät, denna julafton, då julljusen brunno i den nordiska granen, barnen till fröjd och den himmelska barnavännen till ära! Och har jag icke mer än en gång hört Eders Majestät uttala önskan och hoppet om »ett samhälle på jorden, inom hvilket alla medlemmar skulle ha lika tillfälle till ernående af dygd, kunskap, verksamhet och välstånd, ett samhälle inom hvilket godheten och dugligheten skulle utgöra den högsta aristokratien, och högsta rangen ägas af det högsta menskliga värde!» .….
Och huru långt än Amerikas Förenta Stater ännu må vara från detta samhällsideal, så kan det icke nekas att det är till detta som de syfta, till detta som de dagligen allt mer närma sig, mera kan hända än några andra stater på jorden. Detta gäller isynnerhet om Unionens nordliga och fria stater, befolkade förnämligast af de äldsta pilgrimernas afkomlingar, och der qväkarestaten utsändt öfverallt sina budbärare om »det inre ljuset», om frihet, frid och allmänneligt broderskap. Enthusiasm för religion och menniskoväl har grundat dessa nordliga stater. Och på denna grund ha de vuxit stora och starka, och växa än i dag, utbredande allt mer och mer sitt välde.
De södra staterna erkänna väl samma principer af frihet, menniskorätt och menniskoväl som sitt mål, men de bära en boja som hämmar deras framsteg på den menskliga och samhälleliga utvecklingens väg, som de dels icke vilja, dels icke ännu kunna afkasta, nemligen slafveri-institutionen. De ha bundit negern som slaf, och negerslafven binder dem; hindrar dem att utveckla skolväsendet, industrien, och alla goda samhällsinstitutioner, som göra staten stark och stor, såsom det sker uti Unionens norra stater.
I dessa är det en stor och ren glädje att betrakta frihetslifvets utveckling. Och oaktadt de oarter och afarter deraf, som ännu der gå lösa och frambringa oordningar, så ger dock det hela ett herrligt skådespel.
Ty hela samhällets rörelse är der en uppåtgående; den är en ström af odling och förkofran, som omfattar alla klasser, alla grenar af verksamhet, som hinner äfven den mest aflägsna, och tager med sig äfven den mest ensliga individ.
Dertill har det kommit inom samhället, att det klart känner med sig, och har klart och starkt, i ord och handling, uttalat, att det är statens skyldighet att sörja för att hvar medborgare derinom må kunna bli — menniska.
Deraf det stora och förträffliga folkskolesystem, som först begynt i pilgrims-staten Massachusetts, sedan har efterföljts och efterföljes med modifikationer och förbättringar i alla Unionens fria stater. Öfverallt der ha uppstått fria, allmänna skolor, der barnen, gossar och flickor (i särskilda skolor) få fri undervisning ända till femton eller sexton års ålder, då de kunna från dessa skolor ingå i högskolorna och akademierna, i fall de ej välja att ingå i det praktiska lifvet med det mått af kunskap som den allmänna skolan gifvit dem, och som icke synes vara så obetydligt, då många, af Nord-Amerikas »bästa män» och yppersta statsmän icke ha studerat i annan skola än denna och — lifvets.
För Eders Majestäts qvinliga och moderliga sinne ville jag, framför allt, kunna framställa dessa stora och allt mer sig utvecklande anstalter för det unga slägtets uppfostran, öppnade för alla samhällets unga medlemmar, och gynnande de fattigas ändå mer än de rikas barn, och jemte denna tafla den af den unga qvinnans stigande betydelse inom samhället som lärarinna äfven utom familjen och hemmet. Jag ville kunna för Eders Majestäts blickar framställa dessa stora, glada lärosalar, som man nu ser i de allmänna skolorna alltifrån Massachusetts till Wisconsin och Illinois; ifrån NewHampshire och till Ohio, der ljus och luft få fritt inströmma, lärosalar fulla af vackra barn, med klara, liffulla blickar; och der de unga lärarinnorna, Nya Englands döttrar och Nya Englands ära, fina och behagliga till väsen och utseende, likväl stå fastare på sin grund än jordens Alper och Andes, och styra en svärm unga republikaner i skolan, lättare och bättre än någon sträng magister med basröst och karbas.
Amerikas unga döttrar i Unionens fria stater äro icke hållna i okunnighet och overksamhet, såsom ännu större delen unga flickor i Europa. Tidigt lära de att de måste förlita sig på Gud och på sig sjelfva, om de skola vinna aktning och sjelfständigt värde; tidigt gå de ut ur hemmen och in i skolorna, der tillfälle är dem beredt att i studier och vetenskaper gå lika långt som ynglingar, och der de visa att de vetenskaper, som man hittills ansett för svåra för dem, äro dem lika lätta att vinna som de ytliga kunskaper och talanger, till hvilka man hittills inskränkt deras uppfostran. De utmärka sig genom kunskaper i mathematik, räkenkonst, fysik, gamla språk, åtminstone latinet, m. fl. hittills dem förbjudna lärdomsgrenar; och deras skriftliga kompositioner på vers och prosa utvisa en, vid så unga år, ovanlig renhet i stil, klarhet i tanke och vidd i synkrets. Man ser, att den nya verldens ande löst deras andes vingar och tillåter dem en fri flygt öfver jordens fält. Den amerikanska qvinnan bildas till verldsmedborgarinna; hon skall lära sig omfatta hela menskligheten. Så är tydligen meningen af hennes skoluppfostran, om än den ännu saknar ett system, som kan föra dertill. Ifrån de allmänna skolorna kunna flickorna öfvergå till högskolorna och fruntimmers-akademierna, der taga lärdomsgraden och diplomet, och försedda med dessa, utgå som lärarinnor öfver — hela Unionen.
Och så göra isynnerhet döttrarne af Nya Englands stater, som synas ha en egen kallelse för läroståndet, hvilket de omfatta oftast icke af nödvändighet, utan af kärlek.
Öfverallt inom Förenta Staterna, i vester liksom i norr och söder af Unionen, hvarhelst skolan träder i verksamhet, träffar man unga lärarinnor från Ny-Englands stater (d. ä. från de stater, som blifvit befolkade af pilgrimfädernas afkomlingar). Och qvinnans anseende som ungdomens lärarinna stiger i Amerika allt mer.
Men icke blott som lärarinna söker den nya verldens anda bereda qvinnan en friare utveckling af sitt väsen och sin verkningskrets; äfven inom konsten och slöjderna söker den att öppna för henne fria banor.
»Om jag hade att välja emellan att ge uppfostran åt männerna eller åt qvinnorna i ett land, så lemnar jag männerna och begynner med qvinnorna!» sade en dag till mig en af lagstiftarena här i landet.
Och jag tror icke att jag säger för mycket, då jag påstår att detta tänkesätt delas af största delen männer i Förenta Staterna. Så stark är öfvertygelsen om makten af qvinnans inflytande på det uppväxande slägtet.
Och det är väl ingen fråga derom, att arbetet för qvinnans högre utveckling och betydelse i samhället är ett af den nya verldsbildningens mest utmärkande drag, största förtjenster och dess förnämsta framtidsarbete. Felas nu blott att icke låta det stanna på halfva vägen. Jag tror icke att det skall felas männerna rättsinne och ridderlighet, när qvinnorna med urskiljning och ädelt allvar skola vilja intaga det rum som samhället här vill upplåta för dem.
Med rätta brukar man mäta ett folks bildningsgrad efter dess aktning för qvinnan, och den plats hon i samhället innehar; ty för att värdera ett väsen, hvars högsta kraft är en andlig, fördas en icke ringa grad af andlig kultur. Amerikas folk har visat sig äga denna, och den skall stiga i den mån som landets qvinnor skola göra sig förtjenta deraf.
Jag nämde om en ström af odling och förkofran, som i de fria staterna upptog alla samhällets medlemmar, och nämde folkskolan som dess väsentligaste makt. Denna och flera den menskliga utvecklingen gynnande anstalter tillhöra staten; men jemte dessa går en rörelse af fri utveckling inom folklifvet, som jag ville likna vid safvens cirkulation inom ett friskt växande träd. Den fria associationen uppträder i den gamla skråordningens ställe, som ordnarinna och befordrarinna af alla samhällskroppens olika intressen och funktioner. Så uppstå religiösa, moraliska och industriella korporationer inom det stora samhället och i troget förhållande till detta, under det att hvar individs goda vilja och särskilda kraft och gåfva deri göres gällande till dess högsta halt. De Förenta Staterna framställa individualitetens och allmänlighetens högsta utveckling och förening. Denna rörelse inifrån, ur mensklighetens eget samhälliga väsen gynnas utifrån af den fria cirkulation och kommunikation, som Norra Amerikas mångfaldiga segelbara floder erbjuda, på hvilka tusentals ångbåtar gå; och i sednaste tid af de jernvägar och telegraf-linier, som spinnas öfver alla delarne af Unionen från stat till stat och stad till stad.
Den stora spridningen af tidningar inom landet, af alla böcker som vunnit folkhjertats kärlek; af den religiösa folk-litteraturen, som i millioner små skrifter, »tracts» eller »tales», utgjuter sig öfver befolkningen likt en morgondagg eller ett mannaregn — hör väsentligen med till denna lifgifvande cirkulation.
Och öfverallt, der anglo-amerikanaren framgår, uppstå samma bildningar och samma lif. Med förvånande kraft och säkerhet utförer han sin mission som verldsodlare, och bildare af fria, sig sjelfva styrande samhällen, och äfven slafveri-institutionen förmår icke att motstå den odlingens och frihetens kraft, som med honom framgår öfver jorden.
Hvarhelst pilgrimernas söner och döttrar framtränga, sätta de hemmet, skolan och kyrkan, handelsboden, den lagstiftande församlingen, hotellet för främlingar, och asylet för de olyckliga eller de föräldralösa, och fängelset förvandlas till förbättringsanstalt, till en ny skola för den okunniga eller vanartade sonen. Hvarhelst de komma, bekänna de högt den Mästares namn och läror, som är »vägen och sanningen och lifvet», och på detta hälleberg grunda de statens och samhällets lif. Anglo-amerikanska folkets rätt till att bli ett stort folk ligger i dess kristologi. Det är verldsförsonarens anda, som gör det till verldseröfrare.
När man lemnar de nordöstra staterna, der först religionens och frihetens standarer planterades, och begifver sig vesterut, ända till vildmarkens gränsor bortom Missisippi, der ännu Indianen jagar vildbrådet, reser sina tält och tänder sina nattliga eldar, kan man bäst iakttaga den nya odlingens gång och sätt.
Eders Majestät har säkert ofta läst beskrifningar om det underbara vattenfallet Niagara, om de nästan ännu underbarare vesterns prairier, der solen speglar sin bild i en ocean af solblommor, böljande i vinden; om den brådstörtade växten af stater och städer i den stora vestern, om den stora Mississippi-floden och Californiens guldgrufvor, m. fl. det stora vesterlandets lejon. Men mindre bekanta, mindre omskrifna äro bildningens första steg, dess första brodd i vildmarken, och det var, jemte de stora naturskådespelen, hvad som mest tilldrog sig min uppmärksamhet. Ty roligt är att märka på barnets första steg, hur det lärer sig gå och växer till manna-år.
Vill Eders Majestät se hur barnet — den nya rerldens odling — tar sina första steg?! ….
Träden falla för nybyggarens yxa längs med stränderna af floden — och floder finnas öfverallt i Norra Amerika; — ett litet bjelkhus uppstår vid skogens kant och flodens strand; en qvinna står i dörren med ett litet knubbigt barn på armen. Utanför huset uppristar mannen jorden och planterar mais; derutomkring beta ett par feta kor och några får på den fria ostängda marken. Mannen planterar åkern och mjölkar korna, förrättar allt arbete utomhus. Hustrun stannar inomhus och vårdar barnen och hemmet; bättre vårdar ingen qvinna. Renligheten och ordningen i hennes eget väsen afspeglas af allting inomhus. Intet snyggare, trefligare hem finnes på jorden än det amerikanska — äfven det fattiga. — Icke underligt att mannen trifves derinom, att amerikanaren föga vet af andra nöjen än dem han finner i sitt hem, intet annat sällhetsmål på jorden än det att äga en god maka, ett godt hem. Bjelkhuset har uppstått i skogen; och ej långt från detta uppstå, på samma vis, två à tre andra bjelkhus; derinom finner man prydligt uppbäddade sängar, och på hyllan alltid en bibel, en psalmbok och några läroböcker. Litet längre bort reser sig ett något större bjelkhus, der ett eller två dussin barn, vildmarkens halfvilda ungar församlas. Det är skolan. Rummet är fattigt och utan möbler; men på väggarne hänga kartor öfver alla verldens delar, och i barnens händer äro böcker, som gifva utsigt öfver hela verlden, och läseböcker som innehålla litteraturens ädlaste perlor i tänkespråk, korta afhandlingar, berättelser, poesier o. s. v. Efter hand uppstiga flera hus, några af bräder, några af sten; de bli allt prydligare, omgifva sig med fruktträd och blommor; man ser ett kapell af träd uppstå liktidigt med trädhusen; när stenhusen komma, kommer ock stenkyrkan och statshuset. Marken rundtom betäckes af skördar; hjordarne växa, och snart ser man en eller par ångbåtar komma uppför floden, lägga till vid nybygget, utbyta varor och lemna tidningar. Inom två år är här en liten stad af tvåtusen personer; moderliga qvinnor instifta söndagsskolan i kyrkan, samla små barnen till undervisning i kristendomen och inrätta asylet för de föräldralösa små. Handelsboden har uppstått samtidigt med skolan och kyrkan och utgör, jemte dessa, anglo-amerikanarens bomärke. Och hvarhelst han planterar detta, der drar sig den röda mannen undan, nu mera nästan utan motstånd, med sina tält och sina förnedrade qvinnor, och går att tända sina eldar och resa sina tält längre bort i ödemarken. Han vet af erfarenhet, att det nybygge han ser uppväxa, inom ett fjerdedels sekel skall bli en stor stad med femtiotusen invånare eller mera.
Jag har talat om den nya menniskans framgång i vesterlandet, men jag måste, för rättvisan skull, äfven säga några ord om den gamlas, ty ack! den gamla går fram liktidigt med den nya, och han är äfven här, på den nya jorden, den gamla syndarn, och super och slåss och spelar, och stjäl och narras och yfver sig, »tout comme chez nous», och i den stora vestern, vid Mississippi och vid Stilla hafvet, kanske litet värre, emedan mängden af samvetslösa lycksökare helst samlas dit, och de återhållande krafterna ännu ej hunnit göra sig fullt gällande. Friheten är här ännu i sina slyngelår.
En stor svårighet i vesterns odling är den stora utvandringen dit af en stor del af Europas mest råa och fattiga befolkning, och af de östra amerikanska staternas misslyckade barn. Småningom ordnas dock denna befolkning under den nya verldsodlingens inflytande, och med hvart år får den nya Adam ett större öfvertag på den gamle, allt som den bättre utvandringen ifrån pilgrimstaterna tilltager och får fotfäste, och med den skolan, kyrkan, och den bättre periodiska pressen få rådrum.
Mississippi-dalen har rum för omkring 200 millioner inbyggare, och Amerikas Union har hjerta och makt nog att upptaga i sig alla främlingar, alla vanlottade eller misslyckade jordens barn, och ge dem del af sin jord och sitt andliga lif.
Denna Mississippidal — Norra Amerikas centralregion — framställer i sin utsträckning alla hufvuddrag, som utmärka Förenta Staternas stora rike (till hvilket jag äfven — hvad folk och natur beträffar — räknar de engelska kolonierna i norr). Den innefattar, allt ifrån Mississippis källor i det nordliga Minnesota och till den stora flodens utlopp i Mexikanska viken i söder, alla klimat (utom det mest nordliga), alla produkter, som denna verldsdel frambringar, alla folk som den bär i sitt sköte. I Minnesota se vi ännu Indianerna i välmakt. Granskogen är hemma der, och vintern frisk som hos oss. Der äro herrliga källor, fiskrika floder och sjöar, rik jagt och god sädesjord, men oodlad. Norrmän och danskar ha börjat tränga dit upp. Men dessas och svenskarnes egentliga kolonier finnas nu söder om Minnesota, i staterna Wisconsin och Illinois, der naturen är som en storartad, ljus idyll. Här uppväxer småningom ett nytt Skandinavien. Och det är mig en glädje att kunna intyga, att våra landsmän allmänligen anses som redbart, arbetsamt och godt folk. De måste arbeta strängt och umbära mycket till att börja med. Men ju mer de arbetandes antal tilltager, dess lättare blir arbetet, dess mer gifver den, i allmänhet, rika jordmånen. Norrmännen utgöra den åkerbrukande kärnan af den skandinaviska befolkningen. Danskarne äro i jemförelse med denna i ringa antal, och jag fann danskarne här oftare som handlande än som jordbrukande.
I Wisconsin och Illinois begynner Nord-Amerikas egentliga sädesregion och den ofantliga kornbod, som, fortsatt på båda sidor om Missisippi till och med staterna Kentucky och Missouri, säges kunna förse alla Unionens stater med brödföda, nemligen när dess mark blir fullt uppodlad. Nu ser man väl der stora fält af det gyllne, susande maiset, men ändå större, på hvilka endast högt gräs och vilda blommor växa. Tyskar och Irländare strömma till denna region. Halfva delen af de stora folkrika städerna bestå af tyskar. De musicera, ha målskjutning och dansar, och dricka öl som i den gamla verlden, under det de deltaga i den nyas sjelflagstiftning och affärslif.
Nedanom Kentucky och Missouri begynner bomullsregionen. Man ser bomullsplantager och slafbyar. Derefter kommer sockerrörets region, med sommarvarma vindar och sol midt i vintertid, vackra plantager, magnolia och orangelundar. Här är Louisiana, den mildaste sommarluft och det hårdaste slafveri, och den sydligaste af Mississippis stater.
Här träffar man fransmän och spanjorer jemte folk från alla verldens länder, allt under anglo-amerikansk styrelse och lag.
Ett eget skådespel i Förenta Staternas lif ge de södra staterna genom natur och institutioner. Den resande i dessa södra stater blir icke uppbyggd. Inga samhällets idealer lyfta här hans sinne och blickar; intet stort allmänneligt sträfvande upplyfter här, som i de fria staterna, individens och statens lif. Men han blir road af de många nya och ovanliga föremålen, han träffar många ovanligt bildade och behagliga personer, lysande som diamanter i sanden, han har sig en ny naturverld upplåten full af skatter, — — tjusningen af söderns egendomliga natur, luftens ljufiighet under större delen af året, urskogen längs med de röda floderna med dess tusende trädslag, blomster och slingrande växter, sången af den hundratungade fogeln, Amerikas näktergal (Turdus Polyglottus) och af den ljufliga, men entonigt flöjtande »Whip poor Will», de många herrliga träden, lif-ekarne med deras långa, svajande mossor, magnolian med dess stora snöhvita blommor, cypresserna, tulipan och ambra-träden, och solfjäders- palmerna, rikedomen af sol och blomsterdoft och fogelsång, de ljufliga frukterna, och, midt i denna sköna naturverld, negerfolket med dess egendomliga lif, som slafveriet icke utplånat, dess religiösa fester, hymner och glada visor — — den resande i söder blir ej uppbyggd, såsom i norr af Unionen, af ädla och storartade sträfvanden och institutioner, men han blir angenämt upplifvad, han hvilar och njuter, då han ej stores af någon ny bitter erfarenhet af den orätt, som lagarne här uppehålla, eller förargas på de personer som tvertemot sanning och sundt förnuft taga dess parti, såsom af en god och loflig sak.
Striden om slafveriet är dagens stora stridsfråga i Amerika, och kommer väl att fortfara derinom till dess — slafveriet upphört der. Ty denna institution är en alltför skärande lögn emot den amerikanska samhällsprincipen, en alltför stridande synd emot rätt och mensklighet.
Det måste dock sägas att den Nord-amerikanska samhällsandan fått, under sednare år, ett starkt inflytande till att förmildra slafvarnes tillstånd, och man kan med sanning säga att detta blir år ifrån år bättre. Det ädlare folksinnet i södra staterna gör, i denna stund, mycket till upplyftande af den svarta befolkningens tillstånd, så andligen som lekamligen. Evangelium predikas allt allmännare för slafvarne, — isynnerhet i de stater der det religiösa lifvet af ålder varit starkt, Georgia och Carolina — och hvar det predikas, der upplyftas slafvarne, bilda religiösa samhällen, predika sjelfva med kraft och fröjd förlossaren, försonaren, och höja till hans ära hymner, om hvilkas skönhet och harmoni den har föga aning, som blott känner Afrikanarnes musikaliska gåfvor af deras sånger och skrän i deras vilda tillstånd. Ja, skulle lagen i de södra staterna följa evangelium i spåren, så skulle jag våga förespå dem en stor framtid, såsom de ock skulle utföra ett stort verk.
Betraktar man slafvarnes tillstånd på dess bästa sida i Amerikas stater, så är det, under en god husbonde, ett stilleståndslif utan framtid, men icke utan njutningar. Slafven på plantagen har sitt eget lilla snygga hus, sin egen trädgård, dertill svin och fjäderfä. Hans arbete är med billighet tillmätt, och han kan göra sig några glada dagar; hans barn bli väl födda, och han tänker icke på morgondagen. Husslafvarne äro i goda hus bättre vårdade och försörjda — t. ex. till bostäder och för ålderdomen, — än stundom de fria tjenarne hos oss.
Men — det är icke godt att ge menniskan uteslutande rätt öfver sin medmenniska. Ingen belägenhet är rysvärdare och hopplösare än slafvens under en elak husbonde, och bevis nog derpå finnas, äfven i dagens historia om slafveriet i Amerikas Förenta Stater. Dessutom har institutionen med sig olycksbringande och förnedrande följder för både hvit och svart befolkning, som äfven de bästa husbönder icke kunna förekomma. Och äfven den bästa husbonde måste dö, eller kan komma i penningesvårigheter och hans tjenare försäljas då såsom fånad.
För de verkligen ädla och goda bland slafägarne, i dessa stater, är slafveriet en källa till mångfaldiga bekymmer, och de betrakta institutionen som en olycka den de ville kunna upphäfva. Och flera arbeta verkligen i stillhet härför i sina närmaste omgifningar.
Under denna flyktiga teckning af några de förnämsta bildningar i de Förenta Staternas stora samhälle, har jag måst lemna å sido flera mindre, som dock likt genre-taflorna i ett målningsgalleri tjena att ge det hela omvexling och lifligare intresse. Jag måste dock nämna, bland dessa, några små samfund, som lefva i frihet inom det stora samfundet, ehuru de skilja sig derifrån genom egna sätt och seder, såsom qväkarne med deras enkla drägt, deras »du» och »dig» till hela verlden, deras tysta gudstjenster, och qvinnornas deltagande i predikan och rådsförsamlingen; Shäkers med deras dansande gudstjenst; de små socialistiska föreningarne, som söka kärleksfullt dela åt alla goda arbetare, ett lika mått af jordelifvets goda håfvor; hernhuternas brödrasamhällen, som utgångna från Tyskland, ännu i Amerika — såsom i de små städerna Nazareth och Bethlehem — fortplantande sina kärleksmåltider och sina sköna chörer.
Till de pittoreska, egendomliga skådespelen på Amerikas jord måste räknas dopscenerna vid floder och sjöar, der både hvita och svarta nykristna invigas till helighetens lif; de religiösa fester som kallas »Camp-meetings», under hvilka i nattens och skogarnes djup, vid eldsaltarens lågor, tusentals röster uppstämma harmoniska hymner, och själen frossar i ett religiöst känslolif, af växlande med kroppslig välfägnad i mat och dryck. Dessa fester äro isynnerhet negerslafvarnas saturnalier, och deras böner och sånger äro varma och lifvande som söderns sol.
Då man lemnar Förenta Staterna, och begifver sig till Amerikas södra hemisfer, så finner man sig inom tre dygn förflyttad i en ny verld. Det är på Cuba den först möter oss. Himmel och jord, folk, språk, lagar, seder, byggnadssätt, allt är nytt, och förfriskningen af detta hastiga scen-ombyte är obeskriflig, äfven fast allt dervid icke är godt.
Det är södra Amerikas natur, herrskande folk och språk som möter oss på Cuba, det är palmernas region, vändkretsens sol, Spaniens språk och välde. Halfva Amerika tillhör den anglo-germanska och norrmanska folkracen, den andra hälften den romanska. I den förra råder protestantismen, i den sednare katolicismen. Men på Cuba, denna herrliga oas emellan de båda verldshalfvorna, midt i det salta verldshafvet, synas de båda raserna ha stämt möte — om till krig eller fredlig förening, är ännu icke möjligt att säga.
Cuba är i denna stund ett stridsäpple emellan två stolta regentinnor, och ingen Paris har ännu uppträdt för att skilja tvisten.
Cuba är ock ett stridsfält för ljusets och mörkrets makter, och sällan på jorden får man väl se dem stå så nära hvarandra och i skarpare kontrast.
På nattsidan är staten och kyrkan; staten med dess styrelse af våld och despotism, hvilken ifrån Spanien blindt styrer den fjerran belägna kolonien genom utskickade öfver hvilka moderlandet ej kan vaka, och som nekar de infödda all rätt att styra sig sjelfva; kyrkan, som lefver blott i prunkande ceremonier och saknar allt andligt religionslif; på nattsidan är framför allt slafveriet, som på Cuba uppträder i dess råaste form, och slafhandeln med Afrika, som pågår dagligen, ehuru ej öppendagligen. Styrelsen på ön tar mutor af slafhandlaren, och blundar för de tusentals slafvar som årligen landsättas på ön. Ja, det påstås att den hemligen icke ogerna ser ön fyllas af vilda afrikaner, emedan fruktan för dessas otyglade krafter (om de en dag skulle släppas lösa) afhåller creolerna från uppror emot en regering, som de ej kunna annat än hata. Styrelsen förtrycker slafägaren, slafägaren förtrycker slafven, och vet inga medel att betvinga denne utom piska och bojor. Sockerplanteraren drifver ej sällan sina slafvar hårdare än lastdjur, och kräfver af dem mera arbete än menniskonaturen kan stå ut med. I »Boheans» fästningsmurar lefva slafvarne som fänaden. Dem predikas ingen frälsare, och de enda njutningar som tillåtas dem — och det ofta i knappaste mått — äro djurets. Vilda uppror ha stundom vittnat öm gräsligheten af förtrycket och om negrernas vilda mod och kraft; men oftare dö de utan att väga höja ett rop eller lyfta en hand till försvar eller anklagelse; ofta under fångenskapens första tid sluta de sjelfva sina plågodagar, i den tro (som bland dem är gängse) att de skola genast efter döden uppstå åter i deras hemland. Styrelsen och tillståndet på Cuba är, i dess hufvuddrag, allt ifrån guvernörens palats och till slafvens Bohea, en styrelse af våld och despotism. Rättsinne och ädelhet finnas väl hos enskilta, men icke i det allmänna. Lagar finnas som vittna om en högsint anda; men de kringgås så mycket som möjligt.
Mot denna nattsida af lifvet på Cuba står dagsidan i starkaste motsats. Der är tropikernas himmel, så mild som en engels blickar, dess sol så ren och skär som musikens renaste toner, der är vinden, en anda så ljuf, så ren, så full af lefvande lif, som om den utsprang helt frisk af lifvets och kärlekens källa, såsom på denna morgon då allt på jorden var ungdomsfriskt och godt; der är tropikernas egna naturverld, full af underbara plantor och scener, dessa palmlundar der odödliga borde vandra, dessa trädgårdar, sköna som paradis, der kaffebusken och bananasträdet växa i prydliga planteringar, och en evig blomstring, en evig fruktbildning råder; dessa ståtliga »Guadarajahs» af kungspalmer, som synas planterade för konungars och drottningars triumphtåg, en skönhet i luft och lif, former och färger, som ovilkorligen tjusar sinnena, men som icke med ord eller färger, endast med toner kunde beskrifvas. Och Cuba, Antillernas drottning, är en Calypso, skön i sina synder, som så fängslar den resande, att han, liksom fordom Telemaque, kunde behöfva, för att öfvergifva henne, en vis Mentor som hufvudstupa stöter honom ut i hafvet. Så känner äfven jag, under det jag från vecka till vecka uppskjutit att skiljas vid tjusarinnan, qvarhållen dessutom af creolernas älskvärda gästfrihet och af bekantskapen med några af de ädla menniskor, som äro jordens prydnad, och som förmå äfven att ifrån slafveriet lyfta — åtminstone för ögonblicket — dess förbannelse. Bland dessa måste jag nämna isynnerhet tvenne fruar — den ena af dem född af danska föräldrar — som jag ville kunna föreställa Danmarks moderliga drottning, ty de äro mödrar i ordets högsta och heligaste mening, mödrar för de moderlösa, för främlingen, för slafven, för h varje behöfvande.
Jag har talat om negerns nattlif på Cuba. Låt mig äfven något tala om hans ljuslif, ty detta hör väsentligen till dagsidan af Cubas lif.
Cuba är på en gång negerns helvete och paradis. Spaniens lagar för slafvarne, tillkomna under inflytandet af individer, milda och ädla, som den spanske presten Las Cases, äro milda och gynnande för deras frigörelse. Och skulle de efterföljas, då funnes under Spaniens välde ingen alldeles olycklig, emedan der funnes ingen hopplös slaf. Men der slafveri-institutionen råder, der blir alltid lagen vanmäktig att göra sig gällande. Emellertid äro dock några punkter, i hvilka Spaniens frihetslagar för slafvarne verkligen göra sig gällande; och det emedan Spanien har insatt domstolar och domare, som vaka deröfver, och till hvilka slafvarne kunna vädja.
Enligt dessa lagar får slafven köpa sig fri ur slafveriet för den af lagen fastställda summan af 500 pesos (eller dollars). Ingen slafägare har rätt att neka slafven, frihet då han för sig betalar denna lösepenning. Och det måste sägas att mången slafägare är mild och rättvis nog att låta slafven få sin frihet för betydligt mindre. Skulle slafågaren vägra slafven den frihet han begär, så kan han vädja till syndicus i staden eller distriktet; denne nämner då i samråd med slafven och hans husbonde en nämnd af tre personer, som ha att förlika parterna.
Enligt spanska frihetslagen har en moder rätt att köpa sitt barn fritt ur slafveriet för femton pesos, före dess födelse, och för dubbelt så mycket efter denna. Dock lärer denna lag icke efterföljas, om icke godsinta husbönder medgifva det.
Spanska frihetslagen ger åt slafvarne flera tillfällen att förvärfva penningar, så att frihetsmomentet alltid kan lysa dera som en Bethlehems-stjerna genom deras ökenväg. Detta gäller isynnerhet för slafvarne inom städerna. På plantagerna och inom Boheans murar ha de ej lätt att höra om befrielsens stjerna, än mindre att finna den. Dock sker äfven det stundom.
Dessa frihetslagar ha emellertid haft den följd att af Cubas negerbefolkning af nära femhundratusen själar — omkring hälften af hela öns folkmängd — är nära en tredjedel fria negrer. Och den fria negern på Cuba är den lyckligaste af alla varelser. Af landets lagar är han skyddad mot det öfvervåld och de anfall, som beständigt hota honom i hans eget fädernesland från fiendtliga stammar. För en ringa afgift blir han ägare af ett par tunnland jord. Der bygger han sin hydda af palmens näfver och palmens löf. Deromkring planterar han sitt hemlands träd och rotfrukter och det gyllene kornet. Jorden bär med ringa odling allt hvad han behöfver. Föga behöfver han arbeta, och mycket kan han njuta och hvila. Solen ger honom eld, och håller honom fri för kläder — till större delen af kroppen — kokospalmen ger honom mjölk, platanträdet bröd, kungspalmen föder hans svin och höns, fältet ger honom sockerrör, och skogens vilda träd fälla för honom sina mångfaldiga frukter. Den afrikanska trumman med dess muntra lif, Afrikas vilda dansar och sånger tillåtas honom här. Han lefver här ett verkligt Canaans lif, och vill ej för något pris återvända till Afrika. Han är lycklig.
Jag tillstår för Eders Majestät, att det har varit mig öfverraskande och — påkostande att finna Amerikas Förenta Stater stå så långt efter Spanien i rätt- och frihetssinne i lagstiftningen för slafbefolkningen. Och jag har svårt att förklara mig, huru både folkets ädelsinne och nationalstolthet kan tåla att låta sig öfverträffas i frihetslagar af en nation, som det likväl anser långt under sig i humanistisk bildning, och som äfven är det i många afseenden. Spanjorerna på Cuba ha då ej alldeles orätt, då de i denna sak se ned på amerikanarne och kalla dem, som jag sjelf hört det, »barbarer!»
På Cuba äro kanske i denna stund flera lyckliga svarta än hvita menniskor. Slafägaren är icke lycklig. För honom flägta ej palmerna, honom smeker icke den ljufliga vinden, för honom lyser ej den klara, milda himmelen; emellan honom och all naturens herrlighet står Bohean och sockerqvarnen med negerslafvarne, som frukta honom och som han fruktar. Cubas milda himmel ger honom intet lugn; han ser damocles-svärdet hänga öfver sitt hufvud, och framtiden mörk. Derföre är hans diktan och traktan att skörda så mycket penningar, och så fort han det kan, af Cubas jord, och sedan att — lemna Cuba för alltid.
När jag tänker på den sköna ön, dess herrliga natur, dess rika tillgångar, så kan jag ej låta bli att i mina tankar förvandla den till hvad den borde vara, till hvad den tyckes ämnad att vara i Skaparens tanke, ja, icke blott den, utan alla de sköna öar, som Gud utsått med rik hand i söderhafvet, som juveler på dess böljande mantel.
Bland dessa stå, som representanter för alla, trenne högst i skönhet, storhet och rikedom: Cuba, San Domingo och Ceilon. Men jag vill nu tala om Cuba, den sköna Antillernas drottning.
Jag ser henne då löst från sina fjettrar och fri ifrån slafvar, ser henne krönt af sina palmer och sina höga bergstinnar, liksom pånyttfödd ur hafvets vågor, smekt af dem och af odödliga zephyrer, ett nytt Eden, ett hem för det eviga vårlifvet, en gyllene hälsokalk, dit alla verldsdelars barn kunna valfärda och dricka nytt lif och hämta nya uppenbarelser om Skaparens rikedom och om de saligas boningar i det stora fadershuset. Der skulle de vandra i bananas- och orangelundarne, njutande paradisiskt ljufva frukter, eller vaggande sig i gungstolar, sitta på höjderna der palmerna hvifta, kringdansade af de flägtar som oceanen sänder fulla af förnyelsens lif; sitta så och andas och skåda och känna och tänka huru skön tillvarelsen är. Solen går ned i mild herrlighet; lysande cucullos genomskära rymden och betäcka trädens kronor med glittrande juveler; luften fylles af musik af Cubanska kontradansar och Spanska seguidillas, den muntra takten af de afrikanska trummorna höres i bakgrunden, och det Södra Korset reser sig under den mörknande natten långsamt upp öfver horisonten. Det är natt. Men ingen behöfver frukta natten här. Den har ingen kyla och ingen dagg. Paradisets natt kunde ej vara oskyldigare än Cubas. De svaga och sjukliga skulle komma hit och andas helande lif. De gamla skulle komma för att påminnas om en evig ungdom; de nedslagna och betryckta för att hämta nytt hopp. Unga makar skulle komma för att lära att lifvet kan vara en evig blomstring och fruktbildning, utan höst och utan vinter. Filosofen skulle komma för att här låta sin blick utvidgas öfver menniskans och skapelsens oändliga rike; skalden och konstnären skulle komma för att studera nya skönhetsformer, nya grupperingar af det ädla och ljufva i färg och form. Statsmannen skulle komma för att stärka sin tro på lifvets idealer och möjligheten af deras förverkligande. Och detta nya skönhetens och godhetens rike på jorden skulle vara styrdt af en drottning, en hjertats så väl som statens herrskarinna, till hvilken alla hjertan och alla folk, svarta och hvita och röda och olivfärgade och gula skulle betala frivillig skatt, — en drottning god och skön som Eders Majestät!
Charleston, Södra Carolina, i Maj 1851.
Det är i Norra Amerikas Förenta Stater som jag afslutar brefvet till Eders Majestät, begynt under det Södras himmel. Jag ser ej mer dess outsägligen milda ljus, dess svajande palmer, men, jag ser framför mig ett stort och växande folklif, en »Guardarajah» af stater, växande som palmer mot höjden. I Amerikas södra halfdel är naturen den störste skalden, i den norra — menniskan!
Det är likväl ännu i södern som jag skrifver, och i en af Norra Amerikas slafstater.
Det är i Maj månad, och södra Carolinas yppiga, men veka och nästan sjukliga skönhet står i fullaste blomning. De äro dock herrliga dessa ofantliga lif-ekar, med långa nedhängande mossrankor, som förvandla skogen till en göthisk naturkyrka, dessa magnoliaträd med deras stora, snöhvita blommor, och vällukterna som uppfylla den varma, mjuka luften!
Negerslafvarnes sånger från floden, den de fara uppför till sina hem, sedan de försålt sina varor i staden, ljuda i denna stund till det modersvarma, sköna hem, från hvilket jag har den glädjen att tillskrifva Eders Majestät, och der jag känner mig likasom närmare det goda Danmark, ty dess husmoder är en danska, af den danska slägten Monefeldt, och väl värd att föreställas Danmarks drottning både för hennes kärleks skull till moderlandet, och för det sköna moderliga sinne för så väl svarta och hvita, hvilket utmärker den ädla danska qvinnan.
Jag har förut kallat slafveriet de södra staternas olycka. Jag skulle i denna stund vara färdig att kalla det deras lycka, om de nemligen i denna stund ville taga fatt på den olyckan, den »förbannelsen», och vända den i välsignelse. Och det är ingen tvifvel om att de kunna det. Kolet säges vara diamantens moder. I slafveriet äga söderns stater kolet till en diamant, hvad säger jag, till ett diadem af juveler värdigt en ny drottning af söderlanden, ståtligare än den som kom till Salomon!
Sedan jag på Cuba sett negrerna i deras vilda, ursprungliga tillstånd, sett deras dansar, hört deras sång, och kan jemföra dem med hvad de äro i Förenta Staterna, då de äro som bäst, så är det mig ej mera möjligt att tvifla om den anglo-amerikanska kulturens välgörande inflytande på negerracen, och om den stora mission Amerika är kalladt att utföra hos Afrikas folk, just genom det folk, som det först förslafvat, men en gång torde i tvåfaldig mening frigöra. Det sura vildäpplet är ej mer olika vår ädla, klara astrakan, än den vilda afrikanarens sång är olik den kristna negerns sång i Förenta Staterna, han må nu sjunga hymner eller glada negervisor, som han sjelf diktat. Och den liknelsen gäller hela hans lif och verld. Det är långt, långt emellan den skrälande improvisationen af negrerna på Cuba och den inspirerade och inspirerande predikan om frälsaren och hans rike af ljus och fröjd, som jag hört negrerna extemporera i södra Carolina, Georgia, Maryland och Louisiana. Och lågt och djuriskt är det regellösa lifvet och sinneruset i de vilda negrernas dansar och trumlande, bullrande fester, jemfördt med det lif och det andliga rus i sång och bön och religiös glädje, som man ser och hör vid negerfolkets religiösa fester här. Huru vildt och tomt är ej uttrycket i de förras blickar, jemfördt med det jag sett stråla i de sednares, när kristendomens ljuslif predikats för dem klart och lefvande.
Detta sker ock i Norra Amerikas slafstater i allt vidsträcktare kretsar, isynnerhet inom de östra, alltifrån Virginien och till södra Carolina och Georgia, särdeles synes mig denna sistnämda unga stat lifvad af ett ädelt, ungdomsfriskt frihetssinne. — Och allt allmännare är det negrerna sjelfva, som framstå bland sitt folk som religiösa ledare, och kyrkor uppresas åt dem. I de sydvestra slafstaterna deremot är det kristliga lifvet föga väckt, och negerns tillstånd på plantagerna oftast lika mörkt med afseende på själens som på kroppens lif. Men — det är dock intet tvifvel derom, — ljuset framgår; ädelsinnade kristna bryta väg för dess strålar, och för slafvarne skall snart evangelium bli predikadt, äfven bland Mississippis sumpiga vildmarker, och vid de röda flodernas aflägsna stränder.
Evangelium går fram, Kristi kyrka utbreder sin famn, och slaf-fängelsets portar skola springa upp derför i alla Amerikas slafstater. Allt hvad man nu har rätt att fordra af dem som kristna samhällen, är att evangelium får obehindradt framgå och att lagen må följa evangelium i spåren, och Förenta Staternas slaflagar i sig upptaga den frihetslag som Spaniens nu äga framför dessa.
Skulle södra staternas lagar, liksom Spaniens, tillåta slafven och slafvinnan att genom arbete förvärfva sin frihet; skulle för dem öppnas utsigten att friköpa sig och sina barn för ett visst af lagen bestämdt billigt pris, och skulle domare tillsättas att vaka öfver den svarta befolkningens rätt; — skulle de derjemte storsint utsträcka sitt folkskolesystem till de svartas barn — låt ock vara i särskilta skolor — och modigt utveckla hvad af dessa åtgärder skulle följa, då kan man tryggt förespå Amerikas södra stater en stor framtid, emedan de skulle utföra ett verk som gjorde dem berättigade till tvenne verldsdelars tacksamhet och påkallade hela verldens beundran, — ett verk som tydligen synes ligga i Guds plan, och som redan de bästa och ädlaste medborgare inom slafstaterna uttala — ehuru ej, mig veterligen, offentligt — såsom Amerikas uppgift.
Afrikas kolonisation och kristnande genom Amerikas befriade negerslafvar är detta verk, redan begynt genom den på afrikanska kusten anlagda negerkolonien Liberia och årligen tillväxande genom så väl de södra som de norra fria staternas åtgärder och enskilta personers uppoffringar.
I denna kolonies[1] anläggande och utvidgande ha de norra och södra staterna bevisat sig vara en ädel Union, med ett hjerta och en själ. I denna räcka de livarandra handen till försoning i den stora tvisten emellan dem.
Jag måste dock bekänna att detta verk synes mig blott en del af det som söderns stater kunna uträtta. Dessa stater skulle utan negerbefolkningen sakna mycket af sitt mest pittoreska, mest egendomliga lif. Äfven torde de aldrig kunna umbära negerns arbete. Riset, bomullen och sockret, påstår man, kan ej odlas utom af negerfolket, för hvilket solens glöd är vana och vällust. Der de hvita dö af hetta och de miasmer som den uppkallar ur jorden, der må de svarta väl, frodas och förkofra sig, eller lida blott obetydligt af klimatiska febrar. När förhållandet är godt emellan de hvita och svarta, så ser man att dessa racer, långt ifrån att stå i fiendtligt förhållande, älska hvarandra och dragas till hvarandra, likt olika, men hvarandras brister fyllande naturer. Den godmodige, glade negern älskar den allvarliga, förståndiga hvita mannen, och låter sig ledas af denne; denne älskar den godsinte svarte, och låter sig gerna vårdas af honom.
Jag säger ej annat än hvad ädla och tänkande män inom slafstaterna yttrat, då jag uttalar för Eders Majestät den öfvertygelse att slafstaternas ädlaste — emedan svåraste — framtidsarbete torde vara att förvandla en del af dess slafbefolkning till fria arbetare. Jag säger en del, ty klart är att blott en del deraf skall duga att qvarstanna, som fri, under amerikanska väldet. Den del deraf, som vill till Afrika, må gå till Afrika; den del åter, som är fästad vid Amerikas jord och folk, och förmått tillegna sig dess kultur och arbetsamhet, skall qvarstanna i de södra stater der den fostrats, dit den hörer, genom natur, vana och hjerta, och der, i högre mått än nu, genom dess lif och arbete på plantagen och i staden, dess religiösa högtider, glada sånger och dansar, förhöja det färgrika, romantiska lifvet i dessa länder älskade af solen.
Af hvad jag sett af det goda förhållandet emellan hvita och negrer tror jag att många af de bästa hufvuden och händer bland negerfolket skulle, som fria, hellre qvarstanna i Amerika än utvandra derifrån.
Den resande skall då besöka dessa stater med en beundran fri för nedslående återhåll; ty de skola sjelfva gå framåt i sedlig skönhet och politisk makt; och Amerikanska Unionen skall då, utan ett undantag, blifva hvad den förklarat sig vilja vara, en stor fristat, spridande frihetens välsignelser till alla jordens folk.
Det är klart att en sådan frigörelse icke kan komma på en gång, ja icke på flera tiotal af år. Må den dröja i hundra år, blott att vi se dess begynnelse i dag, i gryningar som häntyda på den kommande dagen.
Och Gud vare lofvad, de felas icke alldeles, och genombryta äfven i denna stund de nattliga skuggor, som de sednaste politiska stridigheterna emellan fristaterna och slafstaterna framkallat öfver Unionen.
Jag har redan nämt för Eders Majestät om kolonisations-sällskapernas arbete så i de norra som i de södra staterna, såsom befordrande befrielsens verk i Afrika. Till de rörelser, som syfta till en emancipation af den svarta slafbefolkningen inom Amerika, räknar jag den ädle och patriotiske statmannen Henry Clays offentliga förslag till en lag, frigörande alla negerslafvars barn födda efter ett visst år (jag menar att det var år 1850), ett förslag, som dock ej vann medhåll bland de mindre stora statsmännen, och derjemte några ädla, enskilta individers försök till uppfostrande och frigörande af sina slafvar.
Bland dessa åtgärder är det framförallt en, på hvilken jag önskar att få fästa Eders Majestäts blick, både emedan den utgår från det qvinliga och moderliga elementet i samhället, och emedan den är likt det senapskorn, som ehuru ett ringa frö dock kan växa till ett stort träd och sprida sitt skydd vidt omkring i landena.
Det finnes inom slafstaterna några unga flickor, plantageägares döttrar och systrar, som icke akta för rof att sjelfva hålla skola för slafvarnes barn på plantagen, och lära dem bedja, tänka och arbeta. De vitsorda i hög grad negerbarnens fattningsgåfva och villighet att lära, isynnerhet då lärdomen kommer till dem på ett lefvande och lekande sätt, genom berättelser och bilder.
Om de södra staternas unga döttrar mera allmänligen ville följa detta goda föredöme, så skulle de, ännu mer än lagarne, kunna bereda en lycklig befrielses verk. Ty befrielsen skulle utan våda för hvit eller svart befolkning komma till ett folk, sedan barndomen uppfostrats af kärleken och vandt vid gudsfruktan, ordning och arbete. Och jag delar fullkomligt en klok gammal mans åsigt att »möjligheten till en kommande befrielse från slafveriet ligger mera i qvinnornas än i männernernas våld i detta land».
»Mensklighetens unga mödrar» har jag kallat de unga lärarinnorna från Ny-Englands stater, pilgrimsfädernas döttrar. De södra staternas unga qvinnor ha ett liknande embete sig anvisadt, och det på nära håll, ja, så nära och så naturligt, att det synes mig dem anvisadt af Gud fader sjelf.
Det är ett allmänt bruk på plantagerna i söder att, medan slafvarne, män och qvinnor, äro ute på arbete, församla alla barnen på ett ställe under en eller två qvinnors vård. Jag har stundom sett dem hopfösta så till ett antal af sextio och sjuttio och deröfver, och deras vårdarinnor voro ett par gamla negerhexor, som med spön af vass i händerna höllo styr på de svarta lammen, som med omisskänneligt uttryck af fruktan och förskräckelse ryggade tillbaka i hopar, der de fruktade hexorna gingo fram, svängande sina spön. På mindre plantager, der barnen äro färre och de vårdande qvinnorna milda, är scenen icke så stötande; men alltid påminner den om en flock får eller svin, som födas blott för att göras matnyttiga. Och likväl äro dessa varelser menniskor med förmåga till den ädlaste menskliga utveckling, hvad känsla och dygd beträffar, menniskor med odödliga själar!
Här är ämnet till söndagsskolan redan färdigt. Men hvar är läraren? hvar är lärarinnan? Barnen fösas hit om morgonen, fodras väl morgon, middag och afton, få deremellan hotelser och aga, och fösas så hem till sina stugor om afton. Så till dess de blifvit arbetsföra och kunna bringas under piskans lag.
Vore det för mycket om slafägarens make, dotter eller syster, för mycket begärdt af kristna qvinnor, att de en eller två gånger i veckan skulle nedstiga till denna värnlösa, vanvårdade barnahop och tala med dem om deras Fader i himmelen och lära dem bedja: »Fader vår!»
»Fader vår!» huru värdigt och vackert att se en ung, hvit flicka — en ljusets engel skulle hon synas, och verkligen vara här — stå ibland de svarta små, lärande dem att med begrepp uttala denna jordens heliga, allmänneliga bön.
»Fader vår!» först denna bön samfält af hvita och svarta. Sedan skall allt annat komma i sinom tid, som den gode och store Fadren vill det.
Skönt och värdigt vore det ock, om unga, hvita qvinnor ville öfva de svarta barnen i sång och dans, lika dem de öfva i sitt fädernesland, dessa sånger med chör, som synas vara hjertat i all sång hos Afrikas barn, och som lätt kunde gifvas sinrikt innehåll.
Jag vet en sång som kunde tjena till modell för sådana sånger. Den sjöngs af afrikanska qvinnor för en hvit resande, som de en stormfull natt gifvit herrberge i sin hydda, och den lydde så:
den fattiga hvita mannen,
trött och svag,
satte sig under vårt träd:
han har ingen mor,
som kan håra hans mjölk,
ingen qvinna som maler hans säd.
Chör.
Hafven medlidande med den hvite mannen!
Han har ingen mor, o. s. v.
Denna sång ur Afrikas modershjerta kunde anvisa Amerika bästa väg till negerfolkets bildning. En folkanda som kan framalstra en sådan sång bör behandlas med aktning.
Skönare och värdigare vore sådan sysselsättning för söderns unga döttrar än att förnöta dagarne i lättja eller på besök och under tomma tidsfördrif, såsom nu så många göra.
Dock, jag känner några, som ha valt den bättre delen; flera torde finnas. Välsignelse öfver dem! Måtte de bli många! Och befrielsens stora verk skall fortgå i stillhet och skönhet, såsom af sig sjelf.
Det är mycket vanligt i Europa att lägga Amerikas Förenta Stater slafveri-institutionen till last, såsom en synd mot den Helige Ande, som borttager all sanning och allt värde från deras fristat. Men man glömmer vanligen dervid att det är endast en del af dessa stater som ha slafvar, och att det var England som först tvingade dem att hafva dem. Flera af de unga kolonierna, bland dem isynnerhet Virginia och Georgia, protesterade, i sin begynnelse, på det kraftigaste och allvarligaste mot införande af slafveriet. Fåfängt. England var då Moderlandet, och idkade slafhandel, behöfde en marknad för sina slafvar och befallte de unga amerikanska kolonierna att blifva denna. Planterares egennytta, klimat och produkter i sydliga Nord-Amerika kommo härtill. Så kom slaf-institutionen i Förenta Staterna. Vana, klimat, produkter och många orsaker, både goda och onda, fortfara att qvarhålla den der, tills — vidare.
England, under en period af nyväckt, stort nationalmedvetande, och inflytande af män sådana som Wilberforce, afskuddade sig slafveriet och befriade slafvarne i sina kolonier med den ofantliga uppoffringen af tjugu millioner pund sterling. Man säger att saken hade kunnat göras med mera vishet. Svårligen med större ädelsinne. Amerikas Wilberforce vänta vi ännu.
Södra staternas folk förarga sig häftigt på de nordliga och på Europa, då dessa vilja — som de kalla det — blanda sig i deras privata angelägenheter, och tala och handla i slafveri-institutionen och deras ägande rätt till den, såsom hade de dermed någonting att skaffa.
De måste förlåta, att amerikanska Unionen och de stora syftemål som den uttalat och sagt sig kallad att utföra äro af så stor vigt, af så oändlig betydelse i alla fria staters ögon, för hela menniskoslägtet, för alla folk på jorden, att de ej kunna låta bli intressera sig för dessas utförande, som för saker som angå dem sjelfva. Skulle de i sjelfva verket ej angå dem?
Amerikas Förenta Stater ha uttalat menniskans fri- och rättigheter. I detta stora fribref känna sig alla menniskor ha del.
»Majblomman» hette det skepp, som från den gamla till den nya verlden öfverförde den första koloni af fria män och qvinnor, som på Norra Amerikas jord grundade det nya samhället. Majblomman var symbol af den gamla verldens yngsta förhoppning. Förenta Staternas samhälle blef menniskoslägtets Majblomma. Det vill ej tåla att någon mask födes i dess daggfulla kalk, någon Nidhögg gnager dess rot. Det är förlåtligt.
Men alltför länge har jag uppehållit Eders Majestäts uppmärksamhet vid denna sida af Förenta Staternas historia, och jag fruktar att mitt bref derunder växt till en obehörig längd.
Jag kan dock icke sluta denna redogörelse för Eders Majestät öfver lifvet i den nya verlden, utan att säga ett ord om hemmen der.
Ty det är i Amerikas hem, som jag under hela tiden af mitt vistande i denna verldsdel lefvat och gästat; det är i dessa hem, och under förtroligt samlif med dess medlemmar, som jag betraktat och besinnat den nya verldens samhällslif; det är der som jag älskat och tänkt, hvilat och njutit; det är Amerikas hem, som jag har att tacka för det förnämsta af hvad jag der har lärt och lefvat; det är Amerikas hem, som skänkt mig mer än alla Californiens skatter, ett nytt lif för själ och hjerta.
Hemmet på den nya verldens jord är, hvad hemmet var för vår gamla nord och är der ännu i dag — ett heligt rum. Det amerikanska hemmet vill äfven vara ett skönt rum. Det älskar att omgifva sig med gröna platser, med sköna träd och blommor. Äfven inom städerna finner man det så. Prydligare boningar finnas ej på jorden. Inom hemmet finner man gudsfruktan, sedlighet och familjekärlek. Det är amerikanska hemmet, som stadfäster amerikanska staten och gör den stark i gudsfruktan och sedligt lif. Amerikas bästa och ädlaste män alltifrån Washington ha varit fostrade af fromma mödrar, i ädla och sedliga hem.
Kanske är det, som mest utmärker den nya verldens hem ifrån den gamla verldens, qvinnans herrskarevälde derinom. Den amerikanska mannens lag är att låta hustrun inom hemmet stifta lag. Han böjer sig villigt under hennes spira, dels af kärlek, dels af öfvertygelse att det är bäst och rättast så, och af ridderlig artighet för könet. Ty amerikanaren tror att något gudomligt af högre och finare art innebor qvinnan. Han älskar att lyssna till detta och att vädja till detta i alla det inre lifvets frågor. Han älskar att sätta sin hälft i lifvet högre än sig sjelf.
Hon, lemnad att fritt utveckla sin verld och sitt väsen inom hemmet, sällan motsagd, aldrig tvungen, är vanligen trogen sin skönare natur, och framstår mild, huslig, kärleksfull. Och från Österhafvet till Mississippi, från nordliga Minnesota och till vändkretsen, har jag ej sett i vesterlandet någonting älskligare och mera nära fullkomligheten än den moderliga qvinnan.
Ej heller har jag någonstädes på jorden sett väsen af mera dagglik friskhet, mera skönt ursprungligt, lifvande lif än Amerikas unga flickor.
Utomkring denna herrliga grupp af sköna qvinnoväsen, måste jag dock tillstå att det finnes i vesterlandet en del qvinnor, som ingalunda motsvara det ideal, som den nya verldsbildningen kallar dem att uppnå, qvinnor hvilkas tanklöshet, tomhet, flärd och anspråk komma stundom betraktaren att studsa och sätta i fråga huruvida den stora frihet, som här tidigt gifves den unga qvinnan, är förmånlig för hennes väsens högre utveckling.
De bästa se denna missriktning hos en del af deras kön och beklaga den allvarligt. Det är på grund af deras föresyn, som jag ingalunda ville inskränka denna frihet, men gifva den högre mål och medvetande. Hvad qvinnan behöfver är icke en ringare men väl en högre aktning för sig sjelf och sin kallelse, ett högre begrepp om det menskliga verk och värde som hon är kallad till. Endast ett högre medvetande kan rädda henne ur hennes egoistiska ringhet.
I allmänhet kan man säga att medborgarinnan ännu icke fullt vaknat inom den nya verldens samhälle. Liksom i den gamla verldens, slumrar hon ännu inlullad af den gamla vaggvisan, och den »lilla rösten» som hindrar henne att lyssna till den stora, samt af männernas svaghet för det blott angenäma och retande hos könet.
I följd af denna brist af medvetande om högre kallelse, är qvinnornas inflytande inom hemmen och på barnens uppfostran ännu, i allmänhet, långt ifrån hvad det borde vara, hvad det behöfde vara i detta land, der samvetets och de inre lagarnes makt behöfde tiofaldigt förstärkas i samma mån, som de yttre äro föga hämmande för individens vilja och nycker. Amerikanskan gifter sig ung, ofta mycket ung och knappt kommen ur barnaåren; hon får tidigt barn, och visar ofta sin moderskärlek förnämligast genom att — — skämma bort sina barn, gynna alla deras nycker och begärelser, såsom hon blifvit i föräldrahemmet bortskämd och gynnad sjelf. Disciplin och stränghet lemnar hon åt skolan, dit barnet tidigt kommer. Och skolan gör hvad den kan; ger något kunskap och dressur åt den yttre menniskan och lemnar den inre ungefär så som den kom ur modershemmet.
Deraf — isynnerhet inom slafstaterna — den hejdlöshet i lynne och handling, den brist af strängare morallag, af samvetsgranhet, som icke utan skäl förebrås den amerikanska ynglingen, och de oordningar, som häraf följa inom familjer och samhälle[2].
De starka qvinnor, som i stränghet och kärlek uppfostra medborgare — dessa qvinnor, som Lykurgos ville dana för att göra sin republik stark och stor — dem finner man ej här.
Ej heller är denna gamla starkhetstyp den enda nödvändiga. Den nya verlden känner en annan. Och skulle den bli mera allmän, skulle qvinnan i Amerikas Förenta Stater blifva hvad hon der kan blifva, och öfva det inflytande som ligger i hennes makt att öfva på barnens själar, på männernas, på sällskapslifvet, på samhällets stora intressen, så blefve Förenta Staterna äfven ideal-staterna på jorden.
Flera utmärkta och älskvärda qvinnor i Norra Amerika — qväkare-qvinnor bland dessa — ha framställt ädla förebilder för deras kön; och flera rörelser i de fria staterna ha, på sednare tider, visat en gryende medborgerlig anda hos qvinnorna. Må den växa och fördjupa sig, och jag vågar säga att den amerikanska qvinnan skall framstå som jordens skönaste och mest fulländade qvinna.
Skulle jag för Eders Majestät kunna framställa de amerikanska qvinnor, som synas mig renast representera typen af den nya verldens Eva, så skulle Eders Majestäts blick hvila på dem med uttrycket af både skönhetssinnets och den moraliska känslans tillfredsställelse. Jag ser Eders Majestäts eget hulda väsen röja nöjet att igenkänna beslägtade varelser, och tycker mig af Eders Majestäts läppar höra detta omdöme:
»De likna de älskligaste qvinnor i vår verldsdel; deras behag i väsen är icke mindre än deras fasthet i grundsatser. Men de ha något mer än Europas qvinnor. Deras blick synes mig omfatta en större verld, deras intellegens en större verksamhet, och deras hjerta synes mig stort nog att omfatta och upplyfta det menskliga samhället i alla dess kretsar».
Törhända är det blott rättvist att säga att människan i den nya verlden icke är bättre än i den gamla; men hon står på en förmånligare plats, under mer gynnande omständigheter för fri och god utveckling. Hon kan som individ och samhälle bli — fullkomligare. Ty hvar enskilt fullhet kan här bli allas.
Men det är tid för mig att sluta, och jag måste redan frukta att ha tröttat Eders Majestät genom längden af mitt bref. Ämnenas intresse och Eders Majestäts yttrade intresse för dessa må vare min ursäkt!
Inom kort lemnar jag södern. Stor är dess tjuskraft; men till norden står nu min håg. Kraftigare på dess granithällar växer frihetens träd, och samhället der liknar vårt gamla, evigt unga, grönskande Ygdrasil, som hvar morgon vattnadt ur Urdabrunnen af Nornornas hand ständigt växer närmare solens hem. Så i Amerikas norra stater, så äfven i vår skandinaviska nord. Men hvad denna nord äger, och som Amerika ej har, är den forntid full af sång och saga, af herrlig profetia och symbolik, af gudar och hjeltar, som ger Skandinavien ett så stort, så egendomligt och så romantiskt lif. Det är denna forntid, dess betydelse för den närvarande tiden, dess lif i vår natur och vårt hvardagslif som drar mig till mitt hemland åter, lika mäktigt som min moders röst.
Ett besök till det mig så kära Köpenhamn står för mig som en ljuspunkt under min återresa till Sverige, och ännu denna höst hoppas jag hälsa Danmarks glada hufvudstad.
Lycklig skall jag skatta mig att der ännu en gång få se Danmarks sköna och goda drottning, och taga hennes ljusa bild med mig i mitt hjertas helgedom att der bevaras som en af dess dyraste skatter.
Eders Majestäts godhet gör mig dristig nog att hoppas det, och det är äfven i förlitande på denna som jag vågar anhålla om ett rum i Eders Majestäts ihågkommelse, ibland de många som älska Eders Majestät.
- ↑ Några af slafstaterna, främst bland dem de äldsta, Virginia och Maryland ha beviljat ej obetydliga statsanslag till koloniserandet af fria negrer i Afrika, och årligen afgå från Baltimore i Maryland och från Savannah i Georgia ett eller två ångfartyg med svarta emigranter till Liberia, utrustade både af allmänna medel och enskilte med allt hvad de till sin kolonisation behöfva. Hvart kyrkligt samfund omfattar särskilt de till detta samfund hörande medlemmar.
- ↑ Jag måste dock säga, att ehuru dessa här göra mycket buller af sig, synas de mig icke värre än de oordningar som mera tyst — och i större mängd — bedrifvas i Europeiska stater.