Hemmen i den nya verlden, Tredje delen/41
| ← FYRTIONDE BREFVET. |
|
FYRTIONDEANDRA BREFVET. → |
FYRTIONDEFÖRSTA BREFVET.
Philadelphia.
Sedan jag sist skref, har jag haft för mig följande små utflygter och äfventyr. Ifrån mitt innerligt goda värdfolk i Richmond skiljdes jag förliden måndag, och reste St. James-floden utföre, genom Virginias kullar och fält, till Baltimore i Maryland. Dagen var liksom luftlös och tryckande het, och blef mig ändå mera tryckande genom en viss dogmatisk rektor, som gjorde sig till min andeliga cicerone, och beledsagade hvar och en af sina undervisningar med räckningar och rörelser af armarne, som om han ville laga sig i ordning att boxas eller företaga någon vigtig operation, hvarvid jag ej kunde hindra mig att få ett svettskäf af ångest som alldeles tillintetgjorde intrycket och minnet af hans lärdomar. En ung, artig och varmhjertad student från Charlottville var min förfriskning. Han hade fått slafstatens fördomar i sitt hufvud, men hjertat var godt och friskt, och jag tviflar ej att jag skulle trifvas väl på hans faders plantage vid den sköna floden. Huru älskvärd och uppfriskande är ej ungdomen, när — den vill vara det. Flodens stränder voro romantiskt vackra och yppigt grönskande — icke underligt att de tjusade de första hvita upptäckarne deraf, så att de beskrefvo landet som ett jordiskt paradis.
Ruinen efter den första kyrkan i Jamestown stod ännu, åtminstone en mur deraf, och lyste tegelröd ur en ljusgrön skogsdunge vid floden.
Om natten, på hafvet, var det äfven qväfvande hett. En god, fryntlig negrinna var min uppasserska, och vi hade åtskilligt samspråk. Hon hade varit slafvinna i Baltimore, och hennes herrskap der hade hjelpt henne till friheten. Jag frågade henne om hon bergade sig lika väl som fri, som då hon var slafvinna hos sitt goda herrskap.
»Better Máam, better!» var hennes energiska svar, och hon tillade: »Jag tror icke att Herren ämnat någon menniska att vara en annans slaf.»
Den goda qvinnan var särdeles treflig och belåten med sitt nuvarande lif.
Passagerare i damsalongen voro mycket få. Ett par vackra, matronlika äldre fruar sutto språkande halfhögt och stilla med hvarandra om lifvet och dess tilldragelser, de talade om vänners och bekantas öden, de talade om en dödsbädd der en gudlös man nyligen slutat sitt lif »utan en återblick af ånger på det förflutna, utan en blick af hopp för det tillkommande;» de gjorde deröfver reflexioner; deras ansigten voro milda och allvarliga. Tre unga flickor, från tolf till femton års ålder, sprungo derunder in och ut genom rummet, som ystra fölungar eller kalfvar, första gången utsläppta på bete; jag aktade mig väl att komma i deras väg. Fruarne sågo på dem:
»Vilda unga flickor!» sade den ena, mildt ogillande.
»Låt dem njuta sin frihet!» sade den andra mildare ännu, med en half suck; »det är deras tid; lifvet skall nog snart tämja dem!»
Men nog vore det bättre, om den unga flickan uppfostrades att möta tämjarens hand med annat sinne än fålen möter betslet. Mildare blefve då kampen och värdigare än efter denna fölungsfrihet.
Om morgonen befann jag mig i Baltimore, och reste derifrån samma morgon på jernväg till — Harpers ferry. Man hade så mycket omtalat för mig skönheten af landskapet i denna nejd af Virginien, att jag beslöt att fara dit för att rätt i ro njuta intrycket af Virginias »most sublime scenery.»
Jernvägståget flög i krokar och otaliga slingerbultar längs med de trädbevuxna, romantiska stränderna af en liten flod, med en häftighet och oregelmässighet att det påminde om en skenande ko, och lät mig befara att i hvart ögonblick kastas af i strömmen. Men vi kommo lyckligt fram till den lilla köpingen vid Harpers ferry. Jag blef här i tre dagar ensam och okänd, och njöt af ensliga vandringar öfver bergen och i den romantiska nejden. Den påminner om vissa bergstrakter i Dalarna, och ändå mer om Mündendalen i Tyskland, der floderna Fulda och Verra mötas, ty bergsformationen och vegetationen här och der ha kusin-tycke. Här är det den muntra, lekfulla Shenandoah och den allvarsamma Potomac som mötas, förena sig och tillsammans bilda den stora Potomac-floden. Shenandoah är en glad och god ung flicka, dansande sorglöst fram genom grönskande stränder, skrattande, hoppande i oskyldig lefnadsfröjd. Potomac är en äldre herre, som allvarlig och stilla kommer gångandes ned ur skogarne i vestern med tröga steg och ringa lif. Han möter den glada Shenandoah och drager henne tyst till sig. Hon faller besinningslöst i hans faran och — uppslukas deri. Man hör ej mer, man ser ej mer den brusande, dansande Shenandoah, det är förbi med hennes glada humör, det är förbi med henne sjelf, hon har blifvit fru Potomac; och har ingen tillvarelse skiljd ifrån herr Potomac. Men herr Potomac breder ut sig med stigande, svällande vatten, lika lugn, men mera majestätlig än förr, och fortsätter sitt lopp till Washington och derifrån till hafvet. Stackars lilla Shenandoah! jag höll af henne, och känner sympathi för henne; och ehuru jag gerna ifrån höjderna såg Potomac komma gångandes i lugna, djupa bugter genom de vestra högländerna, så gick jag ändå hellre i dalen söder om bergen der Shenandoah, ungmö ännu, dansade fram längs med klippor, som krönte sina bacchantiska hufvuden med de skönaste kransar och kronor af löf, eller under höga träd, i hvilka flockar små gula foglar, liknande Canarifoglar, flögo och qvittrade gladt. Nejden var här oändligt täck och romantisk. Och Shenandoahs vågor, ehuru grunda, äro klara som kristall.
Längre ned i dalen, på denna sida, är ett stort gevärsfaktori, der som bäst rådde en stor verksamhet. På höglandet lägo arbetarnes boningar, små stenhus, väl byggda, alla lika, och från hvilka man hade sköna utsigter.
»Vi äro alla lika här,» sade till mig en ung qvinna i en af dessa boningar, i hvilken jag hvilade, »vi ha alla samma vilkor!» Dessa voro ganska goda. Vi sutto i en parlour, der allt såg confortabelt och äfven prydligt ut. Den unga frun hade en liten gosse på armen. Och likväl — var hon ej lycklig, det var synbart. Något i hennes milda, sorgsna uttryck sade mig att hon ej var lyckligt gift. I ett annat hem gjorde jag bekantskap med en äldre fru som bar prägeln af den djupaste sorg. Hon hade förlorat sin make, och han var glädjen i hennes lif. Hon talade derom med ord som kommo mig att blanda mina tårar med hennes.
Under de sköna aftnarne stodo vanligen dörrarne till hemmen öppna, och qvinnorna stodo derutanför med sina små barn eller sutto ute och sydde. Jag gjorde bekantskap med barnen och sedan med mödrarne.
Alla lika i lyckans lotter och likväl denna eviga olikhet i inre lycka! Så blir det alltid. Men denna inre olikhet bär man lättare än den som vållas af kastfördomar. Den väcker mindre knöt och mindre bitterhet.
En afton var det bröllop nere i köpingen, och från boningarne på bergen vandrade festligt klädda bröllopsgäster pä gångstigarne ned åt stranden. De voro klädda enkelt, men smakfullt, temligen likt som man kläder sig till sällskap i städerna, ehuru med simplare tyger.
En afton, då jag något sent gick hemåt öfver bergen, såg jag vid gångstigen, der jag gick fram, en man sitta i blå arbetarblus, och med pannan stödd mot handen i hvilken han höll en näsduk. När jag kom närmare, tog han bort handen och såg på mig, och jag såg — en irländsk näsa i ett godt ljuslätt ansigte, som visade mig en man af omkring trettio års ålder. Han sade (på engelska):
»Dä mycke varmt!»
»Ja, sade jag, i det jag stannade, och ni har arbetat hårdt?»
»Ja, mina händer äro alldeles förderfvade!» och han visade ett par blåfärgade och svullna händer.
Jag frågade litet om hans omständigheter. Han var en irländare, hette Jim, .…. och hade kommit hit för att söka arbetsförtjenst. Den hade han fått här, och kunde i faktoriet förtjena 20 dollars i månaden. Men ändå älskade han mer »det gamla landet,» och tänkte återvända dit, så snart han fått ihop »en tusen dollars.»
Jag frågade honom om han var gift.
Nej; han tyckte det var bäst att vara ogift. Han frågade derpå, om jag var gift.
Jag svarade nej, att jag tyckte som han, att det var bäst vara ogift, hvarefter jag sade honom ett vänligt »good bye!»
Men han steg upp och följde mig sägande:
»Och ni vandrar här så allena. Miss! Tycker ni ej att det är ledsamt att gå omkring så allena?
Nej, Jim, jag tycker om att gå allena.
»Åh men, ni skulle känna er så mycket bättre, finna er så mycket mycket lyckligare, om ni hade en ung man att gå omkring med er och taga vård om er!»
»Åh men jag finner mig ganska väl, Jim.»
»Åh men ni skulle finna er så mycket mycket bättre ännu, om ni hade en ung man, jag försäkrar er, en ung man som höll af er och gick med er öfverallt. För ett fruntimmer så är det den största olikhet i verlden, jag försäkrar er.»
»Men, Jim, jag är ett gammalt fruntimmer nu, och en ung man skulle icke bry sig om mig.»
»Ni är icke för gammal att gifta er, Miss; och sedan — ni ser bra ut. Miss (you are good looking), ni ser mycket bra ut, Maam, och en ung hygglig man skulle mycket gerna vilja ha er, och gå omkring med er öfverallt.»
»Men, Jim, kanske han icke skulle vilja gå dit jag vill gå, och — huru skulle det då gå med oss.»
»Åh jo han skulle vilja det, Maam, jag försäkrar er att han skulle vilja det. Och — — — kanske att ni har en tusen dollars, som ni kunde underhålla honom med, Maam?»
»Men Jim, jag skulle icke tycka om en man som blott ville gå med mig för mina dollars skull.»
»Deri har ni rätt. Miss, mycket rätt, men ni skulle bli så mycket lyckligare med en ung »nice man» som tog vård om er! etc. etc.
»Look here Jim» sade jag slutligen, »der, öfver molnen, är en stor (big) gentleman, som tar vård om mig, och när jag har honom, så behöfver jag ingen annan!»
Denna tanke anslog min varmhjertade Irländare, som utbrast:
»Deri har ni rätt, Miss. Ja, Han är Mannen, efter allt. Och när ni har honom, så behöfver ni icke vara rädd för något.»
»Jag är icke heller rädd, Jim, men nu gå »ahead» ty gångstigen är för smal för tvenne!» Och så skiljdes vi. Hvad tycker du om den tilltänkta svågern?
Tredje dagen af mitt vistande fick man reda på den ensliga vandrerskan i nejden, och vänliga bjudningar och besök kommo, som jag är ledsen att illamående af tandverk hindrade mig att emottaga. Hettan var nu åter tryckande och pressade själ och kropp.
Från Harpers ferry reste jag till Philadelphia. Dagen var en af de skönaste, men resan var besvärlig genom dess flera ombyten emellan ångbåtar och jernväg, och emedan jag var ensam om att bära mitt bagage, då ingen herr-vän var med mig, och jag ej ville besvära någon främmande. Jag var dock frisk och stark; men riktigt ondt gjorde det mig om ett fruntimmer, ensamt liksom jag, men svagt och sjukligt, som icke alls rådde med den nattsäck hon hade att bära. Och då jag såg stora starka män utan något i sina händer gå förbi det »lady»lika, tydligen hjelpbehöfvande fruntimret, utan att vårda sig om henne, tänkte jag med någon förvåning: »hvar är nu den beprisade amerikanska artigheten?» Mer än gerna hade jag hjelpt henne sjelf, om jag ej varit nedtryckt af mina egna saker och tiden ej hastat, ty dessa ombyten här ske mycket brådskande.
Jag afskyr fruntimmers pockande på männers artighet och tjenst, och tror att qvinnor, som ha aktning för sig sjelfva, äro just de som minst vilja påkalla dem. Men det borde dock ej förgätas att qvinnorna, inomhus, tjena männerna, att de vanligen göra det gerna och kärleksfullt, och få äro väl de männer, som icke någon gång fått erfara behaget af denna tjenst, ändå färre de, som icke för sin barndoms och ungdoras vård ha att tacka qvinnors omsorg och tjenst[1]. Icke är det då för mycket, om de, på lifvets landsvägar, i förbigående, räcka dem en hjelpsara hand, isynnerhet då det tar dem föga tid och ingen sjelfuppoffring. Och vanligen är det ej för amerikanska män som man behöfver predika om artighet. Hvad jag här såg och äfven ett par andra gånger i Förenta Staterna sett, mycket stridande mot både vanlig artighet och äfven mot mensklighet, bevisar blott sanningen af den gamla sägen: ingen regel utan undantag.
Det är för öfrigt en stor brist ännu i Amerika — der dock så mycket är väl stäldt för resandes beqvämlighet — att icke der, liksom i England och andra Europas länder, finnas vid jernvägs-stationerna tjenstemän enkom lönade för att gå passagerarne tillhanda i hvad de kunna behöfva. Och i Amerika, der fruntimmer ofta resa ensamma, behöfdes det bättre än annorstädes, och skulle för dem vara största hugnad. Ty hvilket fruntimmer af granlagenhet vill påkalla en tjenst som kunde anses besvärande?
Den sköna dagen njöt jag sednare rätt mycket i stilla sällskap med min nya och enda bekant på resan — det redan nämda, hyggliga fruntimret; såg solen gå ned och månan gå upp i herrlighet! … Om aftonen var jag i Philadelphia, trefligt bosatt i det vänliga qväkareparets Mr och Mrs E. Townsends vackra och beqväraa hus.
Den englalika flickan Mary Townsend (min värds syster), som jag förlidet år, denna tid, såg ligga i hvita kläder på sin säng, var nu bäddad, sedan ett par dagar, ned i jorden, under gröna träd. Hennes död var ljus som hennes lifslåga, och i grafven vändes hennes ansigte mot den uppgående solen. Hon som skref om insekternas metamorphoser och älskade att framställa stunden då de löste sina vingar ur puppan, hon är nu löst och fri som dessa. Med hennes goda broder besökte jag i går afton hennes sista hviloläger på jorden; en vacker fridfull plats, under lummiga träd.
D. 15 Juni.
Ack, min unge! hvad jag är glad åt rit-akademien för unga flickor, som jag i går besökte! Det är en förträfflig anstalt, som kommer att verka oändligt mycket godt. Här kan snille och bildningsdrift hos unga qvinnor få näring och utveckling, och tålig flit och arbetskraft få sysselsättning och vinning på det mest behagliga sätt. Unga flickor få i denna akademi lära (de fattiga fritt, de förmögnare mot en obetydlig afgift) teckna, måla, komponera mönster för tyger, tapeter, mattor, göra trädsnitt, lithografera m. m. och så mycken framgång har redan anstalten, och så stora äro lärjungarnes framsteg, så många äro beställningarne för mönster, träsnitt o. s. v. och så väl betalas de, att de unga flickorna redan kunna förtjena ansenligt, och man motser med visshet att anstalten inom få år kommer att fullkomligt bära sig sjelf.
Det är samma skola, som jag förlidet år såg i dess barndom hos den varmhjertade Mrs Peter (brittiska konsulns fru härstädes), då helt och hållet beroende af hennes skydd. Sedan har den utvecklat sig hastigt, gått ut i lifvet, blifvit införlifvad med det förträffliga Franklinska institutet härstädes, fått årligt anslag af dess fond, och växer nu af egen kraft. Åtskilliga af de unga eleverna förtjena redan från 10 till 15 dollars i veckan. Utgifvaren af »Sartaines Magazine» sade mig att behofvet och efterfrågan af sådant arbete i Förenta Staterna, för tidningar, litterära magasiner, manufakturer m. m. var så stort att alla fruntimmer i landet, som hade tid att egna sig deråt, kunde få fullt opp med arbete. Och aldrig har jag sett i någon skola så många glada, liffulla ansigten. Ett af de gladaste var det af en ung flicka, som hittills hade försörjt sig med att sy kläder; men hon befanns ha en så afgjord talang för rita, att hon numera kunde vara säker om hederlig bergning genom denna konst för hela sitt lif.
Den glada, hyggliga förestånderskan, Mrs Hill, sade mig att de unga flickorna voro så roade af sitt arbete, att de stundom stannade i skolan hela dagen i stället för de fem timmar som utgöra den egentliga skoltiden. Jag är förtjust öfver denna anstalt, som öppnar en ljus framtid för så många meddellösa, utvecklar skönhetssinnet hos unga fattiga flickor med detsamma som det bereder dem väg att inträda i flerfaldiga yrken; jag är så glad deråt, äfven emedan den är så tillämplig i Sverige och kan der öppna utsigt för många till förkofran af både själ och kropp. Jag har ifrån denna anstalt medtagit en mängd profver och mönster som välvilligt skänktes mig, och alla upplysningar, som jag kunnat få.
Ack! låt oss, om möjligt, skaffa pensioner och asyler åt de gamla, orklösa eller sjukliga; men åt de unga lät oss ge arbete, fri täflan, öppnade banor för utveckling, och ädla lefnadsmål! Det är den enda verkligen goda hjelp för medellösa flickor, ty den innebär upphöjelse, den bereder sällhet genom sjelfförvärfvadt värde. Mera om allt detta, när vi träffas. Jag tycker att tiden derför nu är så nära, att det knappt är värdt att jag skrifver långa bref.
D. 17 Juni.
Samma vänliga, hyggliga herre (Dr. Elder), som ledsagade mig till rit-akademien, förde mig i dag till det medicinska Collegium för fruntimmer, som här blifvit stiftadt för ett år sedan, och som skall ge fruntimmer tillfälle att vetenskapligt bilda sig till läkareyrket. Denna anstalt har ej kommit i gång utan stor gensägelse, men den har dock kommit i gång, den nya verldens anda och rättsinne till heder! Dertill torde äfven en ung amerikansk qvinnas fasthet och talang samt det rykte, som hon vunnit utomlands, ha bidragit. Elisabeth Blackwell, sedan hon under flerårigt ansträngdt arbete hjelpt att uppfostra och underhålla flera yngre syskon, egnade sig åt läkareyrket, fast besluten att på denna väg bryta en bana för sig och andra qvinnor. Hon mötte otaliga motgångare fördom och ovilja försvårade hvarje hennes steg. Men hon besegrade alla svårigheter, och fick slutligen studera och promovera som läkare i staden Geneva i vestra New-York. Derefter reste hon utrikes och begärde i Paris tillträde till medicinska collegium derstädes. Dess föreståndare förskräcktes. »Ni måste förkläda er till karl!» sade han. »Det går omöjligt an eljest.» »Jag skall ej förändra ett band på min hatt!» svarade hon. »Gör som ni vill — men ert uppförande skall bli bekant. Ni har sett mina betyg; ni har ingen rätt att neka mig tillträde.» Mr L. måste foga sig. Elisabeths qvinliga värdighet och hållning, tillika med hennes utmärkta kunskaper, imponerade på lärare och studerande vid anstalten. Den unga qvinnan fick vara i fred, skyddad af sitt allvar och sin vetenskap. Med utmärkelse och beröm lemnade hon lärosalarne i Paris, och reste till London, der hon skördade nya lagrar i både medicinsk och chirurgisk vetenskap. I denna stund väntas hon åter till Amerika, der hon ämnar bli praktiserande läkarinna. Dr Elder önskar att jag skall göra bekantskap med denna unga qvinna, som han innerligen beundrar, och faderligen gläder sig öfver, och som fått en så stark själ i en späd och fin gestalt. Han sade om henne: »hon är ej större än ni, men hon skall taga er under ena armen, min dotter under den andra, och springa så med er båda uppför trapporna.» Det ville jag väl se. Det var nu ferier vid institutet (som redan räknar några och sjuttio qvinliga studerande), men terminen skulle snart begynna, och anatomie professorn (en vacker, vänlig man) var sysselsatt med uppställandet af ett menniskoskelett. Mycket önskvärdt synes det mig att denna anstalt ville rikta de qvinliga studerandes uppmärksamhet, eller att de vilja rikta den sjelfva företrädesvis på den del af medicinska vetenskapen, som företrädesvis borde tillhöra dem. Ty finnes icke här, såsom i alla lifvets sferer, vetenskaper, konster och slöjder, ett gebiet, som framför allt tillhör qvinnan, på grund af hennes naturanlag? I medicinen är detta tydligen dels det preventiva, eller det som genom hälsovården och dieten verkar till förekommande af sjuklighet, isynnerhet hos qvinnor och barn; dels det par excellence helande, läkande. Qvinnor ha i alla tider visat utmärkta gåfvor i denna läkedomskonst, visat förmåga att genom örter och så kallade huskurer bota eller lindra plågor. Deras medicinska konst bör framför allt bli den smärtolindrande, den hugsvalande. I denna böra de kunna gå långt. Hjertats instinkt skall hos dem förena sig med hufvudets vetande. Den botaniska medicinen skall då stå dem närmare än chirurgien. Och örterna, de sköna, välgörande, som stå på kullarne och fälten likt helande englar vinkande i sommarvinden, skola af qvinliga läkares händer föras in i de lidandes boningar, och genom milda undergörande krafter, framkallade af kärleken och konsten, låta hälsans evangelium allt mer utbredas på jorden, och sjelfva dödens ofta fruktansvärda arbete, så mycket som möjligt, förvandlas till en fridfull öfvergång. O! den som vore ännu ung och finge egna sitt lif åt denna herrliga vetenskap!
I alla länder och alla tider ha qvinnorna öfvat läkareyrket i denna riktning, som deras natur anvisar dem. Den vetenskapliga anstalten bör fullkomna det redan begynta verket. Det arbete, som fordrar mera ihärdigt studerande, en raskare beslutsamhet, en starkare, djerfvare hand, kommer här, såsom i alla yrken, alltid att blifva männernas del, emedan den af dem fylles bäst.
D. 2 Juli.
Jag är här ännu, qvarhållen af tilldragelserna inom den familj hvars gäst jag nu är. Ty en vecka efter Mary Towusends död följdes hon af sin mest älskade syster, och Mr E. Townsend, som skulle åtfölja mig till NewYork, måste stadna här öfver sin andra systers begrafning. Dessa två unga systrar, som båda voro sjukliga, hade friska, välbegåfvade själar, och hade alltid lefvat i innerligt vänskapsförhållande, under det att de tillsammans arbetat i litterära ämnen till ungdomens tjenst. Ömt förbundna i lifvet, var det godt att de fingo följas åt i döden. Men de lemna en stor tomhet efter sig i hemmet, der nu blott en dotter är qvar. Den som sist dog lefde hela sista dagen af sitt lif i de skönaste syner af den bortgångna systern och af deras uppåt sväfvande tillsammans i en förklarad verld.
Begrafningen, som jag i går bevistade, var enligt qväkaresed utan all onödig granlåt, utan alla ceremonier. Den gick för sig under afvexlande korta tal af män och fruntimmer samt tystnad, allt efter andans ingifvelse. Riktigt rörande och gripande var det då, i dödshuset, sedan alla slägtingar och vänner sutit tysta församlade i ett rum, den åldriga, djupt bedröfvade modern upphöjde sin darrande röst med dessa ord:
»Mitt hjerta har blifvit hårdt pröfvadt; men Gud har sett till mig i nåd!» Allt hvad hon sade kom så rent ur ett christligt modershjertas djup, och var på en gång så ömt i känsla och så starkt i tro och undergifvenhet, att det — ej kunde vara bättre. Skönast var hennes tröst i vetandet om de bortgångna döttrarnes renhet i afsigt och lefnadsmål, och minnet af den yngsta dotterns sista ord kort före hennes dödsstund. Sedan modern tystnat under de närvarandes tårar, tog ett annat, äldre fruntimmer till orda, som hjelpte att torka dem. Ty hennes tal var ett kallt och tunnt uppkok på det första. Kom så en äldre herre som gaf den tredje upplagan, men ej förbättrad. Och det kunde dessutom ej ske. Vi foro ut till begrafningsplatsen under åska och störtregn. Men just som vi stigit ur vagnarne och kistan blifvit nedsatt på jorden, under de lummiga träden, bröt solen i nedgången mäktigt fram ur molnen och belyste på det herrligaste den stilla scenen, de ännu fallande dropparne (det såg ut som ett guldregn), de höga lummiga träden, och fortfor att lysa hela tiden under en af de älstas tal (hvilket var lika torrt och prosaiskt, som solskenet var varmt och poetiskt) och ända till dess kistan var nedsänkt i jorden. Besynnerligt nog lärer uppträdet varit precist detsamma vid Marys begrafning, samma utfärd under regn, samma granna solbelysning vid grafven. Är sådant blott tillfällighet? …. De båda unga systrarne dela samma graf under samma skuggande träd, såsom de delat samma lif, fröjder och sorger, deras ansigten äro vända mot solens uppgång, och den poetiska svägerskan kan sjunga öfver dem:
to slumber most serenely, etc.»
Mrs E. Townsend har en utmärkt poetisk gåfva, isynnerhet för balladen och romansen. Ett par af hennes små ballader äro af det täckaste jag hört i denna väg. Hennes man är en behaglig och bildad man, med det sinne för det allmänna bästa som utmärker amerikanaren. Sjelf utmärkt dentist och medlem i en association af dentister, söker han der som bäst verka till liberala mesyrer, som skola tillåta alla begynnare och fuskare i yrket fritt tillträde till associationens föreläsningar, instrumenter och experimenter, på det att en sämre eller ytligare konst måtte berigtigas genom inflytande och fritt tillegnande af en högre. Sjelf ger Mr T. hvar vecka gratis lektioner åt några unga begynnare i yrket. »Levelling upwards» (jemnande uppåt) är äfven för honom den drifvande grundsatsen, och han har skrifvit en förträfflig uppsats öfver denna associationens grundidé. Associationen är de fria staternas naturliga uppåtstigande lifsrörelse.
D. 21 Juli.
Det har händt mig dessa sednaste dagar i Philadelphia att bli — kär, ja, rigtigt förälskad och förtjust i — en ung flicka, icke så vacker just, men en herrlig, ung qvinnonatur, rikt begåfvad till kropp och själ, med denna gnista af inspireradt lif som är så tjusande och så outsägligt upplifvande, en flicka frisk som morgondaggen och som sjunger så, — som jag ej hört någon sjunga sedan henne, som länge sedan upphört att sjunga på jorden, dock ej i min själ. Men sant är att hon varit Fanny Kerables »pet» och haft i henne en makalös lärarinna i deklamation. Och flickan, den herrliga flickan, den nya verldens flicka, som jag här för första gången sett sådan som jag anat henne, hon heter, … nej, jag vill ej skrifva hennes namn, jag tycker att jag vanhelgar det, och hon är mig helig. Jag kan gråta, när jag tänker att en sådan flicka icke skall ha ett annat öde än ganska vanliga flickor. En sådan ung qvinna borde bli prestinna i ett heligt tempel och uttala orakler för verlden. Munteligen mer om henne. Hon har kallat till lif i min fantasi en gestalt, som legat der bunden i mer än femton år.
I dag skall jag afresa till New York. Det har varit så qväfvande hett denna tid i Philadelphia, att jag ej förmått uträtta mycket. I dag, efter gårdagsregnet, är det skönt och friskt. Nb. det var den första ordentliga regnskur, som jag sett på fem månaders tid, och på hela denna tid har jag ej sett en enda helt mulen dag. Nu gläder jag mig hjertligen att snart få återse de goda, förträffliga vännerna i Rose-cottage.
Rose-cottage.
Och der är jag nu, så lycklig som möjligt så långt ifrån mina kära, med den älskade rosenfärgade familjen, alltid lika god, lika »couleur de rose», och alla vännerna från NewYork kommande att kyssa mig, skaka hand och säga: »how do you do?» Lifliga, hjertliga, friskt impulsiva menniskor dessa nya verldens menniskor, det kan ej nekas. Och dina bref (bland dussintals andra) att välkomna mig här! Men ack! att du skall ha det så kallt och kulet. Det är då ovärdigt af fru Svea att bestå sådant väder i Juni. Men nu, nu måtte du dock ha solbad nog, äfven i Sverige. Jag bereder mig på hemresa, men är andtruten i tanka på alla mina åligganden dessförinnan. Nu är jag på vägen till Boston och derifrån till de hvita bergen, till Maine, NewHampshire och Vermont etc. Jag reser i morgon från vänner och till vänner hela vägen. Förr än de första dagarne af September kan jag ej bli färdig att lemna Amerika. Men då vill jag resa. Ack! Jag törs knappt tänka derpå, så mycket kostar det på mig. Men när Britt-sommarn kommer i Sverige, då skall jag komma till mina kära. Mamma talar nog för mig med St. Brigitta, att hon gynnar min hemfärd öfver de stora hafven!
Utomkring Rose-cottage och dess fridlysta område ha stora förändringar föregått sedan jag var der sist, d. ä. för ett år sedan. Visst öfver hundra hus ha uppstått deromkring, i alla riktningar, och en ordentlig gata går framför dess lilla park. När jag först kom till Rose-cottage, låg den på landet; nu ligger den snart midt i staden. Godt att den har nog mycket tomt och träd omkring huset att behålla fritt andrum!
- ↑ Så tänkte äfven och så handlade en äldre farmer i Vestern för någon tid sedan på ett jernvägståg. Vagnarne fylldes af folk, och den gamla herrn steg upp för att lemna sin plats åt ett par fruntimmer. Han ville sedan ej sätta sig förrän han sett alla fruntimmer i vagnen försedda med platser. Som han var en hög och ståtlig man, bemärktes hans uppförande mer än vanligt. »Ni är särdeles artig mot »the ladies, Sir!» anmärkte en herre, i det han sträckte sig beqvämligt. »Sir!» svarade den förre, »min Mor var »a lady!» och vidblef att stå, så länge som ett fruntimmer ännu sökte plats i vagnen.