Henrik Ibsens senare diktning/06

[ 43 ]

VI Kampen mot det förflutna

Fruen fra Havet

Rosmersholm spelar under tätnande skymning i parkträdens skugga med mörkret fylldt af forsens eviga brus. Fruen fra Havet för oss till lågfjällstrakternas klara, helande luft, där fjällen ej nedtynga landskapet utan ge dess linjer en lättare resning, dess färger en luftigare glans. Estetiskt är den senare underlägsen, den är betänkligt utdragen och bipersonerna handla bra mycket för sig. Troligen har detta förorsakat att den bland alla Ibsens böcker haft minst framgång på sitt tåg genom världen. Emellertid är karaktärsteckningen ovanligt »lunefuldt» skarpsinnig och Hildes flickungetyp hör till dem man omöjligen kan se eller minnas utan ett leende. Kanske har man därför varit kall, mest af den riktiga aningen att när nu en gång i ett Ibsenskt drama striden krönes med seger, kamppriset visar sig mindre värdt än det hvarefter nederlagens hjältar sträckte händerna.

Ibsens tillvägagångssätt är gärna antitetiskt och vanligen så att ena dramat framställer målet, det andra hindret. Här har han undantagsvis gjort tvärtom, först visat hindret och nästa gång hur det bryts.

Hindret var ju det förgångnas makt, makten i de kraf på en själf som ens egna felsteg förlänat en annan, död eller lefvande, människa. Svåra kraf att bryta. Vägen till lycka går öfver en fiendes lik, den fiendes som man trott sin bäste vän — [ 44 ]man erinre sig slutet af Kongsemnene. Ibsen har fruktat att den Kung Hakon som går fram öfver Skules döda kropp icke blir han själf utan en mer troende och mer själfvisk, den i sanning »lykkelige mand». Men behöfver hindret alltid brytas? Kan det inte hända att det är rotfäst icke i viljan ytterst utan i föreställningen och således bör kunna besegras af viljan med tankens hjälp? Är kanske det skrämmande hindret blott ett inbillningsfoster?

Ellida fjättras vid »den fremmede mand» genom sitt löfte och hans persons demoniska inverkan. Att nu löftet, som hon dessutom återtagit, måste gälla mindre än plikten inser hon lätt. Och då den demoniske kommer, känner hon inte igen honom. Föröfrigt är ju den gode Johnston-Friman ingen så mystisk person, liksom Ibsens symboliska personer alltid äro figurer som kunna uppträda i verkligheten. Den Fremmede är en envis och otyglad sjöman med finnblod i ådrorna, liksom Rottejomfruen i Lille Eyolf en vansinnig kvinna. Emellertid ha obestridligen båda dessa att säga betydelsefulla ord som spränga den realistiska ramen. Ellida skönjer i alla fall att allt det hon verkligen har att frukta finnes hos henne själf.

Hennes »lokkende» , »grufulde» begär och det »spændende» hos lilla Hilde, som nog har skäl att känna sig dragen till sin styfmor, antyda att Ibsen trott sig ha upptäckt nya under i kvinnosjälen, som hittills undgått hans blick. Han har redan flerstädes framhäft att han hos kvinnan funnit oanvänd kraft. [ 45 ]Hittills har han dock mest tänkt på det osjälfviska och osplittrade i hennes karaktär, det instinktsäkra, af dogmer ogrumlade i hennes tankelif. Man återfinner allt detta hos Bolette, en präktig flicka och på intet sätt hvardaglig — man bör inte låta lura sig af att hon som äldre syster bannar Hildes odygdiga trots. Men hos Hilde, hos Ellida och redan hos Rebecka West märker man spänningen af en helt olikformad kraft, en naturkraft, »grufuld» , farlig, svår att begripa men också »spændende», lofvande rikt och nytt. Ellidas hafslängtan symboliserar närmast ett frihetsbegär, en rädsla för att hon själf eller andra skola förkväfva det i hennes natur som kunde skänkt henne något oanadt härligt, något som andra ej kunna eller våga eftertrakta. Det Hilde finner »spændende» är lifshändelser som höja sig öfver det hon hittills sett, som kunna fjättra hennes blick och ge henne köldrysningar; det har, när vi återfinna henne i Bygmester Solness, växt ut och förtätat sig till begär att se stordåd. Gemensamt hos båda är således att de känna en aning, en längtan till något så stort att de bäfva inför det. Det är ingen tillfällighet att Ellida, när hon tänker på det hemlighetsfulla inom sig, ser för sig hafvet.

Men denna okända kraft, skall den nödvändigt förstöra, kan den ej lika väl vara mäktig att uppbygga? Jo om den ledes rätt — ty det går. Genom personligt inflytande: Rosmers på Rebecka, Wangels på Ellida; genom kärlek, ty älskas och beundras [ 46 ]måste kvinnan, annars finner hon att man tror för lågt om hennes makt; och genom frihet under ansvar, frihet därför att hon har den moderna och därtill den förgudade kvinnans ömhet om den kraft, den egenart hon känner inom sig; och tillägget »under ansvar» är ett svar till dem som påstodo författaren till Et Dukkehjem predika otyglad frihet och samtidigt en antydan om att »skyldbevistheden» i Rosmersholm kan vara en lifsbefordrande kraft, när den nämligen yttrar sig som rädsla att åsamka sig skuld.

Så är Ellida räddad för samlif med Wangel. I det synnerligt underhållande samtalet mellan Bolette och Lyngstrand — när Ibsen tecknade honom har han tydligen målat, därför att det roat honom att måla — har han ytterligare förtydligat sin idé om det rätta samlifvets art. Med lugn försmädlighet låter han Lyngstrand lyckliggöra flickan med att lofva henne ett stort kall: att tänka på honom, när han rest. Han låter Bolette slå den stackars ynglingen med häpnad genom sin blyga fordran att kvinnan kunde få ha ett eget kall och ej blott gå upp i att inspirera mannen i hans. Att samlifvet alltså borde vara en växelverkan mellan två, som lefva hvar och en i grunden för och genom sig själf, ja att det rent af kunde höra till mannens kall att hjälpa en kvinna till att lefva sitt eget lif, till att bli fri, icke bara bli hans.

I själva verket beror Wangels seger öfver hafsfrun i Ellida därpå att något dylikt föresväfvat honom. Hans kärlek är stark nog att hinna så [ 47 ]långt. Den har varit stark nog att döda ett förflutet inom honom själf; ty också hos honom fanns ett de gamla bandens hinder, desto starkare som barnen — och åtminstone Hilde med fullt medveten vilja — oupphörligt erinrade honom om den som varit. Men han har kunnat göra det, därför att hans kärlek till Ellida fyller honom så, att han aldrig kan tänka sig den skulle förorätta någon. Den är också stark nog att göra hennes förflutna lif till hans, liksom hon får kärlek att göra hans till sitt — de få lefva »med fælles livsminder».

Emellertid, det kall som Ellida blir fri och vunnen för — är det rikt nog för en natur som hennes? Det är icke blott vackert utan också psykologiskt rätt att det blir ett kall af personligt gifvande åt den man hon följer i frihet och åt hans barn . Men just mannen — denne gode och vise läkare är onekligen bra docerande (»i yderste nød og fare vover vi læge saa meget») och sentimental (han »siger det ur hele sit inderste våndefulde hjærte»). Man tycker det i grund och botten vara lika olämpligt att det är honom hon går att lefva med, som att hon först får berätta sina minnen för den hvilken på minsta möjliga sätt är utrustad att förstå dem och hjälpa henne mot dem, overlærer Arnholm. Dessutom själfva den stora kärlek den »kære, trofaste Wangel» bevisar henne är nästan väl stor. Han letar efter det borttappade fåret så att han låter de nio och nittio rättfärdiga svälta ihjäl. Han vill lämna sin tjänst utan en tanke på [ 48 ]dem han har att vårda, för att resa med henne. Han öfverger Bolette, lämnar hennes möjligheter utan tillfälle att utveckla sig i »frihet under ansvar», tvingar henne att skänka sig åt en man, som aldrig kommer att vinna henne såsom han själf vunnit Ellida. Därför när Ellida får ögonen öppna för sina styfbarn, vill finna sitt kall i moderskap gentemot dem, är Bolette borta och alltså kallet redan förminskadt till hälften. Hilde återstår och det synes som vore just där hennes rätta fält. Oviss hur mycket det kan innebära, vill jag dock erinra om att Hilde, när hon åter uppträder i Bygmester Solness, intet nämner om sin mor. Tvärtom, hur tungt det än var att gå ifrån far, »skovfuglen længter aldrig til buren» — hemmet var henne alltså en bur.

Bolette låter förena sig med sin gamle lärare för att komme ud i verden — lære det hun mest har lyst til — leve livet under lysere vilkår». Och när Ellida beskrifver hur hon kände sig, när hon skulle svara på Wangels anbud, säger hon: »Jeg stod jo der hjælpeløs og rådløs og så rent alene. Det var jo så rimeligt, at jeg slog til — da du kom og tilbød dig att forsørge mig for livstid.» Häri ligger uppslaget till Hedda Gabler, som bekant dramat om försörjningsäktenskapet.

Hedda Gabler

Fick Ibsen underkasta sig att Fruen fra Havet mottogs kallsinnigt, behöfde han ingalunda beklaga sig öfver detsamma gentemot Hedda Gabler. Den kan då [ 49 ]heller inte kallas långtrådig; ehuru ej särskildt utmärkt genom idéernas lyftning eller formens kraft, fängslar den med sitt torra, likgiltiga hån. Man erinre sig »statsrådinde Falks villa» — Hedda har mot sin öfvertygelse lofprisat den för Tesman för att medlidsamt skaffa honom ett samtalsämne och som en nemesis för detta måste hon äga villan; eller assessor Brack, världsmanna-brackans klassiska typ; eller Tesman själf med sitt: »Du, Hedda» och »Tænk det!» — det sista hans reflexion, när han ser Hedda ligga dödsskjuten. Däremot hade man dess bättre skäl att beskylla den för bristande moral. Där fanns ju inte en enda person med stort och ädelt sinne. Och Hedda Gabler — hvilken karaktär på en scenisk hufvudperson! Det dröjde länge nog, innan man mer allmänt började misstänka att Ibsen kanske dömde Hedda fullt lika strängt som publiken och endast gjorde ett ärligt försök att döma henne rättvist.

Ja, Hedda vederfares all rättvisa. Hon står högt öfver sin omgifning och ej i intelligens ensamt utan också i större syn på lifvet och starkare vilja att lefva det. Hon är i det fallet en högre Ellida, liksom Tesman en sämre Wangel. Om båda kvinnorna gäller att de i respektive dramer äro de enda som tala i dikt- och bildspråk och som ha skönhetsbehof för sin inbillningskraft. Ellida får aldrig hafvets mossgröna glans och ljusnande oändlighet bort från sin inre syn; Hedda drömmer sin hjälte [ 50 ]stolt, »med vinlöf i håret» och har som sin sista skönhetsdröm: »döden i skönhet». I förbigående sagdt, är det där med vinlöfvet nästan mer underhållande än författaren strängt taget afsett.

Men när alltså Hedda är Ellidas like, hvarför går då hon och icke Ellida under i sitt försörjningsäktenskap? Båda ha sitt förflutna; men det förflutna betyder i Hedda Gabler något helt nytt. Ibsen har en gång funnit det stå som hinder för kallet och lyckan, en annan gång funnit att hindret kunde brytas. Men att segern i något enda fall skulle vara sista ordet, det kan han nu inte tro. Än en gång har han sett in i det förflutna, det förflutna som nu är förloradt, och — sett lyckan stå skrifven där. Odyssevs har funnit att Sirenernas ö var hans rätta Ithaka.

Hvarför följer icke Hedda Eilert Lövborg, den man som hon känner sig kunna bäst »beånde», den hon vill göra icke till en rädd asket men till en stark man, som ej raglar under vinlöfvet i håret — hvarför begår hon sin »største fejghed»? Det beror på att hon icke kan göra annat, om hon icke vill göra sin natur om och därtill fordras det hon icke ens vet existera — kärleken. Hedda Gabler vill inte veta af sin öfverman. Brack misstar sig, när han tror att »man ikke gør sligt noget» som att skjuta sig hellre än att mottaga hans omfamning. Makt är hennes första och sista. När hon utfrågar Lövborg om männens ungkarlslif, är det icke bara flicknyfikenhet, vanlig i den vägen, [ 51 ]icke heller enbart den angenäma maktkänslan i att tvinga mannen berätta det eller skrytkänslan i att veta mer om detta än andra af sitt kön, det ligger däri också en instinkt om att man måste veta allt för att kunna behärska allt. Hon vill blotta och behärska lilla Fru Elvsted, rycker Lövborg ifrån henne och förstör det verk en annan »beåndet» honom till. Och ändå finner hon sig till sist maktlösast af alla, finner en tomhet kring sig, där intet är att verka, finner att hon heller intet har åstadkommit, icke ens en »död i skönhet» — annat än för sig själf. T. o . m. hennes man glider bort från henne, så skolpojkskär han är; hon måste afundas Fru Elvsted: Hedda kan bara håna, men hon kan »beånde».

Hedda har intet samlif, intet kall — det är ju på dessa ting allt hänger och ännu så länge ej minst det senare. Hon har glömt en sak eller aldrig kunnat lära den, så klok hon är. Att makt i längden vinns endast genom att ställa sig i högre makters tjänst. Att blott den kölden är styrkans som kufvat och styr lidelsernas eldslågor. Hon är icke af naturen ond — det lilla draget när hon skämtar med gumman Tesmans hatt är ju bra hjärtlöst, men hon vill ju också göra det godt igen. Men hon kan icke heller vara god. Hon vet icke om en medlidandets dragning till en sjukbädd och uppoffring är ett begrepp som hon ej ens skulle kunna fatta i tanken. Fröken Tesman kan omöjligt lefva utan en sjuk och den sjuke ger henne lycka. [ 52 ]Hedda ger ingenting och får ingenting. Egoism kan Ibsen respektera men aldrig kall egoism.

Måhända är det dock rättare sagdt, att Ibsen alltid kallat egoismen sin fiende. Det han tvekat i sin dom om, det han betraktar med vördnad, nästan med deltagande kunde bättre kallas hänsynslöshet. Han klarlägger det i den dram som följer, en dram fylld af alla de bärande och fällande egoistiska krafternas spel, den vidtfräjdade Bygmester Solness.