Henrik Ibsens senare diktning/07

←  VI. Kampe mot den förflutna

Henrik Ibsens senare diktning från Et Dukkehjem till Når vi døde vågner av Erik Hedén VII. Spänningen skärpes och löses

VIII. Afmattning och tillbakablick  →

VII Spänningen skärpes och löses

Bygmester Solness

Redan bakom Bygmester Solness’ första repliker känna vi blodet strömma med hastigare pulsslag än vi några dramer bortåt varit vana vid. Så rika de närmast föregående varit på lifsbelysning, på själsiakttagelser, på tankar som nedtyngde och lyfte, har i alla fall deras bärande idékonflikt varit relativt enkel och enhetlig. I Solness brottas och storma åter viljorna, människors och Guds, i synsförvirrande stridstumult. Och det fast kompositionen är mästerlig, fast Ibsen sällan så klart som här visat den konst han har gemensam med Thukydides: att sammanbinda förflutet och närvarande, att omtala händelsernas föregående såväl som dem själfva och att låta just dessa tillbakablickar bli led i den handling som skildras. Därtill kommer att Solness’ »harpor i luften» väcka minnen om liknande tongångar som lyft och berusat oss förut — hela dramen är en enda författarens tillbakablick.

Härmed sammanhänger att hjälten åter är, nämnes och nämner sig själf en undantagsmänniska och för första gången sedan Brand och Julian en undantagsman. Visserligen yppar sig just icke hans kraft, när vi först se honom uppträda, i några öfverväldigande yttringar. Han är inbillningsstyrd, tror alla bespeja honom för att upptäcka ett börjande vanvett; han ljuger felsteg för att medels oförtjänt lidande vagga sitt samvete till ro; han vågar icke bemöta en befarad rival med annat än den lumpnaste hårdhet, besatt som han är af en sjuklig, förlamande rädsla för ungdomen. Hans kraft visar sig som störst däri att han rår på och tyranniserar »det stakkels lille fæt» Kaja Fosli. Och ändå är han »den store bygmester»! Ändå är det fruktan i allas hat — och just hatet är ett vittnesbörd om hans storhet. Han måtte ändå någon gång ha gjort större ting än förhäxat kontorsfröknar.

Solness uppväxte i ett fromt hem. Han gifte sig på småborgarsätt med lugn beräkning af de oviktigare förutsättningarne för ett godt samlif och ingen beräkning alls af de viktiga. Ändå ha de bildat ett lyckligt hem och fastän han icke, när vi få blicka in däri, fortfarande älskar sin hustru, har kärleken ingalunda bytts i köld och bitterhet mot henne. Hans kall stod i Dens tjänst som hemmet lärt honom ägna allt sitt verk, därför att Han fordrar det. Han bygger kyrkor i otröttlig ifver att behaga Honom. Men belöningen dröjer. Hans lifsgärning får föga spelrum, hans framgång stängs inom en trång tvångskrets. Det börjar bli en mörk glimt i hans ögon, när han begär belöningshoppets uppfyllelse. Så får han också märka att Gud vet svara på trots.

Hans gamla hus brinner; han bygger ett nytt, blir ansedd och anlitad, får luft, ryktet växer, hans framtidskall hägrar i vidtomfamnande storhet. Men lyckan är borta för evigt, har brunnit ned med det gamla huset, försvunnit med branden och fattigdomen. Alines lifskall är förödt, barnen döda, hennes lifsminnen, dockorna från fädernehemmet, likaså; hon tjänar alltjämt Solness af kärlek och plikt men kan inte mer än tjäna. Än vet Solness att ge svar på svar. På tornet i Lysanger, den sista kyrkan han bygger, stiger han opp, så besatt af svindel han är, och säger upp »paktet». Vill du, stormäktige, säger han, vara egoist såväl som vi och tänka endast på din ära, medan vi straffas när vi tänka på vår, vill du för att jag skall bygga dig dess flera kyrkor bränna mitt hus, trampa min lycka under fötterna för att bereda rum för ditt tjänande, då får du skaffa dig andra tjänare, liksom jag vet andra att tjäna. Han vill bygga »hjem for mennesker», vill trotsa Gud genom att skapa mer människolycka.

Men Den Starke släpper icke taget. Först finner Solness den nye herre han arbetar för vara än mindre tjänst värd än den gamle. Han ledsnar att pyssla om och vidmakthålla en enfaldig lycka hos småttskurna människor, som aldrig kunna lyfta handen till djärft dåd eller djärft lyckobegär, han finner det »ikke fem øre værd» att bygga dem hus, låga och simpla som de själfva. Och vidare! Han gör en upptäckt. Han upptäcker sin egen makt. Han minnes att han velat se det gamla huset brinna ner. »Bygmesteren er svimmel.» När han ser att hans tanke, hans outtalade vilja verkar än andras kraftigaste handlingar, att hvarje hans outförda viljedrift nödvändigt bär sin fullbordan i sig, svindlar han inför en makt som i själfva verket är ett tvång, inför upptäckten att hans öde beror på hans egna — icke handlingar, som ju kunna betvingas, men tankar, som af sig själfva komma och gå. Hans trots mot Gud blir den slagnes inbundna, gnatande hat: Gud har ju styrt hans tankar mot hans vilja fullt så väl som brandslågorna; men samtidigt måste han alltid minnas att allt han ser sköfladt och dödt är sköfladt af honom själf. Fram och tillbaka i evig oro drifs han af rädsla för sig själf, ängsligt vaktande på hvarje ny viljeyttring som skall bringa nytt fördärf, ängslig för hvar och en som kan bli gengældelsens utvalde hämnare — ty vedergällning väntar ju den skuldbelastade — ängslig för ungdomen först och sist, och i ängslan ökande sin skuld just mot den och därmed vedergällningens berättigande.

Och ungdomen kommer. Två gånger har Ibsen låtit en person uppträda i två olika dramer. Första gången är det Bogtrykker Aslaksen, ett förkommet subjekt i De Unges Forbund, i En Folkefiende^[1] ledaren för den högst hedervärda och förnuftiga kompakte majoritet. Andra gången Hilde Wangel. Ogenerad som förr, träder hon fram för Solness, med sina små funderingar och tycken nu utvuxna till fordringar och handlingsbegär. När Solness erinrar sig den lilla »dævelungen» som skrek åt honom, då hans gudatrots från Lysangers kyrktorn klang som harpor i luften, när han hör berättas att han kysst flickan och lofvat henne slott och kungarike men alls inte minns detta — då tror han att detta bara var något som han velat. Ibsen spar ej på sin ironi — han som trott allt hvad flickan uppleft och berättat vara följden af en nyck i hans tanke, hvilken han själf glömt, han blir själf en lekboll i hennes hand och allt han tror, tänker, hoppas och gör har sitt ursprung icke i hans utomordentliga vilja men i hennes flicknycker, som ingen vill ta på allvar. Värst är ironien däri att denna flicknyck ger honom hans vikingakraft igen, en flicka blåser bort i en blink den lumpenhet han under många år samlat öfver sig själf. Nu har han ett kall igen — ett kall för sig och för människorna, vill bygga sig och dem luftslott med svindlande spiror och grundfasta torn, där nya, framtidsborna tankar ha vidd att lyfta sig. Nu fruktar han icke ungdomen, den är med honom. Nu äger han den som kan fostra och bära hans luftsyner, som ger honom den lycka han söker såsom skapandets grund och lifslust. Nu har han funnit det samlif utan hvilket lyckan och framtiden aldrig kunna bli hans.

Kan och får detta samlif förverkligas? Solness tror det, tror att det kan ske öppet och samvetsrent inför människor och inför Gud. Han tror den kraft som skapar det, de möjligheter det skall frigöra, det kall det skall bära höga nog att bjudas Den Starke till välsignelse. Åter ljuder sång från harpor i luften, sång om framtidsdrömmarnes slott och vikingaviljan som skall lägga dess grundmur, när Solness går uppför tornet att brottas med Gud, liksom Jakob i natten. Upp till toppen kom han. Men Ibsens Gud är inte Pnuels, som böjes af en tillräckligt ihängande bön om välsignelse, utan Sinais, som hämnas missgärningen på skyldige och oskyldige till tredje och fjärde led. Och var Jakob egoist som Solness och hade han två hustrur liksom Solness höll på att få det, icke var denne af det ensartade, sega, böjliga virke som låter en man »snyde sig gennem livet og ende som patriark i Himmerig». Solness är viking, men en viking utan robust samvete. Hilde också. Egoism ＝ hänsynslöshet, det är konsten att icke gå andras ärenden men sina egna, att genomföra sitt eget kall och göra sin egen personlighet till personlighet utan att hjälpa och plåstra med andras. Tyvärr — det är en återklang från Rosmersholm — den vägen går öfver andras om icke personlighet och kall, så lif och lycka och — det är värst — öfver egna löften och ens eget medlidande. Det är nödvändigt, menar Hilde, må det ske! — ja så säger hon, när hon inte ser den hon trampar. Men helt annat är det, när det gäller att »gøre ondt mod dem hun kender» — en erfarenhet som har naivitetens allmängiltighet.

Det är egendomligt hur mycket mindre klart det står för Solness att Alines minne skall lefva upp efter frihets- och lyckorusets slut, skall bringa honom en pinsammare och säkrare undergång än fallet från tornet i ära efter tvekamp med Gud. Det är en tanklös naturdrift att blott se sig själf till godo, som Ibsen särskildt hos mannen aldrig tröttnar att afslöja, en egoism som ej är det heta blodets och den varma kallelsetrons utan blott en oförmåga att tänka på andras olycka, när man nu själf — som Solness skenbart ursäktande, i verkligheten själfbelåtet förkunnar »ikke kan leve livet glædesløst». Icke att Ibsen finner detta kraf oberättigadt, han gör det med hvar dram som kommer allt mer till sitt, talar mer och mer lyriskt om lyckan äfven utan kallet. Men det han vill säga är: denna lycka gå ni förbi, därför att ni i högfärd blott tänka på er själfva. Hedda Gabler gick under därför att hon i feghet kastat bort en möjlighet till rikt lif, en möjlighet hvilken sedan uppträdde som det förflutnas kvarlefvande och oförstörbara makt att förstöra. Solness har visserligen icke träffat Hilde före Aline, men det framhäfs att han i alla fall möter henne för att glömma henne, skämtar för att tillfredsställa ett nöje, tanklös för följderna, skämtar med det som kunde blifvit hans lifslycka och lifskraft — att, vill Ibsen säga, Solness skulle förbisett och försmått den kvinna som skapats att vara hans, äfven om han mött henne fri.

Det är orätt att tro Solness , när han går för att tala ut med Gud, vara samme obotlige egoist som förr.^[2] Hade han varit det, då hade ej Ibsen gjort honom till en så pass trogen spegelbild af sig själf som han verkligen är. Nej, hvad han vill då är ett program, en »byggnadsplan», icke blott för honom själf utan för mänskligheten, och äfven om endast en människa åt sig bygger ett dylikt luftslott med grundmur under, är det af allmänskligt värde. Det sanna och det skakande är tvärtom att straffet når egoisten just när han är som mest fri från eller åtminstone ädel i sin egoism.

Den egoism Solness i förnyelsens ögonblick straffas för är icke blott den nyss påpekade — hans tanklöshet gentemot Alines sorg liksom en gång mot Hildes tro — icke blott ett själfviskt brott mot kvinnan utan ock ett brott mot kallet. Han har gjort sitt kall till löntjänst, sålt konst för gunst och öfvergifvit kallet, när han fann lönen för liten. Hans fruktan för vedergällningen är endast baksidan af detta begär efter lön. Liksom han vill ha betalt af Gud för det han gör honom, tror han Gud vill låta honom betala det han beröfvat honom. Liksom detta drama är ovanligt däri att där finnes en ovanligt undantagsartad man, är det också förvånande därigenom att där finns en ovanligt hvardaglig kvinna, Aline, som är tecknad fördomsbunden, dockhemsartad (kom i håg dockorna från fädernehemmet!), i det hela som den döda, med hvilken Solness lefvande är fastkedjad. Men äfven hon med sitt eviga »plikt, plikt» har ett vackrare valspråk än mannens »lön, lön!»

Bygmester Solness är en enastående dram. Det finns väl icke någon Ibsenbok som af estetiska skäl häcklats så som den, men det var förvånande att se hur, under den tid det ännu stod strid kring Ibsens namn, den ene efter den andre af de unge bekände sig älska den kanske mer än någon annan af mästarens böcker. Det hade sitt särskilda skäl. Utan att vara nyckeldram — till rebuskonstens höjder når aldrig Ibsens realism — fastän den fängslar tillräckligt, när den blott fattas som fri fantasiskapelse, äger den sin starkaste tjuskraft däri att den mer än någon annan är Ibsens själfbikt öfver sitt lif.

Solness börjar med att bygga kyrkor — Ibsens första dramer syfta gång på gång till Guds förhärligande; i Fru Inger til Østråt och i Brand uppträder Gud faktiskt personligt liksom i Solness’ berättelse om sitt förflutna lif. Det är icke med trons fröjd Ibsen förhärligar honom utan i »frygt og bæven» — Solness likaså. Solness finner sig vara en lekboll i Guds hand, finner sig omedvetet brukas för ett mål, satt af Gud och ej af honom själf — Julian i Kejser og Galilæer finner detsamma. Solness vänder Gud ryggen och vill bygga hem för människor men finner det ej fem öre värdt. Ibsen ville bygga om det stora människohemmet samfundet^[3], men hans erfarenhet se En Folkefiende och Vildanden — var betänkligt likartad. För hans blick reser sig i stället, stolt och overklig som Solness’ luftslott, drömmen om ett högre människosläkte — se åter En Folkefiende, se Rosmersholm. Han som Solness blickar ständigt efter kvinnans hjälp till att utföra kallet, men den som kunde hjälpa finner han endast i det förflutna eller ock stängd från honom genom hans egna band. Sist återuppträder för Ibsen som för Solness, när de skola lägga handen till sitt nya kall, den religiösa gåtan i sitt gamla, skrämmande mörker: först skuldmedvetandet, i Rosmersholm, så Guds skugga — just i detta stycke.

Det är denna vemodiga personliga öppenhet som gör detta sorgespel till det rangstycke det är. Ja sorgespel! Ibsen har i en brännpunkt samlat de frågor som fyllt hans diktning och fyllt världen: frågan om det finnes ett äkta samlif och om detta i så fall har rätt att bryta hindren för sin tillvaro; om det kall hans sanningssökan visar honom är ett kall som består för den Gud han en gång dyrkat och hvars röst aldrig tystnar i hans själ; om när de bästa han skapat, en Fru Inger, Brand, Solness, svikit sitt kall, alla mer eller mindre af egoism, och sedan, ångrande, vilja börja på nytt om för dem då den Starke Hämnaren blott har döden till svar.

Lille Eyolf

»Jeg spørger kun, mit kald er ej at svare.» Men dessa frågor fingo ett svar — Lille Eyolf^[4]. Slunga vi en fråga mot ödet, få vi visserligen endast ett svar, ekot af vår egen röst, men det är nog, bara vi fråga förnuftigt. I alla fall endast ett eko och således få vi ej vänta annat än att svaret klingar mattare än frågan. Det är oundvikligt att Ibsen med ögonen häftade på de synvidder öfver lifvet som öppnades af En Folkefiende, Vildanden och Rosmersholm måste låta sin framtidsförkunnelse bära resignationens mer än revolutionens prägel, måste tala med låg röst, när han intalar oss tro, och aldrig kan förläna sin diktning annan ljusstämning än aftonljusets. Vi förnimma i Lille Eyolf orkesterns alla instrument: fiolens sökande längtan och aning om sorg som inte vill vika, forödelsens tamburinskräll och lurstötar — här ej uppträdande som styckets slutackord, utan som första aktens — och till och med klangen af harpor, det må nu vara i luften eller icke. Men vi förnimma dem ej i deras omedelbarhet, dramat är ett orkesterstycke satt för piano. Men är pianot surrogatet bland instrument, är det också det som talar bäst till de flesta. Ibsen har icke alltid lyckats förläna personernas samtal en på samma gång så litet alldaglig och så trovärdig prägel af lifssanning som i Lille Eyolf. Här finns i motsats mot Fruen fra Havet — intet utdraget, inga bihändelser, intet öfverflödigt, om man endast sluppit de obligata frieriförsök i hvar akt, hvarmed Ingeniör Borgheim — en sådan där lyrisk norsk ingeniör, som tror på broar och drömmer om fyrbåkar — gör sig välförtjänt af parodinamnet Korgheim.

Alfred Allmers har alldeles som Solness känt tvekan lamslå sitt arbete för kallet, tvekan icke blott om kallets värde utan ock om dess möjlighet. Det är början till en ålderdomens vemodsglada själfresignation som går genom Allmers tal om sin oförmåga att skapa ett lifsverk, mäktigt att nå till och öfverskygga de många, och om beslutet att i stället sätta in sin kraft på gärningen att hjälpa en människa, sin son, til lycka och kanske till ett verk för de många, större än hans fars. Att det är berömlös gärning tänker han knappast på — få författare ha såsom Ibsen låtit sina framåtskådande personer taga liten och sina bakåtsträfvande mycken hänsyn till den allmänna meningen, de senare till dess klander, de förra till dess beröm, ty dess klander kunna äfven de tillmäta en viss vikt, som hederstecken.

När Solness funnit sitt värdiga kall, slår Gud honom ned. När Allmers vänder sig till Eyolf, rycks denne ifrån honom. Straffet för våra dåliga handlingar når oss, när vi skola börja de goda. Genom båda dramerna ljuder »gengældelsen». Äfven Allmers förtjänar den, äfven han har varit sig själf nog; varit egoist icke blott så att hans blick gått förbi, hans tal ljudit tanklöst, hans plikt att stöda försummats mot Eyolf liksom Solness’ mot Hilde, utan äfven däri att han i äkta manlig svaghet — inte lidelse offrat barnets möjligheter till manlig kraft för en kvinnas famntag. När Ibsen talar om barn och om de vuxnas plikter mot dem, få hans ord ett allvar och en skärpa som de knappt ha, när han förkunnar det stora kallet. Liksom Hjalmar Ekdal vid Hedvigs lik, får Allmers evigt onyttigt omtugga sitt: »inte kunna få godtgöra, aldrig godtgöra!»

Här har mannen en af de gånger han varit tanklös varit det för en kvinnas skull. Hur ofta har han inte varit det mot henne? Ja, t. o . m. den gången var han densamme, med blick och håg blott för sig själf — Rita fick erfara det, när hans sinnlighet icke längre understödde hennes begär efter hans kärlek. Och ändå var det inte henne, inte ens lille Eyolf hans egoism först försummade, utan hans »stora Eyolf», hon hvilkens själ var bäst skapad för hans, hon som lefde blott för honom, hon som visserligen blott gällde för hans syster — men är det bättre att öfverge en syster än en hustru för en annan kvinnas lystnare blick och hvitare lemmar?

Det kommer en tid då hans kall och hans samlif äro förintade, förstenade inför Medusablicken i den drunknades vidöppna ögon. Det kommer en tid då det är Asta som lockar hans lust, då han begär samlifvet till henne med böner så egoistiska efter gammal art, med hopp och planer om ett samlif på tre man hand så kortsynta, att det är ett bra mildt straff Ibsen ger honom, när han rycker undan detta stöd och låter honom sakna den svala kvinnohand han ropar efter under olyckans nätter. Allmers får lära sig att ej på människors vis speja efter hjälp från försynen i olyckan, en hjälp som skall komma ramlande som vinsten i ett lotteri. —

»Nej , sörja sorgen ut, tills smärtan domnat i trötthetsdvala, är den tröst vi fått.»

Det var icke blott för att Allmers skulle straffas för sin egoism som Eyolf måste dö. Det var en annan som var värre att kufva — således en kvinna, en som hatade där Allmers försummade. Man kan vara tveksam om hvem af de två som är styckets hufvudperson. Icke i vårt intresse — där är Rita så segrande som möjligt. Men Allmers är den som Ritas kamp står om, som är lika nödvändig för henne, den svage för den starka, som Agnes för Brand. Allmers är ock med intelligensens rätt ledaren. Han når ingalunda Rita i orädd själsgranskning eller i praktisk skaparkraft, men han har sett djupare in i den värld efter hvilken den verkliga till sist måste bedömas: tankens. Det är han ensam som afgör om Rita får hoppas det hon vill och tro det hon önskar.

Allmers måste »blifva när sin hustru» måste stå vid det ord han sagt, förbli vid det lif, det samlif han valt. Däri bor räddningen. Det kall som nu måste sökas och nu behöfs, när de andra fallit i spillror, det som »dæmrer likt morgenrøden» bakom natt och död, det ger Rita honom Asta hade makt att hjälpa och stöda honom på kärlekens väg öfver dagsbekymrens småstenar mot det mål han själf valt och visat henne, Rita har Rebecka Wests och Hilde Wangels kraft att visa honom ett nytt kall, dystrare, hårdare, därför större.

D. v. s. detta »större» ligger mera i det arbete som detta kall kräfver än i dess egen art. Icke som det öfverhufvud skulle sakna all storhetsprägel. Det är ett kall som innesluter två af de drag i vår tids tanke och handlingslynne hvilka den själf mest utvecklat, älskat och blifvit medveten om. Det är först arbetet; mer än han själf någonsin förr gjort har Ibsen, liksom tidsandan, häfdat arbetets absoluta värde, insett att satsen: »mer stort är hvad man är, än hvad man gör», är dålig, äfven om den stämmer med ens åskådning, och att den motsatta: »att vara stort det är att handla stort», vore omöjlig att trotsa, om den ock aldrig kunde bevisas. Vidare humanitet, i dess vidaste mening såsom människokärlek och äfven den i sin vidaste mening, liktydig med en kärlek som lefver och utöfvas oberoende af samhälls- och kulturskillnader. Den har rent af en utprägladt social färg . Rita frestar Stockmans vågstycke från slutet af En Folkefiende. Barnen som utan att röra en hand med road och nyfiken känslolöshet sågo Eyolf drunkna, dem hör hon i slutet af dramat åter störa Allmers med sitt otuktade stoj — och just däri finner hon greppet, som räddar Allmers åt hennes kärlek, gör henne jordlifvet möjligt att lefva och samtidigt ger henne åter det oändlighetsperspektiv Allmers beröfvat henne. Att de öfvergåfvo Eyolf ser hon ej som ett brott mot henne men som en erinran om den orätt hon och hennes likar dagligen göra mot dem. Hon tar dem i sitt hus, skänker dem Eyolfs rum och Eyolfs bädd och Eyolfs plats i sitt sinne. — Hon utför så i sin mån det program Ibsen ställt i samma hälsning till Norges arbetarparti hvarom ofvan talats. Hon kämpar för de »lykkeligere kår» Ibsen tillmätt proletärerna i det kommande samhälle han drömde om.

När Lille Eyolf utkom, utbredde sig alla människor om hur omöjligt det var för Allmers och Rita att i framtiden stå ut med det kall de åtagit sig. Sådana funderingar om hur det skulle kunnat gå äro nu ett litet folknöje, oskyldigt och onyttigt ungefär som vykorten. Men här kan en riktig känsla ha legat till grund. Rita erkänner att hon icke af kärlek tar barnen till sig. Häri ligger något af Kantiansk pliktlära, af lust att brottas med just den dygd som strider mot ens naturliga begär. Däri ligger ock sanningen att lyckan kan vinnas genom besegrande af antipatiska böjelser. Men därtill fogar sig en aning att kallet — åtminstone som ensamt — icke passar för Rita och ännu mindre för Allmers. Det är i omvänd form det gamla felet från Et Dukkehjem, som Ibsen själf tycktes inse i En Folkefiende och i Bygmester Solness. Af ifver att framhålla hur hans reformtankar gälla alla, lät han dem bäras af hvardagsmänniskor, som icke på ett öfvertygande sätt visat sig vuxna därtill. Här åter ger han sina idéers förare ett hvardagskall men vill af estetiska eller teoretiska skäl icke göra dem till riktiga hvardagsmänniskor. Ibsen har nästan genomgående afhållit sig från att välja konstnärer och författare^[5] till sina hjältar, undvikit den »konst om konsten» som man förnumstigt klandrar hos borne romantiker, hvilka medels diktade konstnärstemperament skänkt konsten nya höjdlinjer, men finner i sin ordning hos små nutidsförfattare, hvilkas konstnärslynne hvarje begåfvad gymnasist med litet arbete kan förskaffa sig. Man måste dock göra den frågan: när Ibsen i alla fall tecknar konstnärsnaturer — tjänar det något till att ej ge dem konstnärskall?

Det är icke konsten Ibsen vill skildra utan lifvet^[6]. Det är icke det omöjliga han vill nå utan lyckan. »Skal jeg da vilde det umulige?» frågade Julian en gång i Kejser og Galilæer och svaret ljöd från Mystikern Maximos: »Er det møjen værd at vilde det mulige?» Hör nu Allmers om Eyolf: »Jeg vil bringe samklang mellem hans ønsker og det som ligger opnåeligt foran ham. For sådan er han ikke nu. Al hans higen går imod det som hele livet vil bli uopnåeligt for ham. Men jeg vil skabe lykkefølelse i hans sind.» Det är ett omslag, så grundligt som gärna kan tänkas. Men det måste komma. Det är den billigaste af all radikalism att, som Ibsen i dikten till sin »ven revolutionstaleren», endast vilja vara med då man får »slå spillet overende» d. v. s. aldrig; den som väljer en så utsökt bekväm position får åtminstone påtaga sig det namn som en konservativ så sällan vill bära: konservativ. Men Ibsen var i verkligheten ej blott frisinnad på passiva naturers vanliga vis, det skymtar i vissa hans bref och böcker en aktiv radikalism, som ej skyr att i verkliga lifvet välja platsen vänsterut.

Detta afsvärjande af omöjlighetens fana har dessutom en national-psykologisk orsak. Björnson har vittnat att sedan han hos så många Norges framskjutne män upptäckt driften »Over Evne» och såg hvart den ledde hän, har det för honom stått som en helig uppgift att bekämpa den. Den driften leder bort från de närmaste, nödvändiga plikterna, den drifver hvarje dugande man till dåd som aldrig kunna inbringa annat än braskande nederlag. Folkets lärare vilja lära det sparsam och praktiskt gagnande politik i stället för fraser. Ha de icke redan förmått det att uppge den farliga jakten efter republikens örnbo och lärt det att gladt betala ¾ million för en kung, som åker i spårvagn och går klädd i sportsmössa?

När Stockman letade upp sina gatlymlar, var det för att få ämnen till andligt förnäme män, orädde vågare, som djärfdes lägga torpedo under samhällslögnens ark. Äfven Rita och Allmers ämna ge uppfostran åt sina trasungar. Rita vill ej blott förljufva utan äfven förädla deras lifslott. Tala de ej närmare därom, har ej heller något i den föreliggande situationen gett dem anledning därtill, medan det däremot är lika psykologiskt riktigt som praktiskt förnuftigt att Rita, som kvinna, först tänker afhjälpa barnens yttre nöd. Likväl är det knappast en tillfällighet att omvårdnad och uppfostran här afse barnens personliga lycka, ej ett kall som vårdarne hålla tillreds för dem. Alltså är äfven här en »higen» uppgifven till det ouppnåeliga stora.

I ännu ett fall likaså. När Allmers och Rita spörja hvarandra midt i det bittraste djupet af sin sorg, under de »första förfärliga dagarne», om de på allvar vilja dö och återförenas med Eyolf, enas de båda i ett nej. De äro »jordemänniskor»; det är ej ens arbetsplikten som ytterst håller dem kvar, under allt deras själfförakt lefver lusten att lefva. De blicka ej mot något ofvanefter, de »sörja icke för morgondagen»^[7], de döda få begrafva sina döda, lifvet är lifvet utan någon biton af oändlig melodi.

Sådan är, följdriktigt och klart, genom nästan hela dramat Alfred Allmers’ lifsåskådning. Är den Ibsens? Till stor del, därpå kan ingen tvifla. Mer och mer kretsar hans tanke kring Lifvet och Lyckan; Solness suckar därefter, i nästa drama tar Erhart Borkman dem helt enkelt och i Når vi døde vågner sjunger skalden deras lof med en glöd som ålderdomen gör varmare i stället för svalare. Men han har svårt att själf bli lika belåten med denna saliggörande lifstro som å hans vägnar vissa moderne kritici. I Lille Eyolf får den icke rätt i allt och det sista, om den också lika så litet får orätt. Allmers’ sista ord ha en annan klang: »Opad. Mod stjernerne. Mod tinderne.» Det är icke lyckomoral eller sträfvan blott efter det möjliga.

Det är högst vanskligt att ur en dylik högpoetisk tongång pressa ut en lifsåskådning. Men ackord af den klangen kunna ej undgå att stämma in i ett af tidens starkaste ledmotiv, den andliga riktning som söker målet för mänsklighetens arbete i något öfver det mänskliga, det må nu vara i skapandet af öfvermänniskan, i något som man kallar Gud eller i en öfverpersonlig idé. Dock ännu ett ackord återstår. Det är ej mot tinnarne blicken riktas till sist utan »mod den store stilhed». Det är ju buddhism! Kristendom är det för visso icke. Det är en enkel och påtaglig sanning att »i Ibsens diktade värld är Gud död» — hans seger öfver Solness. blef honom dyrköpt. Men om också Ibsens och nutidens stillhetslängtan röjer en omisskännlig släktskap med Buddhas frälsningsväg, är dess praktiska följd en helt motsatt. Den tro från hvilken Gautama utgick, om än i afsikt att bekämpa den, var en genomförd odödlighetstro, skärpt till det yttersta genom själavandringen. Det var fruktan för ett kommande lif som skapade Buddhas bud om handlingens och framåtsträfvandets fördärflighet. I vår tid däremot tycks just bortseendet från ett personligt lif efter detta, tron på hvilan som det enda goda döden skänker den enskilde, öka handlingslusten och egga den allmänna utvecklingstanken. Är detta ej logiskt, är det åtminstone faktum. På samma sätt i Lille Eyolf: samtidigt som Ritas och Allmers’ lif blir ett slit i det tysta, blir lifvets ändpunkt den stora stillheten och det som håller dem uppe deras långa arbetsdag är den »söndagsstillhet» som någon gång ibland skall sänka sig öfver deras själar.

Men ej heller detta är allt. Det är ej blott stillheten som skall svalka dem utan också förnimmelsen af »andarnes besök» — den lille och den stora Eyolfs. Det vore djärft att häri intolka ett trosvittnesbörd om personlig odödlighet. Yttrandet om »jordemänniskor» fälles i en så allvarlig stund och förbereder så tydligt Allmers’ och Ritas kommande arbetskall att det ej kan tänkas upphäfdt vid styckets slut. Snarare ligger i hoppet om andarnes besök tron på en andlig samhörighet, som väl äfven förbinder lefvande och döde men som skapats och rönes i detta lif. Huru som helst; det är det oförstörbara religiösa behof hvarom ingen tid kunnat vara mer medveten än vår, hvilket lagt i Allmers’ mun hans slutord, de ord som förmå det hans löfte att stanna hos Rita icke förmått: förena deras händer och skänka honom hennes tack.

I knappast något af sina dramer har Ibsen så som i Lille Eyolf stått i samkänsla med den närmaste framtidens idéer. Kanske just detta gjorde att stycket fick ett snäft — ej kyligt — mottagande. Men strax efter Lille Eyolf slår stämningen för alltid om. När John Gabriel Borkman kom^[8], var det slut med motståndet mot Ibsens konst — och slut med diktarens högsta skaparkraft.

---

1. Dessutom skymtar äfven där Stensgaard, upprorsmakaren från De Unges Forbund, som — stiftsamtmand. Likaledes omtalas adjunkt Rörlund, från Samfundets Støtter, som verkande där. Vill Ibsen därmed säga att En Folkefiende försiggår i samma stad som den sistnämnda och att det alltså ej blef mycket af den moraliska uppryckning han där trodde på? Märkligt är att alla dessa upprepningar förekomma i samma stycke, det som mer än något annat är en Ibsens personliga uppgörelse med alla sina gamla fiender. Bygmester Solness, den andra dram där dylik upprepning förekommer, är också en sammanfattande tillbakablick.
2. Så har sagts af Edv. Alkman i en granskning af Bygmester Solness (Svensk Tidskrift 1893 ), hvilken eljes mycket fördelaktigt afstack från de andra omdömen som bjödos i Sverige.
3. Vill man i Alines dockor se en erinring om Et Dukkehjem vill jag ingalunda kläda skott för ett dylikt antagande — men ännu mindre bestrida det.
4. 1894.
5. Märk att Allmers upphör att vara författare.
6. »Tro på lifvet» har Chr. Collin betecknat som innebörden i Lille Eyolf.
7. Se Höffdings Religionsfilosofi.
8. 1896.