Henrik Ibsens senare diktning/Inledning
|
I. Et Dukkehems föregåenden → |
Konsul Bernick: Det har jeg også lært i disse dage; det er I kvinder, som er samfundets støtter.
Fröken Hessel: Da har du lært en skrøbelig visdom, svoger.
Ipse dixit. Den outgrundlige har själf förklarat sitt sista verk vara en epilog till det dramernas drama, hvars första scen heter Et Dukkehjem.
Det är nu ingalunda visst, att författarne själfva äro de bäste förklararne af sina verk. De ha dock framför de mest skarpsinnige kritici ett obestridligt företräde: kännedomen om hvad de velat göra, om hvad som faktiskt i deras själ föregått och åtföljt verkets fullbordande. Hvad särskildt Ibsen angår, fanns det en lång tid ingen om hvilken man så ofta hörde det gamla visdomsordet: han förstår sig inte själf. Senare var man närmast benägen att anse honom allvetande. Man såg i hans verk en följd af underfundigt bildformade siarspråk, en obruten tankekedja, där länkarne hopfogats blott af logisk nödvändighet. Nu veta vi bättre. En enda blick i Jægers norska litteraturhistoria visar, hur månget drama som endast var en återstöt mot yttre an fall; och äfven om Hilde Wangels förebild varit nog oskön att tiga, hade man kunnat ana att skaldens kvinnoförhärligande ej var enbart logik. Ibsens tankestig är ingen abstraktionens nakna linje utan en ström af hett blod, en rad af lefvande bilder. Men blodets fåra och bildernas tåg afteckna sig ängsligt skarpt för diktarens medvetande. Den som alltid är ensam har så mycken tid att tänka öfver sitt eget, att vi af idel försiktighet böra tro hans själfvittnesbörd, tills motsatsen bevisats.