Himla-Barnen
HIMLA-BARNEN.
Vid sömnens vallmoflägt,
I drömmens fantasi
Två hulda Genier min glada aning såg;
Med hjessan myrtenprydd och vingen lätt och fri,
De sönko i min famn, från luftens silfvervåg,
I ljusblå himmelsdrägt.
Ur ögats milda blick
Ett evigt barndomshopp
I stilla trånad log mot hvälfda azurskyn;
De söngo: själens flygt i brutna strålar gick
Vid tårens återglands på liljehvita hyn,
Till andra verldar opp.
Så saligt hvarje ton
På deras läppar dog,
Som mellan lindars sus en eolsharpas ljud,
och som ett vallhorn hörs i furans höga skog,
Då Flora vaknar opp i daggens perleskrud
På vårens blomsterthron:
”Vi tolka hoppets dröm
I våra lena ljud,
Och sänka fridens palm till smärtans stumma bild,
Vi sluta själ till själ, tvåfaldigt flägt från Gud,
Att smeka känslans färd, att göra böljan mild
På lifvets vreda ström.
Af evigt ursprungsljus
Vi äro strålar blott;
Men gåtan af vårt lif vi än ej tyda lärt.
Dock der man hyllar oss, i kojor eller slott,
Har vid vår dufvo-röst sig hatet sjelft förtärt
Och flytt från jordens grus.
Hur’ ljuft att spegla få
Sin egen känslas verld
I rena sinnens fröjd, af deras echo hörd!
Vid konstens altarrand bli offerflamman värd,
Från låga dimmors rymd på fria vingar förd
Till himlens klara blå!
Af Jorden föddes vi,
och Himlen är vår far:
I tidens öcken han till hennes tröst oss gaf;
Men ack! vår sorgsna Mor bland törnen jemt oss bar;
Dock lindas våra namn af myrten på dess graf;
Musik och Poesi.”