Huckleberry Finns äventyr/Kapitel 40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 39
Huckleberry Finns äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 40
Kapitel 41  →


[ 353 ]

XL.

Vi voro vid det allra bästa humör efter frukosten och togo min kanot och foro ut på floden för att fiska och hade mat med oss och hade rysligt roligt, och vi tittade till flotten och funno den i sin ordning. Och när vi sent på kvällen kommo hem, voro alla så ängsliga och oroliga, att de inte visste, om de stodo på huvudet eller på fötterna, och vi fingo tillsägelse att genast gå och lägga oss, så fort vi hade ätit kväll, men ingen ville tala om för oss vad det var, som de voro så oroliga för, och ingen sade ett enda ord om det senaste brevet, men det behövde de inte heller, för vi visste lika mycket om det som någon annan av dem. Och så snart vi hade kommit halvvägs uppför trappan och frun hade vänt ryggen åt oss, smögo vi oss ned i källar'n och togo ur skåpet där så mycket mat, att det räckte till ett bra mål för oss alla tre, och togo det med oss opp på vårt rum och gingo och lade oss. Men klockan halv tolv stego vi opp igen, och Tom satte på sig tant Sallys klänning, som han hade lånat, och tänkte gå ut och ta matvarorna med sig, men så sade han:

»Var ä' smöret?»

»Jag lade en bra klimp på en brödkaka», svarade jag.

[ 354 ]»Ja, men du måtte ha lämnat de' kvar i källar'n, för de' ä' inte här»

»Nå, så kan vi reda oss utan någe' smör», menade jag.

»Ja, men vi kan reda oss me' de' också», sade han; »smyg dig genast ner i källar'n å ta hit de'. Å se'n så halar du dig ned efter åskledaren å kommer efter mig. Jag ska' gå å stoppa halmen i Jims kläder, för att dom ska' föreställa hans förklädda mamma, å kom ihåg, att du ska' bräka som ett får å se'n lägga benen på ryggen å ge dig i väg, så snart du kommer dit.»

Därmed gick han ut, och jag begav mig ner i källaren. Smörklimpen, så stor som en fullvuxen karls knytnäve, låg där jag hade lagt honom, och så tog jag brödbiten, som jag hade lagt den på, släckte ut ljuset och gick mycket tyst och försiktigt oppför trappan, och jag kom utan alla äventyr opp i bottenvåningen, men i detsamma kommer tant Sally, bärande ett ljus i handen, och jag stoppade genast smörklimpen in i hatten på mig och satte hatten på huvudet, och jag hade knappast hunnit göra det, då hon fick se mig. Så säger hon:

»Har du varit nere i källar'n?»

»Ja, tant.»

»Vad har du gjort där?»

»Ingenting.»

»Ingenting!»

»Jaa, tant.»

»Men vad hade du i källar'n att göra den här tiden på dagen?»

»Jag vet inte, tant.»

»Vet du inte? Var så god och låt bli och svara mig på det sättet, Tom. Jag vill veta, vad du hade där att göra.»

»Jag har inte gjort nå'nting — inte de' ringaste, tant Sally. Sannerligen jag de' har.»

Jag tänkte, att hon skulle låta mig gå nu, och i [ 355 ]allmänhet skulle hon ha gjort det, men jag gissar, att det var så mycket besynnerligheter på färde, att hon blev orolig, bara det var det allra ringaste, som inte gick efter den gamla vanliga ordningen i huset. Så säger hon i en mycket bestämd ton:

»Du går genast in i kökskammar'n och stannar där, till dess jag kommer dit. Du har gjort någonting, som du inte har någonting med att göra, och du kan lita på, att jag ska' ta reda på vad det är, innan jag släpper dig.»

Och så gick hon sin väg, just som jag öppnade dörren för att gå in i kökskammar'n. O je, vilken massa folk där var! Femton lantbrukare, och varenda en av dem hade en bössa. Jag kände mig ohyggligt eländig till mods, och vacklade fram till en stol och sjönk ner på den. De sutto här och var i rummet, och några av dem talade litet i lågmäld ton, och alla voro de oroliga och illa till mods, fastän de försökte låtsas om ingenting. Men jag visste, att de voro det, därför att de oupphörligt togo av sig hatten och satte den på huvudet igen och kliade sig i huvudet och vredo sig på stolen och fumlade med sina knappar. Jag hade det just inte för roligt, jag heller, men ändå tog jag inte av mig hatten.

Jag önskade, att tant Sally skulle komma och göra upp saken med mig och klå mig, om hon hade lust till det, och köra ut mig, så jag finge skynda mig till Tom och tala om för honom, att vi hade gjort för mycket av det goda och vilket getingbo vi hade kommit i, så att vi genast hade kunnat sluta opp med alla de här dumheterna och ge oss i väg med Jim, innan alla de här backhararna förlorade tålamodet och gåvo sig ut för att ta reda på oss.

Till sist kom hon och började genast göra mig en hel mängd frågor, men jag kunde inte svara riktigt på dem, och jag visste sannerligen inte riktigt, om jag var levande eller död, för alla de där karlarna voro så [ 356 ]oroliga nu, att några av dem ville genast ge sig i väg och lägga sig i bakhåll för banditerna och sade, att klockan fattades bara några minuter i tolv, och andra försökte förmå dem att lugna sig och vänta, tills de hörde signalen — ett fårs bräkande; och tant ansatte mig med sina frågor, så att jag darrade i hela kroppen och var nära att falla ned från stolen, så rädd var jag; och det blev allt varmare och varmare i rummet, och smöret började smälta och rinna utför halsen och bakom öronen på mig. Och då om en stund en av dem sade: »Jag röstar för, att vi nu genast på fläcken ger oss i väg in till niggern å hugger dom där, när de komma dit», höll jag på att få dåndimpen; och en liten rännil av smör kom framsipprande utför min panna, och tant Sally såg det, och hon blev så blek som ett lärft och sade:

»För Guds skull — vad går det åt gossen! Han har fått hjärnfeber, så säkert som att jag sitter här, och nu är det hjärnan, som sipprar ut på honom.»

Och varenda en kommer springande fram till mig för att få se, och hon rycker av mig min hatt och brödstycket faller ned och vad som var kvar av smöret, och hon slog armarna omkring mig och kramade mig och sade:

»O, huru du skrämde mig! Och huru glad och tacksam jag är, för att det inte är någonting värre, för nu regnar det inte, utan det rent av haglar olycka ned över oss, och när jag såg den där strimman, trodde jag, att det var slut med dig, för jag visste av färgen och allt, att det var alldeles likt din hjärna, om… Men, käre gosse, varför sade du mig inte, att det var det, som du hade varit där nere för; jag skulle ju inte ha brytt mig om det det bittersta. Och gå nu genast och lägg dig och låt mig slippa se dig förr än i morgon bitti.»

Jag var uppför trappan på en sekund och utför åskledaren på den nästa och kilade i väg i mörkret till skjulet. Jag kunde knappast få fram ett enda ord, så ängslig var jag, men jag talade om för Tom så fort jag [ 357 ]kunde, att vi på ögonblicket måste ge oss i väg, då inte en minut var att förlora — huset var fullt av karlar med bössor!

Hans ögon riktigt glänste, och han sade:

»Nej, va' säger du! O, så livat! Jag skulle ha lust att göra om detsamma en gång till igen, så kan jag hålla vad med dig om att jag skulle få hit två hundra. Om vi kunde skjuta opp de' tills…»

»Raska på! Raska på!» säger jag. Var ä' Jim?»

»Alldeles bredvid dig — om du räcker ut handen kan du röra vid honom. Han ä' klädd å allting ä' färdigt. Nu ska' vi krypa ut och ge dom fårsignalen.»

Men i detsamma hörde vi ljudet av tunga karlsteg närma sig till dörren och vi hörde, huru de började fumla med låset, och hörde en av karlarna säga:

»Det var ju det jag sa' er, att vi gick ut för tidigt; de ha inte kommit än — dörrn är stängd. Jag ska' stänga in några av er här, och ni få ligga på lur och knäppa dem, när de komma. Och ni andra ska' sprida er omkring här ett stycke och lyssna, om ni kan höra, när de komma.»

De kommo in nu, men de kunde inte se oss i mörkret, och de hade så nära trampat på oss, under det vi brådskada på för att komma under sängen. Men vi lyckades krypa under den alla tre och kommo ut genom hålet, fort men tyst, Jim först, därnäst jag och Tom sist, vilket var enligt Toms order. Nu voro vi i skjulet och hörde fottramp alldeles utanför det. Vi kröpo fram till dörren, men Tom hejdade oss där och satte ögat till dörrspringan, men han kunde inte se någonting, då det var så mörkt; och han viskade till oss, att vi skulle lyssna, tills stegen kommo längre bort, och när han knuffade till oss, skulle Jim smyga sig ut först, och han själv sist. Så satte han örat till dörrspringan och lyssnade och lyssnade, och stegen skrapade och skrapade runt omkring därutanför hela tiden; men till sist gav han oss en knuff [ 358 ]var, och vi smögo oss ut och gingo krokiga och vågade knappast dra andan, och vi gjorde inte det allra ringaste buller, utan smögo oss ljudlöst framåt mot staketet, gående i rad efter varandra som indianer på krigsstråt och kommo fram till staketet, och Jim och jag klättrade över det, men Toms byxor fastnade i en sticka på översta stången, och i detsamma hör han steg närma sig, varför han måste skynda sig att rycka sig lös, och då bröts stickan av, vilket naturligtvis hördes ett bra stycke omkring. Och när han hunnit opp oss och vi började springa, är det någon som ropar:

»Vem där? Svara, eller skjuter jag!»

Men vi svarade inte, utan satte fötterna i gång och gnodde i våg av alla krafter. Vi hörde, huru man kom rusande efter oss, och så small det: Pang! Pang! Pang! och kulorna veno runt omkring öronen på oss! Vi hörde, huru de ropade:

»Här äro de! De ge sig av neråt floden! Alla man efter dem! Släpp hundarna!»

Här kommo de nu i full fart. Vi hörde dem, därför att de hade stövlar på fötterna och skreko, men vi hade inga stövlar och skreko inte. Vi befunno oss på gångstigen, som ledde ned till kvarnen, och när de kommo alldeles inpå oss, veko vi av in i buskarna och läto dem springa förbi oss, och sedan följde vi tätt efter i deras spår. De hade haft alla hundarna instängda, för att de icke skulle skrämma bort rövarna, men vid det här laget hade någon släppt lös dem, och nu kommo de, förande ett väsen, som om det varit en miljon hundar; men det var våra hundar, och därför stannade vi och stodo stilla, tills de hunno opp oss, och när de funno, att det inte var någon annan än vi och att de inte hade något nöje att vänta av oss, sade de bara: »God dag!» och »Adjö!» och rusade vidare framåt åt det håll, varifrån man hörde rop och larm, och då släppte vi på ångan igen och kilade i väg efter dem, tills vi hade kommit [ 359 ]nästan ända fram till kvarnen. och sedan togo vi av genom busksnåren till det ställe, varest min kanot var fastbunden, och vi hoppade i kanoten och rodde för brinnande livet mot mitten av floden, men aktade oss väl för att göra mer buller, än som omöjligt kunde undvikas. Sedan halade vi ut helt lugnt och makligt mot ön, där min flotte låg. Och vi kunde höra, huru de ropade och skällde åt varandra utefter stranden både uppåt och neråt floden, tills vi kommo så så långt bort, att ljudet blev allt svagare och svagare och slutligen dog bort. Och när vi sprungo ombord på flotten, sade jag:

»Nu, gamle Jim, är du en fri man igen, och jag vill hålla vad om vad som helst, att du aldrig kommer att bli slav mera.»

»Å rysligt trevligt har de' varit också, Huck, å de' va' så bra uttänkt å har gått så bra allting. Jag ä' alldeles säker på, att ingen enda skulle ha kunnat hitta på en plan som varit lika krånglig å utmärkt som den här har varit.»

Vi voro alla tre så glada, som någonsin någon människa kan vara, men Tom var den gladaste av alla, för han hade fått en kula i vaden.

Då jag och Jim fingo höra detta, kände vi oss inte så upprymda som förut. Såret plågade honom mycket och och blödde; vi lade därför in honom i skjulet och revo sönder en av hertingens skjortor för att förbinda honom, men han sade:

»Ge mig trasorna — jag kan göra de själv. Förhala inte tiden nu, var inte så tokiga att stanna kvar här, då ñykten har gått så utmärkt fint för oss; bemanna årorna å kasta loss! O, va' vi ha gjort de, urstyvt bra, pojkar! Om vi hade fått vara me' å hjälpa Ludvig den Sextonde, skulle de' inte ha stått i hans levernesbeskrivning: 'Son av Ludvig den Helige, uppfaren till himmelen!' Nää, mina gubbar, vi skulle nog ha skaffat honom över gränsen, vi — de' skulle vi ha gjort — å de [ 360 ]skulle ha gått som en dans för oss till på köpet. Bemanna årorna! Bemanna årorna!»

Men jag och Jim stodo och lade råd med varandra och funderade, och då vi hade funderat en stund, säger jag:

»Säg de' du, Jim!»

Så säger han:

»Nå, så kör då», säger han. »Så här tycker jag för min del, Huck. Om de' hade varit han, som hade blivit befriad, å en av gossarna hade fått sig ett skott, skulle han ha sagt då: 'Kila på ni å rädda er å säg aldrig ett ord om nå'n doktor för att rädda den här? Vore de' likt Tom Sawyer, de'? Skulle han ha sagt så, han? Nej, jag kan slå mig i backen på, att han inte skulle ha gjort de'! Nå, ska' då Jim säga så? Nej, massa — jag tar inte ett enda steg från de' här stället utan en doktor, nej, inte om jag får fyrtio år för de'.»

Jag visste, att han var vit på insidan, och jag hade just väntat, att han skulle säga, vad han sade — så nu var allting bra, och jag talade om för Tom, att jag tänkte fara och hämta en doktor. Han väsnades naturligtvis alldeles förskräckligt och ville inte höra talas om det, men Jim och jag stodo fast vid vårt beslut och läto inte rubba oss därifrån. Då tänkte han krypa ut och kasta loss flotten själv, men vi tilläto honom inte att göra det. Då blev han arg, men han vann ingenting med det heller.

Då han såg, att jag gjorde kanoten i ordning, sade han:

»Nå, om du nödvändigt ska' fara, så ska' jag tala om för dig, huru du ska' göra, när du kommer till sta'n. Stäng dörren och bind för ögonen på doktorn, så att han inte sir ett enda dugg, och låt honom svära att vara tyst som graven och stick en börs full av guld i handen på honom, och så tar du och leder honom runt runt genom alla möjliga gränder å bakgator, sedan de' blivit mörkt, och så ror du hit honom i kanoten, men snor omkring [ 361 ]duktigt med honom här bland öarna, så att han blir alldeles bortvillad, och visitera honom å ta ifrån honom kritan, om han tar nå'n på sig, och låt honom inte få den tillbaka, förrän du har fört honom tillbaka till sta'n, för annars så märker han den här flotten me' kritan, så han kan finna igen den. På de' viset gör dom alltid.»

Jag sade, att jag skulle göra, som han sagt, och rodde min väg, och Jim skulle gömma sig inne i skogen, då han såg doktorn komma, och hålla sig gömd, tills han for tillbaka igen.