Hoppa till innehållet

Huset Buddenbrook/Andra delen/Nionde boken/Kapitel 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 1
Huset Buddenbrook
av Thomas Mann
Översättare: Walborg Hedberg

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 147 ]

II.

Genom den öppna dörren såg man fru Permaneder ligga bedjande i likrummet. Hon var ensam och låg på knä, med sorgklänningen utbredd omkring sig på golvet, framför en stol, på vars sits hon vilade de hårt hopknäppta händerna, under det hon med nedböjt huvud mumlade halvhöga ord … Hon hörde mycket väl, att hennes bror och svägerska kommo in i frukostrummet, där de ofrivilligt stannade mitt på golvet för att avvakta andaktens slut, men hon gjorde sig ändå ingen synnerlig brådska, avslutade bönen med sin vanliga torra harkling, drog med långsam högtidlighet ihop klänningen, steg upp och gick emot sina släktingar med värdig hållning utan ett spår av förlägenhet.

»Thomas,» sade hon med en viss skärpa, »vad Severin beträffar, så förefaller det mig, som om vår salig mor närt en orm vid sin barm.»

»Hur så?»

»Jag är riktigt uppretad på henne. Det är så, att man är nära att förlora fattningen och glömma [ 148 ]sig … Har den där varelsen rätt att på ett så tarvligt vis förbittra sorgen under dessa dagar?»

»Men vad är det då?»

»Först och främst är hon så upprörande sniken. Hon går till skåpet, tar mors sidenklänningar, hänger dem över sin arm och tänker gå sin väg med dem. ’Vart skall det bära av?’ spörjer jag. — ’De här har fru konsulinnan lovat mig!’ — ’Hör nu, bästa Rickchen!’ säger jag och förehåller henne saktmodigt det överilade i hennes handlingssätt. Men tror du, det hjälper? Hon tar icke blott sidenklänningarna, utan också en packe linne med sig och går. Jag kan ju icke ge mig till att slåss med henne, eller hur? Och icke bara hon, utan också tjänstflickorna … de dela mammas saker sinsemellan mitt för näsan på mig, ty Severin har nycklarna till skåpen. ’Fröken Severin!’ säger jag, ’jag vill ha nycklarna.’ Vad svarar hon, tror du? Hon låter mig i tydliga ordalag förstå, att jag icke har att befalla över henne, att hon icke står i tjänst hos mig, utan att hon ämnar behålla nycklarna, tills hon går!»

»Har du nycklarna till silvret? — Gott. Låt resten ha sin gång. Sådant där är oundvikligt, när ett hushåll upplöses, och jag vill nu icke göra något väsen. Linnet är ju gammalt och bristfälligt … För övrigt få vi ju se, vad som finns. Har du förteckningarna? Där på bordet? Gott. Vi skola strax se på dem.»

Och de gingo in i sängkammaren för att en stund stå tysta bredvid sängen, sedan fru Antonie tagit bort den vita duken från den dödas anlete. Konsulinnan var redan svept i den sidendräkt, hon skulle ha på sig i kistan — det var tjuguåtta timmar efter hennes sista andedrag, och begravningen skulle äga rum sedan på eftermiddagen. Mun och kinder voro nu, sedan löständerna voro borta, gumaktigt infallna, och hakan sköt fram skarp och kantig. Under det de alla tre blickade ned på de obevekligt fast slutna ögonlocken, bemödade de sig smärtsamt att i [ 149 ]dessa drag igenkänna sin mor. Men under mössan, som den gamla damen plägat bära om söndagarna, satt liksom i livet den rödbruna, slätkammade lösbenan, över vilken damerna Buddenbrook från Breitenstrasse så ofta gjort sig lustiga … Blommor lågo strödda över täcket.

»Det har redan kommit de präktigaste kransar,» sade fru Permaneder sakta. »Från alla familjerna … ja, ja rent från hela staden! Jag har låtit bära upp alltsammans i korridoren — ni måste sedan gå och titta på det, Gerda och Tom. Det är vemodigt vackert. Sidenband så här breda …»

»Hur långt har de hunnit med salen?» frågade senatorn.

»Den är snart färdig, Tom. Tapetserar Jacobs har verkligen ansträngt sig. Också …» och hon snyftade till … »också kistan har kommit. Men tag nu av er, mina vänner, fortfor hon och drog försiktigt den vita duken tillbaka på dess plats. Här är kallt, men inne i frukostrummet är det eldat … Låt mig hjälpa dig, Gerda … Nej, jag fördärvar icke din frisyr, om jag tar av dig hatten … Ditt präktiga hår! Sådant där hår hade mamma också i sin ungdom. Hon var ju aldrig så vacker som du, men det fanns en tid, då hon verkligen var en ståtlig företeelse. Och nu … Ja, det är som Grobleben säger, vi skola alla varda till stoft …»

De hade gått tillbaka ut i frukostrummet och satte sig kring det runda bordet, under det senatorn tog papperen, på vilka de föremål, som skulle delas mellan de närmaste arvingarna, stodo upptecknade … Fru Permaneder tog icke ögonen från sin brors ansikte, hon iakttog det med spänd och upprörd min. Det var något, en pinsam, oavvislig fråga, på vilken alla hennes tankar ängsligt voro riktade, och som under den närmaste timmen måste komma på tal …

»Jag tänker,» började senatorn, att vi fasthålla den övliga grundsatsen, att presenter återgå, således …»

Hans hustru avbröt honom.

[ 150 ]»Förlåt, Thomas, jag tycker … Christian … var är då han?»

»Ja, herre Gud, Christian!» utbrast fru Permaneder. »Honom glömma vi!»

»Mycket rätt,» sade senatorn och lät papperen sjunka. »Skola vi icke kalla hit honom?»

Och fru Permaneder gick till klocksträngen. Men i detsamma öppnade Christian själv dörren och kom hastigt in i rummet. Han stängde dörren efter sig en smula bullersamt och stannade med rynkade ögonbryn, i det han lät sina små runda djuptliggande ögon irra från den ena sidan till den andra, utan att se på någon, och oroligt öppnade och slöt munnen under de buskiga, rödaktiga mustascherna … Han tycktes vara i en slags trotsig och retlig sinnesstämning.

»Jag hörde, att att ni voro här,» sade han kort. »Om det skall talas om sakerna, bör väl jag också vara närvarande.»

»Vi skulle just säga till dig,» sade senatorn likgiltigt. »Tag plats.»

Och han tog åter upp förteckningarna. Han började med de större föremålen och tilldelade sig själv dem, som han kunde använda i sitt hus — matsalskandelabrarna och den stora skulpterade kistan, som stod i vestibulen. Fru Permaneder var ivrigt intresserad, och så snart det var en smula tvivelaktigt, vem det eller det föremålet borde tillhöra, hade hon ett oförlikneligt sätt att säga: »Å, jag är villig att övertaga det» … med en min, som om hela världen borde vara henne tacksam för hennes offervillighet. Hon erhöll för sig, sin dotter och dotterdotter större delen av möblemanget.

Christian fick en del möbler, en bordstudsare i empirestil och kammarorgeln och visade sig nöjd därmed. Men då sedan silvret och linnet, liksom de olika bordsserviserna, skulle delas, började han till allas förvåning lägga i dagen en iver, som nästan liknade snikenhet.

[ 151 ]»Och jag? Och jag?» frågade han … »Jag anhåller att icke bli alldeles bortglömd …»

»Vem glömmer dig? Se här, jag har ju redan skrivit upp på dig en hel teservis med silverbricka. För söndagsservisen med förgyllda kanter ha väl bara vi användning och …»

»Vardagsporslinet med tulpanmönstret är jag villig att övertaga,» sade fru Permaneder.

»Och jag då?» utbrast Christian med den häftighet, som ibland kunde komma åt honom, och som tog sig så sällsam ut hos honom … »Jag skulle väl ända vilja ha min andel! Hur många knivar och gafflar får jag? Jag ser, att jag får så gott som ingenting!» …

»Men käre vän, vad skall du med det att göra? Du har ju alls ingen användning for det! Det är väl bättre, att sådana där saker stanna inom familjen …»

»Och om det så bara vore som ett minne av mamma,» sade Christian trotsigt.

»Min bästa bror,» svarade senatorn otåligt … »jag är icke upplagd att skämta, men att döma av dina ord, förefaller det, som om du till minne av mamma skulle vilja ställa en soppterrin på din byrå! Tro icke, det ber jag dig, att vi ämna förfördela dig. Vad du erhåller mindre i hushållseffekter, får du naturligtvis ersättning för i annan form. Det är på samma sätt med linnet …»

»Jag vill icke ha pengar, jag vill ha linne och porslin.»

»Men varför det då, i all världen?»

Men nu gav Christian ett svar, som gjorde, att Gerda Buddenbrook hastigt vände sig om mot honom och mönstrade honom med ett gåtfullt uttryck i ögonen, att senatorn tog pincenéen från näsan och stirrade honom rätt in i ansiktet, och att fru Permaneder till och med knäppte ihop händerna. Han sade nämligen:

»Nå ja, med ett ord, jag ämnar så småningom gifta mig.»

Han yttrade detta i en tämligen lågmäld, bråd[ 152 ]skande ton, med en tvär åtbörd, som om han kastade något till sin bror över bordet, varpå han lutade sig tillbaka mot stolsryggen och med butter, nästan förolämpad och underligt tankspridd min lät sina ögon oroligt irra omkring. En längre paus uppstod. Slutligen sade senatorn:

»Man måste tillstå, Christian, att dessa planer komma en smula sent … förutsatt naturligtvis att det är verkliga och utförbara planer och icke av samma slag som du redan förr en gång oöverlagt framställt för vår salig mor …»

»Mina avsikter äro fortfarande desamma,» sade Christian, alltjämt utan att se på någon och med samma min.

»Det är väl ändå omöjligt. Du skulle ha avvaktat mammas död för att …»

»Jag har haft den hänsyn, ja. Du tycks anse, Thomas, att du ensam lagt beslag på all takt och finkänslighet här i världen …»

»Jag vet icke, vad som berättigar dig till ett sådant yttrande. För övrigt måste jag beundra omfånget av ditt hänsynstagande. Dagen efter mammas död gör du min av att proklamera din olydnad emot henne …»

»Därför att samtalet föll på det. Och huvudsaken är, att mamma icke längre kan taga illa vid sig över detta mitt steg. Det kan hon i dag lika litet som om ett år … Herre Gud, Thomas, mamma hade ju icke obetingat rätt, utan endast från sin ståndpunkt, till vilken jag tagit hänsyn, så länge hon levde. Hon var ju en gammal kvinna, från en annan tid med ett annat åskådningssätt …»

»Nå, då får jag bemärka, att detta åskådningssätt i den punkt, varom här är fråga, också är mitt.»

»Det kan jag inte bry mig om.»

»Det lär du allt bli tvungen att bry dig om, min vän.»

Christian såg på honom.

[ 153 ]»Nej — !» utbrast han. »Det kan jag icke! När jag säger dig, att jag icke kan?! … Jag bör väl själv veta, vad jag har att göra. Jag är fullvuxen människa, jag är fyrtiotre år och min egen herre …»

»Ack, det är ju bara prat! Du vet icke alls, vad du har att göra …»

»Jo visst! … för det första handlar jag ju som hederlig karl … Du tar ju icke alls i betraktande, hur saken står, Thomas! Här sitta Tony och Gerda … vi kunna icke avhandla det i detalj. Men jag har ju sagt dig, att jag har förpliktelser! Det yngsta barnet, lilla Gisela …»

»Jag vet ingenting om någon liten Gisela och vill ingenting veta! Jag är övertygad om, att man narrat dig. Men i alla händelser har du mot en sådan där person, som den du tänker på, ingen annan förpliktelse än den pekuniära, som du må uppfylla nu liksom förut …»

»Person, Thomas? Då misskänner henne! Aline …»

»Tig!» skrek senatorn med dundrande röst. De båda bröderna stirrade varandra in i ansiktet tvärs över bordet, Thomas blek och skälvande av vrede, Christian med de små runda, djuptliggande ögonen vitt uppspärrade och gapande mun, så att de magra kinderna sågo alldeles urholkade ut. Strax nedanför ögonen syntes ett par röda fläckar … Gerda blickade med spefull min från den ena till den andra, och Tony vred händerna och sade bönfallande:

»Men Tom … Men Christian … Och mamma som ligger bredvid!»

»Du är så till den grad blottad på blygsel,» fortfor senatorn, »att du kan övervinna dig själv till att … nej, det kostar dig icke ens någon självövervinnelse att nämna detta namn på denna plats och under dessa omständigheter! Din brist på takt är rent av abnorm …»

»Jag begriper icke, varför jag icke skulle nämna Alines namn!» Christian var så ovanligt upphetsad, [ 154 ]att Gerda betraktade honom med växande uppmärksamhet. »Jag nämner det med flit, som du hör, Tom, jag tänker gifta mig med henne, ty jag längtar efter ett hem, efter ro och frid och jag undanber mig, hör du, jag undanber mig all inblandning från din sida! Jag är fri, jag är min egen herre …»

»En narr är du! När testamentet öppnas, skall du få se, hur pass du är din egen herre! Det är sörjt för, förstår du, att du icke lättsinnigt skall förstöra arvet efter mamma, liksom du förstört de trettiotusen mark, du fått ut i förskott. Jag skall förvalta återstoden av din förmögenhet, och du skall aldrig få mer än en viss summa för månaden i dina händer, det svär jag dig …»

»Nå, du vet väl själv bäst, vem som förmått mamma till denna åtgärd. Men det förvånar mig, att mamma icke anförtrott detta uppdrag åt någon, som står mig närmare och är mera broderligt sinnad mot mig än du …» Christian var nu alldeles utom sig och han började säga saker, som han aldrig förr låtit komma över sina läppar. Han hade lutat sig fram över bordet, knackade oupphörligt med spetsen av det krökta pekfingret mot skivan och stirrade med rödkantade ögon upp på brodern, som satt rak och såg ned på honom blek och med halvslutna ögonlock.

»Ditt hjärta är fullt av köld och illvilja och missaktning mot mig,» fortfor Christian med en stämma, som på en gång var ihålig och kraxande …» Så långt jag kan minnas tillbaka, har du låtit en sådan köld strömma ut mot mig, att jag alltid frusit i din närvaro … ja, det kan tyckas ett underligt uttryck, men så känner jag det … Du visar bort mig, bara du ser på mig, och till och med det gör du nästan aldrig. Och vad ger dig rätt till det? Du är ju också en människa och har dina svagheter! Du har alltid varit en bättre son för våra föräldrar, men om du verkligen står dem så mycket närmare än jag, så borde du också tillägna dig litet av deras kristliga sinnelag, och om också all syskonkärlek är dig främ[ 155 ]mande, så borde man väl kunna vänta en skymt av kristlig kärlek ifrån dig. Men du är så kärlekslös, att du icke ens vill besöka mig … inte en enda gång var du hos mig, när jag låg på sjukhuset i Hamburg i ledreumatism.»

»Jag har allvarligare saker att tänka på än dina sjukdomar. För övrigt är min egen hälsa …»

»Nej, Thomas, din hälsa är präktig! Du sutte icke här, som den du är, om den icke vore alldeles ypperlig i förhållande till min …»

»Jag är kanske sjukare än du.»

»Du skulle vara … Nej, det var starkt! Tony! Gerda! Han säger, att han är sjukare än jag! Har du kanske legat för döden i ledreumatism?! Får du efter varje den minsta lilla oförsiktighet en värk i hela kroppen, som man inte han beskriva en gång?! Äro kanske alla nerverna för korta på din vänstra sida, liksom de äro på min, efter vad medicinska auktoriteter försäkrat mig?! Händer dig kanske sådana saker, som att du, om du i skymningen kommer in i ditt rum, ser en karl sitta i din soffa, en karl som nickar åt dig, och som i själva verket icke alls finns där …»

»Christian!» framstötte fru Permaneder helt förfärad. »Vad är det du säger … Herre Gud, vad tvista ni egentligen om? Det är, som om det skulle ligga en ära i att vara den sjukaste! Om det komme an på det, så kunde tyvärr både Gerda och jag också ha ett litet ord med i laget! … Och mamma, som ligger bredvid …!»

»Och du begriper icke, människa,» ropade Thomas lidelsefullt, att alla dessa vederstyggligheter äro följder av dina laster, din sysslolöshet, din självbeskådning? Arbeta! Sluta att kela med din hälsa och tala om dina sjukdomssymptom! … Om du blir förryckt — och jag säger dig rent ut, att det icke är omöjligt — så skall jag icke vara i stånd att fälla en tår däröver, ty det är uteslutande din egen skuld …»

»Nej, du kommer icke heller att fälla en tår ifall jag dör.»

[ 156 ]»Nå, du dör ju icke,» sade senatorn föraktfullt.

»Jaså, jag dör icke? Gott, vi få väl se, vem av oss som dör först! … Arbeta, säger du! Men herre Gud i himlen, om jag nu icke kan arbeta?! Jag kan icke längre hålla på med ett och detsamma, det står jag icke ut med! Om du kan det, så var glad åt det, men sätt dig icke därför till doms över andra, ty någon förtjänst är det icke … Gud ger den ene kraft och icke den andre … Men sådan är du, Thomas,» fortfor han, i det han lutade sig fram över bordet med alltmera förvridet ansikte och allt häftigare knackade mot skivan … »Du är självrättfärdig … ack, vänta litet, det var icke det, jag ville säga, det var icke det, jag ville förebrå dig … Men jag vet icke, var jag skall börja, och det, jag skulle kunna säga, är endast en tusendel … endast miljondel av vad jag har på hjärtat! Du har erövrat dig en plats i livet, en ärad ställning, och där står du nu och visar kallt och med berått mod ifrån dig allt, som ett ögonblick skulle kunna förvilla dig och störa din jämvikt, ty jämvikten, det är för dig det viktigaste. Men det är icke det viktigaste, Thomas, det är vid Gud icke huvudsaken! Du är en egoist, ja, det är du! Jag håller av dig ändå, om du också grälar och bråkar och dundrar löst mot mig. Men värre än din tystnad, det allra värsta är, när du plötsligt blir stum och drar dig tillbaka och avböjer att svara, förnäm och oberörd och överlämnar en hjälplöst åt sin blygsel … Du är alldeles utan medlidande och kärlek och ödmjukhet … Ack!» utbrast han plötsligt, i det han slog ut med båda armarna, som om han stötte hela världen ifrån sig … »Vad jag är trött på allt det här, på takt och finkänslighet och jämvikt och hållning och värdighet … så dödligt trött!» Och detta sista utrop var så äkta, det kom så från hjärtat och uttryckte en sådan vedervilja och leda, att det verkade rent av överväldigande, ja, att Thomas ryckte till och en stund tyst stirrade framför sig.

»Jag har blivit, sådan jag är,» sade han slutligen [ 157 ]och hans röst lät upprörd, »därför att jag icke ville bli som du. Om jag invärtes hållit mig på avstånd ifrån dig, så har det varit, emedan jag måste akta mig för dig, emedan ditt sätt och väsen är en fara för mig … jag säger rena sanningen.»

Han teg ett ögonblick och fortfor därpå i kortare och säkrare ton:

»För resten ha vi kommit långt från ämnet. Du har hållit ett tal över min karaktär … ett något förvirrat tal, som kanske innehöll en kärna av sanning. Men det är nu icke frågan om mig, utan om dig. Du går i giftastankar, och jag skulle grundligt vilja övertyga dig om, att de, på det sätt du tänker dig, äro omöjliga att förverkliga. För det första bli de räntor, jag kan utbetala åt dig, icke just uppmuntrande stora …»

»Aline har lagt av ganska mycket.»

Senatorn sväljde ett tag och behärskade sig.

»Hm — lagt av. Du ämnar alltså slå ihop ditt mödernearv med den damens besparingar …»

»Ja. Jag längtar efter ett hem och efter någon, som har medlidande med mig, när jag är sjuk. För resten komma vi bra om sams. Vi äro båda en smula vilsekomna …»

»Du ämnar vidare adoptera de barn, som förefinnas, det vill säga … legitimera dem?»

»Ja visst.»

»Så att din förmögenhet efter din död skulle övergå till de där människorna?» Då senatorn sade detta, lade fru Permaneder sin hand på hans arm och viskade bevekande: »Thomas! … Mamma ligger bredvid! …»

»Ja, svarade Christian, »så brukas det ju.»

»Nå väl, allt det där blir icke av!» utbrast senatorn och sprang upp. Också Christian reste sig, ställde sig bakom sin stol, grep tag i den med ena handen, tryckte hakan ner mot bröstet och såg på brodern, halvt skyggt och halvt förbittrat.

[ 158 ]»Det blir icke av …» upprepade Thomas Buddenbrook, blek, skälvande och nästan ifrån sig av vrede. »Så länge jag är i livet, sker det icke … det svär jag dig! … Tag dig i akt … Du har blamerat familjen tillräckligt, för att du ytterligare skulle våga att ge oss en kurtisan till svägerska och kasta en fjärdedel av mammas förmögenhet i skötet på henne och hennes bastarder! Jag förbjuder dig det, hör du? Jag förbjuder dig det!» skrek han, så att det genljöd i rummet och fru Permaneder gråtande tryckte sig in i soffhörnet. »Och våga icke att trotsa mitt förbud, det råder jag dig! Jag har hittills endast föraktat dig, förbisett dig … men utmanar du mig, låter du det gå till det yttersta, så få vi väl se, vem som drar det kortaste strået! Tag dig i akt, säger jag! Jag känner icke längre några hänsyn! Jag låter förklara dig omyndig, jag låter spärra in dig, jag krossar dig i smulor! Förstår du?! …»

»Och jag säger dig …» inföll Christian … Och nu gick det hela över till en ordstrid, en meningslös, beklaglig ordstrid, utan annat syftemål än att såra varandra så blodigt som möjligt. Christian återkom till broderns karaktär och framletade ur det förflutna pinsamma smådrag och anekdoter, som skulle belysa Thomas' egoism, och som Christian icke kunnat glömma, utan burit på alltsedan dess och genomsyrat med bitterhet. Och senatorn svarade med överdrivet förakt och överdrivna hotelser, som han ångrade tio minuter efteråt. Gerda stödde lätt huvudet mot handen och iakttog dem med beslöjade ögon och ett ansiktsuttryck, som icke var lätt att definiera. Fru Permaneder upprepade oupphörligt förtvivlad:

»Och mamma som ligger bredvid … Och mamma som ligger bredvid …»

Christian som under de sista replikerna gått av och an i rummet, lämnade slutligen slagfältet.

»Det är bra! Vi få väl se!» ropade han, och hetsig och uppretad, med tilltufsade mustascher och rödsprängda ögon, med uppfläkt rock och näsduken i [ 159 ]hand, gick han ut genom dörren och slängde igen den efter sig.

I den plötsliga stillheten stod senatorn ännu ett ögonblick och stirrade at det håll, där hans bror försvunnit. Sedan satte han sig tigande, tog åter fatt på papperen och avgjorde torrt, vad som ännu återstod att avgöra, varefter han lutade sig tillbaka, lät spetsarna av sina mustascher glida mellan fingrarna och försjönk i tankar.

Fru Permaneders hjärna klappade ångestfullt! Frågan, den stora frågan, kunde nu icke längre uppskjutas, den måste komma på tal, han måste besvara den … men ack, var han väl nu i stämning att låta pietet och mildhet råda?

»Och … Tom —» började hon, i det hon först blickade ner i sitt knä och sedan gjorde ett skyggt försök att läsa i hans ansikte … »Möblerna … du har naturligtvis redan tagit allt i övervägande … De saker, som tillhöra oss, jag menar Erika, den lilla och mig … de stanna väl här … hos oss … med ett ord … huset, hur skall det bli med det?» frågade hon och vred i smyg händerna.

Senatorn svarade icke genast utan fortfor ännu en stund att tvinna på mustaschen och sitta försjunken i mörk tankfullhet. Sedan drog han ett djupt andetag och rätade upp sig.

»Huset?» sade han … »Det tillhör naturligtvis oss alla, dig, Christian och mig och komiskt nog, också pastor Tiburtius som arvinge efter Clara. Ensam har jag ingenting att besluta däröver, utan måste ha ert samtycke. Men det är naturligtvis givet, att det bör säljas så fort som möjligt,» slöt han med en axelryckning. Men på samma gång flög en skälvning över han ansikte, som om han förskräcktes för sina egna ord.

Fru Permaneder sänkte djupt huvudet, och hennes händer föllo slappt ned.

»Vårt samtycke!» upprepade hon efter en stunds tystnad sorgset och med en viss bitterhet. »Herre [ 160 ]Gud, du vet mycket väl, Tom, att du skall göra, vad du anser riktigt, och att vi andra i längden icke kunna neka dig vårt samtycke! … Men om vi finge inlägga ett ord … vågade bedja dig,» fortfor hon nästan tonlöst och hennes överläpp började darra … »Huset! Mammas hus! Vårt föräldrahem! Det som vi varit så lyckliga i! Skulle vi sälja det …?»

Senatorn ryckte återigen på axlarna.

»Du kan tro mig, barn, att allt vad du kan säga mig, känner jag även dessförutan lika djupt som du … Men allt det där är inga motskäl utan endast känslostämningar. Det ändrar ingenting i vad, som bör göras. Här ha vi nu denna stora tomt … vad skola vi taga oss till med den? Sedan många år tillbaka, ända sedan pappas död, står gårdsbyggnaden helt förfallen. I biljardsalen bor en vildkattsfamilj, och går man in dit, löper man fara att trampa ner foten genom golvet … Ja, om jag icke hade mitt hus på Fischergrube! Men nu har jag det, och vad skall jag göra av det? Skall jag kanske hellre sälja det? Döm själv … till vem? Jag skulle förlora ungefär halva summan av vad jag lagt ner på det. Ack, Tony, vi ha tomter nog, vi ha alldeles för mycket därav! Magasinerna och två stora hus! Tomtvärdet står ju knappast i förhållande till det rörliga kapitalet! Nej, sälja, sälja! …»

Men fru Permaneder hörde icke på. Hon satt där nedhukad och försjunken i sig själv och stirrade med fuktiga ögon rätt framför sig.

»Vårt hus!» mumlade hon … Jag minns ännu, när vi vigde in det … Vi voro icke större än så den gången. Hela familjen var närvarande. Och farbror Hoffstede läste upp verser … De ligga i portföljen … Jag kan dem utantill … ’Venus Anadyomene’ … Landskapsrummet! Matsalen! Främmande människor …»

»Ja, Tony, så tänkte nog också de, som måste lämna huset, när farfar köpte det. De hade förlorat sina pengar och måste flytta därifrån och äro döda [ 161 ]och förgätna. Allt har sin tid. Låt oss vara glada och tacka Gud för, att det ännu icke gått så utför med oss som då med Ratenkamps, och att vi kunna taga avsked härifrån under gynnsammare omständigheter än de …»

En lång, smärtsam snyftning avbröt honom. Fru Permaneder gick så upp i sin sorg, att hon icke ens tänkte på att torka tårarna, som runno över hennes kinder. Hon satt framåtlutad och hopsjunken, och en varm droppe föll, utan att hon märkte det, ner på hennes händer, som slappt lågo i knäet.

»Tom,» sade hon och lyckades få en stilla, rörande fasthet åt stämman, som hotade att kvävas av gråten. »Du vet icke, hur jag är till mods i denna stund, du vet det icke. Livet har just icke farit milt fram med din stackars syster, men jag har burit allting utan att tappa modet, Tom, både det med Grünlich och det med Permaneder och det med Weinschenk. Ty var gång som Gud lät mitt liv gå i stycken, var jag ändå icke alldeles hjälplös. Jag visste en plats, en säker hamn, så att säga, där jag var hemma, och dit jag kunde flykta från alla livets besvärligheter … Och även nu sist, då allt var ute och de satte Weinschenk i fängelse … ’Mamma,’ sade jag, ’få vi flytta till dig?’ — ’Ja, barn, kom’ … När vi voro små och lekte ’hök och duva’, Tom så hade vi alltid ett ’bo’, dit man kunde taga sin tillflykt, när man var i trångmål, och där man icke fick bli tagen, utan i ro kunde vila ut. Mammas hus, huset här, det var mitt ’bo’ i livet, Tom … Och nu … och nu … sälja det …»

Hon lutade sig tillbaka, dolde ansiktet i näsduken och grät bitterligen.

Han drog ner hennes händer och slöt dem i sina.

»Jag vet det ju, käraste Tony, jag vet alltsammans. Men skola vi nu icke vara en smula förnuftiga? Vår goda mor är borta … vi kunna icke kalla henne tillbaka. Att behålla huset som ett dött kapital, vore en dårskap … det bör jag ju veta bäst, icke sant? [ 162 ]Skola vi göra det till en hyreskasern? … Tanken, att främmande människor skola bo här, plågar dig, men då är det väl bättre, att du icke ser det med egna ögon, utan skaffar dig och de dina ett litet trevligt hus eller en våning någonstädes utanför stadsporten, till exempel … Eller skulle du tycka mera om att bo här tillsammans med en massa hyresgäster? … Och din familj har du ju fortfarande, Gerda och mig och Buddenbrooks på Breitenstrasse och Krögers och även fröken Weichbrodt … för att icke tala om Klothilde, fast jag icke vet, om hon vidare vill umgås med oss. Sedan hon blivit klosterfröken, är hon en smula exklusiv …»

Hon utstötte en suck, som halvt var ett skratt, vände sig bort och tryckte näsduken hårdare mot ögonen, trumpen som ett barn, vilket man med ett skämt söker få att glömma sin sorg. Men därpå tog hon beslutsamt bort näsduken, satte sig till rätta och lade huvudet bakåt, i det hon på samma gång försökte trycka hakan mot bröstet, som alltid när det gällde att visa karaktär och värdighet.

»Ja, Tom,» sade hon, och hennes forgråtna ögon blickade med ett uttryck av allvarlig fattning mot fönstret, »jag vill vara förståndig … jag är det redan. Du måste förlåta … och du också, Gerda … att jag gråtit. Sådant där kan komma åt en … det är en svaghet. Men endast en yttre, tro mig. Ni veta mycket väl, att jag i grund och botten är en av livet stålsatt kvinna … Ja, Tom, det där med det döda kapitalet, det inser jag, så mycket förstånd har jag. Jag kan blott upprepa, att du bör göra, vad du anser riktigt. Du måste tänka och handla för oss, ty Gerda och jag äro fruntimmer, och Christian …! Vi kunna icke sätta oss emot dig, ty vad vi ha att anföra, är ju inga motskäl, utan bara känslostämningar, det faller av sig självt. Till vem tänker du sälja det, Tom?»

»Ja, barn, om jag det visste … Men jag utbytte i morse ett par ord med gamle mäklar Gosch — han tycktes icke ohågad att taga saken om hand …»

[ 163 ]»Det vore ju bra. Sigismund Gosch har naturligtvis sina svagheter, men han var en vän till pappa och är en genomhederlig man. Och så har han hjärta, det är han känd för. Han skall förstå, att här icke är fråga om ett vanligt husköp … Vad tror du, du kommer att begära, Tom? Hundratusen mark är väl det minsta, vad?»

»Hundratusen mark är ju det minsta, Tom!» upprepade hon med handen på dörrvredet, då hennes bror och svägerska gingo utför trappan. Sedan, när hon blivit ensam, stod hon stilla mitt i rummet med hängande armar och hopknäppta händer och såg sig omkring med stora, rådvilla ögon. Hennes med en liten mössa av svarta spetsar prydda huvud sjönk, tyngt av tankar, allt djupare och djupare ned mot ena skuldran.