Huset Buddenbrook/Andra delen/Nionde boken/Kapitel 4
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 1 → |
IV.
Åtta dagar senare satt på den skinnklädda stolen bredvid skrivbordet i senator Buddenbrooks privatkontor en liten slätrakad gubbe med vitt, långt ner i pannan hängande hår. Han satt framåtlutad, stödjande sig med båda händerna på sin vita käppkrycka, vilade den spetsigt framskjutande hakan mot händerna och såg med ondskefullt sammanpressade läppar och nerdragna mungipor under lugg upp på senatorn med en så genomträngande lömsk blick, att det föreföll obegripligt, att denne icke hellre betackade sig för en sådan människas sällskap. Men Thomas Buddenbrook satt utan synbar oro tillbakalutad i sin stol och talade med denna hemska, demoniska uppenbarelse som med en vanlig fredlig kälkborgare. Mellan chefen för firman Johann Buddenbrook och mäklar Sigismund Gosch underhandlades om köpesumman för det gamla huset vid Mengstrasse.
Detta tog lång tid, ty det anbud på 28,000 thaler, som herr Gosch gjort, tycktes senatorn för lågt, medan mäklaren försvor sig till alla onda makter, om det icke vore en handling av vanvett att lägga ett enda öre till denna summa. Thomas Buddenbrook talade om det centrala läget och tomtens ovanliga omfång, men herr Gosch höll med väsande stämma, förvridna läppar och skräckinjagande åtbörder ett föredrag om den oerhörda risk, han utsatte sig för, en förklaring som i sin livfulla energi nästan kunde kallas en dikt … Ha! När, til vem, för hur mycket skulle han väl åter kunna avyttra detta hus? Hur ofta under århundradenas lopp förnams väl en efterfrågan efter dylika tomter? Kunde hans högtärade vän och gynnare kanske lova honom, att det i morgon med tåget från Büchen skulle komma en indisk nabob för att installera sig i Buddenbrookska huset? Han — Sigismund Gosch — skulle bli sittande med det … bli sittande med det skulle han, och då vore han en slagen, en tillintetgjord man, som aldrig mer skulle hinna resa sig, ty hans tid vore utlupen, hans grav redan skottad … Och då denna fras föll honom i smaken, tillade han ytterligare något om den svarta torvan och skovlar med jord, som dovt falla ner på kistlocket …
Till slut förklarade Thomas Buddenbrook, att han utbad sig betänketid och i varje fall måste rådgöra med sina syskon, innan han gick in på anbudet, vilket nog icke bleve fallet, ty han framhärdade i att vilja ha 30,000 thaler. Därefter förde han samtalet på ett mera neutralt område och förfrågade sig om, hur det gick med herr Goschs affärer, och hur det var med hans personliga välbefinnande …
Med herr Gosch var det dåligt — med en storartad och vacker åtbörd tillbakavisade han antagandet, att han skulle kunna höra till denna världens lycklige. Den besvärliga ålderdomen nalkades, hans grav var, som sagt, redan skottad. Om kvällarna kunde han knappast föra sitt glas grogg till munnen utan att skaka ut hälvten, så darrade han på handen. Därvidlag hjälpte inga svordomar … viljan hade ingen kraft längre … Men lika gott! Han hade ett liv bakom sig, ett liv som icke varit alldeles fattigt och tomt. Med vakna ögon hade han sett sig om i världen. Revolutioner och krig hade brusat förbi, och deras böljeslag hade också gått genom hans hjärta, så att säga. Vid djävulen, det hade varit andra tider, då han under det där historiska sammanträdet i borgerskapet vid sidan av senatorns far, konsul Johann Buddenbrook, trotsat den rasande pöbelns anlopp! Den förfärligaste av fasor … Nej, hans liv hade icke varit armt och tomt, icke heller rent andligt. Han hade, vid djävulen, känt krafter inom sig, och liksom kraften så är idealet — säger Feuerbach. Och ännu i denna stund … ännu var hans själ icke utblottad, hans hjärta hade förblivit ungt, det hade aldrig upphört, skulle aldrig upphöra att klappa för allt stort, att varmt och trofast omfatta sina ideal … Han skulle taga dem med sig i graven, ja visst! Men vore väl ideal till för att uppnås och förverkligas? Ingalunda! Stjärnorna, dem begår man icke, men hoppet … ack, hoppet, icke dess uppfyllande, hoppet var det bästa i livet. »L'espérance, toute trompeuse qu'elle est, sert au moins à nous mener à la fin de la vie par un chemin agréable.» Det hade Larochefoucauld sagt, och det var vackert sagt, eller hur? … Ja, hans högtärade vän och gynnare behövde icke veta slikt! Den som bars så högt på verklighetens vågor, att lyckan lekte kring hans panna, han behövde icke ha slika ting i huvudet. Men den som ensam drömde djupt nere i dunklet, han behövde det! …
»Ni är lycklig,» sade han plötsligt, i det han lade ena handen på senatorns knä och såg upp på honom med fuktigt glänsande blick … »Jo, jo! Försynda er icke genom att förneka det! Ni är lycklig! Ni håller lyckan i edra armar! Ni har dragit ut och erövrat den med stark arm … med stark hand!» rättade han sig, då det alltför täta upprepandet av ordet »arm» stötte hans öra. Därpå tystnade han, och utan att höra ett ord av senatorns avvärjande och resignerade svar, fortfor han att dystert drömmande stirra in i hans ansikte. Plötsligt rätade han upp sig.
»Men vi sitta här och prata,» sade han, »och ända ha vi ju träffats i affärer. Tiden är dyrbar låt oss icke förspilla den med betänkligheter! Hör mig … Eftersom det är ni … förstår ni? Eftersom …» Det såg ut, som om herr Gosch på nytt ville försjunka i svärmiskt grubbel, men han ryckte upp sig och ropade med en bred och entusiastisk åtbörd:
»Tjuguniotusen thaler … Åttiosjutusen mark för er mors hus! Topp?» …
Och senator Buddenbrook slog till.
★
Som det var att vänta, fann fru Permaneder
köpesumman löjligt låg. Om någon i betraktande av de
minnen, som voro förknippade med huset, räknat upp
en miljon kontant på bordet för att komma i
besittning av det, skulle hon tyckt det vara alldeles i sin
ordning — ingenting vidare. Men hon vänjde sig
snart vid den siffra, hennes bror nämnt, isynnerhet
som hennes tankar voro upptagna av framtidsplaner.
Hon gladde sig av hjärtat över de många vackra möbler, som tillfallit henne, och ehuru ingen tills vidare tänkte på att förjaga henne från hennes föräldrahem, ägnade hon sig ivrigt åt sökandet efter en bostad åt sig och de sina. Avskedet skulle bli svårt … ack ja, blotta tanken därpå pressade fram tårar ur hennes ögon. Men å andra sidan hade utsikten till en förändring likväl sitt behag … Det var ju nästan som en ny, en fjärde bosättning. Återigen synade hon våningar, återigen hade hon överläggningar med tapetserar Jacobs, återigen underhandlade hon i butikerna om potiärer och gångmattor. Hennes hjärta klappade … ja, denna gamla, av livet härdade kvinnas hjärta klappade verkligen fortare.
Så förflöto flera veckor, fyra, fem, sex veckor. Den första snön föll, vintern var inne, brasorna sprakade, och Buddenbrooks överlade sorgset, hur de denna gång skulle kunna fira julen … Då inträffade plötsligt något, något dramatiskt och övermåttan överraskande, förhållandena togo en vändning, som väckte allmänt intresse och gjorde att fru Permaneder tvärstannade mitt i sina göromål som förstenad.
»Thomas,» sade hon, »är jag tokig? Yrar Gosch? Det kan icke vara möjligt! Det är för orimligt, för otänkbart, för …» Hon förstummades och tryckte sina händer mot båda tinningarna. Men senatorn ryckte på axlarna.
»Kära barn, ännu är ingenting avgjort, men tanken, möjligheten har dykt upp, och vid lugnare överläggning skall du finna, att det icke är något orimligt i saken. En smula överraskande är det förstås. Jag tog också ett steg baklänges, då Gosch sade det åt mig. Men otänkbart? Vad skulle väl hindra?»
»Jag överlever det icke,» sade hon, föll ner i en stol och blev där sittande orörlig.
Vad hade hänt? — Det hade yppat sig en köpare till huset eller åtminstone en person, som visade intresse för saken i fråga och yttrat sin önskan att få taga egendomen i närmare skärskådande i och för ytterligare underhandlingar. Och denne person var grosshandlaren och portugisiske konsuln, herr Hermann Hagenström.
Då det första ryktet nådde fru Permaneder, blev hon, som sagt, förlamad, kände det, som om hon fått ett slag i huvudet, kunde icke fatta tanken i hela dess vidd. Men då saken tog allt tydligare form och gestalt, då konsul Hagenströms besök på Mengstrasse blev ett nära förestående faktum, då ryckte hon upp sig och det kom liv i henne. Hon protesterade icke blott, hon reste sig i fullt uppror, och hon fann ord, glödande och skarpeggade ord, som hon svängde likt brandfacklor och krigsyxor.
»Det sker icke, Thomas! Så länge jag lever, sker det icke! Mammas hus! Vårt hus! Landskapsrummet! …»
»Men jag frågar dig, vad är väl egentligen i vägen?»
»Vad som är i vägen? Allsmäktige Gud, vad som är i vägen! Hela berg borde stå i vägen för honom, den där isterbuken! Hela berg! Men han ser dem icke! Han bryr sig icke om dem! Han har ingen känsla för dem! Är han då ett oskäligt djur? … Sedan urminnes tider äro Hagenströms våra vedersakare … Den gamle Hinrich gjorde far och farfar alla möjliga chikaner, och om Hermann ännu icke vållat dig någon allvarlig skada, så är det bara därför, att ännu icke något tillfälle erbjudit sig … Och nu djärvs han att … han blygs icke för att …»
»Hör på, Tony, för det första ha vi egentligen icke mer med saken att göra, ty vi ha gjort upp med Gosch, och det är hans sak att avsluta affären med vem han vill. Jag medger ju, att det skulle ligga en viss ödets ironi i, om …»
»Ödets ironi? Ja, Tom, det är nu ditt sätt att uttrycka dig! Men jag kallar det en skam, ett knytnävsslag mitt i ansiktet, och det skulle det vara! … Betänker du då icke, vad det skulle betyda? Betänk det då, Thomas! Det skulle betyda — det är slut med Buddenbrooks, de få draga sina färde, och Hagenströms rycka in i stället med pukor och trumpeter … Aldrig, Thomas, aldrig spelar jag med i en sådan komedi! Aldrig ger jag min medverkan till en sådan nedrighet! Låt honom komma, låt honom fördrista sig att komma hit för att syna huset. Jag tar icke emot honom, det kan jag försäkra dig! Jag sätter mig med min dotter och dotterdotter i ett rum och låser igen om oss och vägrar att öppna för honom, det gör jag …»
»Du kommer att göra, vad du anser klokast, min vän, och betänker nog på förhand, om det icke är det bästa att iakttaga yttre hövlighet. Förmodligen tror du, att konsul Hagenström skulle känna sig djupt skakad av ditt beteende? Däri tar du fel, mitt barn. Han skulle varken bli glad eller ond över det, utan endast förvånad, kyligt och likgiltigt förvånad … Saken är den, att du hos honom förutsätter samma känslor mot dig och oss, som du hyser mot honom. Misstag, Tony! Han hatar dig visst icke. Varför skulle han hata dig? Han hatar ingen. Han lever i framgång och lycka och är idel gladlynthet och välvilja, tro mig … Vad förebrår du honom egentligen? Om han i fråga om affärer vida överflyglat mig och då och då med framgång uppträtt emot mig i allmänna angelägenheter — nå, så är han väl en skickligare köpman och en bättre politiker än jag … Ja, du behöver icke alls skratta så där hånfullt! Men för att återkomma till huset, så har det här gamla ju knappast längre någon faktisk betydelse för familjen, utan den har småningom övergått på mitt hus … det kan du ju trösta dig med. Å andra sidan är det klart, vad som bragt Hagenström på tanken att köpa det. Hur mycket familjen än kommit sig upp och i fråga om rikedom och anseende kan tävla med de förnämsta i staden, felas dem likväl något, något rent utvärtes, som de hittills överlägset och fördomsfritt funnit sig i att umbära … den historiska helgden, så att säga, legitimiteten … Den tyckes de nu ha fått aptit på, och de förskaffa sig en smula därav genom att flytta in i ett hus sådant som detta … Du skall få se, att konsuln kommer att bibehålla allt så mycket som möjligt, han kommer icke att bygga om något, låter nog till och med »Dominus providebit» stå kvar över porten, fastän man måste vara rättvis och medge, att det icke är Herran, utan han ensam som förhjälpt firman Strunck och Hagenström till ett så glädjande uppsving …»
»Ack, Tom, vad det gör mig gott att en gång få höra dig säga en elakhet om honom! Där står du och talar med ett så obegripligt lugn om saken och förklarar Hagenströms handlingssätt … Men säga vad du vill, så har du ett hjärta i kroppen lika väl som jag, och jag tror helt enkelt icke, att du invärtes är så lugn som du låtsas! …»
»Nu blir du för närgången, Tony. Vad jag ’låtsas’ — det är vad man har att rätta sig efter! Resten angår ingen.» —
Och konsul Hagenström kom verkligen till Mengstrasse, han kom tillsammans med herr Gosch, som med sin jesuithatt i handen och kastande lömska blickar omkring sig följde efter honom in i landskapsrummet förbi huspigan, som burit in visitkorten och höll glasdörren öppen för de båda herrarna …
I sin fotslånga, tjocka päls, som var uppknäppt fram och visade en solid engelsk vinterkostym av gröngult, luddigt tyg, var Hermann Hagenström en riktig storstadstyp, en slags imposant börsmatador. Han var så oerhört fet, att icke blott hakan utan hela underansiktet var dubbelt, och att huden på den kortklippta hjässan vid vissa rörelser av pannan och ögonbrynen lade sig i djupa veck. Näsan låg mera plattryckt än någonsin mot överläppen och andades mödosamt in i de ljusa mustascherna, och litet emellanåt måste munnen komma den till hjälp och öppna sig till ett girigt andedrag, som alltid åtföljdes av ett lindrigt smackande.
Fru Permaneder bleknade, då hon hörde detta sedan gammalt välkända ljud. En vision av citronsemlor med tryffelkorv och Strassburger gåsleverpastej skymtade förbi henne och höll för ett ögonblick på att rubba den förstenade värdigheten i hennes hållning … Med sorgmössan på det slätkammade håret och klädd i en välsittande svart dräkt, vars kjol var besatt med volanger ända uppifrån och ned, satt hon med korslagda armar och uppdragna skuldror i soffan och riktade, just när de båda herrarna trädde in, en lugn och likgiltig anmärkning till sin bror senatorn, som icke kunnat stå till ansvars för att lämna henne i sticket vid detta tillfälle … Hon satt kvar, under det senatorn gick emot gästerna och utbytte en hjärtlig hälsning med Gosch, en korrekt hövlig med konsuln, steg därpå upp i sin tur, gjorde en avmätt bugning för dem båda samfällt och instämde utan någon överdriven iver i broderns uppmaningar att taga plats. Härunder höll hon med oberörd likgiltighet ögonen så gott som slutna.
Under de första minuterna talade omväxlande konsuln och mäklaren. Herr Gosch bad med en hycklad ödmjukhet, bakom vilken sveket synbart lurade, om ursäkt för att de kommo och störde, men konsul Hagenström önskade göra en rond genom huset, då han eventuellt reflekterade på att köpa det … Och sedan upprepade konsuln detsamma i andra ord med en stämma, som återigen påminde fru Permaneder om citronsemlor med tryffelkorv. Ja, han hade verkligen kommit på den tanken och han hoppades kunna realisera den, förutsatt att icke herr Gosch ville göra en alltför god affär på det, ha, ha … nå, han tvivlade icke på att saken skulle låta ordna sig till allmän belåtenhet.
Hans sätt var ledigt, bekymmerslöst, glatt och världsmannamässigt, vilket icke förfelade sitt intryck på fru Permaneder, isynnerhet som han av artighet nästan alltid vände sig med sina ord till henne. Han inlät sig till och med i nästan urskuldande ton på att utförligt redogöra för skälen till sin önskan. »Plats! Mera plats!» sade han. »Mitt hus på Sandstrasse … Ni kan icke tro, min nådiga … det blir oss faktiskt för trångt, vi kunna icke längre röra oss i det. Jag talar nu icke om, när vi ha främmande … det räcker faktiskt icke till för familjen en gång, Huneus', Möllendorphs, min bror Moritz släkt … vi äro faktiskt som packade sillar. Varför längre finna sig i det — vad?»
Han talade i en ton av lätt förtrytelse, med en min och åtbörder, som uttryckte: Ni inser väl, att jag ej behöver underkasta mig slikt … då vore jag väl dum … när jag gudskelov icke saknar det, som är nödvändigast för att avhjälpa saken. »Nu ämnade jag vänta,» fortfor han, »tills Zerline och Bob skulle bosätta sig, för att då avträda mitt hus till dem och se mig om efter ett större, men … Ni vet,» avbröt han sig, »att min dotter Zerline och Bob, min bror advokatens äldste, äro förlovade sedan många år tillbaka … Bröllopet skall nu icke mera skjutas upp alltför länge — två år på sin höjd … De äro unga … så mycket bättre! Men kort och gott, varför skall jag vänta på dem och låta ett sådant gynnsamt tillfälle som detta gå mig ur händerna? Det vore ju faktiskt meningslöst … Det här huset är ju en pärla, en riktig pärla — om man kan tillämpa den liknelsen på en sak av sådana dimensioner, ha, ha! … Bara tapeterna här … jag tillstår, min nådiga, att hela tiden jag sitter här och pratar, kan jag icke låta bli att beundra tapeterna. Ett charmant rum faktiskt! När jag tänker på … här har ni hittills fått tillbringa ert liv …»
»Med några avbrott — ja,» sade fru Permaneder med den dova strupröst, som hon ibland använde.
»Avbrott — ja visst,» upprepade konsuln med ett förbindligt leende. Sedan kastade han en blick på senator Buddenbrook och herr Gosch, och då de båda herrarna voro fördjupade i samtal, drog han sin stol närmare fru Permaneders soffa och lutade sig fram mot henne, så att de pustande andedragen ur hans näsa blåste henne rätt i ansiktet. För hövlig att draga sig undan, satt hon stel och rak och såg ned på honom med sänkta ögonlock. Men han märkte icke alls det tvungna och obehagliga i hennes belägenhet.
»Hur är det, min nådiga?» sade han … »Det förefaller mig, som om vi redan förr en gång haft affärer med varandra. Da var det visserligen bara frågan om … ja, vad var det? Sötsaker, namnam, vad? … Och nu är det ett helt hus …»
»Det kan jag icke påminna mig,» sade fru Permaneder och sträckte ännu mera på halsen, ty hans ansikte var henne opassande och olidligt nära …
»Minns ni icke?»
»Nej, jag vet, uppriktigt sagt, ingenting om sötsaker. Det föresvävar mig någonting om citronsemlor med korv på … ett bra oaptitligt slags frukostbröd … Jag minns icke, om det tillhörde mig eller er … Vi voro ju barn då … Men vad beträffar huset nu i dag, så är det helt och hållet herr Goschs affär.»
Hon kastade en hastig, tacksam blick på sin bror, ty han hade sett hennes nöd och kom henne till hjälp, i det han frågade, om herrarna kanske nu ville göra ronden genom huset. Man var villig därtill, tog tills vidare avsked av fru Permaneder, ty man hoppades att ännu en gång få det nöjet att … och så förde senatorn de båda gästerna ut genom matsalen.
Han förde dem trappa upp och trappa ner och visade dem allting, till och med kök och källare. Sedan gingo de genom den avlövade, av halvsmält snö betäckta trädgården, kastade en blick in i »portalen» och återvände till den främre gården för att genom den smala stenlagda gången mellan murarna bege sig till bakgården, där eken stod. Här vittnade allt om vårdslösad ålderdom. Mellan stenarna på gården växte gräs och mossa, trapporna upp till bakbyggnaden voro alldeles förfallna, och vildkattsfamiljen i biljardsalen kunde man endast flyktigt oroa genom att öppna dörren, ty eftersom golvet var osäkert, var det klokast att icke gå in.
Konsul Hagenström var tystlåten och synbarligen upptagen av funderingar och planer. »Nå ja —» sade han oupphörligt, likgiltigt avvärjande, och antydde därmed, att om han bleve herre här, skulle naturligtvis allt ändras om. Med samma min stod han också en liten stund på det hårda lergolvet och tittade upp till de tomma spannmålsvindarna. »Nå ja» — upprepade han, satte det tjocka, bristfälliga vindspelsrepet, som med sin rostiga järnkrok i ändan hängt här orörligt i många år, i en lätt pendelrörelse och svängde sig sedan om på klacken.
»Ja, nu få vi på det förbindligaste tacka för allt ert besvär, herr senator — jag tänker, att vi nu äro färdiga,» sade han och yttrade därefter knappast ett ord vidare, under det de gingo tillbaka till boningshuset, och icke heller senare, när de togo avsked av fru Permaneder inne i landskapsrummet och Thomas Buddenbrook följde dem utför trappan och genom vestibulen. Men knappt hade de båda herrarna kommit ut på gatan, förrän konsul Hagenström vände sig till mäklaren och ett ytterst livligt samtal började …
Senatorn återvände till landskapsrummet, där fru Permaneder satt rak och sträng på sin vanliga plats vid fönstret, stickande på en liten svart ylleklänning åt sin dotterdotter Elisabeth och då och då kastande en blick i reflexionsspegeln. Thomas gick en stund tigande av och an med händerna i byxfickorna.
»Ja, nu har jag överlämnat honom åt mäklaren,» sade han slutligen, och nu få vi avvakta, vad det leder till. Jag tänker, att han kommer att köpa det hela, bo här åt gatan och använda bakgården på annat sätt …»
Hon såg icke på honom, ändrade icke sin ställning och upphörde icke att sticka — tvärtom tilltog märkbart den fart, varmed de grova trästickorna rörde sig om varandra i hennes händer.
»Ja, visst kommer han att köpa det, att köpa alltsammans,» sade hon, och det var sin dova strupröst hon använde. »Varför skulle han icke köpa det, vad? Det vore ju faktiskt alldeles meningslöst.»
Och med uppdragna ögonbryn blickade hon genom pincenéen, som hon nu måste begagna, då hon höll på med handarbeten, stint och fast på sina stickor, som klapprande virvlade om varandra med svindlande hastighet.
★
Julen kom, den första julen utan konsulinnan.
Julaftonen firades hemma hos senatorns, utan damerna
Buddenbrook från Breitenstrasse och utan de gamla
Krögers, ty liksom det nu var slut med de regelbundna
»familjetorsdagarna», så hade Thomas Buddenbrook heller
ingen lust att samla omkring sig alla konsulinnans
julgäster och ge dem presenter. Endast fru Permaneder
med Erika Weinschenk och lilla Elisabeth, Christian,
Klothilde och fröken Weichbrodt voro bjudna och den
sistnämnda höll sedan i sina heta små rum sin övliga med
olyckshändelser förbundna lilla julfest på annandagen.
Likaså saknades de fattiga, som hos konsulinnan fått skodon och kläder, och de sjungande korgossarna. Man stämde helt enkelt upp inne i salongen »Stilla natt, heliga natt», varpå Therese Weichbrodt utomordentligt tydligt läste upp julkapitlet i stället för fru Gerda, som helst ville slippa det, och under ett halvhögt sjungande av »Ack julegran» tågade man sedan genom våningen över till stora salen.
Det fanns ingen särskild anledning till några glada anordningar. Ansiktena strålade just icke av lycka och konversationen var icke vidare munter och livlig. Vad skulle man prata om! Det gavs icke så mycket roligt här i världen. Man mindes salig konsulinnan, talade om försäljningen av huset, om den trevliga våning, fru Permaneder hyrt vid Lindenplatz utanför Holstenthor, och om hur det skulle bli, när Hugo Weinschenk kom på fri fot igen … Så spelade lille Johann på flygeln något, som han övat in för herr Pfühl, och ackompanjerade sin mor i en sonat av Mozart. Han fick beröm och kyssar, men fördes därpå bort av Ida Jungmann för att gå och lägga sig, då han ännu var blek och matt efter en nyss överstånden tarmåkomma.
Till och med Christian, som efter sammandrabbningen i frukostrummet icke sagt ett ord vidare om några giftermålsplaner och följaktligen stod i samma, för honom själv icke just hedrande förhållande till sin bror som förut, var ytterst fåordig och icke upplagd för skämt. Han gjorde med irrande ögon ett svagt försök att hos de närvarande väcka en smula förståelse av »värken» i hans vänstra sida och gick tidigt till klubben för att först komma tillbaka till supén, som serverades efter den vanliga matsedeln … Därmed hade Buddenbrooks denna julafton bakom sig, och de voro nästan glada däröver.
I början av år 72 upplöstes den avlidna konsulinnans hushåll. Tjänstflickorna flyttade, och fru Permaneder tackade Gud, då också mamsell Severin, som på det odrägligaste sätt gjort henne makten stridig, äntligen drog sina färde med sitt byte av sidenklänningar och linne. Sedan stodo möbelvagnar på Mengstrasse, och det gamla huset började utrymmas. Den stora skulpterade kistan, de förgyllda kandelabrarna och det övriga, som tillfallit senatorns, fördes till Fischergrube, Christian flyttade med sitt in i en ungkarlsvåning på tre rum i närheten av klubben, och familjen Permaneder-Weinschenk höll sitt intåg i den ljusa lilla våningen vid Lindenplatz. Den var inredd med ett visst anspråk på elegans, och på den blanka namnplåten utanför dörren stod i sirlig skrift: Änkefru A. Permaneder-Buddenbrook.
Men knappt stod huset vid Mengstrasse tomt, förrän genast infann sig en skara arbetare, som började riva ned bakbyggnaden, så att det gamla murbruksdammet stod högt i sky … Tomten hade övergått i konsul Hagenströms ägo och med den praktiska organiseringsförmåga, som man sedan länge beundrat hos honom, drog han genast nytta av sin egendom. Redan på våren flyttade han med sin familj in i det stora huset, där han så vitt som möjligt lät allt förbli vid det gamla, endast med några små förändringar, motsvarande nutidens fordringar på bekvämlighet — så till exempel avskaffades alla klocksträngar och huset försågs uppifrån och ned med elektrisk ringledning … Men bakbyggnaden var redan försvunnen från jordens yta, och i dess ställe reste sig en ny, en vacker och luftig byggnad med fasaden åt Bäckergrube och med höga och stora lägenheter till magasin och butiker.
Fru Permaneder hade upprepade gånger högtidligt försäkrat sin bror Thomas, att hädanefter ingen makt på jorden skulle förmå henne att kasta ens en enda blick på sitt forna föräldrahem. Men det var omöjligt att hålla detta löfte, och litet emellanåt förde hennes väg henne nödvändigtvis förbi de genast fördelaktigt uthyrda butikerna i bakbyggnaden eller förbi den ärevördiga gavelfasaden på andra sidan, där man nu under »Dominus providebit» kunde läsa konsul Hermann Hagenströms namn. Men då brast fru Permaneder-Buddenbrook mitt på öppen gata ut i högljudd gråt. Hon lade huvudet bakåt likt en fågel, som börjar sjunga, tryckte näsduken mot ögonen och utstötte ett skri av protesterande veklagan, varpå hon, utan att bry sig om varken de förbigående eller dotterns föreställningar, gav fritt lopp åt sina tårar.
Det var ännu alltjämt hennes impulsiva, vederkvickande barnagråt, som förblivit henne trogen i alla livets stormar och skeppsbrott.