Huset Buddenbrook/Första delen/Andra boken/Kapitel 6
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 1 → |
VI.
Therese Weichbrodt var puckelryggig, hon var så puckelryggig, att hon icke nådde stort högre upp än till ett bord. Hon var fyrtioett år gammal, men då hon aldrig lagt vikt vid yttre behag, så gick hon klädd som en sextio- eller sjuttioårs gumma. På hennes grå, uppstoppade öronlockar satt en mössa med gröna band, som föllo ner över de smala barnaxlarna, och aldrig hade något sådant som en prydnad synts på hennes tarvliga svarta klänning med undantag av den stora ovala broschen med ett på porslin målat porträtt av hennes mor.
Lilla fröken Weichbrodt hade ett par kloka och skarpa bruna ögon, en lätt böjd näsa och smala läppar, som hon kunde pressa ihop på det mest bestämda sätt … I det hela låg över hennes lilla gestalt och alla hennes rörelser ett eftertryck, som visserligen verkade löjligt, men på samma gång respektbjudande. Därtill bidrog också i hög grad hennes sätt att tala. Hon rörde därvid livligt och stötvis på underkäken, nickade hastigt och eftertryckligt och talade korrekt och dialektfritt, klart, bestämt och med sorgfällig betoning av varje konsonant. Vokalljuden åter överdrev hon så, att hon till exempel icke sade »mjölkkruka» utan »mjolkkroka» och kallade sin bjäbbande lilla hund för »Babby», i stället för »Bobby». Då hon sade till en elev: »Flicka, var icke så dom!» och därvid knackade två gånger med sitt krökta pekfinger i bordet, så kan man lita på, att det gjorde intryck, och då mademoiselle Popinet, den franska lärarinnan, tog sig för mycket socker till kaffet, hade fröken Weichbrodt ett sätt att titta upp i taket, spela piano med ena handen på bordsduken och säga: »Jag skolle taga hela såckerdåsan!» så att m:lle Popinet blev blossande röd — —
Som barn — herre Gud, så liten hon måste ha varit som barn! — hade Therese Weichbrodt kallat sig själv »Sesemi», och denna ändring av sitt förnamn hade hon bibehållit, i det hon tillät de bästa och skickligaste av sina elever, så väl hel- som halvpensionärer, att kalla henne så. »Kalla mig Sesemi, barn,» sade hon genast första dagen till Tony Buddenbrook, i det hon gav henne en lätt smällkyss på pannan. — »Jag hör det gärna.» Hennes äldre syster, fru Kethelsen, åter hette Nelly.
Fru Kethelsen, som var omkring fyratioåtta år och av sin avlidne man blivit lämnad alldeles medellös, bebodde hos sin syster ett litet rum i övre våningen och åt vid det gemensamma bordet. Hon klädde sig likadant som Sesemi, men var i motsats till henne ovanligt lång; kring sina magra handleder bar hon stickade pulsmuddar. Hon var icke lärarinna, hon visste icke, vad stränghet ville säga, och sorglöshet och stilla glättighet utgjorde beståndsdelarna i hennes väsen. Hade någon av fröken Weichbrodts elever gjort någon odygd, skrattade hon hjärtligt däråt, ända tills Sesemi knackade i bordet och ropade »Nelly» så eftertryckligt, att det lät som »Nally» — då tystnade hon försagd.
Fru Kethelsen lydde sin yngre syster, tog emot bannor av henne, som om hon varit en barnunge, och saken var, att Sesemi innerligt föraktade henne. Therese Weichbrodt var en beläst, ja, nästan lärd flicka och hade endast genom allvarlig kamp lyckats bevara sin barnatro, sin positiva religiositet och tillförsikten att en gång där ovan få ersättning för sitt mödosamma och glädjelōsa liv. Fru Kethelsen åter var olärd, oskyldig och enfaldig. »Den beskedliga Nelly!» sade Sesemi. »Herre Gud, hon är som ett barn, hon har aldrig stött på ett tvivel, hon har aldrig haft en strid att utkämpa, hon är lycklig …» I sådana uttalanden låg lika mycket ringaktning som avund, och detta var en, om också förlåtlig svaghet hos Sesemi.
Den högtbelägna bottenvåningen i det lilla tegelröda förstadshuset, som omgavs av en snyggt hållen trädgård, upptogs av skolrummen och matsalen, under det sovrummen lågo en trappa upp och på vinden. Fröken Weichbrodts elever voro icke många, ty pensionen mottog endast större flickor och omfattade även för halvpensionärer endast de tre översta klasserna; likaså höll Sesemi strängt på, att endast döttrar ur oklanderligt fina familjer kommo i hennes hus … Tony Buddenbrook blev, som antytt, mottagen med hjärtlighet, ja, till kvällsvarden hade Therese gjort »bischoff», en slags söt röd punsch, som dracks kall, och som hon var mästarinna i att tillaga … »En smula beschaff till?» frågade hon med en vänlig nick — och det lät så lockande, att ingen kunde stå emot.
Fröken Weichbrodt satt vid övre bordsändan på två soffkuddar och övervakade måltiden med energi och omtanke; hon höll sin lilla förvuxna gestalt mycket rak, knackade varnande i bordet, ropade »Nally!» och »Babby!» och förödmjukade m:lle Popinet med en blick, då denna stod i begrepp att tillvälla sig allt geléet på den kalla kalvsteken. Tony hade fått sin plats mellan två andra pensionärer, mellan Armgard von Schilling, en ljushårig och bastant godsägardotter från Mecklenburg, och Gerda Arnoldsen, som var hemma i Amsterdam, en elegant och egendomlig företeelse med tjockt mörkrött hår, närsittande bruna ögon och ett vackert, vithyllt, en smula högmodigt ansikte. Mitt emot henne pladdrade fransyskan, som såg ut som en negress och bar kolossala guldörhängen. Vid nedersta bordsändan satt med ett sötsurt leende den magra engelskan miss Brown, som också bodde i huset.
Man stiftade snart bekantskap med tillhjälp av Sesemis bischoff. M:lle Popinet hade natten förut återigen haft maran, berättade hon … Oh quel horreur! Hon plägade då skrika »Hjälp, hjälp! Tjuvar, tjuvar!» så att alla rusade upp ur sina sängar. Vidare kom i dagen, att Gerda Arnoldsen icke spelade piano som de andra, utan fiol, och att hennes pappa — hennes mor var icke mera i livet — lovat henne en äkta Stradivarius. Tony var omusikalisk — det voro de flesta Buddenbrook'ar och alla Kröger'ar. Hon kunde icke en gång känna igen de koraler, som spelades i Mariakyrkan … Å, orgeln i Nieuwe Kerk i Amsterdam hade en vox humana, en riktig människostämma, som klingade praktfullt! — Armgard von Schilling berättade om korna hemma.
Denna Armgard hade från första ögonblicket gjort det djupaste intryck på Tony, och det därför att hon var den första adelsflicka, med vilken hon kom i beröring. Att heta von Schilling, vilken lycka! Tonys föräldrar hade det vackraste gamla huset i staden, och hennes morföräldrar voro fint folk, men de hette ändå bara »Buddenbrook» och »Kröger», och det var bra ledsamt. Den noble Lebrecht Krögers dotterdotter brann av beundran för Armgards adelsrang, och i hemlighet tänkte hon ofta, att det där präktiga »von» egentligen skulle passat henne mycket bättre, ty Herre Gud, Armgard förstod ju icke en gång att uppskatta sin lycka, hon gick omkring med sin tjocka fläta, sina godmodiga blå ögon och sin breda mecklenburgska dialekt och tänkte icke ens på det — hon var icke alls förnäm, hon gjorde icke det ringaste anspråk på att vara det, hon hade icke något sinne för förnämhet. Det där ordet »förnäm» hade satt sig märkvärdigt fast i Tonys lilla huvud, och hon tillämpade det med berömmande eftertryck på Gerda Arnoldsen.
Gerda var en smula olik andra flickor och hade något främmande och utländskt över sig — hon friserade gärna, trots Sesemis invändningar, sitt präktiga röda hår på ett i ögonen fallande sätt, och många funno det »fånigt», att hon spelade fiol — varvid är att märka, att »fånigt» betecknade ett mycket starkt uttryck av klander. Men man måste ge Tony rätt i det, att Gerda Arnoldsen var en förnäm flicka. Den för hennes ålder fullt utvecklade gestalten, hennes vanor, hennes tillhörigheter, allt var förnämt.
De tre unga flickorna slöto hastigt ett vänskapsförbund, de tillhörde samma undervisningsklass och bodde tillsammans i det största sovrummet en trappa upp. Vilka trevliga och roliga stunder var det icke, när man klockan tio gick till vila och pratade, under det man klädde av sig — halvhögt bara, ty bredvid började m:lle Popinet drömma om tjuvar … Hon bodde tillsammans med lilla Eva Evers, en hamburgska, vars far, en ivrig konstentusiast och samlare, slagit sig ner i München.
De brunrandiga gardinerna voro neddragna, den låga, med en röd skärm försedda lampan brann på bordet och en lätt doft av viol och rena tvättkläder fyllde rummet, över vilket låg en dämpad stämning av trötthet, sorglöshet och drömmeri.
»Å, Gud,» sade Armgard, som satt halvt avklädd på kanten av sin säng, »så flytande doktor Neumann talar! Han kommer in i klassen, ställer sig vid bordet och börjar tala om Racine …»
»Han har en hög vacker panna,» anmärkte Gerda, under det hon vid skenet av två ljus kammade sitt hår framför spegeln mellan de båda fönstren.
»Ja då!» sade Armgard hastigt.
»Och du började bara tala om honom för att få höra det, Armgard, ty du tittar jämt på honom med dina blå ögon, som om …»
»Är du kär i honom?» frågade Tony. »Jag kan icke få upp mitt skoband, söta Gerda … så ja! Är du kär i honom, Armgard? Gift dig då med honom — det är ett gott parti, han kommer att bli professor vid gymnasiet.»
»Gud, vad ni äro otäcka! Jag är icke alls kär i honom. Och icke kommer jag heller att gifta mig med en lärare, utan det blir en lantbrukare …»
»En adelsman då?» Tony lät strumpan sjunka, som hon höll i handen, och blickade tankfullt in i Armgards ansikte.
»Det vet jag icke än, men en stor egendom måste han ha … Ack, vad det skall bli roligt, flickor! Jag skall stiga upp klockan fem och sköta hushållet … Hon drog täcket över sig och såg drömmande upp mot taket.
»För hennes själs öga stå femtonhundra kor,» sade Gerda och betraktade sin väninna i spegeln.
Tony var ännu icke färdig, men hon lät huvudet i förväg sjunka ner på kudden, lade armarna i kors under nacken och blickade också tankfullt upp i taket.
»Jag kommer naturligtvis att gifta mig med en köpman,» sade hon. »Han måste ha mycket pengar, så att vi kunna inrätta oss fint — det är jag skyldig min familj och firman,» tillade hon allvarsamt. »Ja, ni skola få se, det skall jag nog styra om.»
Gerda hade kammat sitt hår för natten och borstade nu sina breda, vita tänder, varvid hon begagnade sig av sin elfenbenshandspegel.
»Jag kommer sannolikt icke alls att gifta mig,» sade hon en smula mödosamt, ty pepparmyntspulvret hindrade henne. »Jag inser icke, varför jag skulle göra det. Jag har icke alls någon lust. Jag far till Amsterdam och spelar duetter med pappa och bor sedan hos min gifta syster …»
»Så synd!» ropade Tony livligt. »Nej, vad det vore synd, Gerda! Du skulle gifta dig här och stanna här för alltid … Hör på, du kunde till exempel gifta dig med en av mina bröder …»
»Den med stora näsan?» frågade Gerda och gäspade med en liten vårdslös suck, i det hon höll handspegeln for munnen.
»Ja, eller den andre, det gör detsamma … Tänk, vad ni skulle få det fint! Jakobs skulle göra det, tapetserar Jakobs på Fischstrasse, han har fin smak. Jag skulle komma och hälsa på er varenda dag …»
Men nu lät m:lle Popinets stämma höra sig:
»Ah! voyons, mesdames! i säng, s'il vous plaît! i kväll blir det inga mer giftermål av!»
Söndagarna och ferierna tillbragte Tony hemma på Mengstrasse eller ute hos morföräldrarna. Vilken glädje, när det var vackert väder på påskdagen, och man fick leta reda på äggen och marzipanhararna i den väldiga Krögerska trädgården. Vilka sommarferier vid havet, då man bodde i societetshuset, åt vid table d'hôten, badade och red på åsna! Somliga år, då konsuln gjort goda affärer, företogs också längre resor. Men framför allt, sådana jular med sina tredubbla julklappskalas — hemma, hos morföräldrarna och hos Sesemi, där den kvällen bischoffen flöt i strömmar … Allra roligast var ändå julafton hemma, ty konsuln höll på, att Kristusbarnets fest firades med andakt, glans och stämning. Då man under djup högtidlighet samlats i landskapsrummet, medan tjänstfolket och åtskilliga gamla fattiga stackare, vilkas blåröda händer konsuln gick omkring och tryckte, trängdes i pelarhallen, ljöd plötsligt utanför en fyrstämmig sång, utförd av korgossarna i Mariakyrkan, och man fick hjärtklappning, så festligt var det. Grandoften trängde redan in genom springorna på de höga vita flygeldörrarna, under det konsulinnan långsamt läste upp julkapitlet ur den gamla familjebibeln med de väldiga bokstäverna, och sedan utanför ännu en sång förklingat, stämde man upp »O, gröna julgransträd» och tågade högtidligt omkring genom pelarhallen in i salen, den stora salen med statyerna på tapeterna, där den med vita liljor smyckade granen glimmande, strålande och doftande nådde till taket, och julklappsbordet sträckte sig från fönstren ända till dörren. Men utanför på de frusna, snöiga gatorna musicerade de italienska positivspelarna, och från torget hördes larmet av julmarknaden. Alla barnen utom lilla Clara deltogo i den sena supén ute i pelarhallen, där det serverades karpar och fylld kalkon i överväldigande mängd …
Här är även att mäla, att Tony Buddenbrook under dessa år besökte två mecklenburgska egendomar. Ett par sommarveckor tillbragte hon hos sin väninna Armgard på herr von Schillings gods, som låg mitt emot Travemünde på andra sidan om viken. Och en annan gång reste hon med kusin Thilda till den egendom där herr Bernhardt Buddenbrook var inspektor. Den hette »Ungnade» och inbragte icke en skilling, men som vistelseort under ferierna var den likväl icke att förakta.
Så förflöto åren, och allt som allt var det en lycklig ungdomstid, Tony hade.