Hoppa till innehållet

Huset Buddenbrook/Första delen/Första boken/Kapitel 9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 8
Huset Buddenbrook
av Thomas Mann
Översättare: Walborg Hedberg

Kapitel 9
Kapitel 10  →


[ 37 ]

IX.

Det var tämligen sent, klockan var nära elva, då sällskapet, som ännu en gång samlats i landskapsrummet, ungefär samtidigt började bryta upp. Konsulinnan begav sig genast, efter att ha mottagit en kyss på hand av alla, upp i sina rum för att se om den sjuke Christian, i det hon överlämnade åt mamsell Jungmann att hålla uppsikt över pigorna under avdukningen, och madame Antoinette drog sig tillbaka till entresolvåningen. Men konsuln följde gästerna nedför trappan genom portgången och ända ut på gatan.

En vass blåst piskade regnet på sned, och de gamla Krögers kravlade, insvepta i tjocka pälskappor, skyndsamt upp i sitt statliga ekipage, som redan länge stått och väntat. Det gula skenet från oljelamporna, som utanför huset sutto på stänger och längre ner hängde på tjocka, över gatan spända kedjor, flaxade oroligt. Här och där sköto utbyggnader fram på gatan, som brant stupade ned mot Trave, och vått gräs stack upp ur den dåliga stenläggningen. Mariakyrkan där mitt emot låg alldeles insvept i skugga, mörker och regn.

[ 38 ]»Merci,» sade Lebrecht Kröger och skakade hand med konsuln, som stod bredvid vagnen. »Merci, Jean, det var mycket trevligt!» Därpå slogs dörren igen och vagnen rullade bort. Också pastor Wunderlich och mäklar Grātjens giogo tackande sina färde. Herr Köppen, som hade en kappa med femdubbel krage, en bredskyggig grå cylinderhatt på huvudet och sin korpulenta gemål under armen, sade i sin hedersammaste bas:

»God afton, Buddenbrook! Seså, gå in nu, förkyl dig icke. Tack för i dag, du! Jag har ätit som jag vet icke när … och mitt röda till fyra mark är dig alltså i smaken? God natt ännu en gång …»

Paret gick med konsul Kröger och hans familj nedåt floden, under det senator Langhals, doktor Grabow, och Jean Jacques Hoffstede veko av i motsatt riktning.

Konsul Buddenbrook stod med händerna nerstuckna i fickorna på sina ljusa byxor, en smula frysande i sin tunna klädesrock, ett par steg utanför porten och lyssnade efter stegen, som småningom dogo bort på de människotomma, våta och matt upplysta gatorna. Sedan vände kan sig om och såg uppåt husets grå gavelfasad. Hans ögon dröjde vid sentensen, som i gammaldags bokstäver stod inristad over ingången: »Dominus providebit.». Med huvudet en smula sänkt, gick han in, stängde omsorgsfullt den knarrande porten och gick långsamt genom portgången. Kokerskan, som kom utför trappan med en bricka klirrande glas, frågade han:

»Var är herrn, Trina?»

»I matsalen, herr konsul …» Hennes ansikte blev lika rött som hennes armar, ty hon var från landet och blev lätt generad.

Han gick upp, och i den mörka pelarballen tog han med handen åt bröstfickan, där papperet knastrade. Så trädde han in i salen, i vars ena hörn ännu några ljusstumpar brunno i en kandelaber och belyste det [ 39 ]avdukade bordet. Den syrliga lukten av schalottensåsen dröjde envist kvar i luften.

Framme vid fönstret gick Johann Buddenbrook makligt av och an med händerna på ryggen.