Hoppa till innehållet

Huset Buddenbrook/Första delen/Fjärde boken/Kapitel 2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 1
Huset Buddenbrook
av Thomas Mann
Översättare: Walborg Hedberg

Kapitel 2
Kapitel 3  →


[ 159 ]

II.

»Vad felas dig, Bethsy?» sade konsuln, då han satte sig till bords och lyfte upp tallriken, med vilken man täckt över hans soppa. Mår du icke bra? Vad är det? Jag tycker, du ser så dålig ut!»

Det runda bordet i den stora matsalen hade blivit mycket litet. Utom föräldrarna sutto där i vardagslag endast mamsell Jungmann, den tioåriga Clara och den magra, ödmjuka och tyst ätande Klothilde. Konsuln kastade en blick omkring sig … Alla sågo ledsna ut och långa i synen. Vad hade hänt? Han var själv nervös och bekymrad, ty börsen hölls i oro av den intrasslade Schleswig-Holsteinska frågan … Och ännu en annan oro låg i luften — litet senare, nār Anton gått ut för att hämta kötträtten, fick konsuln veta vad som hänt. Trina, kokerskan Trina, en flicka, som hittills endast ådagalagt trohet och rättskaffenshet, hade plötsligt övergått till oförskämd uppstudsighet. Till konsulinnans stora förargelse hade hon på sista tiden underhållit ett slags andlig vänskapsförbindelse med en slaktargesäll, och denna ständigt bloddrypande människa måtte ha haft ett ytterst skadligt inflytande på hennes politiska åsikter. Då konsulinnan gett henne en skrapa för en misslyckad schalottensås, hade hon satt de nakna armarna i sidorna och utlåtit sig på följande sätt:

»Vänta hon bara, fru konsulinna, det dröjer inte länge, så blir här en annan skick och ordning — då sitter jag där oppe i soffan i sidenklänning, och hon får passa opp mig …» Naturligtvis hade hon genast blivit uppsagd.

Konsuln skakade på huvudet. Själv hade han på sista tiden fått åtskilliga anledningar till farhågor. De äldre bärarna och magasinskarlarna voro visserligen rättskaffens nog att icke låta sätta sig några griller i huvudet, men bland de yngre hade mer än en genom sitt uppförande förrått, att den nya upprorsandan listigt [ 160 ]vetat att skaffa sig insteg bland dem … I våras hade en gatukravall ägt rum, fastän en ny författning, motsvarande de moderna fordringarna, redan var under utarbetande och kort därefter genom senatsdekret upphöjdes till grundlag. Folkrepresentanter valdes, ett borgerskapsråd sammanträdde. Men ändå blev det icke lugnt. Alla möjliga upprorsidéer svävade i luften … Det var icke underligt, att Buddenbrooks Trina kommit på tankar sådana som den om soffan och sidenklänningen! Ack, det skulle bli värre än! Förhållandena hotade att taga en förskräcklig vändning …

Det var en av de första oktoberdagarna år 48, en blå himmel med några lätta, svävande moln, silvervitt genomskimrade av en sol, vars kraft icke längre var så stor, att icke redan brasan sprakat bakom det höga, blanka spiselgallret i landskapsrummet.

Lilla Clara, en flicka med brunt hår och tämligen stränga ögon, satt med en stickning vid sybordet framför fönstret, under det Klothilde, sysselsatt med samma slags arbete, satt i soffan bredvid konsulinnan. Fastän Klothilde Buddenbrook icke var stort äldre än sin gifta kusin, således endast tjuguett år, började hennes långlagda ansikte redan visa skarpa linjer, och hennes slätkammade hår, som aldrig varit blont, utan i alla tider mattgrått, bidrog till att göra bilden av gammal mamsell fullständig. Hon var nöjd därmed, hon gjorde ingenting for att avhjälpa det. Kanske längtade hon att bli gammal för att så snart som möjligt komma över alla tvivel och förhoppningar. Då hon icke ägde ett öre, visste hon, att det icke fanns någon i hela vida världen, som skulle vilja gifta sig med henne, och hon motsåg ödmjukt sin framtid, som väl skulle bestå i att i ett litet kyffe leva av en liten ränta, som hennes mäktige onkel skulle skaffa henne från någon välgörenhetskassa för fattiga flickor av god familj.

Konsulinnan var å sin sida sysselsatt med att läsa två brev. Tony berättade om, hur präktigt lilla Erika frodades, och Christian skildrade ivrigt livet och [ 161 ]vimlet i London, utan att dock ge några närmare detaljer om sin verksamhet hos mr Richardson … Konsulinnan, som närmade sig mitten av fyrtiotalet, beklagade sig bittert över de blonda kvinnornas lott att åldras så hastigt. Den fina hy, som åtföljer ett rödaktigt hår, blir trots alla uppfriskande medel matt vid mera mogen ålder, och själva håret skulle obevekligt börjat gråna, om man gud vare lov icke hade recept på en parisertinktur, som för en tid åtminstone avvärjde detta. Konsulinnan var besluten att aldrig bli gråhårig. Då fargmedlet icke längre visade sig verksamt, skulle hon bära en blond peruk i samma färg som hennes hår … Högst uppe på den alltjämt lika konstmässiga koaffyren var en liten, av vita spetsar omgiven sidenrosett anbragt — begynnelsen, den första antydningen till en mössa. Sidenklänningen bredde sig vid och pösig omkring henne, de klockformiga ärmarna hade underärmar av stärkt nättelduk. Som alltid klirrade ett par guldarmband om hennes handleder.

Klockan var tre på eftermiddagen.

Plötsligt hördes rop och skrik, ett slags övermodigt skrän, visslingar och stampet av många fötter mot gatan, ett buller som närmade sig och växte …

»Mamma, vad är det?» sade Klara, som tittade ut genom fönstret och i reflexionsspegeln. »Så mycket människor … Vad är det åt dem? Vad äro de så glada över?»

»Herre Gud!» utbrast konsulinnan, i det hon kastade breven ifrån sig och ängsligt skyndade fram till fönstret. »Skulle det … ja, min Gud, det är revolutionen … det är folket …»

Saken var den, att under hela dagen hade oro rått i staden. På morgonen hade klädeshandlare Benthiens fönster på Breite strasse blivit krossat av ett stenkast, fastän Gud allena månde veta, vad herr Benthiens fönster hade med den högre politiken att skaffa.

»Anton!» ropade konsulinnan med skälvande stämma ut i matsalen, där betjänten skramlade med silvret. [ 162 ]»Anton, gå ner och stäng porten! Bomma till överallt! Det är folket …»

»Ja men, fru konsulinnan,» sade Anton. »Skall jag tordas det? Jag är en herrskapsbetjänt. När de få se mitt livré …»

»De elaka människorna!» sade Klothilde sorgset och långdraget, utan att upphöra med sitt arbete. — I detsamma kom konsuln genom pelarhallen och trädde in genom glasdörren. Han bar sin paletå över armen och hatten i handen.

»Tänker du gå ut, Jean?» frågade konsulinnan förskräckt.

»Ja, kära du, jag måste ner i borgerskapet …»

»Men folket, Jean, revolutionen …»

»Å, det är icke så farligt, Bethsy … Vi stå i Guds hand. De ha redan hunnit förbi huset. Jag går ut bakvägen …»

»Jean, om du håller av mig. — Du vill utsätta dig för denna fara, vill lämna oss här ensamma … Å, jag är så ängslig, jag är så ängslig!»

»Kära vän, jag ber dig, du echaufferar dig alldeles i onödan … folket kommer att hålla litet väsen utanför rådhuset eller på torget … Kanske kommer det att kosta staten ännu ett par fönsterrutor, det är alltihop.»

»Vart skall du, Jean?»

»Ner i borgerskapet … Jag kommer redan ändå nästan för sent, jag blev uppehållen på kontoret. Det vore en skam att saknas där i dag. Tror du kanske, att din far låter hindra sig, så gammal han är …»

»Ja, gå då med Gud, Jean … Men var försiktig, jag ber dig, tag dig i akt! Och ha ett öga på min far! Om något skulle hända honom …»

»Var lugn, min vän!»

»När kommer du tillbaka?» ropade konsulinnan efter honom.

»Jag vet icke, halv fem, fem … det beror på. Vi ha viktiga frågor på dagordningen.»

[ 163 ]»Ack, jag är så ängslig, jag är så ängslig!» upprepade konsulinnan, i det hon med rådvill min gick av och an i rummet.