Hvardagshistoria
| ← I högsommaren |
|
Den bortglömda → |
Hvardagshistoria.
Nog mins jag mig och en annan vän,
Så kär jag aldrig haft någon än,
Vi voro lika, vi voro sälla
Och tyckte sjelfva, vi voro snälla;
Men tiden gick, och med bitter gråt
Vi, trogna vänner, vi skildes åt.
Nu ha vi träffat hvarann igen
Och vänner äro vi, ja ja men,
Och säga: “ack, hur hjertans roligt
Att se dig åter!“ — och helt förtroligt
Vi skaka hand och vår mun han ler —
Men vänskap … det är det icke mer.