Hvem skall låta verkställa de
domar, som 1883 års norska
riksrätt fäller?

Några betraktelser
af
...d...

(AFTRYCK UR NYA DAGLIGT ALLEHANDA.)

STOCKHOLM,
NYA DAGLIGT ALLEHANDAS TIDNINGS AKTIEBOLAG 1883

[ 3 ]Alla domar af behörigen inrättade domstolar bör väl konungen låta verkställa, och när då domstolen är den högsta instansen, så underligger väl domen ingen ytterligare pröfning. Detta tyckes vara en obestridlig sanning. Af detta skäl — och då efter alla tecken den nu tillsatta riksrätten snart kommer att med sin pluralitet fälla de norska statsråden för det de icke afstyrkt och dymedelst hindrat Kongen att, bland annat, år 1880 vägra sin sanktion på stortingets beslut om en sådan ändring i Grundloven, att statsråden skulle vara närvarande under stortingets öfverläggningar, o. s. v. — är allmänhetens uppmärksamhet i högsta grad riktad på utgången och på hvad Kongen såsom den »udøvende Magt» kommer att med dessa domar göra. Ingen offentlig diskussion derom har dock, insändaren veterligt, ännu varit synlig i Sverige. Jag tillåter mig derför nu i detta afseende göra en början.

I en uppsats i N. D. A. för den 7 april 1883 med rubriken »Norges konung och storting», hvilken äfven blifvit utgifven i [ 4 ]broschyrform, har genom sammanställning endast och allenast af norska grundlagens egna ord blifvit oemotsägligen ådagalagdt, att konungen i Norge i fråga om ändringar af Grundloven har absolut veto eller, med andra ord, att i Norge så väl som i Sverige grundlagsändringar erfordra båda statsmakternas sammanstämmande bifall. Deraf följer naturligen, att den ena statsmakten på intet vis kan tvinga på den andra en grundlagsändring. Deraf följer vidare, att det icke är något brott, om ett statsråd lemnar konungen sitt biträde för en sådan sanktionsvägran.

Om den ena statsmakten, t. ex. hr Johan Sverdrup och hans pluralitet i det nuvarande stortinget, skulle tycka eller för sina ändamål finna sig böra påstå, att konungens nu ifrågavarande sanktionsvägran »ögonskenligen är skadlig för riket», så är deremot ingen annan hjelp än att, om han det kan, skaffa riket en annan grundlag. Tills sådant skett, måste nämda ord i § 30 tolkas på ett sådant sätt, att de ej komma i strid med grundlagens andra paragrafer, hvilka gifva konungen lagligen rätt att, såsom orden lyda i § 80 om stortingets dylika »Beslutninger»: »enten at stadfæste eller forkaste dem». När konungen en gång önskade en sådan [ 5 ]grundlagsändring, eller att statsråden skulle deltaga i stortingets öfverläggningar, men att konungen deremot skulle hafva rätt att, när han funne det nödigt, upplösa stortinget och påkalla nya val, då svarade stortinget nej, och dermed måste han låta och lät sig ock nöja.

Men hr Sverdrup lefver i den inkonstitutionella och irriga föreställningen, att stortinget är det samma som norska folket. Sanningen är dock, att det norska folket genom Grundloven satt i stället för sig icke en, utan två representanter: åt den ena har det lemnat lagstiftnings- och beskattningsmakten, åt den andra den verkställande (udøvende) makten. Den förra är stortinget; den senare är Kongen. Begge äro lika berättigade. Ingendera för sig representerar till fullo folket, utan endast begge tillsammans. Med denna lagligen riktiga och sunda uppfattning af stortingets betydelse kan man ej glömma, att konungen, när han skall bifalla eller afslå en grundlagsändring, har att iakttaga ej allenast sin egen dynastis, utan äfven det norska folkets sannskyldiga bästa, öfver hvilket han fullt lika mycket som stortinget är satt till en väktare. Folket har genom Grundloven (regeringsformen, »Constitutionen», »statsformen»), ej för framtiden [ 6 ]förbehållit sig rätt till några ändra ändringar deri än sådana, om hvilka begge dess representanter, begge statsmakterna blifva öfverens. Det är äfven deraf klart, att, om statsråden med konungen dela den åsigten, att ett stortingets ändringsförslag bör afslås, de dermed icke begå något brott

Nyss nämda fördelning af hela folkets makt emellan stortinget och Kongen innebär i sig ett fullt oberoende för den ene af den andre. Hr Sverdrups käpphäst, påståendet att Kongens »Beslutning» i hvart och ett af de tre nuvarande stridsfrågorna »øjensynligen er skadelig for Riget», är en advokatyr med fattigdomsbevis. Det fordras nämligen mycket för att ett beslut skall kunna kallas ögonskenligen skadligt. Sådant måste inses och medgifvas nära nog af alla; det får knapt finnas någon strid derom. Det får vara påtagligt. Det är ej nog, att det påstås af ett politiskt parti: det bör vara erkändt af hvarje förståndig och redbar menniska. Historien lär, att många partiledare hafva en stor förmåga att förblinda andra och stundom ganska länge så beherska dem till sin förmån, att de kunna befalla öfver deras röster vid valen. Resultatet af hr Sverdrups talang i den vägen, t. ex. den stortingspluralitet [ 7 ]han under en följd af år lyckats sammanbringa, kan derför icke anses som ett uttryck af folkets verkliga mening. Utan partibildarens, partiledarens och hans handtlangares fortsatta påtryckning, oförtröttade värfningar och öfvervakan skulle hela olåten aldrig blifvit uppspelt och folkets mening visat sig vara en annan.

Men låtom oss fråga: Hvad betydelse har egentligen detta ordet »øjensynligen» i Grundlovens § 30? Man måste derpå svara: Ej någon synnerligt stor. Det står der till ledning för och upprop till statsrådet, men betyder ingenting för dem, som sedan skola efter sina åsigter och insigter bedöma saken. Den ene tycker det vara af stor vigt, att statsråden sitta med i stortinget; den andre finner det stridande mot »andan» och »principerna» i den Grundlov, som förbjuder Kongen att taga en stortingsman till statsråd och som förbjuder valet af ett statsråd till stortingsman (§ 62). Ingen annan än en revolutionär kan finna det »ögonskenligen skadligt för riket», att folk ej får beväpnas och öfvas i vapen utan att enligt grundlagen stå under Kongens öfverkommando. Genom tillgripandet af øjensynlighets-argumentet erkänner man inom sig, att Kongens »Beslutninger» ej varit [ 8 ]»stridende mod Statsformen eller Rigets Love».

Jag har hittills talat hufvudsakligen endast om konungens förhållande till stortinget och dess beslut i grundlagsfrågor. Vi komma nu till konungens förhållande till riksrätten och dess domar. Vi sade, att alla domar af behörigen inrättade domstolar böra verkställas. Detta är obestridligt i fråga om domstolar i allmänhet. Nu är frågan, om det lika ovilkorligt gäller om alla riksrättens domar? Då förekommer mellan de allmänna domstolarne och riksrätten den skilnaden, att de först nämda bestå af lagkunnige, opartiske och ansvarige domare, men den sist nämdas pluralitet af icke lagkunnige, stundom partiske och alltid oansvarige ledamöter.

Flere af åtalen inför nu sittande riksrätt afse att straffa statsråden för det de biträdt konungens sanktionsvägran, dels på stortingets beslut om grundlagsändringar, dels på stortingets tilltag att tvärt emot grundlagen utnämna vissa af ledamöterne i statens jernvägsstyrelse och dels att skaffa stortingsmajoriteten tillgång på vapenöfvadt och beväpnadt folk, som icke stode under konungens öfverbefäl o. s. v. — varande afsigten med statsrådens straffande att derigenom [ 9 ]förminska konungens sjelfständighet och att så småningom undergräfva hela konungamakten och samla all makt i »Stortingets sal». Konungen skulle genom domarnes verkställande komma i samma belägenhet som den turkiske paschan, hvilken var skyldig att strypa sig sjelf med det silkessnöre sultanen sändt honom.

Enligt Grundlovens § 86 »dømmer Rigsretten i de Sager, som af Odelsthinget anlægges enten mod Statsraadets eller Høiesterets Medlemmer, for Embeds Forbrydelser, eller mod Storthingets Medlemmer for de Forbrydelser, de, som saadane, måtte begaae»; och i § 30 uppräknas de först nämda af dessa förbrytelser sålunda: »Finner någon medlem af statsrådet, att konungens beslut är stridande mot statsformen eller rikets lagar, eller ögonskenligen är skadligt för riket, är det hans pligt att göra kraftiga föreställningar deremot samt att låta intaga sin mening i protokollet. Den som icke sålunda har protesterat, anses hafva varit enig med konungen och är ansvarig derför — — och kan af odelstinget sättas under tilltal inför riksrätten.»

Om det är ett brott af statsråden, »såsom sådana», att icke biträda odelstingspluralitetens tycke, så är det väl också ett brott af odelstingsminoritetens [ 10 ]medlemmar, »såsom sådana», att votera emot pluralitetens tycke. Pluraliteten borde derför votera dem, liksom äfven sjelfva riksrättens minoritet, under åtal.

När hr Sverdrup kan låta sin blinda liga i stället för konungen välja statens embetsmän i jernvägsstyrelsen, hvarför kan han ej låta henne i konungens ställe också tillsätta Høiesteretsledamöter. Han hade ju då på den genaste vägen och utan ett enda lod krut gjort hela revolutionen, och det utan att sätta sitt eget skinn i sticket! Dock — han har visserligen mycken lust för advokatyren, men är, såsom vi redan sett, mycket klen i den. Hans mod ligger egentligen på en annan sida. När konungen mottager hyllning på framsidan af huset, så mottager han den på baksidan. När stortinget icke upplöses af konungen sjelf, så passar han på och håller trontalet (hvad det måtte fröjda en fåfäng själ!), och nu i höst är det hans mening att affyra en hop riksrättsdomar, några väldiga luftsmällar, till hela verldens uppbyggelse.

Hr Sverdrup vill låta den ena statsmakten använda riksrätten till undergräfvande af den andra: derför advocerar och misstolkar han grundlagens ordalag. Jag är visserligen ingen [ 11 ]beundrare af denna lag, men nog finner jag det högeligen vanvördigt mot 1814 års män att hos dem förutsätta så dåliga, afsigter och så försåtliga ordvändningar i den af dem antagna regeringsformen.

Den, som ar fri från partisyften och som är utrustad med en redbar karakter, kan icke genom något slags tolkning i Grundloven upptäcka den minsta afsigt att göra riksrätten till en politisk jury, användbar i ett politiskt partis hand emot konungen och olika tänkande. Han är endast och allenast en brottmålsdomstol, i frågor om statsrådens, riksdagsmäns eller Høiesteretsledamöters, såsom sådana, förbrytelser. Det är, såsom vi förut yttrat, icke ett brott att biträda konungens beslut, att icke antaga ett grundlagsändring förslag. En riksrätt, som upptager åtal mot och dömer statsråd för att derigenom för framtiden hindra eller inskränka konungens grundlagsenliga rätt, den har gått utom sin behörighet och är under ett sådant sysslande icke en riksrätt. Dess dom är en nullitet. Kommer dertill, att domen åstadkommes endast genom den illitterata, politiserande stortingspluraliteten eller, så att säga, den åklagande parten sjelf och emot de lagkunnige ledamöternes meningar och protester, så blifver domen en absurditet i [ 12 ]hvilket land som helst och synnerligast i ett konstitutionelt, en riktig galenskap inför rättskänslan, en ostracism ännu i våra dagar.

Man finner häraf, huru angeläget det är, att statsmakterna i än högre grad än individer mot hvarandra iakttaga ett värdigt, lojalt och hederligt handlingssätt. Utan enighet och samdrägt lyckas ingenting här i verlden. Än mindre, om den ena statsmakten börjar undergräfva den andra. När den ena är åklagare och den andra åklagad, men också exekutor af domen, så föreskrifva sunda förnuftet, fosterlandskärleken, klokheten och rättskänslan, att den först nämde med så mycket större varsamhet utöfvar åtalsrätten och att den allra minst medelst denna rätt riktar grundskott emot den sist nämde. Och konungen, som enligt § 9 »lover og sværger, at ville regjere Kongeriget Norge i Overensstemmelse med dets Constitution og Love», kan omöjligen genom verkställande af »øjensynligen» grundlagsvidriga domar bryta emot denna konstitution och sjelf deltaga i undergräfvandet och tillintetgörandet af sin egen, honom af folket anförtrodda makt och väktareskap.

Ser man sedan på det första riksrättsmålet, den så kallade statsrådssaken från [ 13 ]1880, så är tydligt, att det icke var föremål för 1883 års storting, utan tillkom endast 1881 års storting att upptaga. Enligt grundlagens § 68 hålles ordinarie storting hvarje år och hvarje år skola således enligt § 75 regeringens protokoll och offentliga handlingar, ingångna förbund och traktater, naturligtvis för det nästföregående året, föreläggas stortinget och så år efter år. Såsom lika naturligt är, stadgas ingenstädes, att samma handlingar skola mer än en gång föreläggas stortinget — likasom statens räkenskaper ej revideras mer än en gång. Men som hr Sverdrup år 1881 ej var färdig med ett tillräckligt parti-troget lagting, så uppsköts åtalet till i år, i trots af orimligheten och olagligheten deraf. Den gamla benämningen »parti-yra» är här det rätta namnet på den Sverdrupska ligans framfart. Hon är totalt blind. Ett olagligen tillkommet storting skulle ej anses för något storting. Ett olagligen tillkommet åtal är intet åtal. »Ingen kan dømmes uden efter Lov», säger Grundlovens § 96.

Hr Sverdrup har likaledes yrat, när han lät stortingspluraliteten försöka att medelst tillsättning af några bland ledamöterne i jernvägsstyrelsen med konungen dela den verkställande makten, trots [ 14 ]hade § 3, som säger: »Den udøvende Magt er hos Kongen», och § 21, som särskildt bestämmer, dels att »Kongen vælger och beskikker alle civile, gejstlige og militaire Embedsmænd», dels att »Disse sværge Constitutionen og Kongen Lydighed og Troskab».

Skola fällande domar i så grundlagsvidriga åtal utföras?

Beträffande åtalet angående anslaget till de af ligan tillämnade venstertrupperna, de så kallade »Folkevæbningssamlagene», så är ej svårt att fatta, huru illa denna folkbeväpning står tillsammans med grundlagens § 25, som förklarar: »Kongen har højeste Befaling over Rigets Land- och Søemagt». Med sådana folkbeväpningar och befälet öfver dem i vensterpartiets händer, en verklig omstörtningsarmé, vore det snart slut med konungamakten. Sunda förnuftet säger, att alla beväpnade föreningar i landet måste stå under Kongens högsta befäl, om Grundlov och fred skola bevaras. Här, om någonstädes, fordras att »stämma i bäcken». Beväpnade norrmän utom Kongens befäl är en olaglighet.

Jag har vid ett annat tillfälle om 1809 års män här i Sverige yttrat: »Om de icke voro några under, så voro de dock [ 15 ]så stora, att vi, deras efterkommande, ej nog högt kunna uppskatta deras förtjenst om fäderneslandet. De sökte nämligen genom regeringsformen förekomma ej allenast den verkställande maktens öfvergrepp (hvilket många hafva lätt att fatta och gilla) utan äfven representationens (hvilket många hafva ännu lättare att förbise)». I det mesta kan sägas, att 1814 års män i Norge iakttagit det samma, ehuru den grundlagen är mycket ofullkomligare och bristfälligare. — Af skadan blir man vis, säger ordspråket. Den s. k. »Frihetstiden» hade bättre lärt oss inse faran af en regerande riksdag. De Sverdrupska försöken i likartad syftning skola slutligen öppna äfven de norske valmännens ögon.

Äfven det norska folket har, såsom förut är sagdt, mellan tvenne statsmakter fördelat sin makt och gjort hvardera sjelfständig för sig samt oberoende af den andra. Det har af dem hvardera fordrats, att de skola ansvara för och upprätthålla hvar sin ställning och hvar sitt uppdrag. Såvida konungen skall hålla sin ed att regera efter grundlagen, och såvida konstitutionen skall upprätthållas, måste han tillbakavisa hvarje anfall på sin makt, komme än anfallet från den andra statsmakten. Kan och [ 16 ]får han då exsequera en riksrättsdom, gom »øjensynligen» innebär ett sådant anfall? Hvem kan svara ja på en sådan fråga? Och på hvilken grund?

För öfrigt, hvilken vidrig afsigt att under ansvarslöshetens sköld genom lagvrängning tillskansa sig enväldet! Jemförelsevis är då det öppna våldet hederligt. Hvilken osund tanke, att en länge förberedd och planerad politisk, partisk och lagstridig dom skulle kunna verkställas af just den, mot hvilkens makt och hela tillvaro domen är riktad!