I Fridolins spår

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Poeten till sångmön
I Fridolins spår
av Erik Axel Karlfeldt
Oxen i Sjöga  →
Ur diktsamlingen Flora och Bellona utgiven 1918.


Här står det gamla huset
med rönnarna vid grinden.
Här svann det sista ruset
som dunst för morgonvinden.
Här brann det sista ljuset,
tills dagen kom på tå.
O Fridolin, din borg är stängd
och skum och stum också.

Här satt den sista tärnan
på bänken vid syrenen
och såg den första stjärnan
som kvällen tänt på grenen.
Som höstblom sprucko skenen
ur dunklet fler och fler.
Då gick hon tyst, och vart hon gick,
här syns hon icke mer.

Vid knutens vattentunna
med sherrydränkta kimmar
står sommarns bleka nunna
och gråter dygnets timmar.
På pussens brisar simmar
den sista fjärilns lik,
och syrsan spelar på ett strå
hans sorgefärdsmusik.

På slagets våta fluster
en urrig duva huttrar.
Vid väggen skräpa ljuster
och håvar, spön och uttrar.
På stångens lösa muttrar
med munnen tom och vid
drakflöjeln gapar som en bild
av mat- och vinlös tid.

Kring gården vinden vankar,
den siste av kompaner,
på dörrarna han bankar
med bokna astrakaner.
Stå upp ur dina tankar
och se hur ollonsvin,
hur frost och fukt förhärja fritt
din lustgård, Fridolin!

Är det ej snart de tider
då Mårtens vänner skalkas?
Högtidligt från ditt lider,
se, offret självmant nalkas.
Se, in på gården skrider
ett led av magra gäss.
Men det är tyst bak luckorna
med skurna hjärteress.

Sjung, höstvind, sjung en jordsång
i märg- och orgelpipor!
Stäm upp en präktig bordsång
om älg, kalkon och ripor!
Han svarar med en mordsång
ur tidens liturgi
och störtar som en vild ulan
ett skövlat hus förbi.

Jag spejar genom gluggen.
Jag ser blott glädjens vålnad
med nedåtvända muggen
vid härden, svart och kolnad,
en skänk, en sned och bålnad,
vars dörrar gått ur lås
och visa med en bredhänt gest:
platt ingenting här fås.

Skall aldrig mer förljudas
en klang fråm Bäsnans branter?
Skall aldrig mer det budas
till mör och musikanter?
Skall ingen sammansjunga
som horn och blomstervin
din vårsjäl, Maj i Munga,
din höstsjäl, Fridolin?

En gammal luta ligger
ännu på väggens hylla
och om en visa tigger
att sorgsna kamrar fylla.
Dock, även sång blir mylla,
hur år och vindar gå.
O Fridolin, din sång är tömd
och dömd och glömd också.