I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 14

←  XIII. Vid Flodstranden

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin XIV. I sällskapslifvet och på emigrantskeppet

XV. Vatten och Eld  →

XIV.
I sällskapslifvet och på emigrantskeppet.

— Min kära Ida, — sade fru senatorskan Kratzenstein till sin unga dotter, en skön, rödkindad tärna, som nyss förut blifvit utsläppt i den hamburgska sällskapsverlden och derför dansade hvarenda dans på den stora balen hos den rike köpmannen Lautensack vid Hopfenmarkt, — min kära Ida, du dansar nästan alltför mycket med den der unge utländingen.

— Ack, mamma, han är så interessant. Jag är riktigt betagen i honom.

— Såå! Och det säger du helt högt.

— Hvarför icke? Tänk dig, mamma, att han suttit på Raboisen, misstänkt för mord, en riktigt rysligt interessant historia!

— Tyst, kära Ida! Fru senatorskan Hudtwalcher observerar dig.

— Åh, hon observerar nog också herr Blom. Det är han som är balens lejon, och det är roligt att få dansa med ett lejon, mamma.

— Ida! Var då förståndig. Jag medger att den unge mannen är rätt interessant, men icke går det an för en ung flicka att säga det.

— Du bjuder ju honom till vår nästa bal? Han har berättat att han i morgon afton är inviterad till fru Vorwerk i firman Hochgrewe et Vorwerk vid Catharinenstrasse. Det var bra roligt, ty dit komma vi ju också. Du måste bjuda honom, mamma!

— Vi få väl se, mitt barn. Du kan ju bedja herr Keller att presentera honom för mig. Max Keller är dock den elegantaste af alla de unga herrarne och han är af god familj.

Det var en tid, den närmaste efter den olyckliga Raboisen-perioden, då Gustaf Blom följde sin vän Max Keller i Hamburgs eleganta sällskapsverld. Hans äfventyr hade icke kunnat döljas, men långtifrån att skada honom, tycktes det verka till hans fördel. Han hade kommit på modet. Den fina societeten, Hamburgs köpmansaristokrati, var nyfiken att se den unge mannen, som så oskyldigt inblandats uti en gräslig kriminalhistoria. Man hade börjat att bjuda honom af nyfikenhet och till någon del kanske äfven för att han var presenterad af den elegante Max Keller, men han blef snart bjuden för sin egen skull, och få månader efter hans ofrivilliga vistelse på Raboisen var han en af de mest eftersökta ungkarlar i Hamburg.

Han dansade med fröken Ida Kratzenstein ej blott hos den rike köpmannen Lautensack vid Hopfenmarkt, utan med henne och många andra sköna och rika fröknar på de fashionabla balerna hos fru Vorwerk vid Catharinenstrasse samt i en mängd andra förnäma familjer inom den patriciska verlden, fru senatorskan Kratzensteins eget hus deribland snart inbegripet. Men det måste anmärkas, att han blott sällan dansade med fröken Elise Schmidt, hvaröfver man hörde mången förvåna sig, till och med då det gafs en lysande bal hos Johann Gottschalk Schmidt, något som dock ej ofta inträffade.

Den rike köpmannen vid Alter Wandrahm fortfor att lefva på sitt gamla, enkla sätt, men gaf dock, synnerligen för sin dotters och sin brorsons skull, sade han, ett par festliga tillställningar under vintern, då det tillgick på samma lysande vis, som uti de öfrige rika köpmanshusen.

Herr Grünbein fortfor att vara husets prokurist, fastän Wilhelm Schmidt var upptagen till medlem af firman, hvilket icke orsakade någon rubbning för öfrigt uti den gamla arbetsordningen. Om hr Grünbein grämde sig öfver en felslagen förhoppning, visade han det likväl icke, och de öfrige kontoristerna, som någon gång samtalade derom, kommo alltid öfverens om att man omöjligt kunde bestämma huruvida prokuristen hade hyst några förhoppningar eller icke, liksom det var omöjligt, att veta om han erfarit några känslor af vanlig mensklig natur. Han var en »famos» arbetare vid pulpeten, det var allt hvad man med säkerhet kände, och det var också nog vid Alter Wandrahm.

Herr Krull och herr Wulff erkände att Gustaf Blom också var »famos» i samma afseende, men de skakade betänksamt på hufvudet åt hans framgångar i sällskapsverlden, liksom åt hans eleganta ungkarlsvåning vid Admiralitätstrasse.

Gustaf Blom bekymrade sig föga om herr Wulffs och herr Krulls betänksamma hufvudskakningar. Han skötte oklanderligt sitt arbete i firmans tjenst och fann sig för öfrigt road af det lif, han förde. Visserligen hände det någongång, att han tänkte på sin egen ekonomiska ställning, men det var blott undantagsvis, ty hela dagen var han upptagen med sitt arbete på kontoret och den öfriga delen af dygnet egnade han till största delen åt nöjet. Han hade således icke tid att fundera så mycket på sitt eget debet och credit, och om det icke gick ihop för dagen, hvilket inträffade allt oftare och oftare, så visste han vägen till Neuer Steinweg, der Ascher Lazarus alltid träffades och alltid var samme vänlige och medgörlige gamle affärsman, som sade sig fortfarande hysa den bäste tanke och de bästa förhoppningar för den »gode herr Blom», hvilken, oaktadt ett något fördyradt lefnadssätt, alltid var »mycket förståndigare än andra unga herrar».

Fröken Elise tycktes draga sig undan Gustaf Blom i samma mån, som denne allt mera dansade med fröken Ida Kratzenstein, och ju mera fröken Elise höll sig på afstånd, desto flitigare dansade Gustaf Blom med fröken Ida.

Gustaf Blom var road af det lif, han förde, sade vi här ofvan. Det kunde han ej sjelf neka, men om han riktigt noggrant undersökt sig sjelf, skulle han hafva funnit att han var road synnerligen derför, att han numera aldrig kunde bana sig väg till fröken Elises grannskap, fastän han såg henne dagligen, då deremot detta grannskap alltid var upptaget af Wilhelm Schmidt, det vill säga då herr Wilhelm Schmidt ej sjelf var upptagen med de ostindiska affärerna.

— Tänker ni fria till Ida Kratzenstein? — frågade en dag Max Keller.

— Jag! — utropade Gustaf Blom och visade sig mycket öfverraskad. Han ej blott visade sig, utan var äfven ganska förvånad.

Aldrig hade han tänkt på den unga naiva Ida såsom sin tillkommande brud. Att hon var en senators dotter och tillhörde en af Hamburgs äldsta patriciska familjer afskräckte honom visserligen icke, ty i så fall hade han icke varit den alltid oförskräckte och förtröstansfulle Gustaf Blom, för hvilken det aldrig gafs några svårigheter och för hvilken äfven den högsta ställning icke syntes oupphinnelig. Det var alltså icke på grund af hennes rang i samhället och hennes stora förmögenhet, som han afstod från hvarje tanke på att gifta sig med fröken Ida Kratzenstein, eller, rättare sagdt, som han aldrig hyst en sådan tanke och som han derföre högligen förvånade sig öfver Max Kellers fråga.

— Jag? — upprepade han ännu en gång.

— Just ni, käre Blom! — sade Max Keller, bekräftande sin fråga.

Gustaf Blom bad sin vän icke hysa en sådan förmodan och frågade i sin tur, om Max Keller sjelf icke ämnade fria till den unga Ida.

— Det är redan gjordt, — svarade Max Keller med sin vanliga bekymmerslöshet.

— Och då frågar ni, om jag ämnar göra det? — sade Gustaf Blom ytterligare förvånad.

— Hvarför icke? Ty jag har redan fått en korg. Det är sannerligen icke den första.

— Ni förvånar mig, min käre Max.

— Hvarföre det, min käre Blom, — genmälde Max Keller, tände en ny cigarr och piskade stoftet på gamla Jungfernstieg med sitt eleganta ridspö. — Jag kommer i alla fall icke att bevittna er lycka, hvarken i senatorsfamiljen eller i salig Brummers gamla skrubb, ty då är jag redan för längesedan kanske uppäten eller åtminstone skalperad af indianerna.

— Hvad menar ni, käre Keller?

— Jag menar att jag om ett par dagar reser till Amerika.

— Ett dåligt skämt.

— Dåligt blir det kanske, men skämt är det sannerligen icke. Det är slut med min glada tid i Hamburg. Jag har för längesedan ätit upp mina fäders förmögenhet. Jag har sålt alla de små dyrbarheter, jag ännu egde qvar, sedan jag förut gjort af med de stora. Löst och fast, smått och stort, allt har gått samma väg. Ascher Lazarus är en redlig man, fastän stundom ganska dyr. Jag har icke velat att han skulle blifva lidande på mig och derföre är han nu egare af alla mina familjeklenoder. Måtte han göra en god affär på dem. Intet återstår mig!

— Intet? Jo, Max, er återstår ungdom och arbetsförmåga. Låt oss börja ett annat lif. Allt kan blifva bättre. Ni öfverraskar mig smärtsamt, men just i sådana ögonblick måste man handla som en man.

— Mig återstår intet, säger jag! — bedyrade Max, och hans vanliga sorglöshet tycktes hafva öfvergifvit honom. — Det tjenar till ingenting att söka öfvertala mig. Tror ni att jag vill stiga ned från den lysande plats jag haft här i sällskapslifvet, mer lysande än en simpel kontorist kunnat fordom ens tänka sig? Tror ni att jag vill här afsäga mig alla nöjen och den lyx, vid hvilken jag blifvit van? Aldrig! I ett annat land skall det deremot icke kosta mig stor möda att börja från början med ett annat lif. Der kan jag arbeta med mina händer, gå i tarfliga kläder, nöja mig med ett torftigt lif. Med ihärdighet, oförskräckthet och försakelse skall jag tillkämpa mig oberoende och en ny, kanske mycket mer lysande ställning än jag kunnat få i Gamla Verlden. Lyckas det icke går jag ut i skogarne och ber någon enfaldig indian vara god och se efter hvad min hufvudskål kan duga till. Jag är »Europatrött», längtar efter ett nytt samhälle med nya idéer och nya krafter. Vill ni följa mig, min vän? Kanske att vi två kunna der borta uträtta något tillsammans ... Ack nej, det är sannt, ni är icke »Europatrött» ni. Ni tror icke på den Nya Verlden. Ni skall blifva åtminstone en utomordentlig bokhållare, om ni icke blir en lycklig senatorsmåg. Jag går ensam och kommer aldrig åter.

— Max Keller! — Det var det enda Gustaf Blom kunde yttra. Han betraktade vännen med rörda blickar.

— Se så, ingen hjertnupenhet, käre vän! — utropade Max Keller och såg åter lika bekymmerslös ut. — Vill ni gå med mig hem. Jag har skickat efter Nathan Lazarus. Han och jag skall göra affärer tillsammans, men det skadar kanske icke att ni är närvarande. Den gode Nathan köper hela min garderob och skaffar mig i utbyte en fullständig omgång simpla kläder, sådana som passar en nybyggare, hvilken icke har något nybygge, och som anstår en passagerare på tredje platsen.

— På tredje platsen?

— Förvånar det er? Kanske ni tror att jag skulle resa från mitt glada lif i Hamburg, om jag kunde resa som en furste eller en mäklare i råbomull, hvilken går till Amerika för att snappa upp något om den blifvande skörden på bomullsplantagerna? Jag reser för det jag intet eger och icke har utsigt heller att få något. De få thaler, jag eger qvar, räcka nätt och jemt till en god souper i qväll med er, käre Blom, och till att betala öfverresan. Fartyget går i natt, och allt är som det bör vara.

— Redan i natt?

— Tror ni att kapten ämnar vänta till dess ni finner lägligt att släppa mig?

— Reser ni då, Max, utan att taga afsked af herr Schmidt och herr Grünbein samt våra kamrater?

— Jag tycker icke om några sentimentala scener, det vet ni.

Ett par timmar sednare samma afton stodo Max Keller och Gustaf Blom utanför det långa skranket på Wilhelm Millers kontor vid ändan af Admiralitätstrasse. Innanför detta skrank voro ett dussin kontorister sysselsatta att expediera de fem dussin utvandrare, som trängdes utanför skranket och af hvilka alla just icke voro de lätthandterligaste. Der såg man folk från allahanda trakter i Tyskland, utsvultna Lippe-Detmoldare, som i den Nya Verlden trodde sig finna ett bättre bröd för billigare pris än det usla, som i hemmet blef dem öfrigt, sedan de betalt furstens granna hof och dyrbara nöjen; den preussiska militärtjensten undflyende bönder från Rhenprovinserna; med den katolska öfverheten missnöjda protestanter från Bayern; sekterister från hela det öfriga Tyskland; om Europa misströstande republikaner. Med ett ord, det var en liten vald samling »Europatrötta», alla tredje klassens passagerare, de flesta fordrande det amerikanska paradisets fröjder redan i förskott på Wilhelm Millers kontor, men protesterande mot de skyldigheter, som ålades dem.

Några hade infunnit sig utan den utrustning som var oundgänglig för resan öfver hafvet och utan hvilken ingen passagerare blef mottagen af emigrantskeppets expeditör, den nyssnämnda skeppsmäklarfirman; andra hade icke tillräckligt stor kassa för att betala öfverfarten, men anhöllo om kredit till framkomsten, då allt skulle liqvideras, och när denna kredit obevekligt afslogs, höjdes förskräckliga rop om barmhertighet, blandade med ännu förskräckligare förbannelser. Man diskuterade och disputerade, skrek och väsnades, och kontoristerne hade stor möda att göra sig hörda i denna villervalla.

— Hvad tycker ni om sällskapet? — frågade Gustaf Blom och vände sig till en bredvid honom stående ung man i en vanlig arbetskarls simpla kläder.

— Åh, icke är det just så fint, som hos senatorskan Kratzenstein, — svarade den tillfrågade, i hvilken man skulle haft svårt att igenkänna den elegante Max Keller, — men i mitt tycke är det mycket interessantare, och i hvad fall som helst får jag väl vara nöjd med kamraterna.

— Kamraterna? — återtog Gustaf Blom.

— Ja visst! — utropade Max Keller, — Hädanefter är det icke ni, min käre Blom, och icke herr Grünbein eller herr Wulff eller herr Krull, som äro mina kamrater, utan just dessa arma stackare. Det är med detta eländiga slödder jag hädanefter får umgås. Sade jag »slödder»? Det kan jag naturligtvis icke mena, då det är fråga om min egen tillkommande sällskapskrets. De äro minst lika goda, som de Sioux eller Tepees, Storhänder och Plattfötter och alla andra skogsmenniskor af det mörkröda slaget, med hvilka jag kanske en gång kommer att knyta de fastaste vänskapsband i Amerikas urskogar eller af hvilka min hufvudskål kommer att bevaras såsom en dyrbar pokal, ur hvilken man dricker endast vid högtidliga tillfällen. Nu tjenar det till ingenting att leka aristokrat längre.

Omedelbart efter dessa ord trängde Max Keller sig in i den tätaste hopen, och om någon stackars Lippe-Detmoldare blef illa knuffad af den nye kamraten, bad han denne icke se så ledsen ut för den skull. Det skulle nog blifva värre knuffar framdeles, både ombord på skeppet och på Amerikas fasta land.

— Max Keller från Hamburg, — ropade den af expeditörerne, som hade till uppgift att efterse om alla de anmälda passagerarne infunnit sig.

Detta namn väckte uppseende innanför skranket. Oaktadt den brådska, hvarmed kontoristerna skötte sina göromål, stannade de ett ögonblick midtuti expeditionen, och mången Lippe-Detmoldares bönesuckar blefvo obesvarade. Wilhelm Millers biträden vände sina blickar åt det håll, der den unge mannen i de simpla kläderna lutade sig mot skranket. De hade svårt att i denna drägt genast igenkänna den så mycket firade Max Keller, den förnämste i modets och nöjenas verld. Öfverraskningen tycktes vara stor och allmän bland kontoristerna på stället.

Snart begaf sig hela skaran, under eskort af ett par kontorister, utför Stubenhuck ned till hamnen. Det var den tredje afdelningen af samma klass passagerare. Två andra afdelningar hade redan tidigare på eftermiddagen vandrat samma väg och voro vid den sista sändningens ankomst i det närmaste instufvade i emigrantskeppet. Ordningen ombord var dock icke ännu af bästa slag. De scener, hvilka uppförts på kontoret, upprepades ytterligare på fartyget, och villervallan antog vissa stunder oroande proportioner.

Max Keller tog ingen del i medpassagerarnes bullersamma uppträden. Han drog Gustaf Blom, hvilken önskade hålla honom sällskap i det längsta, med sig till en temligen lugn vrå, der de begge vännerna just skulle slå sig ned i ro för att ännu en stund förlänga afskedet, då de öfverraskades af Peter Kühn, som också rott ut till skeppet och nu nalkades Max Keller med sorgbunden uppsyn.

Gustaf Blom erfor den vanliga oangenäma känsla, som alltid intog honom, då han kom i Peter Kühns grannskap, och alla de gamla minnena framträdde åter. Han kunde dock icke undgå att anmärka, det den förhatlige husdrängen denna gång såg djupt bedröfvad ut och att detta uttryck af bedröfvelse betog en del af det råa och obehagliga, som annars alltid låg i hans drag.

— Herr Keller, — sade Peter Kühn och stannade framför den förre kontoristen hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt, betraktande honom med vemodiga blickar.

Aldrig hade Gustaf Blom trott att Peter Kühn kunde begagna sig af sådana blickar. Han började finna kolossen nästan interessant.

— Herr Keller, — upprepade Peter Kühn, och det såg nästan ut som skulle han hafva en stor tår i hvardera ögat, — hvem hade kunnat tro att jag skulle få se er i en sådan der utstyrsel?

— Hvad tusan har ni mot mina präktiga kläder, min kära Peter Kühn? sporde Max Keller och försökte taga saken på den skämtsamma sidan. — Äro de icke fina nog för er?

— Jo, men icke för er, herr Keller, den finaste unge herre i Hamburg. Våra små affärer skulle då icke hafva gagnat er till någonting.

— Visst hafva de det, — försäkrade Max Keller. — Om icke annat, så hjelpa de mig nu att med större erfarenhet segla af till Nya Verlden.

— Ack, Herr Keller, det har varit dålig förtjenst på sednare tider. Mitt lilla upplag vid Kehrwieder togs i beslag i förrgår natt. Nu har jag ingenting, hvarmed jag kan hjelpa er.

— Hjelpa mig! — utropade Max Keller och reste sig med ett uttryck af stolthet. — Jag beklagar er förlust, min stackars Kühn, men sådant får man vara beredd på. Icke behöfver ni sörja för min skull. Ni har varit min kommissionär uti en och annan liten affär, och jag klagar visst icke öfver ert sätt att sköta sakerna, om jag också skulle önska att de der affärerna voro ogjorda.

— Se så, ingen hetta, herr Keller! — puttrade Peter Kühn, som också rätade på sig med en stolt min. — Jag tror att vi gjort hvarandra några små tjenster ömsesidigt ... Nu är det slut med de goda tiderna. Lüttjohann vill icke vara med längre, och herrarne i Harburg hafva förlorat smaken på våra varor. Det är ingen längs hela kusten der borta, som uppmuntrar oss. Så ledsamt det än är, tror jag det kan vara tid på att ni ger er af till Amerika.

Peter gick till relingen och skådade med sorgsna blickar öfver till hannoverska landet.

Begagnande sig af husdrängens aflägsnande bad Gustaf Blom på det bevekligaste, att Max Keller måtte nu i afskedets stund yppa af hvilken beskaffenhet den förbindelse var, som egt rum mellan honom och Peter Kühn. Gustaf Blom ville icke skiljas från sin vän, utan att känna sina farhågor i detta afseende lugnande.

— Förbindelse! — utropade Max Keller och lutade sig vårdslöst mot en hög fraktgods. — Ah, kära Blom! Jag har behöft pengar, då mina voro uppätna och derför har jag drifvit några små smuggelaffärer ibland öfver till Harburg och andra orter på hannoverska kusten, idel småsaker, men som gåfvo en god vinst någon gång.

— Smuggelaffärer! utropade Gustaf Blom och kände en svår tyngd falla från sitt sinne. Det var visserligen icke så alldeles rätt att smuggla, men Gustaf Blom tyckte det dock icke vara en så förskräckligt stor förbrytelse, synnerligen när det skedde på hannoverska sidan, hvilken tillhörde ett land, som icke kunde skryta med hans sympatier.

— Men säg mig uppriktigt, Max Keller, — återtog Gustaf Blom — hvad ni känner om den der ringen, som Peter Kühn pantsatt eller sålt till Ascher Lazarus och som man trodde vara röfvad från det olyckliga offret vid Kloster Thor.

— Den ringen var min, — svarade Max Keller med tonvigt på hvarje ord, — en den skönaste klenod, som hittat vägen till Neuer Steinweg, sedan den förr varit en väl vårdad egendom inom en aktad familj. Det var den förlorade sonen, som kastade bort klenoden ... Pah, det lönar icke mödan att tänka derpå. Icke är det värdt att vara sentimental, då det icke längre hjelper ...

— Peter Kühn skulle således icke kunna misstänkas för någon förbrytelse?

— Hvem tusan misstänker Peter Kühn? Det är blott ni med er obegripliga envishet.

— Ja, men ...

— Inga men! Har jag icke sagt er, att Peter Kühn är en redlig man? Har icke Ascher Lazarus sagt er detsamma?

— Ja, men huru förklara det der nattliga öfverfallet, för hvilket jag blef utsatt och för hvilket jag bestämdt misstänker Peter Kühn?

— Åh, ni är odräglig med edra misstankar. Jag tror att jag talat med Peter Kühn derom, men jag ber er icke röra vidare vid den strängen. Peter Kühn var ute på en liten smugglingsexpedition och fruktade att ni var en spion, som ville angifva honom. Saken var ju icke så farlig.

— Farlig eller icke, så var det ett groft öfvervåld, och ni kan väl icke neka att det sammanfaller högst besynnerligt med tiden nyss efter sedan mordet blifvit begånget vid Kloster Thor.

— Käringsagor, säger jag! — försäkrade Max Keller och vandrade fram och tillbaka på däcket. — Efter hvad nu sednast blifvit uppdagadt, är det mer än antagligt, att mannen vid Kloster Thor alldeles icke blifvit mördad, utan sjelf tagit sig afdaga samt att några dyrbarheter ingalunda funnits hos honom vid det tillfället.

— Tredje klassens passagerare begifva sig till sina platser! — röt en af styrmännen och föste undan en skara emigranter, svärjande män, skrikande qvinnor, gråtande barn.

— Alla främmande från bord! — ljöd det derefter.

Fartyget var klart för att segla med ebben utföre floden. Besättningen hade största möda att kunna sköta sina göromål för de sammanpackade emigranthoparne. Slutligen fördes dessa utan vidare omständigheter under däck.

Inga protester hjelpte.

Det var med knapp nöd Gustaf Blom hann ännu en gång trycka sin väns hand till afsked.

Båtarne skjuta ut från skeppet, hvilket majestätiskt rör sig utför floden. Snart har det hunnit förbi St. Pauli och stryker längs Altonas strand. Besättningens rop och emigranternas skrål från lastrummet dö bort i natten.

Gustaf Blom stod åter en gång på Stintfang eller Elbhöhe och blickade öfver hamnen, försökande att långt nedåt floden upptäcka de stora seglen, som förde den lefnadsglade Max Keller till okända öden.

Bredvid honom stod Peter Kühn. De samtalade om den bortfarande.

— Max Keller var dock en hederlig herre, — sade Peter Kühn med verklig rörelse.

— Det hedrar er, Kühn, — sade Gustaf Blom — att ni håller så uppriktigt af den stackars Max. Honom vederfares visserligen icke annat än hvad han förtjenat, men han är dock i grunden bättre än hvartill han sjelf gjort sig ... Jag tror att jag börjar fatta bättre tankar om er, Peter Kühn, för er tillgifvenhet för Max Keller.

— Det kan ni göra, om ni så behagar, herr Blom, — menade Peter Kühn med sin vanliga råa ton. — Mig qvittar det fullkomligt lika.

Och dermed lemnade han Gustaf Blom, vandrande sakta utför Stintfang samt försvann i en vinkällare under ett hus vid hamnen.

---