I barndomshemmet

I barndomshemmet av Carl David af Wirsén

Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader

I barndomshemmet.

Den gamla kammar åter nu mig hyser,
Där förr som barn jag var,
Och minnets klara stjärneöga lyser
På gångna dar.

Här har jag känt för allra första gången
Den helga bäfvans hopp,
Som väcks, när i ett mänskohjärta sången
Slår ut i knopp.

Jag är densamme. Fastän lifvets kedja
Af mödors hårda rön
Min ande tyngt, så kan med tro jag bedja
Min barndoms bön.

Förtrogna å, som under fönstret stiömmai
Och smeks af måneljus,
Du väcker upp en här af sagodrömmar
Med språksamt brus.

En gång, som du, min ande hoppas hinna
Den efterträdda sjö,
Där lifvets kval får som en våg förrinna
Och oron dö.

Till dess jag vill, som du, min väg mig bryta
Utöfver hällars stup;
En gång ock jag blir stilla spegelyta
Och hvilan djup.

Jag innan dess, som du, vill endast hviska
Om kamp, som varit sträng,
Glad, om jag fått, som du, förfriska
Min hembygds äng.

Men nu, o ström, se till – jag ro behöfver
Ty dagens strid var svår –
Att du i natt med stilla sus mig söfver
Från barndomsår!