Idas graf (Sehlstedt 1867)
| ← Visa på landet |
|
Vid Brylån → |
Idas graf.
Så är lifvets lära:
”Blomstra, falla af,”
Skulle jag ock bära
Blommor till din graf!
Men du sjelf det sade
Innan dödens hot.
Säg, hvad jorden hade
jort ditt hjerta mot?
Skönt dig oskuld prydde,
Du var glad och ung.
Säg, hvi själen flydde:
Var din verld så tung?
”Nej: dess helga låga
Var för ren för den”,
Blir på samma fråga
Samma svar igen.
Slumra, unga hjerta,
Undan verldens dån!
Mången sorg och smärta
Har du flytt ifrån.
Ibland stjernor klara
Svingar nu din själ;
Der är godt att vara,
Jag förstår det väl.
Dödens engel söfver
Stoftet i sitt tjäll.
Blomstra skall deröfver
Minnets eternell.
Till min suck, den sista,
Mins jag dig ännu,
Jag kan endast brista
Ut i gråt, som nu.
