Ifrågasatta straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark.

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök


Ifrågasatta straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark.
av Riksdagens protokoll vid lagtima riksmötet år 1899.Första kammaren Bd 1, N:o 7, sidan 26.


[ 130 ] Ifrågasatta straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark. Föredrogs å nyo lagutskottets den 18 och 21 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 12, i anledning af väckt motion om straffbestämmelser för olofligt borttagande af vilda bär å annans mark.

Herr Leman: Såsom af betänkandet synes, har jag reserverat mig mot vissa delar af motiveringen, och jag anhåller att i korthet få redogöra för skälen dertill.

Utskottet uttalar till en början, »att det i gällande svensk lag icke är belagdt med straff att å annans skog eller mark taga vilda bär». Det torde, enligt min tanke, vara alldeles otvetydigt att så är, ty lagstiftaren uppräknar i 24 kap. 3 § strafflagen så noga allting, hvars olofliga tagande är belagdt med straff, såsom t. ex. gräs, ollon, nötter m. m., men då han icke upptager skogsbär och markens blommor, synes det vara klart, att ett olofligt tagande af dessa icke är belagdt med straff. Så långt är jag alltså ense med utskottet.

Men sedan yttrar utskottet: »Den enda påföljd, som af ett sådant tillegnande kan uppkomma, är enligt utskottets förmenande skyldighet att ersätta den skada, som tillfogats jordegaren, men en dylik skadeersättningsskyldighet torde ej inträda i andra fall, än då jordegaren, genom utfärdande af förbud mot bärplockning å hans mark, upphäft den presumtion om samtycke dertill, som eljest enligt vår svenska rättsuppfattning torde få anses föreligga».

I denna del är jag deremot icke ense med utskottet. Jag har nemligen den åsigt, att lagstiftaren har lemnat vilda bär och [ 131 ]blommor ur räkningen och ansett dessa såsom »res nullius», d. v. s. ingens eller allas tillhörighet. Samma förhållande råder å vissa orter i fråga om fiske. Så t. ex. i Bohuslän eger hvar och en att med rörlig redskap fiska vid enskildas stränder. Fisket der är ingens eller allas. Och ingalunda lär man kunna komma till den slutsats, att den, som fiskar, skall betala skadeersättning, utan så länge som lagstiftningen, på grund af gammal åskådning, har ansett, att detta är allmän egendom, så länge torde icke, synes det mig, någon skadeersättning komma i fråga.

Jag har velat yttra detta, på det att, då denna fråga antagligen vid någon följande riksdag återkommer, den nu uttalade uppfattningen om skadeersättningskyldighet icke skall vara alldeles oemotsagd. En skadeersättningsskyldighet kan naturligtvis komma i fråga, om den, som plockar vilda bär och blommor, tager olofliga gångstigar eller dylikt, men då blir detta på grund af en helt annan rättsprincip.

Med anledning af hvad jag nu anfört, kan jag icke instämma i utskottets motivering, men till det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag anhålla att få yrka bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält.