Ilvinds saga
| ← Aftonklockan |
|
I höstqvällen → |
Ilvinds saga.
Vid Enara, tidigt en vinterdag,
Bland drifvor och fjell der föddes jag.
Jag skulle bli stor;
Så spådde min mor,
Ty allt hvad man vill man så gerna tror.
Min far, Nare Nordan, var vindakung
Och bodde vid nordpolen, evigt ung;
Hafstormarnes gång
Fjellilarnes sång
Han lärde mig sjelf med buller och bång.
Min mor — hon är död — Zephyria Flägt,
Med Vestanvindarne räknade slägt.
Hon sang alltibland
Om främmande land
Och smekte min kind med sin varma hand.
Snart pröfvade jag mina vingars par
Och stormade kring båd' nätter och da’r;
Ju mera det hven,
Dess klarare sken
Min panna, den tiden från fåror ren.
Så mins jag — det var en midsommarnatt,
Då solen alltjemt på himmelen satt
Och glömde gå ned
Och sin strålglans spred
På skyar och sjöar och berg och hed —
Att du, Sulitelma, så underlig
Hof upp ditt öga och log emot mig,
Du vänaste mö
Med barm utaf snö!
Då svor jag hos dig att lefva och dö.
Jag kyste din hjessa, jag smekte din fot:
Fast’ rodnande soldrott gnistrade hot,
Jag vingarne slog
Omkring dig och log,
När Allfaders bud honom nedåt drog.
Så gick det en tid; då kom bud från min far:
“Ung Ilvind skall fara, får ej bli qvar!“ —
Då vardt jag så vred,
Vrok brakande ned
Hvad han hade skonat på fjell och på hed.
Och sunnanåt drog jag med bister min.
Der mötte mig Vestan, min morfars kusin,
Han sade: “Se så,
Var icke så rå!“
Och lärde mig sväfva och hoppa på tå.
Stormvingarne mina med föga fog
Han klipte och sade, att hälften var nog;
Och mera behag
Och nättare slag
Jag öfvade in, nu vingklipt och svag.
Så följdes vi åt till Italiens land.
Der söngo små vindar vid Arnos strand;
De lärde mig snart
Att glömma min art
Och sjunga som de, både mildt och klart.
Der dvaldes jag qvar under lek ett år,
Och tiden den gick som då lycka rå’r,
Till dess att min håg
Åt mitt hemland låg,
Och längtan mig dref öfver skog och våg.
Jag kom till mitt land och jag välkommen var,
Ty vårliga skänker jag med mig bar;
Och skogarnes sus
Och bäckarnes brus
Steg jublande mot mig ur glittrande grus.
Sist kom jag hit hem en midsommarnatt,
Då solen alltjemt på himmelen satt
Och glömde gå ned
Och sin strålglans spred
På skyar och sjöar och berg och hed.
“Se här, Sulitelma, din forne vän!
Se ej så på solen! Känn mig igen!
Jag lydde min far
Och vida jag var;
Men nu är jag här och till brud dig ta’r."
Då qvad Sulitelma: “min forne vän
Bland tusen, som komma, jag känner igen;
Som storm var hans sång,
Vidtfamnande lång
Hans vinge och nordanifrån hans gång.“
Då fann jag, att vind, som tillbaka far,
Är icke densamme, som förr han var.
Med den, som har vändt,
Är föga bevändt;
Han käns ej af vännen, som förr honom känt.