Ur Dikter på vers och prosa från 1883. Stavningen är moderniserad så som i del 13 av Samlade skrifter (1913), sid. 161-163
Indiansommar.
Från sjukrummets kloraldoftande kuddar,
mörknade av kvävda suckar
och hittills ohörda hädelser;
från nattduksbordet,
belamrat av medikamentsflaskor,
bönböcker och Heine,
jag stapplade ut på balkongen
för att se på havet.
Svept i min blommiga filt
lät jag oktobersolen skina
på mina gula kinder
och på en flaska absint,
grön som havet,
grön som granriset
på en snöig gata
där ett liktåg gått fram.
Havet låg blickstillt,
och vinden sov –
som om ingenting passerat!
Då kom en fjäril,
en brun otäck fjäril,
som förr varit kålmask
men nu kravlat sig upp
ur en nylagd lövhög,
narrad av solskenet
gubevars!
Skälvande av köld
eller ovana
slog han sig ner
på min blommiga filt.
Och han valde bland rosorna
och anilinsyrenerna
den minsta och fulaste –
hur kan man vara så dum!
När timman var ute
och jag reste mig
för att gå och ta in,
satt han kvar ännu,
den dumma fjäriln.
Han hade uppfyllt sin bestämmelse
och var död,
den dumma djäveln!
