Ja, något är det!
| ← Vackert så! |
|
En blick på naturen → |
Ja, något är det!
Jag vet ej hur det är med menskligheten,
Men skröpligt är det, som det synas vill.
Det börjar att bli ruskigt på planeten
Och luften mulnar mer och mera till.
Det är ju tråkigt alldeles förbannadt,
Och hvart man går, man stöter på en kant:
En vill ha felet der, en ser ett annat —
Men något är det, det är visst och sannt.
Ett dystert vemod menskoanden pinar,
Och stundom han också ger till ett rop.
Är det bekymret, som mot honom grinar?
Vill debet ej med kredit gå ihop?
Är det krediten, som kanhända reser,
Då öfver allt man ropar på kontant?
Är det biskopar eller långkatkeser?
Men något är det, det är visst och sannt.
Hvart samqväm bär liksom en tyngd på ryggen,
Och sjelfva dansen ser betänksam ut.
Man kan afundas bromsarna och myggen
Och frestas byta lefnadssätt till slut.
Att nu för tiden mycket mindre skrattas
Än fordomdags, är allom väl bekant:
Det må nu vara hvad som helst som fattas,
Men något är det, det är visst och sannt.
Är det för godt måhända om supéer?
Är man på lyx kanske för mycket het?
Det fins kanske för mycket af arméer,
För litet skolor, der man något vet?
Om det är påfven man vill missivera,
Om rysskolossen syns oss för bastant,
Om det är arrestanten på Caprera —
Meh något är det, det är visst och sannt.
Man spekulerat kanske öfverdrifvet,
Man tänkt bli rik uti ett enda språng?
Kanske också, godt folk, att menskolifvet
Blott mognar till en bättre öfvergång!
Ja, hvad vet jag! I sjelfva det ej veten,
Kanske ej mer än månan är bekant,
Hvad som nu gör allmänna trumpenheten —
Men något är det, det är visst och sannt.
