Jag brukar jorden, besår mitt land
och tackar Gud för min möda.
Jag har bekymmer och sorg ibland,
när frosten tager min gröda,
när torkan härjar, när haglet slår
och mycken väta i jorden står;
dock får jag af Gud min föda.
Ty allt det väder oss himlen ger
att jorden torka och fukta,
af Herrens vilja det allt oss sker
att fröjda eller att tukta.
Hvad Herren gifver är alltid godt;
om ock hans vilja vi ej förstått,
vi skole dock honom frukta.
Om Herren gåfve oss allt så rundt,
som vi det kunde begära,
och ständigt vore oss här förundt
att kornet rikeligt skära;
då blefve själen af medgång mätt,
vi skulle Herren ej tacka rätt,
ej gifva åt Gud hans ära.
Si, därför tager han jordens must
och gifver oss vedermöda,
att vi må hafva i Gud vår lust,
på honom endast oss stöda.
Han tager brödet ifrån vårt bord,
att ju vår själ uti Kristi ord
må söka en evig föda.
När sedan åkern i växt på nytt
oss ax förlänar så tunga
och väntan blifvit i fröjd förbytt
och gamla glädjas med unga;
hur kunde då för ett rikligt bröd,
om Gud ej förr gifvit brist och nöd,
hans lof vi af hjärtat sjunga?
Så är med oss, och så vill vår Gud:
i jorden skole vi grafva
med stadigt hopp, som oss lär hans bud,
och i bekymmer ej slafva.
Ty den som sår och som vattnar här
är intet: Herren det ensam är,
af hvilken vi växten hafva.
Gud hjälpe oss, att hans ord så väl
må här oss mätta och nära,
att rika frukter det i vår själ
för evigheten må bära.
Ja, Herre Gud, oss för Kristi skull
rentvå af jordenes stoft och mull,
ditt heliga namn till ära!
