Jane Eyre/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 184 ]

SEXTONDE KAPITLET.


Jag både önskade och fruktade nu att få träffa mr Rochester: jag längtade att höra hans röst, men fruktade att möta hans blickar. Under den första delen af förmiddagen väntade jag hvarje ögonblick att han skulle komma: han hade visserligen icke för vana att ofta visa sig i skolrummet; men det hände dock att han steg in på några ögonblick, och jag kände mig helt öfvertygad att han denna morgon skulle göra det.

Men morgonen förflöt som vanligt, och ingenting afbröt den lugna gången af Adèles lektioner; endast strax efter frukosten hörde jag något buller i närheten af mr Rochesters kammare; jag kunde dervid urskilja mr Fairfax’s röst, jemte Leas, kokerskan, — det vill säga Johns hustrus [ 185 ]— och äfven Johns egna sträfva toner. Det var ett oupphörligt utrop af: »Hvilken Guds lycka att inte husbond’ rent af brann upp i sin säng!» — »Det är alltid farligt att låta ljus brinna om natten!» — »Hvilken Försynens skickelse att han hade nog sinnesnärvaro att komma ihåg vattenkannan!» — »Det var underligt att han inte väckte någon!» — »Han måtte väl aldrig ha förkylt sig af att ligga på biblioteks-soffan i natt!» etc.

På allt detta myckna prat följde snart ljud, som antydde att man var sysselsatt med att skura och feja samt ställa allt i ordning; och då jag begaf mig ned till middagen och gick förbi mr Rochesters rum, såg jag genom den öppna dörren att allt var återstäldt i sitt förra skick, med undantag af sängomhänget, som ännu felades. Lea stod i fönstret och tvättade rutorna, som blifvit svärtade af röken. Jag ämnade tilltala henne, för att få veta hvilken föreställning man hade om nattens tilldragelse; men då jag närmade mig, blef jag varse en annan person i rummet — en qvinna, sittande på en stol bredvid sängen, sysselsatt med att sy fast ringar vid de nya sängomhängena. Denna qvinna var ingen annan än Grace Poole.

Der satt hon nu med sitt vanliga tysta och allvarliga utseende, med sin bruna klädning, sitt randiga bomullsförkläde, sin hvita näsduk och sin hvita hufva. Hon satt fördjupad i sitt arbete, som tycktes upptaga alla hennes tankar; på hennes grofva panna och i hennes sträfva drag syntes ej ett spår hvarken af den blekhet eller den förtviflan, som man hade kunnat vänta att se uttryckt i anletet på en qvinna, som försökt att begå ett mord, och hvars utsedda offer om natten kommit till hennes rum och (hvilket jag åtminstone ansåg för gifvet) anklagat henne för det brott hon haft i sinnet att utföra. Jag kände mig fullkomligt öfverraskad, nästan förvirrad. Hon såg upp, under det jag ännu stod och betraktade henne: ingen den minsta ryckning, ingen den ringaste vexling i hennes hy förrådde rörelse, medvetande af brottslighet eller fruktan för upptäckt. Hon sade sitt »God morgon, miss», på sitt vanliga lugna och flegmatiska sätt, tog derpå en ny ring och ett nytt band samt fortsatte att sy som förut.

»Jag vill sätta henne på prof», tänkte jag; »en sådan fullkomlig förstockning går ju öfver allt begrepp.»

[ 186 ]»God morgon Grace,» sade jag. »Har någonting händt? Jag tyckte jag hörde hela tjenstpersonalen tala med hvarandra härstädes för en timme sedan.»

»Åh, det var ingenting annat än att husbond’ låg och läste i sin säng förliden natt, och så somnade han ifrån ljuset, hvarvid sänggardinerna fattade eld. Lyckligtvis vaknade han innan elden spridt sig till sängkläderna och trädvirket, och lyckades att med vattnet i sitt handfat släcka den.»

»En besynnerlig händelse!» sade jag i låg ton; derpå fäste jag mina ögon skarpt uppå henne och sade: »Väckte inte mr Rochester någon? Hörde ingen honom vara i rörelse?»

Åter upplyfte hon sina ögon emot mig och denna gång var det någonting liknande ondt medvetande i hennes uttryck. Hon tycktes med forskande min betrakta mig, derpå svarade hon:

»Som ni vet, så sofver tjenstfolket så långt härifrån, att de inte gerna kunna höra det. Mrs Fairfax’ och ert rum ligga närmast. Men mrs Fairfax säger att hon ingenting hört: när man blir äldre, sofver man ofta tungt.» Hon tystnade för ett ögonblick och tillade derpå med en viss antagen likgiltighet, men ännu alltid i en eftertrycklig och betydelsefull ton: »Men ni är ung, miss, och har en lätt sömn, det är jag säker om: kanhända ni hörde något buller?»

»Ja, det gjorde jag,» sade jag så sakta att Lea, som ännu höll på att tvätta fönstren, icke kunde höra mig: »och först trodde jag att det var Pilot; men Pilot kan inte skratta; och jag är säker på att jag hörde ett skratt, och det ett ganska besynnerligt ändå.»

Hon tog ny tråd, vaxade den sorgfälligt, påträdde nålen med stadig hand och anmärkte derpå med fullkomligt lugn:

»Det är just inte troligt, miss, att husbond’ skulle skrattat, då han var i sådan fara; ni måste visst ha drömt.»

»Jag drömde inte,» svarade jag med någon häftighet; ty hennes förhärdade lugn retade mig.

Ännu en gång såg hon på mig och med samma forskande och osäkra blick.

[ 187 ]Har ni talt om för husbond’ att ni hörde ett skratt?» frågade hon.

»Jag har inte haft tillfälle att få tala vid honom denna förmiddag.»

»Tänkte ni inte på att öppna er dörr och se ut i korridoren?» frågade hon vidare.

Det föreföll mig som om hon ville examinera mig och utan att jag skulle märka det aflocka mig behöfliga upplysningar. I detsamma föll den tanken mig in, att om hon upptäckte att jag kände eller misstänkte hennes brottslighet, skulle hon kunna spela mig något af sina elaka streck; jag ansåg derföre för rådligt att vara på min vakt.

»Tvärtom,» svarade jag; »jag riglade min dörr.»

»Brukar ni då inte alltid stänga er dörr om qvällarna, innan ni går till sängs?»

»Den illsluga hycklerskan!» sade jag för mig sjelf; »hon önskar att få lära känna mina vanor, för att sedan kunna anlägga sina planer derefter.» Förtrytelsen segrade åter öfver försigtigheten, och jag sade med skarp tonvigt: »Hittills har jag ofta underlåtit att skjuta rigeln för min dörr, emedan jag inte ansåg det behöfvas. Jag trodde nemligen icke att man på Thornfield skulle vara utsatt för någon fara; men för framtiden» (jag lade stark tonvigt på dessa ord) »skall jag noga taga alla försigtighetsmått, innan jag vågar gå och lägga mig att sofva.»

»Det vore det klokaste af er att göra så,» var hennes svar; »nejden häromkring är visserligen så stilla och fredlig som någon jag vet, och jag har aldrig hört talas om att några tjufvar varit här i huset, alltsedan det bygdes, ehuru det fins silfver för flera hundra punds värde i skänkskåpet, som litet hvar vet, och endast några få tjenare, eftersom husbond’ sällan är hemma, och, då han är det, såsom ungkarl inte behöfver så mycken betjening; men för min del anser jag likväl att det är bättre att vara litet för mycket försigtig, än motsatsen; en dörr är snart stängd, och det kan i alla händelser vara godt att ha en rigel mellan sig och en möjlig fara. En hel hop menniskor, tycker jag, lita alltför mycket på Försynen; men i min tanke tillstädjer den oss inte att åsidosätta egen omtanke och försigtighet.»

Med dessa ord slutade hon sitt tal, som för henne [ 188 ]var ovanligt långt och som framsades med ett qväkerskas saktmod och blygsamhet.

Jag stod som om jag hade fallit från skyn, så förvånad var jag öfver hennes utomordentliga sjelfbeherskning och illsluga förställning, då kokerskan i detsamma trädde in i rummet.

»Mrs Poole,» sade hon, vänd till Grace, »tjenstfolkets middag är strax färdig; vill ni komma ned?»

»Nej; sätt min portermugg och en bit pudding på en tallrik, så bär jag det sjelf upp till mig.»

»Vill ni inte ha något kött?»

»Åh jo, en liten bit och så en skifva ost; det är allt hvad jag behöfver.»

»Än soppa, då?»

»Nej tack, det bryr jag mig inte om; jag kommer ner innan thédags och tillagar det sjelf åt mig.»

Kokerskan vände sig derpå till mig och sade att mrs Fairfax väntade på mig; jag aflägsnade mig derföre.

Jag hörde knappast mrs Fairfax’ berättelse vid middagsbordet om eldsvådan i sängkammaren, så upptagen var jag af att grubbla på Grace Pooles gåtlika karakter och ännu mera öfver det egna i hennes ställning vid Thornfield, samt öfver den omständigheten, att hon icke redan på morgonen blifvit förpassad till fängelset eller åtminstone afskedad ur sin husbondes tjenst. Han hade nära nog uttryckt sin öfvertygelse om hennes brottslighet den förflutna natten; hvad kunde det väl då vara för en hemlighetsfull orsak som afhöll honom från att anklaga henne? Hvarföre hade han pålagt äfven mig en ovilkorlig tystnad? Det var verkligen någonting högst besynnerligt: en djerf, hämdlysten och stolt husbonde tycktes på ett eller annat sätt stå i beroende hos en bland sina ringaste tjenare och vara så mycket i hennes våld, att han, äfven då hon stämplade mot hans lif, ej vågade öppet anklaga henne derför eller ännu mindre sjelf straffa henne.

Om Grace varit ung och vacker, hade jag möjligen blifvit frestad att tro, att någon ömmare känsla än försigtighet eller fruktan talade till hennes fördel; men hennes grofva ansigte och allt annat än sylfidiska växt förbjödo alla dylika antaganden. »Och likväl —» tänkte jag, »hon har en gång varit ung, och hennes ungdom tyckes varit [ 189 ]samtidig med hennes husbondes. Mrs Fairfax berättade mig en gång att hon bott här i många år. Jag tror inte att hon någonsin varit vacker; men för allt hvad jag vet, kan hon ega originalitet och karaktersstyrka, till ersättning för bristen på kroppsliga behag. Mr Rochester är en beundrare af det bestämda och det excentriska, och denna senare egenskap har då Grace Poole i hög grad. Kanske att någon tidigare nyck (en svaghet som var mycket naturlig för en så häftig och egensinnig natur som hans) lemnat honom i hennes våld, och att hon nu till följd deraf på hans handlingar utöfvar ett hemligt inflytande, som han icke kan skaka utaf sig och som han ej vågar lemna åsido.» Men då jag kom till denna punkt af mina gissningar, framträdde mrs Pooles undersätsiga och illa växta gestalt samt skarpa, obehagliga och äfven simpla ansigte så tydligt för mina blickar, att jag tänkte: »Nej, det är inte möjligt! Min gissning kan inte vara riktig. Och likväl,» hviskade den hemliga röst som talar till oss i våra hjertan, »du är inte heller vacker, och ändå tyckes mr Rochester inte se dig med oblida ögon; i alla händelser har du åtminstone icke så sällan inbillat dig att så är förhållandet, och förliden natt — erinra dig hans ord, hans blick, hans röst!»

Jag erinrade mig det också allt för väl: ord, blick och ton, allt stod i detta ögonblick lefvande framför mig. Jag satt i skolrummet; Adèle var sysselsatt med att rita; jag lutade mig öfver henne och förde hennes penna. Hon såg upp med en icke obetydlig förvåning.

»Qu’avez vous, mademoiselle?» (Hur är det med er?) sade hon; »vos doigts tremblent comme la feuille, et vos joues sont rouges: mais, rouges comme des cerises!» (edra fingrar darra som asplöf, och edra kinder äro röda som körsbär).

»Jag är varm af att stå så nedböjd, kära Adèle!» var mitt svar.

Hon fortfor derpå att rita, och jag att tänka.

Jag skyndade mig att ur min själ förjaga den förhatliga föreställning jag fattat om Grace Poole: den gjorde mig ledsen och obehaglig till sinnes. Jag jemförde mig sjelf med henne, och fann att vi voro temligen olika. Bessie Leaven hade sagt att jag var ett riktigt fint fruntimmer, och hon hade måhända icke så alldeles orätt i den saken. Dessutom såg jag nu vida bättre ut, än då Bessie såg mig; [ 190 ]jag hade fått en friskare färg och blifvit mera hullig; jag hade fått mera lif och lefnadslust, emedan jag hade ljusare förhoppningar och mera förströelser.

»Aftonen nalkas,» sade jag, då jag såg ut genom fönstret. »Jag har inte på hela dagen hört hvarken mr Rochesters röst eller steg; men säkert får jag ändå träffa honom innan qvällen. Jag var rädd för att möta honom i morse; men nu önskar jag det, emedan min längtan varit så länge gäckad, att den nästan vuxit till otålighet.»

Då skymningen verkligen inträdde, och Adèle lemnade mig för att gå ned och leka i barnkammaren hos Sofi, steg denna längtan till sin höjd. Jag lyssnade efter att få höra klockan ringa der nere; jag lyssnade efter att Lea skulle komma upp till mig med bud att jag skulle gå ned; jag inbillade mig emellanåt höra mr Rochesters egna steg och vände mig mot dörren, i väntan att den skulle öppnas och insläppa honom. Men dörren förblef stängd, och endast mörkret smög sig in genom fönstret. Ännu var det dock icke så sent: han skickade ofta efter mig omkring klockan sju eller åtta, och ännu var hon ej mer än sex. Jag skulle säkert ej bli helt och hållet sviken i min väntan denna afton, då jag hade så mycket att säga honom. Jag önskade att åter få leda talet på Grace Poole och höra hvad han skulle svara; jag önskade att rent ut få fråga honom, om han verkligen trodde att det var hon som under den förflutna natten hade gjort det förskräckliga mordförsöket; och om så vore förhållandet, hvarföre han gjorde en hemlighet af hennes förbrytelse. Det bekymrade mig föga om min nyfikenhet skulle reta honom; jag kände ett nöje i att omvexlande förarga honom genom motsägelser och göra honom god igen; i synnerhet roade mig det första, och en säker instinkt hindrade mig alltid från att gå för långt; jag öfverskred aldrig en viss linie, men på dess yttersta rand roade det mig också ofta att pröfva min skicklighet. Ständigt iakttagande den största aktningsfullhet och alltid påminnande mig hvad min ställning fordrade, kunde jag dock städse utan fruktan eller obehagligt tvång i våra samtal utsäga min egen tanke — något som behagade oss båda.

Ändtligen knarrade steg i trappan, och Lea trädde in; men endast för att säga mig att théet var färdigt i mrs Fairfax rum. Jag begaf mig emellertid genast dit, glad [ 191 ]att åtminstone få gå ned; emedan detta, som jag tyckte, förde mig närmare till mr Rochester.

»Ni måste minsann vara i behof af ert thé,» sade den goda frun, då jag kom in till henne; »ni åt så litet till middagen. Jag är rädd,» fortfor hon, »att ni inte mår väl i dag: ni ser så matt och feberaktig ut.»

»Jo bevars, jag mår mycket bra. Jag har aldrig känt mig bättre.»

»I så fall måste ni bevisa det genom en god matlust; vill ni vara så god och fylla på thékannan, medan jag lägger upp den här stickan?»

Sedan hon gjort detta, steg hon upp för att fälla ned gardinen, som hon hittills låtit vara uppe, förmodligen för att så mycket som möjligt begagna sig af dagsljuset; ehuru skymningen redan nästan förvandlats till nattligt mörker.

»Det är så vackert i afton,» sade hon, i det hon såg ut genom rutan; »fast det inte är stjernklart. Mr Rochester har i det hela haft en vacker dag för sin resa.»

»Resa! — Har då mr Rochester rest bort någonstädes? Jag visste inte annat än att han var hemma.»

»Åh, han reste genast efter sedan han frukosterat! Han har rest till Leas, mr Eshtons gods, tio mil på andra sidan Millcote; jag tror att det är en större samling främmande der: lord Ingram, sir George Lynn, öfverste Dent med flera.»

»Väntar ni honom tillbaka i afton?»

»Nej — och inte i morgon heller; jag skulle tro att han blir borta en vecka eller mera. När sådant der fint och förnämt folk kommer tillsammans, så är allt så anlagdt på nöjen och elegans, och medlen att åstadkomma munterhet och trefnad så stora, att de sällan ha särdeles brådtom att skiljas från hvarandra. Herrarne äro vid sådana tillfällen i synnerhet efterlängtade, och mr Rochester har så många talanger och så mycken liflighet i sällskaper, att jag tror han är en allmän favorit; fruntimren tycka i synnerhet mycket om honom, fast ni kanske anser att hans utseende just inte är egnadt att så särdeles rekommendera honom i deras ögon; men förmodligen ersätta hans talanger och kunskaper och måhända äfven hans börd och rikedom det lilla, som kan brista i hans yttre.»

»Fins det fruntimmer vid Leas?»

[ 192 ]»Ja, det är mrs Eshton och hennes tre döttrar — mycket gentila, unga damer, och så fröknarna Blanche och Mary Ingram, ett par utmärkt vackra fruntimmer, efter hvad jag förmodar: jag har också en gång sett Blanche, för sex eller sju år sedan, då hon var ungefär aderton år. Hon kom hit till en julbal, som mr Rochester gaf. Ni skulle ha sett matsalen den dagen — hur rikt den var dekorerad, hur praktfullt den var eklärerad! Jag skulle tro att det var omkring femtio herrar och damer närvarande, och alla samtliga af de förnämsta familjerna i grefskapet; men miss Ingram förklarades allmänt för aftonens drottning.»

»Ni såg henne, säger ni, mrs Fairfax: huru såg hon ut?»

»Ja, jag såg henne. Dörrarna till matsalen stodo öppna, och som det var vid jultiden, så fick tjenstfolket lof att samla sig i förstugan och höra några af fruntimren sjunga och spela. Mr Rochester ville att jag skulle komma in, och jag satt för mig sjelf i ett hörn och såg på. Jag har aldrig sett ett mera lysande skådespel: fruntimren voro alla utmärkt präktigt klädda; de flesta af dem, åtminstone af de yngre, sågo bra ut; men, som jag nyss sade, miss Ingram såg likväl ut som drottningen för dem alla.»

»Och hur såg hon ut?»

»En hög, väl formad byst, med mjuka, runda axlar; en lång, gratiös hals; en varm och klar hvitgul hy; ädla drag och ögon snarlika mr Rochesters, stora och mörka samt lika strålande som hennes juveler. Och hvilket rikt och vackert hår hon hade, sedan! korpsvart och ordnadt på det smakfullaste sätt: i nacken en krona af tjocka flätor, och framtill en massa af de rikaste lockar jag någonsin sett. Hon var klädd i snöhvit klädning; ett ambrafärgadt skärp, som gick från axeln och tvärt öfvar bröstet, var fäst vid sidan och nedföll derifrån i långa, befransade ändar nedom knäet. Hon bar äfven i sitt hår en blomma af samma färg, som på ett behagligt sätt stack utaf mot de ebenholtssvarta lockarna.»

»Hon var naturligtvis mycket beundrad?»

»Ja, det var hon visst det; och inte endast för sin skönhet, utan äfven för sina talanger. Hon var en bland de damerna som sjöngo; en herre ackompagnerade på pianot. Hon och mr Rochester sjöngo en duett tillsammans.»

[ 193 ]»Mr Rochester! Jag visste inte att han kunde sjunga.»

»Åh, han har en mycket vacker basröst och en utmärkt fallenhet för musik.»

»Och miss Ingram — hurudan röst hade hon?»

»En mycket stark och klangfull; hon sjöng riktigt förtjusande; det var en verklig högtid att höra henne sjunga; hon spelade äfven efteråt. Jag förstår mig inte på att bedömma musik, men mr Rochester kan det; och jag hörde honom säga att hennes föredrag var i hög grad utmärkt.»

»Och denna sköna och talangfulla dam är ännu inte gift?»

»Nej, jag tror så åtminstone. Efter hvad jag förmodar, så eger hvarken hon eller systern någon synnerlig förmögenhet. Gamla lord Ingrams gods voro till största delen fideikommiss, så att äldsta sonen fick nästan alltsammans.»

»Men jag tycker att det är besynnerligt att ingen rik friare har anmält sig. Mr Rochester, till exempel: han är ju rik, eller hur?»

»Ja bevars. Men, ser ni, det är en betydlig skilnad i år: mr Rochester är nära fyratio, och miss Ingram endast tjugufyra.»

»Nå, än se’n då? Mera olika partier hör man väl hvar dag talas om.»

»Det är sant; men ändå tror jag inte mr Rochester tänker på en sådan förbindelse. — Men ni äter ingenting. Ni har ju knappast smakat en bit sedan ni började.»

»Nej, jag är för törstig för att kunna äta. Vill ni vara så god och ge mig en kopp thé till.»

Jag var på väg att ännu en gång återkomma till sannolikheten af ett parti mellan mr Rochester och den vackra Blanche; men Adèle kom nu in och samtalet fick en annan vändning.

Då jag åter var allena, genomgick jag ånyo den underrättelse jag erhållit: såg in i mitt hjerta, undersökte dess tankar och känslor samt försökte att med kraftfull hand till förståndets trygga inhägnad återföra alla sådana som förirrade sig på inbillningens gräns och spårlösa marker.

Instämdt för min domstol, aflade minnet vittnesmål om de förhoppningar, önskningar, känslor, som jag sedan förflutna natt hyst i mitt hjerta — om det allmänna [ 194 ]själstillstånd, hvari jag sedan fjorton dagar befann mig. Sedan äfven förnuftet framträdt och talat på sitt vanliga lugna, klara och rättframma sätt, visat huru jag bortkastat det verkliga och ursinnigt nappat efter idealet, fälde jag sjelf den domen, att en större dåre än bemälde Jane Eyre aldrig andats på jorden; att en mera fantastisk idiot aldrig dårat sig sjelf med ljufva lögner och sväljt gift, som om det varit nektar.

»Du», sade jag till mig sjelf, »skulle således vara en favorit hos mr Rochester! Du skulle vara begåfvad med förmågan att roa honom! Du skulle i något afseende vara af något slags vigt och betydelse för honom! Gå! din dårskap äcklar mig. Du har äfven funnit ett nöje uti några tillfälliga tecken till företräde — några högst tvetydiga tecken, visade af en gentleman af stånd och en verldsman mot en underordnad och oerfaren person. Huru vågade du sådant? Stackars enfaldiga dåre! kunde inte ens ditt eget bästa göra dig klokare? Du upprepade för dig sjelf denna morgon den lilla scenen föregående natten! — Hölj ditt ansigte och skäms! Han sade några berömmande ord om dina ögon, eller hur? Förblindade fjolla! Öppna dessa skumma ögon och betrakta din omätliga narraktighet. Det är inte godt för någon qvinna att smickras af en man, som står öfver henne och inte kan falla på den tanken att gifta sig med henne; men det är en galenskap hos hvarje qvinna att nära och underhålla en hemlig kärlek, hvilken, om den är okänd och obesvarad, måste förtära dens lif som underhåller densamma, och som, om den blir känd och besvarad, likt det flyktiga irrskenet måste föra till sumpiga vildmarker, hvarur man sedan icke är i stånd att undkomma.

»Lyssna derföre, Jane Eyre, till din dom: i morgon sätter du framför dig din spegel och tecknar med blyerts troget din egen bild, utan att mildra ett enda fel, förbigå en enda hård linie, eller förbättra en enda oregelbundenhet; och sedan skrifver du derunder: ’Porträtt af en fattig, ful guvernant af låg härkomst.’

»Sedan tager du ett stycke fint och slätt elfenben — du har ett sådant färdigt i din låda — tager sedan din palett och tillblandar dina finaste, klaraste och friskaste färger, väljer derpå din spetsigaste kamelhårspensel, tecknar [ 195 ]omsorgsfullt det älskligaste ansigte, din fantasi är i stånd att framställa, och målar det sedan efter mrs Fairfax’s beskrifning på Blanche Ingram, med de mjukaste dagrar och skuggor, utan att glömma de korpsvarta lockarna och de österländska, strålande ögonen; — huru! du vill taga mr Rochesters såsom mönster! Se så, håll dig i styr! Intet lip! — ingen sentimentalitet! — inga suckar af saknad! Jag vill endast se förstånd och ihärdig beslutsamhet. Framställ de majestätiska, men dock sköna och harmoniska anletsdragen, den grekiska nacken och bysten, låt den runda, bländande armen och den fina handen bli synliga; glöm hvarken diamantringen eller det gyllene armbandet; måla troget hela drägten, de fina, luftiga spetsarna och det skimrande sidenet, det smakfulla skärpet och den gyllene rosen samt kalla denna tafla: ’Blanche, en fulländad dam af stånd.’

»Om du sedan i framtiden skulle falla på den tanken att mr Rochester hyser någon känsla för dig, så tag fram båda dessa taflor och jemför dem med hvarandra, samt säg till dig sjelf: ’Mr Rochester skulle sannolikt kunna vinna denna ädla dams kärlek, om han brydde sig om att söka vinnlägga sig derom; är det väl då troligt att han skulle slösa en allvarlig tanke på denna fattiga och obetydliga qvinna af ringa härkomst?’

»Jag vill göra det», sade jag till mig sjelf, och sedan jag fattat detta beslut kände jag mig lugn och insomnade.

Jag höll mitt ord. En timme eller två var allt som behöfdes för att med blyerts utkasta mitt eget porträtt; och på mindre än fjorton dagar hade jag fullbordat ett miniaturporträtt på elfenben af en inbillad Blanche Ingram. Det var ett ganska vackert ansigte, och då det jemfördes med det verkliga, med blyerts tecknade hufvudet, var kontrasten så stor, som någonsin min sjelfpröfning kunde önska den.

Utförandet af detta lilla företag var icke utan sin nytta för mig; den gaf sysselsättning åt både kropp och själ och styrkte och stadfästade äfven de nya intryck jag önskade att outplånligt inprägla i mitt hjerta.

Inom kort hade jag äfven orsak att lyckönska mig öfver den kurs af helsosam sjelftukt, hvilken jag sålunda tvingat mina känslor att underkasta sig; tack vare denna, var [ 196 ]jag i stånd att möta kort derefter inträffande händelser med ett tillbörligt lugn, hvilket, om dessa träffat mig oförberedd, jag knappast ens till det yttre skulle varit i stånd att bibehålla.