Jane Eyre/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 67 ]

SJUNDE KAPITLET.


De tre första månaderna vid Lowood föreföllo mig så långa som en hel tidsålder, och denna ingalunda den [ 68 ]gyllene. De innefattade mången hård och tröttande strid mot svårigheterna i att vänja mig vid nya ordningsregler och ovanliga sysselsättningar. Fruktan att fela i dessa afseenden plågade mig långt mera än mitt ödes fysiska svårigheter, ehuru dessa senare visserligen ej voro så obetydliga.

Under januari, februari och en del af mars hindrades vi af den djupa snön och, sedan den smält, af de nästan ofarbara vägarna att begifva oss utom trädgårdsmurarna, undantagandes då vi gingo till kyrkan; men inom dessa gränser skulle vi tillbringa en timme hvarje dag i fria luften. Våra kläder voro otillräckliga att skydda oss för den skarpa kölden: vi hade inga kängor, utan snön trängde in i våra skor och smälte der; våra bara händer blefvo förfrusna och betäckta med kylsår, likaså våra fötter. Jag minnes mycket väl den rysliga smärta som jag led, då mina fötter hvarje afton svälde upp, och jag om mornarna måste tränga in dem uppsvälda och styfva i de trånga skorna. Knapp och dålig var äfven vår föda, och af denna brist härflöt ett missbruk, som mycket plågade de yngre bland oss; ty så snart tillfälle gafs, plägade de stora flickorna med lock eller hotelser truga sig till de smärres portioner. Mången gång har jag emellan två pockande kamrater delat den dyrbara brödskifva, som på eftermiddagen brukade utdelas, och sedan jag åt en tredje lemnat halfva innehållet af min kaffekopp, nedsväljt den ringa återstoden tillika med de hemliga tårar, som framtvingades af hungerns qval.

Söndagarna voro förskräckliga dagar under denna årstid. Vi måste då gå två mil till Brocklebridge kyrka, hvarest mr Brocklehurst predikade. Frusna gingo vi från skolan, och ännu mera frusna voro vi då vi kommo fram till kyrkan. Under högmessan blefvo vi nästan alldeles stela af kölden. Det var för långt att återvända till Lowood till middagen, och en förplägning af kallt kött och bröd, i samma knappa mått som vid våra vanliga mål, utdelades derföre bland oss mellan gudstjensterna.

Efter slutad aftonsång återvände vi från kyrkan på en öppen och backig väg, hvarest den skarpa nordanvinden nästan piskade sönder våra ansigten.

Jag erinrar mig så väl miss Temple, der hon med lätta och hastiga steg gick framför vår modfälda skara, med [ 69 ]sin för vinden fladdrande kappa tätt svept omkring sig och både med sina förmaningar och sitt exempel uppmuntrande oss att hålla modet uppe och gå framåt »likt härdade soldater,» som hon sade. De andra lärarinnorna, arma varelser, voro i allmänhet sjelfva alltför nedslagna för att söka upplifva andra.

Huru vi längtade efter skenet och värmen från en flammande eldbrasa vid vår återkomst! Men åtminstone de små blef denna fröjd förvägrad; ty hvarje spisel i skolsalen omringades genast af en dubbel rad af stora flickor, och bakom dem hukade de yngre barnen sig ned på golfvet tätt bredvid hvarandra och försökte att i sina koftor svepa in de frusna armarna.

En liten tröst kom vid thétiden i skepnad af en dubbel portion bröd — en hel, i stället för en half skifva — med den läckra tillsatsen af litet tunnt smör. Det var ett riktigt kalas för oss, till hvilket vi längtade från söndag till söndag. Jag försökte vanligtvis att bevara hälften af denna frikostiga måltid åt mig sjelf, men återstoden var jag beständigt tvungen att gifva ifrån mig.

Söndagsaftnarna tillbragtes med att läsa utantill ur kyrkohandboken och femte, sjette och sjunde kapitlen af Matthei evangelium, och med att höra på en lång predikan, som lästes af miss Miller, hvars ofta upprepade gäspningar intygade huru trött hon var. Ett vanligt mellanspel vid dessa förrättningar var, att åtskilliga af de små flickorna i fjerde klassen plägade falla ned på golfvet, öfverväldigade af sömnen. De måste då gå fram till midten af skolsalen och stå der till dess predikan var slutad. Stundom sveko dem dock deras ben, så att de sjönko tillhopa på golfvet, hvarvid de upplyftades och stäldes mot monitörernas höga stolar.

Ännu har jag icke nämnt någonting om mr Brocklehursts besök. Under den större delen af den första månaden efter min ditkomst var den värdige mannen frånvarande från sitt hem: kanske förlängde han sitt vistande hos sin vän ärkedjeknen. Hans frånvaro var mig en stor tröst och lindring; jag behöfver ej säga, att jag hade mina egna skäl att frukta för han ankomst. Slutligen kom han dock.

En eftermiddag (jag hade då varit tre veckor vid Lowood), just som jag satt med en räknetafla i handen och [ 70 ]funderade på ett långt divisionstal, uppfångade mina ögon, vid en tankspridd blick åt fönstret, åsynen af en person, som just i detsamma passerade förbi. Nästan instinklikt igenkände jag den magra gestalten, och då, två minuter derefter, hela skolan, lärarinnorna inberäknade, reste sig i massa, behöfde jag ej se upp för att förvissa mig om, hvilken det var som man på detta sätt helsade. Med långa steg skred han fram genom rummet, och snart stod bredvid miss Temple, som sjelf hade stigit upp, samma svarta pelare, som en gång vid Gateshead med så olycksbådande blickar hade betraktat mig. Jag sneglade nu på detta profstycke af arkitektur. Ja, jag hade icke misstagit mig, det var verkligen mr Brocklehurst, insvept i en öfverrock, och han föreföll mig i detta ögonblick ännu längre, magrare och strängare än någonsin.

Jag hade mina skäl att blifva förskräckt vid denna syn; allt för väl erinrade jag mig de falska och osanna vinkar, som mrs Reed gifvit om mitt sinnelag, och det löfte, som mr Brocklehurst afgifvit, att underrätta miss Temple och lärarinnorna om min lastfulla natur. Hela tiden hade jag fruktat för uppfyllandet af detta löfte, och med bäfvan hade jag dagligen emotsett hans ankomst, hvars underrättelser om mitt förflutna lif och uppförande skulle för alltid bränmärka mig som ett lastfullt och elakt barn. Och nu var han kommen, denne man. Han stod bredvid miss Temple och talade sakta med henne. Jag tviflade icke på att han för henne omtalade mina fel; med plågsam ångest gaf jag noga akt på henne och väntade hvarje ögonblick att se hennes mörka ögon med en blick af ovilja och förakt riktade på mig. Jag försökte äfven att lyssna och som jag händelsevis satt i öfra ändan af rummet, uppfångade jag det mesta af hvad han sade. Innehållet deraf befriade mig åtminstone för några ögonblick från min ångest.

»Jag förmodar, miss Temple, att tråden, som jag köpte i Lowton, är bra; det föll mig in, att den skulle passa till bomullslinnena, och jag valde också ut lämpliga nålar. Ni torde vara god och säga miss Smith, att jag glömde sätta upp en förteckning på stoppnålarna, men att hon i nästa vecka skall få sig några bref tillsända; och hon får alldeles inte lemna mer än en nål i sänder åt hvar [ 71 ]och en af eleverna, ty om de få flera, kunna de lätt bli vårdslösa och slarfva bort dem. — Och, det var sant, miss! Jag önskar att man måtte ha nogare tillsyn om ullstrumporna. När jag var här sist, gick jag ned i köksträdgården och såg på kläderna, som hängde der för att torka; jag fick då se en mängd svarta strumpor i mycket dåligt tillstånd, och af hålens beskaffenhet kunde jag märka att de inte för hvar gång blifvit så särdeles väl stoppade.»

Han teg ett ögonblick.

»Edra befallningar skola bli åtlydda,» sade miss Temple.

»Och så har tvätterskan sagt mig,» fortfor han, »att några af flickorna ha fått två rena remsor på en vecka; det är för mycket; ordningsstadgarna bestämma en i veckan.»

»Jag tror mig kunna förklara den omständigheten, sir. Agnes och Catharina Johnstone voro förliden torsdag bjudna på thé till några vänner i Lowton, och jag gaf dem tillåtelse att för tillfället taga rena remsor.»

Mr Brocklehurst nickade.

»Nå väl, för denna gång må det vara; men var god och låt det inte hända för ofta. Och nu till en annan sak, som förvånat mig; då jag skulle göra upp räkningen med hushållerskan, fann jag att ett mål, bestående af ost och bröd, har blifvit utdeladt bland flickorna två gånger under dessa sist förflutna två veckor. Hvad vill detta säga? Jag har nu sett igenom stadgarna, men der inte funnit något dylikt mål omnämdt. Hvem har infört denna nyhet? och med hvilken rättighet?»

»Det är jag som har att svara för detta, sir,» genmälte miss Temple. »Frukosten var så illa lagad, att eleverna omöjligt kunde förtära den, och jag vågade inte låta dem förblifva fastande till middagen.»

»Miss Temple, var god och skänk mig ett ögonblicks uppmärksamhet. Ni vet, att min plan vid dessa flickors uppfostran är att inte vänja dem vid yppighet och klemighet, utan att göra dem härdade, tåliga och försakande. Om något tillfälligt missöde skulle träffa deras matlust, såsom att ett mål blefve bortskämdt eller en rätt mindre bra lagad, så borde inte denna händelse lemnas obegagnad genom att med något ännu mer välsmakande ersätta den misslyckade anrättningen och på så sätt föda deras kroppar med läckerheter och motarbeta syftemålet med denna [ 72 ]inrättning; utan den borde i stället användas till uppbyggelse för deras själar och till att uppmuntra dem att visa ståndaktighet under denna tillfälliga försakelse. Ett litet tal skulle vid ett sådant tillfälle inte vara olämpligt, hvaruti en förståndig och upplyst lärare skulle taga tillfället i akt att påminna eleverna om de första kristnas lidanden, om martyrernas plågor, om vår älskade Herres och Mästares egna uppmaningar till sina lärjungar, att de skulle taga sitt kors uppå sig och följa honom, om hans varningar, att menniskan ej lefver af bröd allena, utan af hvart och ett ord som går af Guds mun, om hans gudomliga tröst: ’salige äro de, som hungra och törsta för min skull’. Ack, miss Temple, när ni, i stället för bränd välling, gifver dessa barn ost och bröd, så föder ni visserligen deras syndiga kroppar, men ni besinnar icke, huru ni låter deras odödliga själar hungra och svälta!»

Mr Brocklehurst tystnade åter, måhända öfverväldigad af sina känslor. Miss Temples blickar voro fästa på golfvet, då han började att tala med henne; men nu såg hon rakt framför sig, och hennes af naturen bleka ansigte tycktes antaga marmorns kyla och fasthet; hennes läppar slöto sig tätt tillsammans, och öfver hennes panna lade sig ett uttryck af strängt allvar.

Emellertid stälde sig mr Brocklehurst vid spiseln, med händerna på ryggen, och öfversåg med en majestätisk blick hela skolan. Hastigt blinkade han till, som om hans ögon hade mött något föremål, som antingen bländat eller ock sårat dem, hvarefter han vände sig om och med större häftighet än vanligt yttrade:

»Miss Temple, miss Temple, hvad vill detta säga? Hvem är flickan der borta med lockiga håret? Rödt, lockigt hår — lockigt kring hela hufvudet?» Härvid sträckte han ut sin skälfvande hand och pekade med käppen på detta föremål för sin harm.

»Det är Julia Severn,» svarade miss Temple helt lugnt.

»Julia Severn! Och hvarföre har hon eller någon annan lockigt hår? Huru kan hon, i trots af alla regler och föreskrifter här vid skolan, våga att så öppet antaga ett verldsligt mod och här i denna evangeliska barmhertighetsanstalt lägga upp sitt hår i en massa af lockar?»

[ 73 ]»Julias hår är af naturen lockigt,» invände miss Temple ännu lugnare.

»Af naturen! Ja, men jag ämnar inte foga mig efter naturen; jag önskar att dessa flickor måtte blifva Nådens barn. Och hvarföre detta öfverflöd på hår? Har jag inte flera gånger förklarat att jag önskar se deras hår slätkammadt och enkelt? Miss Temple, den der flickans hår måste klippas af helt och hållet; jag skall skicka hit en barberare i morgon. Och jag ser här flera, som ha allt för mycket af denna prydnad; den der långa flickan t. ex. Säg till henne, att hon vänder sig om. Befall hela första klassen stiga upp och vända sig åt väggen.»

Miss Temple förde sin näsduk till läpparna, för att dölja det ofrivilliga leende som krusade dem. Hon gaf likväl den äskade befallningen, och så fort som första klassen hunnit fatta hennes mening, blef hon genast åtlydd. När jag lutade mig litet tillbaka på min bänk, kunde jag se deras blickar och miner under utförandet af denna manöver. Det var skada, att inte mr Brocklehurst också kunde se dem; ty han skulle då kanhända funnit att, hvad han än kunde göra med ytan, det inre dock låg vida längre utom hans förmåga, än han inbillade sig.

Under flera minuter granskade han mycket noga frånsidorna af deras lefvande medaljer och uttalde derefter sin dom. Hans ord ljödo likt en själaringning:

»Alla dessa hårflätor skola klippas af.»

Miss Temple tycktes göra föreställningar deremot.

»Miss Temple,» fortsatte han, »jag tjenar en Mästare, hvars rike ej är af denna verlden. Jag är sänd, att hos dessa unga flickor qväfva köttets lusta, att lära dem kläda sig blygsamt och anständigt och ej med flätadt hår och granna kläder. Alla dessa flickor, som stå här framför oss, hafva sitt hår sammanslingadt i flätor, som fåfängan flätat. De måste bort, upprepar jag. Besinna hvilken tid, som på detta sätt slösas bort, hvilken — »

Mr Brocklehurst blef här afbruten af trenne besökande damer, som inträdde i rummet. De borde ha kommit litet förut, för att få höra hans föreläsningar i afseende på klädseln; ty de voro präktigt klädda i sammet, siden och pelsverk. De två yngre af denna trio (ett par vackra flickor om sexton eller sjutton år) hade gråa kastorhattar, som [ 74 ]då voro på modet, klädda med strutsfjädrar, och under denna behagliga hufvudbonad framskymtade en massa af ljusa lockar, med omsorg upplagda. Det äldre fruntimret var insvept i en dyrbar sammetsmantilj, bebrämad med hermeliner, och hennes ansigte var infattadt i en mängd fransyska löslockar.

Miss Temple emottog damerna Brocklehurst med största artighet och förde dem till hedersplatserna i öfre ändan af rummet. Förmodligen hade de kommit i samma vagn som deras vördnadsvärde anhörige och företagit en noggrann undersökning i rummen uti öfra våningen, under det han gjorde upp räkningen med hushållerskan, förhörde tvätterskan och höll föreläsning för förestånderskan. De började nu ställa åtskilliga anmärkningar och förebråelser till miss Smith, som hade tillsyn öfver linnet och sofrummet; men jag hade inte tid att lyssna till hvad de sade, ty min uppmärksamhet kallades åt annat håll.

Hittills hade jag, under det jag uppmärksamt gaf akt på samtalet mellan mr Brocklehurst och miss Temple, icke försummat några försigtighetsmått för att trygga min personliga säkerhet, hvilket jag trodde skulle kunna gå för sig, om jag endast kunde undgå hans uppmärksamhet. Till den ändan hade jag satt mig väl tillbaka på bänken, och under det jag tycktes vara sysselsatt med mitt divisionstal, höll jag min räknetafla så att den skylde mitt ansigte. Sannolikt skulle jag också ha förblifvit obemärkt af honom, om ej den förrädiska taflan råkat slinta ur min hand och med en högljudd skräll fallit på golfvet. Allas ögon fästes ögonblickligen på mig; jag insåg att det var förbi med mig, och då jag böjde mig ned för att plocka upp bitarna, beredde jag mig på det värsta. Och nu var den fruktade stunden inne.

»En vårdslös flicka!» sade mr Brocklehurst och tillade strax derpå: »Förmodligen är det den nya eleven.» Och innan jag hunnit hemta andan, tillade han ytterligare: »Jag får inte glömma, att jag har några ord att säga angående henne.» Derpå sade han högt: (Ack huru ljöd det icke i mina öron!) »Den flickan, som slog sönder sin räknetafla, kommer fram!»

Af egen förmåga kunde jag ej röra mig ur fläcken; jag var som förlamad. Men två stora flickor, som sutto [ 75 ]på hvar sin sida om mig, stälde mig på mina ben och knuffade mig fram mot den fruktansvärde domaren; derpå förde mig miss Temple ända fram till honom, hvarvid hon vänligt hviskade till mig:

»Var inte rädd, Jane; jag såg, att det var en händelse. Du skall inte bli straffad derför.»

Hennes vänliga ord trängde likt en dolk till mitt hjerta.

»Ännu ett ögonblick, och hon skall förakta mig som en hycklerska,» tänkte jag; och vid denna tanke kände jag huru en känsla af raseri emot Reed, Brocklehurst och komp. bemäktigade sig hela min varelse. Jag var ingen Helena Burns.

»Tag hit den der stolen,» sade mr Brocklehurst och pekade på en mycket hög stol, från hvilken en monitör just då hade stigit upp. Han blef genast åtlydd.

»Ställ upp flickan på den.»

Och man stälde mig der. Hvem som lyfte upp mig dit, vet jag icke; jag var i en för mycket upprörd sinnesstämning för att kunna gifva akt på biomständigheter. Jag vet blott, att jag stod der på stolen i jemnhöjd med mr Brocklehursts ansigte, att han var inom en aln ifrån mig, och att jag hörde huru siden frasade och såg en sky af hvita vajande plymer nedanför mig.

Mr Brocklehurst hostade.

»Mina damer,» sade han, vänd till sin familj, »miss Temple, lärarinnor och barn! J sen ju alla denna flicka?»

Och naturligtvis gjorde de det; jag kände huru allas blickar voro fästa på mig.

»J sen, att hon är ung, att hon eger barndomens vanliga gestalt. Gud har nådigt gifvit henne den skapnad som Han gifvit oss alla andra; ingen vanskaplighet tillkännager hos henne någon ovanlig karakter. Hvem skulle väl kunna tro, att Den Onde redan uti henne funnit en villig och lydig tjenare? Och likväl, jag sörjer öfver att nödgas säga det, likväl är detta händelsen.»

En tystnad följde nu, hvarunder jag började sansa mig och samla mitt mod, ty jag kände nu, att Rubicon var passerad, att jag icke borde bäfva tillbaka för olyckan, utan söka möta den med fasthet och styrka.

[ 76 ]»Mina älskade barn,» fortsatte den svarta marmorgestalten med helig värme, »detta är ett sorgligt, ett bedröfligt tillfälle; ty det är min pligt att varna er för denna flicka och yppa för er, att hon, som kunde vara ett af Guds egna lam, är en dålig och förderfvad varelse, icke en medlem af den trogna hjorden, utan en främling, en fiende till den. J måsten vara på er vakt emot henne. J måsten sky hennes exempel och, om så är nödvändigt, undvika hennes sällskap, utesluta henne från edra lekar och aldrig samtala med henne; gifven akt på hennes rörelser, vägen noga hennes ord, gransken hennes handlingar, straffen hennes kropp för att rädda hennes själ, om någon sådan räddning ens är möjlig, ty (min tunga sviker mig, då jag säger det) denna flicka, detta barn, född i ett kristet land och likväl värre än mången liten hedning, som ställer sina böner till Brahma eller knäböjer för Juggernaut, — denna flicka är — en lögnerska!»

Nu inträdde några minuters tystnad, hvarunder jag, som nu återfått mina sinnens fulla bruk, såg huru mr Brocklehursts fruntimmer framtogo sina näsdukar och förde dem till ögonen, under det att det äldre fruntimret vaggade fram och tillbaka, och de båda yngre hviskade: »O! huru rysligt!»

Mr Brocklehurst återtog:

»Jag erfor detta af hennes välgörarinna, af denna fromma och välgörande qvinna, som antog sig henne i hennes öfvergifna tillstånd och uppfostrade henne såsom sin egen dotter, och hvars godhet, hvars ädelmod af denna olycksbringande varelse lönades med en så låg, så förskräcklig otacksamhet, att hennes förträffliga beskyddarinna till sluts såg sig tvungen att skilja henne från sina egna barn, af fruktan att hennes lastfulla exempel kunde besmitta deras rena själar. Hon har skickat henne hit för att få henne helad, såsom judarne fordom sände sina sjuka till Bethesdas heliga vatten; och eder, förestånderska och lärarinnor, besvär jag att J icke måtten låta vattnet stanna omkring henne.»

Efter detta sublima slut på sitt tal, tillknäppte mr Brocklehurst öfversta knappen af sin öfverrock och hviskade något till sina damer, hvilka nu uppstigit från sina platser, hvarefter det förnäma herrskapet tog afsked af miss [ 77 ]Temple och med stor ståt tågade ut ur rummet. Vid dörren vände sig min stränge domare om och sade:

»Låt henne stå ännu en halftimme på stolen der, och låt ingen tala med henne under det återstående af dagen.»

Der stod jag på min höga plats. Jag, som hade sagt att jag ej skulle kunna uthärda skymfen att stå på mina naturliga fötter i skamvrån, stod nu der, utsatt för allas blickar, midt i rummet på skammens och vanärans fotapall! Mina känslor i denna stund mäkta inga ord beskrifva; men just som de nått sin höjd och hotade att alldeles qväfva mig, kom en flicka öfver golfvet, och i detsamma hon gick förbi mig, lyfte hon upp sina ögon mot mig. Hvilken sällsam blick strålade mot mig ur dessa ögon! Hvilken besynnerlig känsla, som genombäfvade mig vid denna syn! Och denna nya känsla, huru den upplifvade mig, huru den gjorde mig stark! Det var som om en hjelte, en martyr hade gått förbi en slaf eller ett offer och i sjelfva förbigåendet meddelat honom något af sin styrka. Jag qväfde de brusande känslorna inom mig, jag lyfte stolt mitt hufvud och intog en fast hållning på min stol. Helena Burns gjorde miss Smith någon simpel fråga i afseende på sitt arbete, blef bannad af henne för frågans obetydlighet, och då hon återvände till sin plats, smålog hon mot mig, i det hon för andra gången gick förbi mig. Och hvilket småleende! Jag minnes det ännu; deri afspeglade sig det ljusa, klara förståndet, det sanna modet; det lade ett skimmer öfver de skarpa dragen, de bleka kinderna, de insjunkna ögonen, likt återskenet från en englasyn. Likväl hade Helena Burns för en stund sedan fått anmärkning och straff för oordentlighet i sin klädsel, och knapt för en timme sedan hade hon af miss Scatcherd blifvit för morgondagen dömd till en middag endast bestående af vatten och bröd, derföre att hon vid skrifningen fläckat ned en förskrift. Sådan är menniskans ofullkomliga natur, sådana fläckar finnas på skifvan af den klaraste planet; och sådana ögon som miss Scatcherds kunna endast se dessa små brister och äro blinda för det fulla ljus, som strömmar ut från den strålande himlakroppen.