Jesus-Barnet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 209 ]

JESUS-BARNET.

Guldvingade fjäril’n kring liljornas blad
Bortlockade barnen från Nazareths stad:
Med oskuldens vänner förtrogen
Och glad med de glada, kring dalar och höjd
Gick Jesus, den späde, med lekande fröjd,
I skuggan af svalkande skogen.

Lik stjernan, bebådande dagningens rand,
Johannes blef sedd vid den älskades hand:
Balsamiska vindarna spelte
Kring Gudomens afbild i barndomens vår,
Och vänligt det sköna kastanjbruna hår
Kring anlets-ovalen sig delte.

Hvar blomma i cedrarnas susande lund
Bar kärlekens lön på sin rodnande mund:
I kronan af palmerna blänkte
De mognade frukter; dit barnet såg opp,
Och genast till jorden sin molnhöga topp
För verldarnes Herre de sänkte.

Sin glädtiga hyllning hvar sångfågel bar:
Omsväfvande hjessan, mång’t glänsande par
De klangfulla tungorna rörde.
Att andas den luft, der hans anda sig göt,
Den sörjande turturn flög ned i hans sköt,
Och kärlekens gensvar han hörde. —

[ 210 ]

Men hastigt förmörkades hinder och fält:
Af thordönet bergen genljudade gällt,
Der vilddjuren bäfvande röto.
Lekbröderne höjde sin klagande röst,
Och samfällt till Jesu förtroliga bröst
I faran sig närmare slöto.

Den ljungande strålen ur molnbäddens flor
Till jorden med tändande flammorna for:
I skogen, der klipporna skälfde,
Som eldstoder lyste, i blixtarnes ljus,
De splittrade cedrar; vid stormarnes brus
I lågor sig himmelen hvälfde.

Den värnlösa skaran kring Gudomens Son
Uppsökte i nejden, vid åskornas dån,
Ett skygd i den mossiga klyfta.
Då rusar ur kulan en rytande tropp
Af lejon, med fladdrande mahn i sitt lopp,
Att ramen mot barnen upplyfta.

”Tillbaka!” böd Jesus, och vilddjurens hot
Försvann, och de sönko på knä för hans fot;
Mildt skogarnas Konung upphöjde,
Med hyllande åtbörd, sin talande blick;
Men djupt, när af Barnet en smekning han fick
Sitt lockiga hufvud nedböjde.

Då himmelen ljusnat och stormarne flytt,
En paradislustgård blef synlig på nytt:
På blommande gräset så roligt,
Vid bäckarnas sorl och vid fåglarnas sång,
Med lejonets ungar, i dansande språng,
De menlösa lekte förtroligt.

[ 211 ]

När aftonen göt sitt kristalliska bad
På rosor och myrt och acacieblad,
I grottan, än hvilande trygga,
De tacksamma bönföllo: ”Jesus! med dig
Hur’ sälla, om åter, på öcknarnas stig,
Ditt Zion vi finge uppbygga!” —

”Hell eder!” — sad’ Jesus — ”J Lärjungar små!
En gång, som i dag, när vi husville gå,
J skolen ock trogne mig vara
Vid dödarnas hot!” — Till den heliga syn,
Vid klingande harpor från gyllene skyn,
Nedblickade Englarnas skara.