Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap 29
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Virvelstormen
Kap 31  →


[ 133 ]

TRETTIONDE KAPITLET.
Virvelstormen.

Vinden friskade alltmer i under natten. Skepparen och hans karlar blevo kvar på däck, färdiga att bärga seglen vid första farliga kastvind. Fix hade däremot redan gått till kojs, när Fogg och fru Aoda vid midnattstid kommo ned i kajutan. De hade slutligen kommit till den övertygelsen, att Passepartout genom någon egendomlig missuppfattning kommit att gå ombord på Carnatic och att de sålunda i Jokohama skulle få återse den trogne tjänaren.

När solen följande morgon gick upp, hade kuttern hunnit ett gott stycke. Den gick för fulla segel, och då den följde kusten, hade den god hjälp av strömmen. Som vinden låg från land, var havet mindre oroligt, och sjögången vid kusten vållade intet avbräck i Fiskmåsens hastighet.

De resande besvärades ej av sjösjuka, utan Fogg och Aoda åto sin frukost med samma välbehag som om de suttit på det finaste hotell. Fix var inbjuden att dela deras kost och fann sig nödsakad att säga tack och ta emot, ty både båt och mage behöva nödig barlast på sjön. Maten syntes honom emellertid besk, när han tänkte på, hur han reste på sin förbrytares bekostnad och åt vid hans bord. Han började blygas för sig själv, men så betänkte han, att det ju egentligen var hans pengar, som Fogg reste upp, och han tröstade sig med den tanken, att det ej var för mycket, om också han fick vara med [ 134 ]på ett hörn, då det i alla fall var han, som bestod fiolerna.

Emellertid kunde han efter frukostens slut icke undertrycka denna känsla av obehag utan erbjöd sig att betala sin del av resekostnaderna. Fogg förklarade kallt, att det inte kunde komma i fråga — Fix fick finna sig i att tillhöra de allmänna omkostnaderna för rundresan.

Förödmjukad satte sig agenten efter en stum bugning på sin gamla plats i fören, och där förblev han hela dagen utan att säga ett ord.

Vid så mycket bättre lynne var skepparen. Hans ansikte strålade, när hans lätta kutter flög fram som en stormsvala, och flera gånger förklarade han för Fogg, att de med all säkerhet skulle hinna fram till Shanghaj i god tid. Den värdige engelsmannen böjde på huvudet och sade, att han hoppades det. Besättningskarlarna tävlade i nit och punktlighet, ivriga att förtjäna den utlovade belöningen. Varje skot var spänt, vart segel klart. Man kunde ej ha begärt större påpasslighet ombord på en av segelsällskapets kappseglingar.

Fogg var belåten vid den tanken, att hans första motgång efter avresan från London ej skulle komma att vålla honom någon tidsförlust, då han på utsatt dag ändå skulle ankomma till Jokohama.

Tidigt på morgonen den 9 november passerade Fiskmåsen kräftans vändkrets och seglade in i Fokiensundet, som skiljer kinesiska fastlandet från den stora ön Formosa. Detta namn betyder »den fagra», och ön gör skäl för sitt namn. Höga, branta fjäll omväxla med härliga slätter, och nedför sluttningarna kasta sig älvarna i silverglittrande forsar. I sundet var farleden mycket svår, och kuttern kunde [ 135 ]med möda kämpa sig fram genom virvlar och strömdrag, den stampade och krängde, och det var svårt att hålla balansen på däck.

I gryningen friskade vinden ytterligare i, och tecken till storm syntes på himlen, barometern steg och föll om vartannat, och i sydost reste sig böljkammarna allt högre. Också hade solen kvällen förut gått ned i rött.

Skepparens min blev mörkare, ju längre han såg på himmel och hav. Han gick rastlöst fram och tillbaka och emellanåt mumlade han några obegripliga ord mellan tänderna. En gång, då han strök tätt förbi Fogg, sade han med låg röst till denne:

— Man kan ju tala rent ut med ers höghet?

— Ja visst! sade Fogg.

— Vi har stormen på halsen i detsamma, ers höghet!

— Från norr eller söder?

— Söder! Se där borta! Det är en »tyfon», som nalkas — en virvelstorm!

— Den ska skjutsa oss framåt, genmälde Fogg.

Skepparen hade tydligen inte väntat det svaret. Han bockade sig kort och sade:

— Tar ni det på det sättet, ers höghet, så har jag inte ett ord mer att säga.

— Hur skulle jag annars ta det? sporde Fogg.

Skepparen stövlade åstad — det gällde att vara rustad i tid. Tyfonerna äro farligast vid och efter höstdagjämningen, under det de sommartiden ofta upplösa sig i ett gnistrande regn av elektriska lågor. Alltså lät han beslå alla segel och firade ned rårna på däck, däcksluckorna lades på med största omsorg, så att ej en enda droppe vatten skulle kunna tränga in. Ett enda trekantigt segel av stark duk [ 136 ]anbragtes som stormfock för att draga fördel av medvinden.

Och så var det att vänta; ingen ville under sådana omständigheter stänga in sig i kajutan. Till och med Fix kom fram på däcket till de andra. »Faran förbrödrar», heter det ju.

Bort emot klockan åtta bröt det löst med stormbyar och störtskurar. Fiskmåsen bar visserligen blott en liten segelflik men slungades fram som en fjäder av denna rasande vind, om vars styrka och hastighet man har svårt att bilda sig ett begrepp. Kuttern ilade fram med fyra gånger så stark fart som ett lokomotiv, som går för full maskin.

Så bar det hela dagen ständigt norrut. Fiskmåsen susade fram med samma hastighet som de vidunderliga vågor, vilka buro den. Oräkneliga gånger såg det ut som om det lilla nötskalet skulle slukas av de väldiga vattenberg, som pressades fram akterut. men skepparen John Bunsby skötte rodret som en hel karl.

Slagregn och böljestänk sköljde över passagerarna, så att där inte fanns en torr tråd på dem till slut. Fix grinade illa emellanåt och frustade. Han skulle nästan velat ge bort sin del av bankens belöning, om han i ett ögonblick kunnat komma välbehållen i land, ty »livhanken är ändå kär», som det heter. Fru Aoda stod helt kallblodig och trotsade stormen vid sidan av Fileas Fogg. Han var naturligtvis densamme som alltid. Han tyckte väl, att tyfonen ingick i hans program.

På kvällen gick vinden över på nordväst. Fiskmåsen fick sålunda sjön på sidan samt började knaka i alla fogar. De vilda vågorna piskade sitt skum [ 137 ]mot dess plankor med en rent förfärande styrka — man kunde ju ej veta, om alla fartygets delar blivit sammanfogade med samma noggrannhet. Själva skepparen kände sig illa till mods, när mörkret inträtt och stormen ytterligare tilltagit. Han rådgjorde med besättningen och gick därefter fram till Fogg.

Jorden runt på 80 dagar Edvard Forsström 137.jpg

[ 138 ]— Jag tror, att det skulle vara bäst, om vi sökte hamn på kusten, ers höghet! sade han tveksamt.

— Det tror jag också, sade Fogg.

— Nå! Vilken då?

— Jag känner bara en.

— Vilken, ers höghet?

— Shanghaj!

Först stod John Bunsby mållös. Han förstod ej strax all den ihärdighet och fasthet, som låg i detta svar. Så gick där upp ett ljus för honom, och han utropade:

— Ja visst! Ers höghet har rätt. Vi måste fram till Shanghaj.

Han gick åter till rodret, och Fiskmåsen styrde fortfarande norrut.

Det blev en fasansfull natt, och ett under var det, att ej kuttern kantrade. Flera gånger var den också nära däran, och allt skulle ha spolats över bord, om det ej varit så väl surrat. Med möda kunde de resande hålla sig fast. Aoda var som sönderbråkad i alla leder, ehuru hon ej yttrade ett ord av klagan. Mer än en gång ställde sig Fileas Fogg framför henne och tog emot den inbrusande störtvågens första anbrott. Fix fräste och spottade, när han fick näsa och mun fulla av det salta skummet. Det var en lång natt.