Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kap 38
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

»Guldgrävarstaden»
Kap 40  →


[ 170 ]

TRETTIONIONDE KAPITLET.
Guldgrävarstaden.

Klockan slog sju, när Fileas Fogg, Aoda och Passepartout satte foten på den flytande kajen utanför San Francisko. Dessa flytande kajer höja och sänka sig med flod och ebb samt underlätta i [ 171 ]hög grad lastning och lossning. Där lägga ångare från alla länder till jämte de ångfärjor i flera våningar, som gå på Sacramento och dess bifloder. Här samlas varor från Mexiko, Chile, Peru, Brasilien, Asien, Europa och Stillahavsöarna.

I glädjen över att äntligen få beträda amerikansk botten [ 172 ]gjorde Passepartout ett hopp, som kunnat hedra en av akrobaterna vid Batulcars cirkus, men som plankbeläggningen var murken och maskstungen, höll han på att falla tvärs igenom. I förskräckelsen gav han till ett högt rop, som skrämde upp pelikanerna och de övriga fåglar, som vanligen hålla till på dessa kajer.

Som första tåget till New-York ej skulle gå förrän klockan sex på aftonen, hade de resande en hel dag att ägna åt Kaliforniens huvudstad. Fogg och hans följeslagarinna togo därför en vagn, Passepartout steg upp på kuskbocken, och så bar det av till ett hotell.

Från sin upphöjda plats betraktade Passepartout med nyfikenhet den stora amerikanska staden med dess breda gator, dess låga hus, som lågo i snörräta rader, dess kyrkor och kapell, mest i samma stil som Westminster Abbey i London, dess ofantliga skeppsdockor och palatslika magasin av trä eller av tegel. På gatorna trängdes spårvagnar, omnibusar och hyrvagnar med praktfulla enskilda ekipage, och en ofantlig massa fotgängare böljade fram på trottoarerna. Staden kallades »Amerikas Neapel» och var utan gensägelse den skönast belägna i Nordamerika. Den ligger på en av den härliga San Franciskoviken omgiven halvö med höga berg och kullar. Somliga gator ha en så brant stigning, att det är omöjligt att köra på dem, men uppför dem kommer man på linbanor. Staden har nio månader av året det härligaste klimat, och under vintern råder tre månaders regntid.

Men var fanns den mycket omtalade guldgrävarstaden från 1850-talet, banditernas, guldgrävarnas, mördarnas stad, dit under guldfeberns dagar alla [ 173 ]länders och folks avskum samlades, och där man spelade om guldsand med kniven i bältet och revolvern i bröstfickan? Den var en saga blott. Nu var »Frisko» blott en vanlig stor handelsstad med raka gator och stora öppna platser samt med sin kinesiska stadsdel, som tycktes ha blivit importerad i en stor leksakslåda från »det himmelska riket», så smått och hopträngt var allt i dessa kvarter med deras 25,000 snedögda asiater. Inga bredskyggiga hattar, inga röda ylleskjortor, som på guldgrävarnas tid, inga indianer! Nej, herrarna rusade åstad i affärsärenden, klädda i cylinderhatt och svarta rockar enligt nyaste modet — alldeles som i London.

Mera amerikanskt föreföll Passepartout hotellet. Nedre våningen var upptagen av ett ofantligt skänkrum, »baren», som gratis var öppen för alla. Man behövde blott begära och betala ett glas öl eller vin, och sedan kunde man efter behag ta för sig av alla. de kalla rätter, såsom ostronsoppa, kallt kött, ost, konserver, bröd, o. s. v., under vilka borden dignade.

Fogg och fru Aoda gingo upp i restaurangen och erhöllo en utmärkt fin måltid, serverad på amerikanskt sätt på en massa små tallrikar, som buros fram av kolsvarta, ståtliga negrer.

Efter slutad frukostmiddag gick Fogg till konsulatet för att låta påteckna sitt pass. På trottoaren kom Passepartout honom till mötes och frågade, om man ej före avresan borde köpa några revolvrar. Han hade nämligen hört, att indianerna brukade stoppa tågen samt råna och mörda de resande. Fogg ansåg det onödigt men gav honom rätt att i den saken göra som han ville.

Helt plötsligt stötte Fogg på Fix. Detektiven såg [ 174 ]ytterst förvånad ut och kunde ej begripa, att de gjort resan på samma båt över Stilla havet utan att träffas. I alla fall visade han sig ytterst förtjust över att få återse den man, som han hade att tacka för så mycken välvilja, och hoppades att i så gott sällskap få fortsätta resan till Europa, dit hans affärer kallade honom.

På anhållan fick han också tillåtelse att i sällskap med herr Fogg och fru Aoda bese San Francisko, och de begåvo sig in på Montgomery-gatan, en av stadens största och förnämsta, där butiker av alla slag äro inrymda i varje hus.