Jul-Kalender 1887/Begåfvade idioter

←  Våra nya palats.

Jul-Kalender 1887 av O. M. R. Begåfvade idioter

„Begåfvade idioter“.

---

(Ett besök hos d:r J. H. Fabre.)

Begåfvade idioter! Hvilken paradox!

Och dock gifves det sådana.

Men begåfning är, lika litet som idiotism, visst icke vårt slägtes uteslutande tillhörighet. Och om dessa egenskaper sällan eller aldrig trifvas tillsammans i en mänsklig hjärna, så är därmed ingalunda utesluten möjligheten att varelser kunna finnas, så inrättade att inom dem ett sådant samboende af den beundransvärdaste begåfning och den största stupiditet till och med hör till det normala.

Men sant är att vi få aflägsna oss tämligen långt från allt livad mänskliga förhållanden heter, för att träffa på dylika fall.

Vi måste lära känna varelser af en helt annan typ än vår egen, så olika oss att de hafva sitt kött, där vi hafva vår benbyggnad, och sitt skelett, där våra muskler sitta. Då de till denna grad afvika från oss i fysiskt hänseende, bör det väl ej förefalla så underligt om vi hos dem få bevitna äfven psykiska företeelser, hvilka måste synas oss en smula främmande.

Behagar läsaren följa med till en af södra Frankrikes slätter? Det är här den första bekantskapen formerades med några af dessa „begåfvade idioter.“

Se här slår en liten stekel ned i sanden ― en insekt med fyra tunna vingar samt en i midten starkt hopsnörd och i spetsen med en hvass giftig gadd försedd kropp. I munnen bär han en död fluga. Tian lägger denna ned bredvid sig. Därpå börjar han med framfötterna ifrigt gräfva i marken. Inom kort har han krupit ett godt stycke ned. Han kommer nu åter upp, fattar ånyo tag i flugan, för henne ned i hålet och kommer därpå igen i dagen samt börjar med benen tillsopa hålans mynning, så noga att ingenting skiljer denna från den omgifvande marken.

Hvilken idé hade väl stekeln med att på detta sätt begrafva en fluga?

Vi dröja på samma plats, där vi förut sågo stekeln gräfva ned flugan, i det vi under par tre minuter fundera öfver meningen med denna begrafning; då ― se der kommer han åter, stekeln, med en ny fluga infinner han sig på alldeles samma ställe och begynner alldeles samma process!

Det är ett stycke utanför Sérignan, vi befinna oss. Därborta ligger en gubbe på marken och gräfver med något verktyg däri. Hvad kan han väl söka på det torra sandfältet?

Vår nyfikenhet är väckt och vi besluta oss att våga en fråga.

Vi nalkas och finna strax af de attiraljer, som ligga bredvid honom, att det är en naturforskare. Tänk om han kunde gifva oss lösningen af det problem, som helt nyss brydde vår hjärna.

Vi presentera oss.

Ur sin stora annotationsbok, som ligger uppslagen bredvid honom på markon, letar han fram ett visitkort och räcker oss det med ett förbindligt leende.

Vi läsa:

J. H. FABRE,
docteur és sciences.

Och efter en stunds samspråk om ditt och datt komma vi fram med den fråga, som låg oss i hågen.

En bättre undervisare kunde vi aldrig få.

Omkring fyratio år har han egnat åt studiet af alla dessa små insekters lif ― detta fingo vi sedan erfara, äfvensom att han redan utgifvit tre digra band, rika på de intressantaste iakttagelser och frukten af en flit och enträgenhet, som man måste med beundran böja sig för, och hvilka band sedermera mången gång i hemmet utgjort vår käraste läsning.

Se här i korthet hvad M. Fabre berättade oss om stekeln med flugan.

Denna stekels vetenskapliga namn är Bemhex. Han gräfver enkla hålor i lös sand samt nedlägger ett ägg i hvarje håla, hvarpå han åter täcker den på sätt vi sågo, så att intet yttre förmår tillkännage dess tillvaro. På omkring tio olika ställen gräfvas dylika hålor, ty ungefär lika många ägg lägger stekeln. Ägget utkläckes inom en kort tid och en ung larv finnes nu i stället i hålan. Nu infinner sig stekeln ånyo till dessa sina tio hålor, den ena efter den andra, för att mata sina ungar.

Huru vet han väl, fråga vi, att larven just nu är utkläckt?

Den frågan har jag gjort mig tusende gånger själf, genmäler M. Fahre, och aldrig funnit något svar, utom det att hans instinkt säger honom det. Jag vet att man i våra dagar icke mycket håller på instinkten, men jag finner ingen annan utväg än att för min del tro på en dylik ändamålsenligt drifvande makt inom djuret, som, detsamma omedvetet, styr alla dess handlingar.

Vi äro alltför moderna för att sluta oss till hans uppfattning och förbehålla oss att själfva med tiden få närmare öfverlägga om ämnet. Nu vilja vi lära känna fakta och dem vet nog M. Fahre att gifva oss.

Men huru kan Bembex väl åter fm nå sina hålor, då ingenting i det yttre tillkännagifver deras tillvaro och huru ofta besöker han dem? frågar en af oss.

Hans tio larver, hvilka bo i hvar sin håla, ofta på icke så litet afstånd från hvarandra, lefva alla omkring femton dagar, svarar oss M. Fabre, och en enda larv förmår förtära ända till sextio flugor. Hvarje håla måste således stekeln besöka omkring sextio gånger, ty larverna behöfva färskt rof och döda flugor torka snart, så att flera i allmänhet icke på en gång kunna insättas i hålan. Åtminstone gör stekeln detta endast under fuktig väderlek.

Hvilket förutseende!, utbrister en af oss.

Instinkt!, säger M. Fabre.

Vi vilja ej stöta honom, utan fortsätta våra reflexioner.

Huru kan Bembex finna sina hålor, då ingenting i det yttre tillkännagifver deras tillvaro?, upprepa vi åter.

Då han så ofta besöker dem lär han sig väl att noga och till minsta sandkorn känna lokaliteten?, invänder någon.

Men han får till svar: stekeln känner redan från första gången stället, eller rättare: redan andra gången, han slår ned därpå, gör han det utan all tvekan midt pä den plats, där den osynliga mynningen till larvhålan finnes.

Det måste ändock vara ett utmärkt godt lokalminne, en ofantligt skarp syn och en blick för alla enskildheter i omgifningen!

Intet mindre än det, genmäler oss M. Fabre. Jag har alldeles förändrat terrängen ofvanför ingången, betäckt den med söndersmuladt trä, med småsten eller slutligen med en enda sten, stor som flata handen. Och ändock slog stekeln ned t. ex. på den stora stenen just på den punkt, som befann sig midt öfver ingången till den underliggande larvhålan.

Nu har jag det! utropar en af oss. Det är stekelns lukt, som vägleder honom. Lukten af larven är alldeles specifik och det är denna lukt, som är för stekelns luktsinne så stark att den underrättar honom då larven utkläckts (ty ägget luktar antagligen icke) och som tillika visar hvar larven finnes.

Godt och väl, svarar oss naturforskaren. Men jag har betäckt mynningen med spillning och i ether dränkt mossa och ändå har stekeln infunnit sig och med flugan krupit in till sin larv genom dessa obstakel. Och dessutom, tillägger han, här på fältet förse hundrade Bembex sina larvhålor med flugor. Icke vill väl min herre antaga att hvarje honas larv skulle hafva en specifik lukt för henne, som läte henne igenkänna den skildt från de andra honornas?

Vårt förstånd står stilla.

Det är instinkten, som leder djuret, säger M. Fabre åter.

Eller ock ett för oss alldeles främmande och okändt sinne, genmäla vi.

Men åtminstone den omständigheten att stekeln blott under fuktig väderlek i larvhålan inför mer än en fluga, att han förstår att de under torra och varma dagar skulle hinna torka eller ruttna, förrän larven hinner förtära dem, åtminstone detta kan dock ej vara ren instinkt, utan reflexion hos stekeln, återtager den af oss, som redan betecknat detta såsom förutseende. Och han vänder sig mot oss andra, för att höra vår tanke; frågan hade sysselsatt honom hela tiden och han kunde ej mer afhållas ens af hänsyn för gubben Fabre, hvilken han först fruktat stöta, dä denne med sådan envis bestämdhet utropat sitt: instinkt!

Åh, min herre, infaller Fabre, stekeln har mycket mera förutseende, än så. Till en början, då larven är liten, förser han honom nemligen endast med helt små flugarter, ty större arter skulle ruttna, innan larven hunne förtära dem. Detta är ett förutseende, jag medgifver det, men det är instinktens omedvetna och oreflekterade förutseende.

Ja väl, invända vi, men det beror på hvad man förstår mod begreppet instinkt.

Låtom oss icke vidare disputera därom. Jag hör af öfvertygelse till den gamla skolan, säger M. Fabre, jag vet väl att man i dag vill tolka instinkten såsom en under generationer förvärfvad, i arf gängen och yttermera förökad, slutligen oreflekterad erfarenhet, men mina undersökningar hafva lärt mig att t. ex. dessa steklar icke äro förmögna att göra några erfarenheter alls, att de i detta afseende äro kompletta idioter. Hvarföre skulle då deras fäder hafva varit desto snillrikare och förståndigare?

Se här det färskaste exemplet därpå, återtager han. Det är just i dag, som jag funnit det. En af dessa förutseende Bemhex, en af dessa genier, som med ett sådant oerhördt minne och ett så omutligt lokalsinne återfinner sin larvhåla, igenkänner don icke mera blott för det att jag öppnat och rubbat mynningen medan stekeln var borta. Han slår visserligen ned just där ingången var belägen, men han igenkänner icke hålan blott därför att mynningen skuffats en smula åt sidan. Efter en stund går han visserligen liksom af nyfikenhet ned, men trampar obarmhertigt på larven och återvänder, utan att införa någon fluga, men för att för alltid flyga sin kos och låta bo och larv gå till spillo. Hade han haft en gnista individuel reflexion, så hade han undersökt hålan, sett om larven låg orörd och oskadad samt sedan börjat reparera ingången.

Men tänk, infaller en af oss, om han fruktade att larven blifvit på något sätt fördärfvad af den, som förstört ingången, eller anstucken af parasiter medan hålan stod obetäckt? Kanske blef stekeln dessutom så förskräckt att han därför flydde och ej mer vågade infinna sig?

Åh, jag känner mina idioter, genmäler M. Fabre. Här huserar i närheten en annan stekel, det är en sphex flavipennis. Han förser sina jordhålor med syrsor. Och han är lika lärd som den lärdaste insektanatom eller fysiolog. Utan att någonsin hafva gjort några experiment i den vägen, förstår han mycket väl den svåra konsten att förlama sitt rof, så att dess rörelser upphöra, men lifvet dock fortfar i veckor att vegetera. Äfven hans larv måste nämligen hafva färsk föda. Men han förser icke honom dagligen med mat, såsom Bembex. Tvärtom inlägger han först i hålan det för larven erforderliga antalet syrsor och därefter ägget, hvarpå han för alltid sluter hålan. Men rofvet är, såsom sagdt, icke dödt, endast förlamadt. Och förlamningen åstadkommer han därigenom att han med ett styng af sin gadd genomstinger hvarje af de stora nervcentra i mellankroppen, hvilka förmedla extremiteternas rörelser. På stynget följer ögonblickligen förlamningen.

M. Fabre ser på oss med ett litet ironiskt leende och frågar därefter;

Kunskapen om nervcentras läge och kunskapen om att ett styng i dem kan åstadkomma förlamning, dessa anatomens och fysiologens hemligheter, hafva väl äfven de förvärfvats af steklarne så småningom under loppet af generationer? Det värsta är, tillägger han, att om icke redan den första stekel af denna art hade vetat att sticka rätt, så skulle han antingen hafva blifvit ihjälbiten af den starka syrsan eller, om han äfven undsluppit, så hade han dock icke kunnat förse sin larv med lämpligt byte och då hade dock hans afkomma förintats. Den som kan, må förklara saken annorlunda än jag, men jag säger tillsvidare att det är instinkten i gammaldags mening, denna blinda men ändamålsenliga naturdrift, som visar Sphex det ofvan omtalade sättet att förse sin larv med alltid färsk föda.

Gåtan synes äfven oss i högsta grad svårlöst, men vi, som icke ständigt bära ett dylikt instrument till hands, hafva icke så lätt att föreställa oss de vanor, som kunna utveckla sig hos djur, hvilka ega en sådan gadd, i form af en integrerande del af sin egen kropp. Detta är allt hvad som torde kunna sägas om denna egendomliga företeelse.

Men, infaller Fahro, likasom Bembex är också Sphex särdeles förutseende och denna stekels kunskaper inskränka sig ingalunda blott till de ofvan nämnda anatomiskt-fysiologiska. Han vet till och med på förhand på munsbiten beräkna huru mycken näring som erfordras för larverna; i en del hålor läggas fyra, i andra blott två syrsor, allt efter som en hona eller en hane skall lemna boet. Och detta kallar jag då åtminstone instinkt, ty ingen erfarenhet har väl kunnat undervisa stekeln härom?

Och för resten, fortsätter don intresserade berättaren, vill jag nu framhålla några exempel på huru föga reflexion äfven denna stekel besitter ― det var ju dit, jag egentligen ville komma. Jag har flere gånger satt honom eller rättare en närstående art, Sphex occitanica, i detta afseende på prof. Denna förlamar blott en enda mycket stor gräshoppsart och gräfver därpå en håla alldeles i närheten samt drager, sodan arbetet är fullbordadt, gräshoppan vid ena antennen ned i hålan. Medan stekeln gräfde hålan, passade jag på och bortklippte den nära till liggande gräshoppans antenner. Stekeln kommer upp, går fram till gräshoppan, undersöker dess hufvud, men eger icke förmåga af så mycken själfständig reflexion att han kunde hitta på att från ett af gräshoppans framben draga henne ned i hålan. Han är uteslutande van att gripa i antennen och förmår ej finna en utväg, som dock ligger så nära till hands. Hvilken idiot!

Ett exempel till, taget från samma art, fortsätter M. Fabre, som nu engång rätt kommit i farten. Jag kom en gång till denna stekel, just då han höll på att sluta hålan, i hvilken gräshoppan var införd och ägget lagdt. Jag öppnade den, medan stekeln ett ögonblick var borta, och uttog rofvet med det därvid fästade ägget. Stekeln återvände, gick in i hålan, då han fann den öppen, dröjde där en stund samt återkom därpå, sedan han likväl helt säkert sett att den var tom. Men det oaktadt började han att med största omsorg tillsluta mynningen till den toma hålan, alldeles såsom om han där för väder och vind samt för objudna gäster hade bevarat sin dyrbara afkomma. Hvilken tanklös enfald! Så handlar, mina herrar, den omutliga, omotståndliga naturdrift, man kallar instinkt, men ingalunda en fritt reflekterande varelse. Enligt den normala ordningen jagar denna stekel först sitt rof, lägger ett ägg och tillsluter hålan. Jagten var slut, rof och ägg hade jag tagit ut från cellen. Detta är likgiltigt för stekeln. Jagten var slut, ägget lagdt och nu följde i ordning boets tillslutande. Instinkten fordrar normalt denna ordning och den iakttogs äfven orubbligt af djuret, utan att detta i ett fall, sådant som det nyss omtalade, det ringaste inser gagnlösheten af sitt arbete. Å ena sidan alltså, mina herrar, säger M. Fabre, en kunskap större än en lärd anatoms, en otrolig kunskap utan alla föregående studier, och å andra sidan en idiotism, öfverträffande en kretins! Vi åhöra honom utan invändningar, ty dessa äro i sjelfva verket icke så alldeles lätta att göra, åtminstone icke på rak arm midt under ett med hela öfvertygelsens värme utfördt föredrag.

Men dn gamla instinkt-teorins förkämpe är nu rätt i sitt esse. Han har ännu ej lust att sluta sina argument.

Låtom oss gå hit till stengärdet och jag skall för er upprepa några experiment, dem jag själf många gånger gjort. De skola bevisa eder huru dessa insekter, som utföra så underbara ting, då de stå under inflytande af sin instinkt, röja en likaså förvånansvärd stupiditet, så snart de tvingas att göra den ringaste förstånds operation.

Sen här, mina herrar, på knapt en fots afstånd från hvarandra stå två ben tillhöriga murarebiet, uppförda af ett egendomligt murbruk, förfärdigadt af sand och biets saliv. Där kommer egaren till det ena boet!, utropar gubben och pekar ett stycke bort i rymden.

I ett nu tager han fram en liten låda, med penslar och olika färglösningar, försatta med gummi arabicum.

Biet kommer fram till boet och slår ned därpå samt utgjuter däri boning och pollen, skörden från sista utflygten. Men innan det hinner flyga vidare har M. Pabre på dess mellankropp märkt det med en högröd fläck.

Nå väl, farväl mitt bi!, säger M. Fabro, vi vilja invänta din kamrat. Hvem vet hvar och huru långt borta han håller hus!

Huru långt månne då dessa små djur flyga under sina arbetsfärder? Och huru hitta de hem? utbrister en af oss.

Åh, jag har engång fört bort dem just från detta samma ställe, genmäler Pabre, fört dem i en sluten mörk portör, som jag hela tiden rullade och svängde åt alla håll, för att betaga mina bin all känsla af den riktning, i hvilken de fördes, jag har fört dem fyra kilometer härifrån ooh släppt ut dem midt på gatan mellan två rader höga hus och dock ― det varade blott helt kort tid innan de flesta af mina „märkta“ bin infunno sig det ena efter det andra i hemmet, där de iakttogos af min medhjälpare vid experimentet. Och flere af dem hade ännu därtill samlat honing under vägen!

Men hvilket sinne visar dem väl vägen? fråga vi.

Låtom oss erinra oss Bentbex, som så väl omkring sextio gånger hittar vägen till hvarje af sina tio för intet öga synliga jordhålor; huru detta sker förmår jag som sagdt ej förklara, men här hafva vi antagligen ett likartadt, om ej samma fenomen. Instinkten visar bina vägen. Eller ock, låt så vara, ett för oss obekant och outgrundbart sinne. Men se där hafva vi ju det andra biet!

Och M. Fabre märkte detta i sin tur med en mjällhvit fläck, innan det hann flyga sin kos.

Och nu, sade han, nu skola vi göra våra intelligent bin ett litet pojkstreck!

Boet, till hvilket biet med den röda fläcken kom, består, såsom herrarna se, af blott en enda cell, det är ett nyss bebygdt bo, ännu innehållande blott en droppe, honing. Det hvitfläckade biets bo däremot är ett gammalt sådant, tillhörigt en föregående generation, hvilket detta bi usurperat och där det åt sig i ordning stält en af de gamla cellerna, den det nu till närmare två tredjedelar hunnit fylla med honing. Man bör ju på intet vis kunna misstaga sig på dessa båda bon, så olika hvarandra, det ena dessutom hela ätta gånger större än det andra! Låtom oss nu försigtigt lösgöra dom och sedan låta dem byta plats.

Och med ett särskildt mejselartadt instrument lösgjorde M. Fabro bona och flyttade dem, det ena på det andras förra plats och tvärtom.

Han hade just hunnit ställa dem så, då det hvitfläckiga biet kom hem. Det hade tidigare än kamraten fullbordat sitt värf bland blomstren. Och det slog nu till vår stora förvåning ned på samma ställe, där dess forna bo, det gamla stora, åtta-celliga boet stått och begynte, utan att alls tyckas märka förändringen, i den på dettas förra plats stående ensamna, nästan honingstoma cellen utgjuta sin medförda förråds-börda.

Ögonblicket därefter kom det andra, rödfläckade biet.

Vi stodo fulla af förväntan. Skulle det ej häpna, då det i stället för sitt rätta bo fann ett annat, åtta gånger större? Skulle det ej söka efter sitt eget bo, som ju stod blott på en fots afstånd därifrån?

Nej, biet slog verkligen utan tvekan ned just på samma plats, som förut. Det enda, det gjorde, var att det ifrigt började undersöka cellerna, men såsnart det funnit den cell, i hvilken en gång boning fans, aflastade det äfven nu där ögonblickligen den denna gång medförda honingen.

Ni sen, mina herrar, inföll nu M. Fabre, ingendera af dessa idioter igenkänna sina egna bon, så olika de än äro, de kunna icke det minsta reflektera öfver denna stora olikhet, men de följa blindt sin instinkt, den drift som vägleder och visar dem stället, där deras bo bör vara beläget. Jag har otaliga gånger förnyat detta och liknande experiment och alltid med samma resultat. Hafven J ännu tålamod att lyssna på mig, skall jag meddela eder ytterligare par sådana.

Likasom Sphex occitanica i en viss bestämd, orubblig ordning nödvändigtvis måste förrätta sina af naturen anvisade arbeten, så är detta fallet äfven med murarebiet. Dess första uppdrag är boets, cellens uppmurande. Men ersätter man en cell, som just håller på att uppföras, med en annan färdig, i hvilken boning redan finnes nedlagd, så begynner biet dock visst icke att fylla cellen med boning, utan fortfar med sitt engång inslagna murningsarbete samt förlänger cellen utan något tänkbart ändamål alldeles oformligt. Det står nu helt enkelt under murningsinstinktens inflytande, det måste mura och därför murar det. Men murandet är engäng afslutadt. Samlingsdriften infinner sig. Ersättes nu en färdig murad cell med en halffärdig, kan biet, då det nu engång börjat samla honing, icke mer fullända denna. Emellertid inser det cellens otillräcklighet och öfverger densamma. Men det måste samla honing och utgjuta sitt förråd och uppsöker därför första närbelägna cell för detta ändamål, alldeles oberoende däraf att denna icke är dess egen. Det saknar all förmåga, ty det saknar all drift att upptaga det arbete, som nu vore af nöden påkalladt, men som tillhör ett tidigare stadium. Biet måste utföra sitt af instinkten för hvarje tid bestämda verk, huru onyttigt detta än är. Så mäktig är denna naturdrift, denna omutliga instinkt, att den gör biet till en fullkomlig idiot, så snart det utsättes för abnorma förhållanden, hvilka icke öfverensstämma med instinktens allt betvingande fordringar, de der icke tillåta den ringaste gnista af reflexion att vakna i djurets själ.

Ännu ett exempel härpå. Mynningarna till dessa celler, vi nu se framför oss, igenmuras af biet, då de blifvit fyllda med honing och ägget blifvit lagdt. Det unga biet af följande generation måste sedan själf med sina käkar bana sig väg i det fria genom locket. Om jag nu täcker en cell, som innesluter en pupa, med papper, sedan jag först borttagit det af modren murade locket, eller ock om jag fäster ett lager papper alldeles tätt ofvanpå detta, så banar sig det ny kläckta biet mycket väl väg genom detta papperslock, men mötes det nu ytterligare af ett nytt sådant på några centimeters afständ, så begriper det ej mera att tränga fram äfven genom detta, utan dör i sitt fängelse. Engång utgånget från cellen, har biet gjort allt, som det varit bestämdt att göra. För att genomtränga det nya stängslet, behöfver det endast upprepa den akt, som det just hade slutfört, men denna akt har det enligt naturens ordning att verkställa blott engång i lifvet och det kan icke fördubbla det, som enligt dess natur är ett, det kan det icke, fast det nog eger förmåga därtill, men det saknar den inneboende driften. Kunna vi väl, mina herrar, finna ett exempel, som bättre än detta visar oss huru litet dessa djur ledas af förståndet, men huru helt de äro i vantarna på sin instinkt?

Och härmed slutade Mr Fabre sitt andragande.

Tacksamma lemnade vi honom kort därpå att fortsätta sina undersökningar, hvilka redan frambragt så många intressanta resultat.

Men har Mr Fabre så rätt i sin teori om instinkten? Finnes det då verkligen en sådan naturmakt inom djuret, som med nödvändighet leder alla dess handlingar i vissa bestämda banor? Eger djuret, nu närmast insekten, ingen frihet och förmåga att fatta ett val vid sina handlingar, eger det ingen individualitet?

Efter allt hvad Mr Fabre berättat oss skulle vi väl utan betänkande vara böjde för att med honom nekande besvara dessa frågor. Djuren ega ofta en synnerlig begåfning, skulle vi säga, så länge de styras af instinkten, men upphäfves dennes verksamhet, äro de idioter.

Alltså ― begåfvade idioter!

Men vi må akta oss att af enskilda fakta draga så allmänna slutsatser.

Nästan alla Mr Pabres undersökningar hänföra sig till de s. k. solitära eller ensamt lefvande steklarna.

Studera vi däremot getingarnas, humlornas, honingsbiets och myrornas eller med andra ord de i samhällen lefvande steklarnes naturalhistoria, så lär den oss något helt annat. Den visar oss tydligen spår af olika individuel begåfning, af omdöme och slutledningsförmåga äfven i sådana fall, som måste antagas alldeles oförutsedda under dessa djurs vanliga lefnadsförhållanden. Och det är besynnerligt att Mr Pabre icke haft något öga härför. Men de idioter, midt bland hvilka han lefvat, hafva till den grad ådragit sig all hans uppmärksamhet, att han låtit narra sig att uteslutande af dem hemta svaret på frågan om arten af djurens intelligens.

Men huru skola vi då förklara den samtida begåfningen och idiotismen hos Mr Fabres stekelarter?

Man har allt skäl att antaga att dessa solitära stekelarter äro af ganska hög geologisk ålder. Från sådana ensamt lefvande arter hafva enligt all sannolikhet först i en jämförelsevis sen period de i samhällen lefvande arterna utbildat sig. Dessa äro ännu stadda i utveckling, det material, hvaraf de bestå, är så att säga ännu både fysiskt och psykiskt bildbart, plastiskt.

Honingsbiet erbjuder oss ett mycket lärorikt exempel. Topham har experimenterat med att flytta en kupa ett litet stycke från dess plats. De gamla, på sina slitna vingar lätt igenkända bina, flögo envist under tjugutre dagars tid till det ställe, där kupan förut stått, medan däremot de unga snart visade sig förmögna af nya intryck och iakttagelser samt inom kort funno kupan. „Nervsystemet hos de gamla bina fortfor att verka i den riktning, den tidigare vanan bestämde."

Hvilken makt skall ej då en under seklers sekler hopad nedärfd vana ega öfver de solitära bina?

Under länga tidrymder hafva dessa arter påverkats endast af samma eller likartade omständigheter och under sådana förhållanden hafva de gamla artvanorna fattat så stark rot, att de icke mer gifva vika, utan uppträda så ihållande att de, såsom hos M. Fabres steklar, kunna förefalla till och med såsom bevis för tillvaron af den egendomliga, mystiska naturkraft, man fordom förstod under benämningen instinkt.

Artförståndet har hos dessa redan gamla arter alldeles utträngt den enskilda individens förstånd.

Hos dem har, i motsats till hvad förhållandet är hos de sociala arterna, det psykiska, likasom det fysiska materialet redan stelnat i vissa bestämda former.

De äro med andra ord hvad zoologerna kalla „goda arter“, i båda ofvan nämnda afseeuden underkastade ingen eller ringa variation.

Det är på detta sätt vi tänkt oss en med nutidens naturbetraktelse öfverensstämmande förklaring öfver fenomenet af de „begåfvade idioter“, Mr Fabre lärt oss känna.

Begåfningen är artens, idiotismen individens. Och några egendomliga, förvånansvärda förhållanden, dem vi ofvan anfört, t. ex. den märkvärdiga förlamningsmetoden, som användes af Sphex-arterna, eller förmågan hos Bembex och murarebiet att på länga afstånd hitta direkt hem till platsen för sina bon, tillskrifva vi sinnesförmögenheter hos insekterna, om hvilka vetenskapen ännu icke har någon aning.

Huru mycket känna vi väl oss själfva? Först på sista tiden hafva t. ex. de besynnerliga fenomen, som stå i samband med hypnotismen ansetts värda en allvarligare vetenskaplig undersökning. Då vi få nyckeln till dem, kan den måhända öppna för oss tillträdet till en klarare utsigt äfven öfver flere företeelser inom den öfriga djurvärlden, kanske just öfver dem, vi senast omnämnt.

 O. M. R.