Jul-Kalender 1887/Ett stumt farväl
| ← Våren. |
|
Stigells Bågskytt. → |
Ett stumt farväl.
Utkast.
Det blåste och var kulet der nere vid ångbåtsbryggan, och oktobernatten visade sin vanliga fallenhet för dåligt humör. Det låg också så stor vidd på och flackt var det vid hamnen, mot hvilken fjärden nu fräste upp sin galla, påverkad af den nyckfulla vindens otidigheter.
Ångbåten, som låg och eldade på, liknade med sina moln af ångor en balklädd dam, som till fots ämnat gå upp på soirén men blifvit öfverraskad af en stygg hvirfvelvind.
Det suckade i tågen och regnet, som smattrande piskade tälttaket, nedrann på folks kappsäckar. På den sista halftimmen hade vinden ändå „mojnat“ en smula, sade matroserna. Det började också svagt att dagas, men ett sakta regn föll fortfarande.
Ängbåtsklockan klämtade för andra gången med ett ljud, som endast hest och afbrutet genomträngde den hvinande höstvinden.
På en grönmålad träbänk vid bryggan satt en ung man och blickade tankfull ned i det upprörda vattnet. Hans blick kom att falla på en tom vinbutelj, som kastades af de vredgade böljorna sin undergång till möte mot strandstenarne. Vid denna syn höjdes hans bröst af en ofrivillig suck ― han kom att jemföra dennes föraktade öde med sitt eget. Huru mycket hade man icke tyckt om denna tingest så länge hans innehåll fägnat, men då detta hans egentliga värde blifvit utpumpadt, hade man likgiltigt bortkastadt honom.
Han hade blifvit fattig. Men han kom ihåg, huru också han haft råd att tillocka sig en qvinnas bifallslöje genom ett och annat qvickt infall.
En ännu djupare suck ur hans inre blandade sig med stormens upprorsgny der ute.
I detsamma smög en blek, mörkögd flicka förbi, men han märkte henne knapt.
Men icke heller hon tycktes märka honom. Ljudlöst skred hon förbi, stannade också hon vid stranden och lyssnade till vågornas enformiga plaskande.
Han satt på den våta träbänken med en messingsmedaljong i handen. Han hade ej råd nu mera att bestå sig en bättre. Han satt och väntade på henne, som med sin make skulle resa att tillbringa smekmånaden under Italiens herliga himmel.
Han ville se henne en gäng ännu, den trolösa, den tjusande menederskan, han ville se henne än en gång och lefva af hennes minne. En liten tröst dock i fattigdomen, tyckte han.
Visst hade han också en gång egt litet penningar, men dessa hade hans bortskämda älsklings nycker tagit i anspråk. Han hade varit nog olycklig att fastna i ett af de farliga nät, som utläggas af koketta qvinnor. Han hade sett för begärligt ned i de svindlande djup, som finnes i sirenens ögon, och smickrat hennes fåfänga genom att på hennes altare offra sitt hjerta, sin tro och sin förmögenhet.
Nu sitter han, en skugga af sig sjelf, och betraktar bilden af denna älskling, som han förvarat i en messingsmedaljong. Men han bär äfven denna bild i sitt hjärta, fastän han icke vet att den ramen är bättre än guld. Detta vet icke heller hon, som han älskar, ― hon vet endast att hon är vacker, att hon är beundrad, att hon tycker om triumfer, troféer af krossade hjertan. Bittert ler han, då han betraktar den herliga bilden. Lifvet synes honom nu så dödt, så likgiltigt, då han eger ingen att arbeta för ― ingen att lefva för.
Han börjar bli våt, men han märker det icke. Vinden blir allt kallare och skarpare, han känner det icke, ty hans panna bränner.
En stor vattendroppe har fallit på porträttet i medaljongen och förstört det, men han ser det icke, ty en tår skymmer hans öga.
Surrandet af vagnar uppväcker honom hastigt och glada röster nå hans öra.
Ack, så glada röster, så välbekanta röster!
Ur första vagnen hoppar en lefnadsglad gentleman i rik, präktig turistdräkt och mottager snart i sina starka armar en ung qvinna, en strålande skönhet med friska kinder och blixtrande ögon. Lyxen och de vinkande nöjena hafva redan börjat hägra för hennes öfverspända fantasi. Hon är alldeles öfverförtjust och kysser hjertligt sin make. Denne ler. Ett lycksaligt leende tycker hon! Men ur hans bröst smyger på samma gång en förstulen suck, som hamnar vid ett mål, det hon ej anar, hos någon, som han söker glömma.
Ack, han vet icke, att en blek mörkögd flicka just nu betraktar honom med förgråtna ögon, med blickar som kunde röra en sten. Han vet ej, att denna kyss ger dödsstygnet ät hennes hjerta!
Ett stycke frän den öfverlyckliga bruden står en ung man insvept i en vid kappa och betraktar henne stumt sörjande, men hon känner honom ej, han har tryckt hatten djupt på pannan.
Man glammar och pratar och skrattar i det brokiga vimlet af bröllopsgäster.
Det ringer för sista gängen. Den unge mannen tycker sig höra sin egen dödsklocka. Det bultar våldsamt i hans tinningar.
Ängbåten hackar redan.
Tvenne lyktor, en grön och en röd: hoppets och kärlekens färger, lysa der ute pä vattnet. Ett gladt hurra ― och snart är hamnen tom.
Ångbåten är borta och vågorna sqvalpa tungt och enformigt mot stranden som förut. Några fiskmåsar segla långsamt mot land och sätta sig på en våt åker. Vattnet rinner ymnigt i rännilarne.
Det dagas mer och mer.
—el—el—.