Jul-Kalender 1887/Minnet
| ← Stigells Bågskytt. |
|
Sysslolös. → |
Minnet.
Vårt minne är att förliknas vid ett målningsgalleri,
hvari bilder eller taflor ur vår egen
forntid förvaras. Oförfalskade stå dessa taflor
der och tala sitt omutliga språk; och ofta
då den närvarande tiden ej tager för hvarje
stund vår själ i anspråk, dragés vår uppmärksamhet dit,
till detta det förflutnas hem, der månget lifvots solljus
sprider sin glans öfver de kära och för oss så dyrbara
taflorna. Man ser då der, på dessa taflor, lifvets verk
ligheter så troget afbildade, så åskådligt grupperade;
och ständigt förtjusa de oss genom den idylliska fridsamhet,
som tiden redan lagt öfver desamma. Med opartisk
blick varsnar man der motiven för sina förra
handlingar och måste dervid än rodna af blygsel, än
känna sig stolt öfver dem. Man lär sig der att älska
det älskvärda, att afsky det förhatliga; man lär sig
ånyo sin engång vunna erfarenhet, man repeterar
lifvets skolkurs.
Huru ofta böra vi då ej besöka detta galleri vid hvars dörrar ingen väktare bortvisar oss, inom hvars salar ingen mera gynnad står oss i vägen, intet sorl stör oss! Ej heller gifves det någon, som ej då och då gerna vänder sig dit, till det idylliska lugnet der, för att en stund få hvila ut från den oro, det buller och de stormar, som verldslifvets äflan uppväcker omkring oss. Eller finnes det väl någon, som icke tröttsamt erfarit, att vårt lif, hvilket lugn vi äfven må hafva uppsökt för detsamma, dock våldsamt pådrifves af verldshändelsernas slamrande ångmaskin, under det vi småningom föras bort till den hamn, dit vi få inträda till den eviga hvilan? Nej. Och det är denna bullersamma färd, som oroad af händelsernas påtryckning, kommer oss att gerna då och då i det lugn, som speglar sig i glansen af minnets taflor, söka en försmak af det eviga, på andra sidan döden varande lugnet den yttersta perspektivbilden i menniskolifvets tafla.