Jul-Kalender 1887/Sysslolös

←  Minnet.

Jul-Kalender 1887 av R. H—g. Sysslolös

Våra nya palats.  →

Sysslolös.

---

Berättelse af R. H—g.

Öfverstinnan Storm hade, då hon blef enka, flyttat in till Helsingfors, sedan alla boets tillgångar gått till betäckande af skulderna. Dotter till rika föräldrar hade hon vid sitt giftermål medfört en ganska stor förmögenhet, men denna hade under det tjugufemåriga äktenskapet småningom fördunstat. Öfverste Storm hade slagit sig på landtbruk, men egendomen gaf klen afkastning i förhållande till inköpspriset, och den gästfria hushållningen kostade mycket. En följd af dåliga år bragte slutligen affärerna fullständigt på obestånd, och då öfversten sedan dog, återstod intet annat än att göra konkurs.

Familjen hade varit talrik, men de flesta barnen hade dött innan de blifvit fullvuxna, och nu hade öfverstinnan endast tvenne barn qvar, sonen Karl, som var student och lärare i en privat skola, och dottern Klara, nyss fylda tjugu år.

De bodde i ett af de tarfligaste husen vid vestra chaussén i en liten våning på tre rum och kök. Det var allt mycket anspråkslöst, men hyran var billig, och det var hufvudsaken, då familjen ej hade annat att lefva af, än sonens lilla lön från skolan och modrens ytterst knappa pension. Det enda som följde med från det gamla hemmet, var modrens och fadrens svartnade porträtt och ett gammalt, värdelöst piano, vid hvilket under de lyckligare tiderna barnen hade stått så ofta, lyssnande till modrens sång.

Karl gjorde hvad han kunde för att göra hemmet gladt och skingra den tryckta stämning, som fadrens död och de så sorgligt ändrade förhållandena medförde. De qvällar han kunde komma tidigare hem, satt han med modren och systern och bjöd till att skämta och vara glad. Han hade en ganska skral sängröst, men tyckte ändå om att sjunga. Klara fick lof att sätta sig vid det illa stämda pianot och exeqvera ett ackompagnement, som var ännu skralare än sången. Men när det gick pä sned, skrattade man godt och började om igen, till dess det slutligen gick ihop till belåtenhet.

― Hvad det är illa, att Klara aldrig spelar, sade modren vid ett sådant tillfälle. När du är borta, får man inte höra en ton. Och hon har ändå så godt om tid.

― Jag har alls ingen fallenhet för musik, sade Klara. Mamma hör ju sjelf, hur det gar.

― Det är derför att du aldrig öfvar dig.

― Hvad skulle det tjena till, när jag ända vet med mig sjelf, att jag aldrig kan bli rikligt skicklig.

― Inte behöfva alla bli stora konstnärer. Du ser ju sjelf hur roligt det är nu, då du kan ackompagnera Karl.

― Visst är det ju roligt, men då man är alldeles ensam, är det rysligt tråkigt att sitta och klinka på ett ostämdt piano.

― Då man i så många år tagit dyra lektioner och hunnit så pass långt som du, borde man också underhålla sin talang, sade modren förebrående.

― Mamma vet nog, att jag aldrig hade någon lust för musik och att jag tog timmar endast för att jag måste.

― Inte var det lusten, som fattades, men du var alltid sjuk och trött. Det var den der olycksaliga frossan, som du fick som barn och aldrig ville riktigt slippa af med, sade modren med en suck.

― Nog var det lusten, som fattades och inte var det frossans fel, invände Klara.

― Säg inte det. Ännu är du inte fri från den. Du har väl inte försummat att taga in dina piller i dag?

― Mamma skall inte pläga henne med de evinnerliga pillerna, sade Karl då. Klara är inte mera sjuk, än jag. Hon har ledsamt, det är alltsammans. Eller hvad menar du sjelf Klara?

Klara hade stält sig vid fönstret och såg ut. Vid brodrens fråga vände hon sig hastigt om:

― Jag hörde inte riktigt, hvad du sade?

― Sådan der är hon alltid, sade modren förebrående. Ingen liflighet, ingen glädtighet och hurtighet, som man ser hos andra flickor vid hennes år utan ständigt tankspridd och slö. Sådan har hon varit allt frän barndomen. Jag kan inte förstå, hvem det är hon brås på.

Klara vände sig åter mot fönstret och hade svårt att hålla tillbaka sina tårar. Det var ej första gången hon fick höra sådant af modren. Och det var ju för öfrigt den gamla visan. Huru hade inte bröderna redan i barnaåren ständigt och jemnt gått på med att hon var dum, och hur hade hon inte mer än en gång fått höra det af lärarinnorna och lärarena i skolan? Hon kunde ju inte hjelpa, att hon inte var som andra. Det hade mången gång varit plågsamt nog att sitta och inte våga yttra ett ord, af fruktan att säga en dumhet, och hon hade lidit tillräckligt, utan att modren ytterligare ständigt behöfde förebrå henne derför, när hon i alla fall inte kunde vara annorlunda. Och hon ville inte komma ut bland menniskor och utsätta sig för deras blickar och omdömen! Hon passade en gång för alla inte för sällskapslifvet, hon kunde inte tåla det. Hvarför lemnade man inte henne i fred!

― Se så, Klara, jag tror verkligen att du står der gråter? ― sade Karl.

Hon svarade ingenting utan gick in i sitt rum, kastade sig der i mörkret på sängen och gret bittert. Hon tyckte allt var så tröstlöst och tomt och att hon hade ingen, som förstod henne. Och inte förstod hon ens sig sjelf. Det var ju ofta, som om alla hennes tankar flugit bort och hon inte mer kunde fä fatt dem. Om hon helst hade någon mot hvilken hon kunde luta sitt hufvud och gråta. Men ingen hade hon att sluta sig till, ingen!

Bland Karls bekantskaper var en ung flicka, Maria Blom, som snart blef Klaras bästa vän. Maria var jemnårig med henne och var en rask och duglig flicka. Hon hade tjenst i en bank och biträdde dessutom tre aftnar i veckan i en anstalt för sjukgymnastik. Klara kunde ej värja sig för misstanken att Maria och Karl voro i hemlighet förlofvade, men hvardera parten bestred skrattande att så var förhållandet.

― Vi äro blott goda vänner, hette det alltid.

― Dessutom har jag känt din bror endast ett är, och på en så kort bekantskap kan man inte förlofva sig, sade Maria en gång, då Klara och hon voro ensamma.

Jag har alltid förestält mig, sade Klara, att kärleken kommer utan att man vet af det, som en skickelse af Gud, och att man, då man en gång älskar, bör hänge sig åt denna känsla med hela sin själ och utan menskliga beräkningar. Gud leder det sedan i alla fall efter sin vilja. Tror inte också du detsamma?

― Jag vet inte riktigt, hvad jag skall svara till det, sade Maria. Jag vet bara, att jag inte skulle taga ett så vigtigt steg, som en förlofning alltid är, utan sträng pröfning. Och framför allt skulle jag bjuda till att vara herre öfver mina känslor, så att de inte skulle få leda mig till sådana oöfverlagda handlingar, som jag sedan bittert nog kunde få ångra.

― Men kan man då så lätt blifva herre öfver sina känslor? frågade Klara tveksamt.

― Det är kanske nog inte så lätt. Men du kan inte tro, hvilken förträfflig afledare arbetet är. När man har mycket att göra, hinner man inte låta känslorna taga öfverhand. Derför är det ingen fara med mig, som har sysselsättning från morgon till qväll. Men säg mig, hvarför söker du dig into något arbete? Det måste ju kännas förfärligt tröttsamt att vara sysslolös hela dagen

― Karl har nog talat om, att han skulle försöka skaffa mig renskrifningsarbete. Men jag har så fasligt dålig stil.

― Kan du inte öfva upp den?

― Jag har bjudit till, men den vill inte bli bättre.

― Nog går det till slut, bara du är ihärdig. Jag skref också i tiden sådana förskräckliga kråkfötter, men då beslöt jag att skaffa mig en vacker stil och med fem, sex timmars daglig öfning gick det som en dans.

― Fem, sex timmar! Skrifver jag en timme, så känner jag mig redan helt trött och dåsig.

― Ja ser du, det kommer sig af, att du är ovan vid arbete. Och så sitter du för mycket inne. Man måste ju på det sättet bli trög och slö. Har du redan varit ute i dag?

― Ja, jag var till kyrkan.

― Det är alldeles för litet motion. Du måste lofva, att alla dagar komma efter mig på banken klockan tre, så skola vi spatsera en stund tillsammans. Lofvar du det?

Jo, Klara lofvade. Som det var söndag och Maria var ledig, togo de sedan på sig för att gå till skrinnskoklubben, der det var samskrinning. Der träffade de äfven Karl, som presenterade för Klara en ung gardeslöjtnant, Arvid Holmstrand. Klara kunde ej gå på skrinnskor. Hon spatserade derför med löjtnanten, under tiden Maria och Karl skrunno tillsammans.

Klara var en vacker och välväxt flicka, och löjtnant Holmstrands vana blick hvilade på henne med ett så synbart intresse, att hon ej kunde undgå att märka det. Men hon hade ej tid att känna sig förvirrad, ty han underhöll oafbrutet en liflig konversation, hvilken hon, ovan som hon var vid sällskapslifvet, nästan hade möda att följa med. Hon kände sig på samma gång brydd och intresserad, han talade ovanligt väl. Det var något så varmt och förtroligt i allt hvad han sade, och tillika vördnadsfullt. Ehuru de sågo hvarandra första gången, erfor hon en känsla, som om de varit gamla och förtrogna vänner. En timme promenerade de sålunda tillsammans. Klara, som alltid varit fåordig och sjelf plågades af medvetandet härom, märkte med öfverraskning, att också hon hade talat ifrigt, och hon smålog helt tillfredsstäld med sig sjelf.

På hemvägen följde de först Maria till hennes port, hvarefter Holmstrand följde Klara och Karl ända fram. När de skildes, bådo de honom snart besöka dem. Han lofvade det och tryckte till afsked Klaras hand så varmt, att hon rodnade och ofrivilligt drog den sakta bort.

En dag, då Klara var ensam hemma, såg hon löjtnant Holmstrand komma åkande. Han stannade vid trappan, och Klara skyndade sig att litet jemka om sitt här framför spegeln. När det ringde i tamburklockan, gick hon sjelf och öppnade. Hon kände sig till ytterlighet förlägen, isynnerhet som han hela tiden såg på henne med samma blick af glad, oförstäld beundran, som redan på isen hade gjort henne så underlig till mods. Visiten blef kort, och när han gick, tryckte han åter hennes hand så länge och varmt, att hon rodnade ända upp till hårfästet.

Klara satte sig sedan att skrifva för att öfva sin stil. Men hur hon än bjöd till, så ville det ej gå. Allt jemt stannade hon midt i en bokstaf och försjönk i tankar. Hon upprepade i minnet allt, hvad Holmstrand sagt henne de båda gångerna de hade råkats, och hvad hon sjelf hade svarat honom. Hon försökte ånyo försätta sig i samma tillstånd af förvirring och förlägenhet som då, bemödade sig att åter förnimma den underbara känsla, som vid hans varma handtryckning genomilat henne, och känna rodnaden sprida sig öfver ansigtet och pannan under hans beundrande, smekande blick. Dervid log hon smått och bröstet höjdes i några djupa andedrag. Sedan ryckte hon upp sig och började åter skrifva. Men innan raden var slut, hvilade pennan igen och tankarna gingo i samma kretsgång. Slutligen lemnade hon skrifningen alldeles; det var så tröttsamt, då det ej alls skred framåt. Hon tog då pä sig och gick ut att gå längs chaussén.

Det var vårstämning i luften, denna strålande glans och egendomliga ljumma svalka, hvilken upplifvar och tröttar på samma gång. Det susade i de mörkgröna tallarna och granarna, mossan mellan deras stammar var bar och glänste af fukt, och på vägen var snön här och der alldeles borta, så att den väta sanden var framme, visande märken efter slädar och hästskor. Skaror af gulsparfvar pickade i snömörjan och flögo qvittrande upp då hon nalkades, för att sedan äter i tät flock slå ned på ett annat ställe.

Väl en halftimme gick hon långsamt utåt landet, stannade ibland för att se på landskapet eller satte sig på en sten i en skogsbacke och betraktade molnen, som hvitglänsande simmade på den klarblå himmelen.

När hon kom hem, kände hon sig uttröttad och sömnig. Hon lade sig derför på soffan för att blunda en stund före middagen. Men sömnen infann sig ej, utan hon låg med halfslutna ögon och lät för väl hundrade gången de tankar och bilder passera revy, hvilka i dag så uteslutande upptagit hennes fantasi.

På samma sätt gick det äfven de följande dagarna. Karl var ledsen, att hon ej gjorde sig dess mera möda med sin skrifning, då hon en gång hade beslutat sig derför och då det just nu gällde för henne att få en jemn sysselsättning och en liten inkomst, hvilket eljes skulle gå henne ur händerna. Men modren tog som vanligt hennes parti: Klara var ju alltid så trött, det vore orätt att plåga henne med den der skrifningen, då hon sjelf inte hade lust. Vårvädret sökte henne, såsom fallet var med alla svaga personer; under sommaren skulle hon nog sedan hafva god tid att öfva upp sin stil, menade modren.

En dag, då Karl åter förestälde Klara, hur nödvändigt det var, att hon på allvar tog i med saken, började hon gråta och Karl gick bort i vredesmod, efter att hafva fält hårda ord. Modren försökte trösta henne, men hon gret endast så mycket bittrare.

― Ingen här i hemmet förstår mig eller bryr sig om mig, men ni skola nog en gång komma att ångra er, om inte förr, så när jag sitter på dårhuset, ty derhän skall det ändå gå med mig, förr eller senare, om jag inte derförinnan går och tar lifvet af mig, sade hon.

― Kära barn, tala inte så syndigt, sade modren strängt. Och bed till Gud, att han beskyddar och bevarar dig.

― Tror inte mamma, att jag ber; nätter och dar gör jag det, svarade Klara snyftande.

― Ja, jag vet nog, att du är en snäll och religiös flicka. Derför har jag också haft endast glädje af dig, sade modren tröstande och slätade hennes hufvud.

― Låt mig vara! sade Klara, vände hufvudet mot väggen och borrade ansigtet in i soffdynan.

Modren lemnade henne då åt sig sjelf; det skulle nog snart gå öfver, tänkte hon. Senare på dagen gick Klara att söka upp Maria. Hon behöfde komma ut och få frisk luft.

Den långa promenaden längs chaussén samt vidare längs Henriks- och Esplanadgatorna gjorde henne godt, och betydligt lättare om hjertat steg hon in i banklokalen, der Maria arbetade. Det var första gängen Klara var här. Innanför en disk sutto i den stora, luftiga salen flere herrar och fruntimmer i full sysselsättning vid sina tjocka böcker. Vid kassaluckan stod en herre och räknade en packe sedlar, som ett ungt fruntimmer, en af kassörskorna, lemnat honom. Vid ett hord i andra ändan af rummet talade en medelålders herre i svart rock, tydligen bankdirektören, i halfhviskande ton med en annan, mycket fetlagd herre, klädd i öfverrock och stödjande sig på en tjock spanskrörskäpp. Vid ett annat bord nära dörren satt en ung man fördjupad i betraktandet af en illustrerad tidning, och på bordet bredvid honom låg en hvit studentmössa.

Hvad hon tyckte att det såg trefligt, ordentligt och arbetsamt ut. Bara hon inte störde, tänkte hon, och ämnade redan vända om, men säg i detsamma en ung herre innanför disken buga sig med en min som tydligen utvisade, att han var beredd att stå till tjenst. Hon gick fram och frågade efter Maria, men fick det svar, att som banken om några minuter skulle stängas, så hade hon redan gått; hon skulle nemligen till gymnastikföreningen i dag och hade derför skyndat. Under tiden kastade Klara en hastig blick på de skrifvande fruntimren, som alla sågo så friska och nöjda ut. Hvad det måtte vara trefligt att sitta sä här vid sitt jemna, lugna arbete, tänkte hon med en suck.

Maria hade många gånger bedt henne komma med till fruntimmersgymnastikföreningen och se på, hur de gymnastiserade. Hon beslöt derför nu att gå dit. Det råkade just vara ett uppehåll, då hon trädde in, och Maria kom genast emot henne och presenterade henne för de andra. Såväl Maria som alla andra de öfriga voro klädda i ett slags sjömansgossedrägter, blå blus med breda uppslag, samt vida kortbyxor af blått tyg. Klara kände sig helt förlägen, då hela skaran skockade sig kring henne för att presenteras. Hon hade aldrig förr sett fruntimmer i karldrägt och hade i första ögonblicket svårt att vänja sig dervid. Det var så ovanligt att se dem så späda och slanka, liksom helt unga gossar, då ögat vant sig vid fruntimmersdrägtens vidlyftiga konturer.

Emellertid fortsattes öfningarna, och Klara såg på, full af beundran. Det var styrka, smidighet och elegans i alla rörelserna, hvilka med militärisk säkerhet och precision leddes af föreståndarinnan, som stod på en estrad och kommenderade. Och hur vackra dessa unga flickor voro i sina lediga drägter! Nu först märkte hon riktigt, hur dessa drägter klädde dem väl, och fram för allt hur beqväma de voro. Hon kunde ej värja sig för en känsla af afund, då hon såg den helsa och lefnadslust, som strålade ur alla dessa af ansträngningen blossande ansigten och svettiga pannor.

― Det är så skönt, sade Maria, då de tillsammans gingo derifrån, att gymnastisera så här en timme, när man suttit och arbetat hela dagen. Promenad är visst också bra, men detta sätter ändå bloden i vida kraftigare rörelse och utvecklar bättre kroppens styrka. Du måste nödvändigt komma med nästa år, ty för denna vår är det för sent. Vill du?

― Ja, det vill jag gerna, svarade Klara, och tillade nästan med tårar i ögonen: När jag ser dig och de andra och tänker på allt hvad ni uträtta, så känner jag mig helt tröstlös och olycklig öfver, att jag inte duger till någonting.

Säg inte så. Det fordras bara litet god vilja och energi. Men här skall jag vika af nu. Jag har arbete hemma, som nödvändigt måste vara färdigt i dag, så att jag får sitta länge uppe, om jag skall hinna med det. Adjö nu. I morgon kommer jag och helsar på dig,

― Adjö, adjö.

De skildes. Maria vek nedåt torget, vände sig ännu en gång om och nickade. Klara fortsatte sin väg längs Alexandersgatan. Hon kände sig öfvergifven och bortstött. Inte ens hennes bästa väninna hade tid med henne. Hon var nästan ond på Maria, för att denna kunde så gladt tänka på sig sjelf och sitt arbete, då hon, hennes väninna, kände sig sorgsen och bedröfvad.

Hon hann ej taga många steg, innan hon mötte löjtnant Holmstrand. På sitt vanliga, hjertliga och vänliga sätt kom han fram och helsade. De promenerade sedan tillsammans ned till isen och derpå följde han henne hem. Han talade ej mycket denna gång, men allt hvad han sade var så allvarligt och djupt, tyckte Klara. När de sedan skildes vid hennes trappa och hon räckte honom handen till afsked, kysste han den så hastigt, att hon ej kom sig för att hindra det.

När Klara denna qväll släckte ljuset, kunde hon ej sofva, utan låg länge vaken, och den ena stora tåren efter den andra föll långsamt ned på hennes kinder. Men då hon tänkte på den innerliga blick, löjtnanten kastade på henne efter det han kysst hennes hand, spelade ett blygt, lyckligt drag kring munnen, och de tärglänsande ögonen logo.

---

II.

Sommaren hade förflutit och man var ett godt stycke inne på vintern. Karl hade gjort den erfarenhet, att det lilla hushållets utgifter öfverstigit inkomsterna, och man fick försöka inskränka sig ännu mer och minska på alla utgifter. Det gick så långt, att de till och med mången gång måste gå hungriga till sängs, och med veden nödgades man hushålla så, att endast sofrummen alla dagar eldades. Klara och modren sutto ofta med öfverplaggen på sig inne i rummen, och ändå kändes det ibland så kallt, att händerna voro blåfrusna.

Klara hade under sommaren något litet hjelpt upp sin stil och fick nu genom Marias försorg renskrifningsarbete. Men det gick genast vid de första försöken så trögt, att hon aldrig blef färdig på utsatt tid, och så lemnade man henne ej något nytt arbete. Maria gjorde henne allvarliga föreställningar, Karl trätte och var ond, men det blef ändå ej bättre. Hon kunde ej hjelpa det. Det låg liksom en blytyngd öfver hennes vilja och hennes lemmar, hvarje gäng hon skulle sätta sig till arbetet ― allt var för henne så likgiltigt och intresselöst.

― Det är något som du grubblar öfver, sade Maria en dag, då hon var på besök. Du måste säga mig hvad det är.

Klara smålog förströdd och halft förlägen.

― Jag försäkrar, att det inte är någonting, sade hon.

― Men det är det bestämdt, vidhöll Maria. Du måste säga det ät mig.

Klara rodnade.

Se så, tala om det nu bara, fortfor Maria skrattande.

― Klara svarade ingenting, utan föll henne gråtande om halsen.

Hon skulle så gerna talat om för henne, hur hon ej kunde fä löjtnant Holmstrand ur sina tankar allt från första gången de talat med hvarandra på isen, hur hon längtade efter kärlek och hur han var föremålet för hennes vakna, ofta fantastiskt glödande drömmar, alltsedan han då kysste henne på handen. Men hon blygdes derför och ville ej att någon skulle ana det, ej ens han sjelf, före den dag då han skulle komma och be om hennes kärlek, och hon var viss på, att han skulle göra det. Han hade väl aldrig talat med henne om kärlek, men hans ord hade varit så ömma, hans blickar och handtryckningar så varma, att de ej kunde ljuga. Det var denna längtan, dessa drömmar och tankar, som gjorde det omöjligt för henne att syssla med något annat, men hon skulle förgåtts af blygsel, om någon hade haft en aning derom.

Maria tog helt förskräckt henne i sina armar och sade:

― Men hvad går åt dig, Klara, du är säkert sjuk. Du måste gå till en läkare.

― Det är ingenting, sade hon. Jag har bara en så underlig tryckning på hjessan, som jag redan i par år då och då har känt.

― Det kommer deraf, att du inte har någon sysselsättning, sade Maria då. Genom att du sitter här inne hela dagen och ingenting gör, samlar sig bloden i hufvudet, det är hela saken. Det var mycket illa, att du har försummat att komma med i vår gymnastikförening. Då skulle du nog blifvit af med hufvudvärken.

― Det är så svårt, när jag har så lång väg att gå i mörkret. Och så var ju hela hösten så regnig, att jag redan derför inte kunde komma, sade Klara.

― Det går nu i alla fall inte an, att du går här och blir mjeltsjuk. Jag måste tänka ut något för dig, sade Maria då.

När Maria sedan efter en stund gick hem, mötte hon Karl som vände om och följde henne till staden. Hon började genast tala om Klara och de kommo efter mycket funderande öfverens, att Maria skulle tala med bankdirektören, att Klara skulle få komma på banken och hjelpa henne. Direktören, som var en vänlig och human man, skulle nog tillåta det, menade Maria.

Klara gick på eftermiddagen till skrinuskobanan och der råkade hon löjtnant Holmstrand. De spatserade tillsammans, men sedan började det snöga. Holmstrand bad då att få åka henne hem. De togo häst, och han satte sig bredvid henne i släden. Snön låg mjuk på marken och stora, hvita flingor fylde luften. På gatorna körde slädarna i hastig fart nästan ljudlöst förbi hvarandra; endast bjellror och klockor pinglade.

Holmstrand talade vältaligt och varmt om vintern i norden och dess nöjen, om det egendomliga behaget af en dylik slädfärd på tumanhand, då snöfallet liksom svepte en slöja omkring dem och dolde dem för verldens blickar, och om sympatien som med outgrundliga band förenar menniskors hjertan från första ögonblick de mötas. Klara svarade blott med korta ord; det låg något så underbart lockande och fängslande i allt detta, att hon nästan var rädd, att ljudet af hennes röst skulle bryta förtrollningen.

När de kommo ut på chaussén, frågade Holmstrand om hon frös, och smög sin arm om hennes lif, liksom ville han värma henne. Hon hviskade ett knapt hörbart nej och försökte svagt göra sig lös, men han höll armen qvar, på samma gång fast sluten kring henne och ändock så lätt, nästan smeksamt. När de sedan stego af vid hennes trappa och han tog bort sin arm, kysste han henne passioneradt på kinden, och med ett hastigt adjö försvann hon genom dörren.

― Tusan så stilig flicka! mumlade Holmstrand, i det han satte sig upp i släden för att återvända till staden.

Klara var blossande röd, då hon med kappan på trädde in till modren. Hennes ögon strålade och hon andades lätt och djupt. En känsla af sällhet genomströmmade hela hennes väsende, kroppen smektes af en underbar värme, och hårfästet var fuktigt. Hon var så obeskrifligt lycklig och glad och skulle ändå ej för allt i verlden velat låta någon ana det. På modrens fråga, om hon gått häftigt, eftersom hon var så varm, svarade hon att vädret var så utomordentligt vackert, och gick med detsamma och hängde hatt och kappa i tamburen. För att undvika vidare frågor, satte hon sig sedan vid pianot och spelade igenom alla de stycken, hon kunde utantill.

En vecka derefter var det maskerad i studenthuset. Holmstrand hade bjudit Klara, men hon kunde ej gå dit, emedan hon hade råkat ådraga sig en förkylning. Det var så mycket mer ledsamt, som hon redan gjort i ordning en dominokostym. Men hon var litet febril, och läkaren hade sagt, att hon ej fick gå ut. Maria och Karl voro deremot på maskeraden. Karl hörde till maskeradbestyrelsen och skulle, sedan han följt Maria hem, stanna i studenthuset till långt in på morgonen.

Hela qvällen hade Klara en oheskriflig oro, och hur det var, så beslöt hon i samråd med modren, att hon senare på aftonen skulle fara upp på en stund. Klockan var redan nära tolf, när hon i sin svarta domino blandade sig i trängseln bland de till nära ett tusental uppgående maskerna.

Det var ett sorl och ett brokigt virrvarr, så att hon till en början kände sig helt bortkommen. En omaskerad herre sade henne några artigheter och frågade, om han fick bjuda henne sin arm. Hon emottog anbudet och bad honom föra sig några slag genom salen. Det var svårt att komma fram, men så mycket bättre tid hade hon att söka rätt på Holmstrand. Som militär fick han ej maskera sig, och derför skulle han nog vara lätt att finna. Månne han skulle känna igen henne, ifall hon tilltalade honom, äfven om hon förstälde sin röst? Han hade ju ingen aning om att hon var här. Hvad skulle hon säga honom? Det visste hon inte; hon ville blott taga hans arm, trycka sig nära till honom och än en gång erfara denna underbara känsla af lycka, som smög sig värmande genom hela hennes väsende, då hon åkte med hans arm kring sitt lif och han kysste henne pä kinden.

De hade två gånger gått genom salen, utan att hon fann honom. eo hade stannat vid bufetten och druckit champagne, hon kände hur hennes kavaljer med en viss närgången förtrolighet tryckte hennes arm och tog hennes hand i sin, hon hade en halfklar förnimmelse af att han hviskade ord i hennes öra, som borde djupt såra henne ― men allt försjönk för henne som i en aflägsen dimma, under det hennes ögon bland dessa tusende skämtande, skrattande, gycklande, dansande och drickande menniskor sökte blott, en enda. Väl såg hon Karl och Maria. De gingo förtroligt arm i arm med aftagna masker. Hvad de sågo glada och lyckliga ut!

Hon lät föra sig upp i öfre våningen. Man dansade i musiksalen. Klara stannade i dörren och öfverfor salen med en hastig blick. Han var ej der. I ett af sidorummen var en berså af orangeriväxter anordnad. Hon föreslog att de skulle gå der förbi. De gjorde det, så godt trängseln tillät. Derinne satt löjtnant Holmstrand i liflig konversation med en elegant klädd blomsterflicka med smärt lif, bara armar, urringad klädning och långa mörka lockar.

― Jaså, vackra mask, sitter du allt ännu här med din löjtnant! skämtade Klaras kavaljer.

― Inte skulle jag bry mig om att sitta med dig så länge, det kan du vara säker på! svarade blomsterflickan och viftade behagsjukt med sin svandunskantade solfjäder.

― Ja, militärer ha alltid varit din svaga sida, fortfor kavaljeren.

― Jag bryr mig inte om andra militärer, än min lilla löjtnant, skrattade blomsterflickan och lutade sig kokett mot hans axel.

― Dessa repliker vexlades lätt och elegant i förbigående.

― Hvem var den unga damen? hviskade Klara knapt hörbart, då de fortsatte sin promenad.

― Det var en bufettfröken, lilla Svea, svarade kavaljeren.

― Tack nu! Jag har mina bekanta här i närheten och skall gå till dem, sade Klara hastigt och släpte hans arm.

― Skola vi skiljas så snart? frågade han med en öm min och tryckte hennes hand.

― Ja, jag måste ...

― Men vi kunna väl träffas senare? Har ni någon som följer er hem?

― Ja ... men jag måste gå nu. Der stå de mina.

Hon nickade åt en grupp masker, hvilka sutto kring ett bord och åto à la glace. Kavaljeren bugade sig och sade i det han gick:

― Jag hoppas att vi råkas ännu en gång i afton. Klara blandade sig nu i hopen af maskerna, utan att ett ögonblick förlora Holmstrand och blomsterflickan ur sigte. Då de stego upp, följde hon dem så nära, att hon flere gånger i trängseln trycktes emot honom. De drogo sig åt bufetten och Holmstrand bestälde två glas champagne, samt straxt derpå två till. Sedan bjöd han åter armen åt blomsterflickan, förde henne ut i tamburen, hjelpte öfverplaggen på och höll fram ett par eleganta skinnkängor, i hvilka hon stack ner sina i ljusröda sidenskor klädda fötter. Sedan svepte han en mjuk, hvit schal kring hennes hufvud och de mörka lockarne, tog sin öfverrock på och följde henne genom vestibulen, hvarvid hon fortfarande behöll den svarta sidenmasken för ansigtet.

Klara kunde ej riktigt fatta, hvad som försiggick inom henne. Blodet steg henne åt hufvudet, det susade för öronen och hon var som bedöfvad. Hon sökte sina öfverplagg, tog i feberaktig brådska på sig och skyndade efter dem. När hon kom ut på trappan, höll löjtnanten just på att hjelpa sin dam upp i en hyrkusksläde, hvarefter han sjelf satte sig upp, slog sin arm kring hennes lif och sade några ord åt kusken, då denne böjde sig in öfver släden för att fästa fotmanteln. Sedan bar det af i raskt traf utåt chaussén. Klara sprang upp i en annan släde och lät köra åt samma håll. Det gick, så att snön yrde, men alltid voro de andra så långt framför, att de blott syntes som en ilande skugga, då hon lutade sig åt sidan för att se förbi kuskens breda rygg. Den främre släden saktade slutligen sin fart och i nästa ögonblick vek den in till värdshuset Hesperia, der det ännu lyste eld i några fönster. Klara lät hästen hålla vid porten. Hon såg från släden, der hon satt, två gestalter afteckna sig mot värdshusets hvita dörr. Dörren var stängd, men efter en kort stunds väntan öppnades den och ett klart ljussken föll på trappan och snön. Gestalterna försvunno, dörren stängdes, och allt blef äter mörkt.

Klara betalade hyrkusken och började till fots vandra hemåt. Hon gick som en sömngångerska, utan att kunna tänka någon redig tanke; det var blott allt så tungt, så förfärligt tungt. Slutligen brast hon i gråt och grät så att hon skakade.

När hon kom hem, satte hon sig på trappan för att vänta till dess han skulle fara tillbaka till staden; hon ville se, hur länge han skulle dröja der ― der med henne — åh hur kunde han! Hon fyldes af vämjelse, afsky och vrede, hon skulle velat fly långt bort, men det var som om en osynlig magt fjättrat henne och tvungit henne att oaflåtligt stirra åt det håll, der värdshuset låg. En läng stund satt hon så; sedan steg hon upp och gick längs landsvägen, af och an, då och då gråtande i våldsamma snyftningar. När hon blef trött att gå, satte hon sig på en sten ett stycke från vägen. Hon skakade af köld, hennes hjerna brände, hennes tankar voro orediga.

Då Klara oj kom hem, började modren, som suttit uppe och väntat på henne, blifva orolig. Hade det kanske händt henne någon olycka, eftersom hon dröjde så? Hon tog en duk på hufvudet och kappan på axlarna, gick ut på trappan och såg åt staden till. Men ingenting syntes. Allt var tomt och tyst. Hon gick in igen, men oron ville ej lemna henne. Klockan var öfver fyra. Maskeraden måste för längesedan varit slut. Klara hade varit så förströdd och underlig de senaste dagarna ― och nu särskildt i qväll.

Hon kände sig plötsligen gripen af en oförklarlig ångest. Brunnen på gården! Tänk om Klara ― Åh, det kunde ju inte vara möjligt! ― Men kanske ändå! Hon tog åter på sig och gick till brunnen. Hon såg forskande ned i vattnet, som låg der svart och glänsande, men ingenting syntes! Då satte hon sig på det snöiga brunslocket, trött och med förtviflan i hjertat. Det var så mörkt och hemskt. Att Karl också dröjde så länge!

Hon skulle velat ropa, men hon vågade det ej för grannarnas skull. Hon satt blott och stirrade utåt landsvägen, spanande, väntande och djupt bekymrad. Och derunder stego bilder från hennes förflutna lif upp i hennes inre, bilder från hennes glada, sorgfria ungdom, från de första lyckliga åren som gift, då barnen voro små och allt var så soligt och fullt af förhoppningar.

Det lyckliga hemmet var skingradt som agnar för höstvinden och hon satt der på den isiga brunskanten fattig och ensam i den gråkalla vinternatten, med hjertat fullt af ångest för sitt barn.

Der rörde sig något på landsvägen, tyckte hon. Hon skyndade ned; kanske var det Klara. Ingenting syntes. Det var helt visst blott yrsnön, som rördes upp af vinden. Hon gick ännu ett litet stycke. Var det inte Klara som satt der bredvid vägen?

― Klara, är det du? ropade hon ängslig.

Gestalten rörde på sig och steg långsamt upp. Det var Klara. Hon kom vacklande emot modren.

― Gud bevare, bur är det med dig, min flicka? Hvarför sitter du här ute? Kom hem nu med mig, sade modren och tog henne under armen.

― Ja, hem! Jag är så sjuk, sade Klara matt, och hennes kropp darrade.

Till ytterlighet uppskrämd förde modren henne hem och hjelpte henne till sängs. Hon föll genast i en dvallik sömn, under hvilken den ena frossbrytningen efter den andra riste hennes leder. Kinderna glödde och andedrägten var tung.

Modren väckte gamla Maja som sof i köket, och de sutto båda hela natten vid Klaras säng, ända tills ljuset brann i pipen och det började dagas. Då öfvertalade Maja öfverstinnan att lägga sig. Sjelf gick hon i köket efter sin stickstrumpa och satte sig på en stol vid sängfötterna.

Följande dag var Klara svårt sjuk. Hon låg utan att röra sig och såg stelt ut i rummet. Karl hade varit efter läkaren. Denne hade lofvat komma på förmiddagen och man väntade honom nu med otålighet. Blek och förgråten gick modren allt efter litet till Klaras säng, böjde sig ned och försökte tilltala henne, men fick intet svar. Karl satt på sängkanten och höll systerns hand i sin, då och då utbytande ängsliga blickar med modren.

Slutligen stannade en släde vid trappan, och steg hördes i farstun. Det var läkaren som kom. Karl gick emot honom och omtalade hvad som hade händt, hvarefter läkaren gick in till den sjuka.

Han kände henne på pulsen.

Beröringen af den främmande handen verkade oroligt på Klara. Hon vände på hufvudet och såg på läkaren.

― Känner fröken igen mig? frågade denne.

― Jo, du är den onde, svarade hon.

Något vidare fick läkaren henne ej att säga. Han skulle komma åter följande dag. Hon hade stark feber, sade han och lofvade sända en diakonissa att vårda henne. Om febern gick upp till fyratio grader, skulle det genast sändas bud efter honom.

Läkaren gick, och med ångestfull förtvillan stodo modren och Karl vid den sjukas säng. Hon andades tungt, munnen var hårdt hopknipen, ögonen öppna och stela. Så låg hon hela förmiddagen utan att röra sig. Strax på eftermiddagen kom diakonissan, en medelålders qvinna med vänliga anletsdrag. När hon i sin svarta klädning och hvita hufvudbonad stilla och ljudlöst trädde in i den sjukas rum, vexlade modren och Karl ett smärtsamt talande ögonkast. De erforo båda vid hennes åsyn en känsla, som om allt nu var hopplöst slut och förintelsen nalkades för att kräfva sitt byte.

Modren och Karl vakade hela natten. Ingen förändring hade inträdt med den sjuka. Den förfärliga, hemska stelheten hade ej lemnat henne och hon tycktes ej känna igen någon eller uppfatta ljudet af deras röster, då de talade till henne. Diakonissan satt vid hennes hufvudgärd och läste i en bönbok. Karl härdade ej ut att se det; det var som hade hon läst för ett lik, tyckte han.

De sutto sedan båda, han och modren, i rummet utanför, ängsligt lyssnande och samtalande i hviskande ton. Det var en natt, hvars långa timmar aldrig ville taga slut. Skakade af frossrysningar i det kyliga rummet gingo de slutligen till hvila, då det började dagas och oljan i lampan tog slut. Karl hemtade sitt täcke och svepte det öfver modren, som lagt sig fullklädd på soffan; sjelf lade han sig äfven fullklädd i sin säng och drog sin nattrock öfver sig för att få varmt.

Följande dag medförde ingen bättring och den nästa ej heller. Klara steg visserligen upp och lät kläda på sig, men var som en viljelös automat; blicken hade samma hemska, slöa stelhet, och kroppen var som förlamad. Läkaren förklarade nu, att hon var sinnesrubbad och att det var bäst att flytta henne till Lappviks sjukhus, der han skulle bestyra om plats. Han gaf föga hopp. Det hade legat och grott hos henne sannolikt länge nog, sade han, och kom nu till utbrott genom själsskakningen i förening med den häftiga förkylningen. Det var nödvändigt att hon så fort som möjligt kom under ordentlig värd. Helst borde hon föras ännu samma dag. Karl gick ut och bestyrde om hyrvagn till qvällen, då Klara skulle föras bort, och skyndade sig sedan åter hem för att vara till hands, om något skulle behöfvas. Klara hade under tiden haft ett våldsamt krampanfall och låg nu utmattad och med slutna ögon.

Klockan nio på aftonen kom gamla Maja och hviskade åt Karl, alt hyrvagnen stod vid trappan. Klara lät utan motstånd kläda på sig, och utan motstånd tog hon de första stegen öfver golfvet. Men när hon, ledd på ena sidan af diakonissan och på den andra af Karl, kom till dörren, fattade hon med båda händerna i dörrposten och ville ej följa längre. Med vänlig varsamhet lösgjorde Karl hennes händer, men när de kommo till tamburdörren, gjorde hon åter motstånd, böjde hufvudet bakåt, såg förvirradt omkring sig och sade klagande:

― Nej ... nej ...

Ljusskenet från tamburlampan föll på hennes ansigte. Det var förfärande blekt och lidande. Näsvingarne voro tunna och skälfvande, ögonen stora och stela.

― Nej ... nej ... jag vill inte ... låt mig vara ... mamma! ...

Stora tårar runno utför Karls kinder och hans händer darrade, då han med mildt våld löste hennes kring dörrposten hårdt tryckta fingrar.

― Kom nu, Klara, det är jag, sade Karl. Du har ju alltid haft förtroende till mig. Nog vet du att jag inte vill göra dig illa... Kom nu med mig... vi skola fara till Maria...

Hon släpte sitt tag och lät föra sig ut i farstun. Skrämd af mörkret, tryckte hon sig närmare Karl liksom för att söka skydd. Så följde hon utan motstånd ned på gärden, men då hon skulle upp i vagnen, stretade hon åter emot. Då satte sig Karl först upp, och nu var det som om hennes fruktan försvunnit. När hon väl var i vagnen, satte sig diakonissan på hennes andra sida och svepte en sjal kring hennes axlar. Maja, som följt dem ut, stängde vagnsdörren och sade åt kusken:

― Kör nu?

― Hvart skall jag köra?

― Till Lappviken.

Kusken klatschade på hästarna och vagnen rullade af.

Karl satt med armen kring Klaras lif, i ständig fruktan att hon ännu skulle börja göra motstånd och blifva våldsam. Men hon satt tyst och såg ut genom vagnsfönstren. Det var mörkt, och de glesa lyktorna på de ensliga gator, längs hvilka färden gick, skymtade fram och försvunno som irrbloss. Hvad den sorgliga färden var lång; skulle de ej snart vara framme! Vagnen lemnade en gata och vek in på en annan, men allt syntes ännu husrader på båda sidor. Efter ännu en vikning kring ett hörn försvunno byggnaderna på venster hand. De voro nu på den långa, dystra Lappviksgatan.

När de kört ännu en stund, såg Karl begrafningsplatsens grafvårdar och kors börja skymta fram. Vägen gick tätt vid den låga kyrkogårdsmuren. Om Klara såg grafvårdarna och anade, hvart de foro! Den tanken kom öfver honom som en blixt, och han drog själen öfver hennes och sitt bufvud. Hon ryckte till och slog båda armarna härdt kring honom. Gud, att de ej redan voro framme! Genom springan, som själen lemnade öppen, såg han diakonissans bleka ansigte med det hvita hucklet, och tätt förbi skymtade genom vagnsfönstret grafvård vid grafvård fram mellan kyrkogårdens drifvor och träd. Han kunde ej se det, det var allt så hemskt och fasaväckando. Han slöt ögonen och vände hufvudet bort.

Ändtligen stannade vagnen. En tung jernport öppnades ― vagnen ryckte åter till och nu körde den in på gården till dårhuset och stannade innerst i vinkeln, der de två höga stenhusflyglarna förenas.

Klara lät utan motstånd hjelpa sig ur vagnen. De fingo stå derute en stund, innan dörren öppnades. Gården var mörk, men en lykta brann öfver ingången. Det fladdrande sken, den spred på väggen, föreföll spöklikt och hemskt. Det var som förde det en ständig, ångestfull kamp med mörkret och skuggorna, hvilka hotade att rusa öfver och döda det, hvarje gång vinden rörde vid lågan. Karl tryckte sin arm hårdare kring Klara. Hvarför kunde han ej vända om med henne frän detta förfärliga hus!

Nu öppnades dörren och ett vänligt äldre fruntimmer bad dem stiga in. De kommo till ett temligen stort rum, derifrån en lång korridor började, mod dörrar på hvardera sidan. Tvenne sköterskor togo hand om Klara, och utan att han vågade taga afsked, såg han hur de sakta förde henne bort längs den med en mjuk matta belagda, svagt upplysta korridoren.

Det var dödstyst i huset; endast från en af cellerna längst borta hördes svagt och dämpadt ett underligt skratt.

Med djupt nedböjdt hufvud och ögonen fulla af tårar satt Karl åter i vagnen, tillbakalutad mot sitt hörn. I andra hörnet såg han diakonissans bleka ansigte och hvita huckle. Och åter skymtade den långa raden af grafvårdar och kors förbi vangsfönstret, gatlyktor blänkte fram och försvunno, i hörnet vid Henriksgatan saktades farten, för att undvika sammanstötning med den från teatern i täta rader åkande publiken, och slutligen stannade vagnen åter vid hans hem. Gamla Maja öppnade snyftande dörren, och modren, som under hans frånvaro lik en vålnad gått genom rummen, kom bruten och gråtande mot honom.

― Mamma, mamma! sade han och slöt henne i sina armar. Kanske hade vi kunnat visa henne ännu mera kärlek och vänlighet, om vi haft en aning om detta!

― Du har ingenting att förebrå dig, käre Karl! snyftade modren. Du var alltid en god bror för henne. Och också jag har försökt göra hvad jag kunnat.

---