Julafta i harrgårlsköke
| ← Han å ho |
|
Erksôns svin → |
| Ur Räggler å paschaser 1897. På Wikipedia finns en artikel om Gustaf Fröding. |
Hå ja, hå ja, d´ä mang, mang år senna ja tjänt dräng ve harrgårln nu. Hå ja, hå ja tia, går.
Onnt slet en, d´ä da vesst å sannt. Bå pateroen å Rätter-Erk va suffräne kärer, sôm lätt fôlk vet att di va född ”te äte sett brö i sett anlätes svett”, äll valls dä står i språke.
Men så va dä heller intnô knuschel ve jula. Fell ha ja sett mö brö å mö fläsk i mi ti, men dä jag såg ve harrgåln va dä varst ja nônstiner ha sett. Vi va fire kärer å fire kvinnfôlk i kôsthôll å harrskape va lik mang di, men jaggu va dä ått ulik slag i varevli julhög å flôt å fläsk va dä så dä rann. Öl feck en, brännvin feck en, fesk va dä, å gröt feck en ät så en kunn spreck. Ja mat va dä så magen stog i femtan hörn ända te tjugendaknut, sôm kör jula ut.
Först va dä dôp klocka tôlv – fett gôtt flôt tå den gamle fargalten. Hel herrskapsgreja va mä ut å stack brö i kettel å var mer gemen å minner höckfarli än hällers. Pateroen sjôl sken sôm a sol å häld sjôl i super te ôss kärer. ”Var int blyg du Johan”, sa´n ”ta´t mä en gang du, dä hänner att dä blir en te”, töckt´en, ”ja kanske två” sa´n.
Ånä, ja va fell int blyg utta häld ner allt sôm va å tôrk mä ôm truten för te va fardi te näst gang. Men dä va rolitt te se Gryt-Nisch, når han tog sin. Ha hadd vôr döv å stum i all si ti å va rotkär unner harrgårln. De enda han hadd nôn lust för va te sôv å ät, å tobak va dä bäst han vesst här i live näst brännvin, men dä va int mang ganger han feck tå dä schlage.
Dä va i all fall unlitt mä dän här Gryt-Nisch. Så döv å uvetens han än va, så nock hadd´en årning på tia. Å når dä da bynnt å lack imot jula, da geck Gryt-Nisch å flen för sä sjôl. Å mött´en nôn, så neck´en å gjord sôm e skål tå näven å gap å lôddes sôm´en drack.
Å så neck´en å så flen´en igän för sä sjôl å klapp sä på magen, för han vesst att nu skull den go tia komm för´n. Åja, han hadd inga ann gläje, stackern.
Men sôm sagt va, når´n skull ta brännvin, da va´n roli te se på. Mä ett han kom in ôm dörra, välvd´en yga bål ôt brännsvinsflaska å där helt´en dôm fast, var hällers han geck äller stog. Å når da pateroen teckna ôt´en att han skull fram, da tôka´n sä på sne fram te bole, mennas han titt rackt å styfft på supen. Å så häld´en in´en i muen å helt´en kvar e lang, lang stunn. En kunn se på´n hur sali´en va. Dä va änn sôm han skull tänk för sä sjôl: ”ôj, ôj, ôj – guschetackelôv att tocka gohet finns i vala”. Dä va mä knaff nö han kunn tving sä te svälj ner supen, så dyrbar va´n för´n.
Ja senna börja fläskätinga. Dä va e fali äting ska ja säj er. Herr Agust va ut å såg på, för dä töckt´en va rolitt, å han bynnt å ägg ôss te ät varrer å varrer å gjord sä te å tal vårat mål å va kvek, fast så falia kvek va´n fell int ända. Tocker där vell allti skôj mä ôss ulärt fôlk, men jaggu ä di kopstôller sjôl. Herr Agust te exempel mä si lang näs å näsknipögera å den huki, dåli skrôtten sin va just int all varst grann å nock ha ja mang ganger stått bål ve knuta å grin ôt´en.
Herr Agust lôvd ôss, att den sôm åt mäst skull få e kron tå´n vi fresst på så gôtt vi kunn. Sjôl la ja in dä mäst ja ôrk. Men dä ble allt Gryt-Nisch, sôm vannt lell. Han hadd ing årning på att han skull få en kron int, men han hadd tocka smak på fläsk, så han behövd int ha nôa pådriving.
Ja dä va ätinga dä. Lämmä se, va va dä vi feck senna?
Jo, når dä le litt på aftan, så skull vi da ôpp i kök igän å dreck kaffi. Håja, kaffi ä gôtt dä mä, men kvennfôlka ä för svår te smal, når di ha fått en tår i sä. Kammer-Emma va da ett rennt hällskåck te smal å köksa va int sämmer ho. Fell va ja gla i jänter på mi ti, men en ska ha dôm e för e. Når fler ä tesamm blir dä lett.
Herrskap hadd mö fyr för sä därinn. Di tänd ljus i grana å dans å sang å fansér sä. Vi va fler ganger å glutt i dôra. Tocker där kan var joli, di åg.
Nu va dä så att di bruckt å än sôm en julbock sôm skull dra in all skänkasera – å den gangen va dä ja sôm va julbocken.
Ja feck på mä pateroens stor vargskinnspäls – å dra ôt skogen, va fliner I ôt, ”får i ulvakläder” kan I var sjôl!
Nä, ja ska säj er att dä där gjord´a rektitt bra. Ja la mä på fyrenfot å hôpp ôpp å ner mä bakdel å spark mä bena å når ja kom mett för hel herrskapskånkarongen, bräkt´a te å välvd ut kôrgen på gôlve. Nä, tocker där ôpptôger å tock va ja änn bra te.
Ja senna va dä äting igän. Först lutfesk, senna gröt. Herr Agust va ut igän å satt ôpp en kron ôt den sôm åt varst. Dä bli Gryt-Nisch den gangen åg. Han va sôm Fryken, där dä inga bôtten ä.
Men når gröten kom fram, da sa herr Agust stôpp.
”Int ett skebla” sa´n, ”utta att I rimmer för gröten”, töckt´en.
Hur vi vre å vänd ôss så va vi pocka sta te schlut.
Först skull rättern fram. Han gne sä i nacken å ble fali rö i syna. Men når dä le ôm, feck´en fram ett rim lell.
”Den här gröten ä kokt i e gryte å int i e spann å dämme kliver´n ôpp i e tall”, sa´n å flen å såg änn sôm litt skamsen ut.
”Bravo, Erk – dä va int dålitt”, sa herr Agust, ”dä där va min själ rektitt poetiskt”, sa´n.
Sen va dä Stall-Olles tur. Han spôtt bar ett tag å harsk sä å sa:
”Dä här ä int fesk men gröt å den sôm int rimmer bätter än Erk ä ett nöt”.
Da skratt all di andre å int skull da ja vôr i Erks klär den gangen. Ja, så skull da ja fram, förståss. Men dum ha ja allri vôr å dä hink int inna ja slog mä skia i borlkanten å sa:
”Den här gröten ä gjord tå gryn å int tå sten, men jaggu ä´n tjöcker än köksas ben.”
”Å, vet han inga levandes hut”, sa köksa. ”Va vet hans, valls ja ä skapt”, töckt´o – ”å skäms, mässä”, sa´o. Men ja bar flin å herr Agust la ihop sä på bänken å va rennt iffrå sä tå grin.
Ja, så geck dä te fôrr i vala. D´ä nu mang’ mang år senna. Håja, tia går.