På klippornas hall
Vid hundarnas skall
Den glädtiga Jägaren ilar;
Och först i skymningens dimmiga flod
På Kampeberget han hvilar.
Det höjer sig opp
Öfver skogens topp
Ett minne från forntida-fejden,
Och ser, som en jätte, kring nejden.
Med flämtande bröst
Och gnisslande röst
Mån’ stöfvarne villbrådet funnit
De hejda sitt lopp, liksom spåren i hast
Inunder en stenhäll försvunnit.
Till furornas rot
Med brådskande fot
De krafsa bort måssan och sanden,
Och slicka sin herre på handen.
”Hvad gömmer den sten?”
Sad’ Jägarn, och re’n
Till spaning han lutar sig neder;
Men dagen är släckt, och när flintan gett eld,
Han kappan på måssbädden breder.
Då bössan han har,
Och hundarnas par
Vid sidan som spejande vakter,
Han fruktar ej andarnas makter.
Från ringmurens häll
Den höstliga qväll
Ej syns någon tindrande stjerna;
Men snart vid stockeldens fladdrande sken
Ser Jägarn en glänsande Tärna.
Med klädnaden grön
Af sammet så skön
Beströdd ut af klara demanter,
Hon vandrar på klippornas branter.
Snart Jägarns gevär
Till lågan hon bär,
Så noga det Bergfrun betraktar,
Då hörs hennes röst i den nattliga vind:
”En skatt mera dyrbar jag vaktar.
Se, stenkumlets graf:
Der, gömmes en glaf,
Ja, många från kämparnas dagar,
Jag dig till det bytet ledsagar.” —
Att hämta sin skatt
I vålnadens natt
Flyr Jägarn, då möter hans öga
En grånad Rese, med pansar och sköld;
Bland skuggor af furorna höga
Sin stålklädda harm,
Sin väldiga arm
Han ynglingen hotande sträcker,
Ett afbrutit svärd honom räcker.
Du finner” — en röst han förnimmer —
”Låt kämpen få hvila i svärdfallen krets
Vid ärans förbleknade skimmer.
Gå, Ynglingamod,
Med fäderneblod,
Att viga åt striden din bana,
Då krigsljuden skallande mana!”
Den nattliga syn,
Lik töcknet i skyn,
Vid strimman af dagningen flydde.
Snart ärans och bragdernas vinkande sol
I striden för ynglingen grydde.
Blott sagan är qvar
Från forntida dar,
Och täljes de vintriga qvällar
Om Jägarn på kampebergets hällar.
