Kapten Ruff
| ← Landet |
|
Till en Tullkarl → |
Kapten Ruff.
amle Ruff i själ och sinne
Var en grobian till sjös.
Bilden har jag i mitt minne,
Målad uti Lebensgröss'.
Som en skeppsbog var hans panna,
Näsan som ett dubbelt block,
Och på skuldran satt, förbanna!
Halsen som en ankarstock.
Kindens färg var buffel-läders,
Benen stodo jemt i kryss;
Håret stod alltjemt till väders,
Munnen som en tänd kabyss.
Gamle Ruffen, jemt begapad;
Var ett mål för skämt och gäck,
Magen som ett lastrum skapad,
Ryggen som ett akterdäck.
Riggen efter skrofvet passad —
Allt var styft och bogen-opp,
Bidevind var hatten brässad,
Spetsig som en gafeltopp.
Jemt och samt var näfven knuten,
Knopad som en sjömans-knut.
När han talte, utur truten
Sprang en djefvul hvar minut.
Rapp var gubben uti tågen,
Trifdes aldrig rätt i land.
Många år han plöjde vågen,
Förde skepp från Hernösand.
Men han gjorde sista åren
Ett och annat haveri,
Söp genever, och på våren
Sattes af af Rederi.
Gubben Ruff, af gamla ullen,
Ger sig ej vid första tag,
Köpte krogen bredvid tullen
Och slog opp en vacker dag.
Så af målar'n, känd i orten,
Innan staden visste af,
Hade Ruffen öfver porten
Skylten. med ett skepp i qvaf.
Krogen döptes ej med vatten,
Ruffen hade bättre ton,
Drack i glädjen — och om natten
Stod han lik i mangelbo'n.
