Bibeln (Karl XII)/Salomos Höga Wisa
| ← Salomos Predikare |
|
Propheten Esaia → |
1. Capitlet.[redigera]
"Brudens längtan efter Brudgummen."
Salomos Höga Wisa.
2. Han kysse mig med sins muns kyssande; ty din bröst äro ljufligare än win;
3. Att man må lukta din goda salvo; ditt Namn är en utgjuten salvo; derföre hafwa pigorna dig kär.
4. Drag mig efter dig, så löpe wi; Konungen förde mig in uti sin kammar: Wi fröjde oss, och äre glade öfwer dig; wi tänke uppå din bröst mer än uppå win: De fromme älska dig.
5. Jag är swart, men ganska täck, J Jerusalems döttrar, såsom Kedars hyddor, såsom Salomos tapeter.
6. Ser icke derefter, att jag så swart är; ty solen hafwer bränt mig: Mins moders barn wredgas emot mig. Man hafwer satt mig till wingårdsvaktersko; men min wingård, den jag hade, bewarade jag icke.
7. Säg mig du, den min själ älskar, hwar du beter, hwar du hwilar om middagen; att jag icke skall gå hit och dit, till dina stallbröders hjordar.
8. Känner du dig icke, du dägeligasta ibland qwinnor, så gack uppå fårens fotspår, och bet din kid wid herdahusen.
9. Jag liknar dig, min kära wid mitt resigtyg, wid Pharaos wagnar.
10. Dina kinder stå ljufliga i spann, och din hals i kedjo.
11. Wi wilje göra dig gyldene spann med silfdoppor.
12. Då Konungen wände sig hit, gaf min nardus sina lukt.
13. Min wän är mig ett knippe af myrrham, det emellan min bröst hänger.
14. Min wän är mig en drufwa Copher, uti de wingårdar i EnGedi.
15. Si, min kära, du äst dägelig; dägelig äst du, din ögon äro såsom dufwoögon.
16. Si, min wän, du äst dägelig och ljuflig; wår säng grönskas.
17. Wår hus bjelkar äro cederträ; wåre sparrar äro cypress.
2. Capitlet.[redigera]
"Lust och nöd gå Christo och bruden lika an."
Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.
2. Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.
3. Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min wän ibland sönerna: Jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.
4. Han hafwer mig in uti winkällaren, och kärleken är hans baner öfwer mig.
5. Han wederqwicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.
6. Hans wenstra hand ligger under mitt hufwud, och hans högra hand omfamnar mig.
7. Jag beswär eder, Jerusalems döttrar, wid rår, eller wid hinder i markene, att J icke uppwäcken eller omaken mina käresto, tilldess henne själf lyster.
8. Detta är mins wäns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.
9. Min wän är lik enom råbock, eller ungom hjort; Si, han står bak wår wägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.
10. Min wän swarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.
11. Ty si, wintren är förgången, regnet är öfwerståndet, och är sin wäg;
12. Blomstren äro utgångna på markene; wårtiden är kommen, och tuturdufwan låter sig höra i wårt land;
13. Fikonträt är knoppadt, winträn blomstras, och gifwa sina lukt: Statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.
14. Min dufwa uti stenklyftor, uti bergsrefwor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.
15. Tager oss räfwar, de små räfwar, som förderwa wingårdar; ty wåra wingårdar blomstras.
16. Min wän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;
17. Intilldess att dagen swal warder, och skuggorna afwika: Wänd om, blif såsom en rå, min wän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.
3. Capitlet.[redigera]
"Christus, brudens beskydd."
Jag sökte om nattena i mine säng, den min själ kär hade; jag sökte, men jag fann honom intet.
2. Jag will stå upp och gå omkring i staden, på gator och gränder, och söka den min själ kär hafwer: Jag sökte, men jag fann honom intet.
3. Mig funno wäktarena, som kringom i staden gå: Hafwen J icke sett den min själ kär hafwer?
4. Då jag kom litet framom dem, så fann jag den min själ kär hafwer: Jag håller honom, och will icke öfwergiwa honom, tilldess jag hafwer honom in uti mine moders hus, uti mine moders kammar.
5. Jag beswär eder, J Jerusalems döttrar, wid rår och hinder på markene, att J icke uppwävcken mina käro, eller omaken henne, tilldess henne själf lyster.
6. Ho är denna, som uppgår utur öknene, såsom en rök af myrrham, rökelse och allahanda apothekares pulver?
7. Si omrking Salomos säng stå sextio starke, utaf de starka i Jsrael; 8. Alle hålla de swärd, och äro behändige till strids; hwardera hafwer sitt swärd wid sina sido, för fruktans skull, om nattena.
9. Konung Salomo lät göra sig ett sängerum af Libanons trä;
10. Dess stodar woro af silfwer, täckelsen af guld, sätet af purpur, bottnen deruti war lusteliga lagd för Jerusalems döttrars skull.
11. Går ut, J Zions döttrar, och skåder Konung Salomo, i den krono, der hans moder honom med krönt hafwer, på hans bröllopsdag, och på hans hjertas fröjds dag.
4. Capitlet.[redigera]
"Brudens dägelighet. Christi kärlek."
Si, min kära, du äst dägelig, si, dägelig äst du; din ögon äro såsom dufwoögon, emellan dina lockar: Ditt hår är såsom getahjordar, som klippte äro på det berget Gilead.
2. Dina tänder äro såsom hjordar med afklippta ull, som twagne komma utu wattnet, hwilke allesamman äro hafwande med twillingar, och ingen af dem är ofruktsam.
3. Dina läppar äro såsom ett rosenfärgadt snöre, och ditt tal ljufligit; dine kinder såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
4. Din hals är såsom Davids torn, gjord med bröstwärn, der tusende sköldar uppå hänga, och allahanda de starkas wapen.
5. Din tu bröst äro såsom twå unga råtwillingar, hwilke ibland roser i bet gå;
6. Tilldess dagen swal warder, och skuggorna afwika: Jag will gå till myrrhamsberget, och rökelsehögen.
7. Du äst med allone dägelig, min kära, och ingen fläck är på dig.
8. Kom, min brud, ifrå Libanon, kom ifrå Libanon: Gack in, träd hit ifrån Amana kulle, ifrå Senir och Hermons kulle, ifrå lejonens boning, ifrå de leoparders berg.
9. Du hafwer tagit mig hjertat bort, min syster, kära brud, med ett ditt öga, och med ene dine halskedjo.
10. Huru dägelig äro din bröst, min syster, kära brud: Din bröst äro lustigare än win, och din salvos lukt öfwergår alla örter.
11. Dine läppar, min brud, äro såsom drypande hannogskaka: Hannog och mjölk är under dine tungo, och din kläders lukt är såsom lukt af Libanon.
12. Min syster, kära brud, du äst en tillsluten örtagård; en tillsluten källa, en förseglad brunn.
13. Din frukt är såsom en lustgård af granatäple med ädla frukter, cyper med nardus;
14. Nardus med saffran, calmus och canel, med allahanda Libanons trä; myrrham och aloes med alla bästa örter;
15. Såsom en örtegårds brunn, såsom en brunn af lefwande watten, det af Libanon flyter.
16. Statt upp, nordanwäder, och kom, sunnanwäder, och blås igenom min örtegård, att hans örter måga drypa. Min wän komme uti sin örtegård, och äte sina ädla frukter.
5. Capitlet.[redigera]
"Christus bjudes. Hans skönhet."
Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtegård; jag hafwer mitt myrrham, samt med mina örter, uppskurit; jag hafwer ätit mina hannogskako, samt med minom hannog; jag hafwer druckit mitt win med mine mjölk: Äter, mine käre, och dricker, mine wänner, och warder druckne.
2. Jag sofwer, och mitt hjerta wakar; der är mins wäns röst, som klappar: Låt mig upp, min kära, min syster, min dufwa, min fromma; ty mitt hufwud är fullt med dagg, och mina lockar fulle med nattenes droppar.
3. Jag hafwer afklädt min kjortel, huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafwer twagit mina fötter, huru skulle jag besmitta dem igen?
4. Men min wän stack sina hand in genom ett hål, och mitt lif darrade derwid.
5. Då stod jag upp, att jag skulle låta minom wän upp: Mina händer drupo af myrrham, och myrrham lopp öfwer mina finger på stängelen åt låset.
6. Och då jag minom wän upplåtit hade, war han borto, och sin wäg gången. Då gick min själ ut efter hans ord: Jag sökte honom, men jag fann honom intet; jag ropade, men han swarade mig intet.
7. Wäktarena, som omkringgå i stadenom, funno mig, de slogo mig till sårs; wäktarena på murenom togo mig bort mitt hufwudkläde.
8. Jag beswär eder, Jerusalems döttrar; finnen J min wän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger.
9. Hwad är din wän för andra wänner, o du aldradägeligasta ibland qwinnor? Hwad är din wän för andra wänner, att du så hafwer besworit oss?
10. Min wän är hwit och röd, utkorad ibland mång tusend.
11. Hans hufwud är det bästa guld; hans hår är krusadt, swart såsom en korp.
12. Hans ögon äro såsom dufwoögon wid wattubäcker, twagne med mjölk, och stå full.
13. Hans kinder äro såsom apothekares wäxande örtesängar; hans läppar äro såsom roser, de der drypa af flytande myrrham.
14 Hans händer äro såsom guldringar, fulle med turkoser; hans lif är såsom rent elphenben, besatt med saphirer.
15. Hans ben äro såsom marmors pelare, grundade uppå gyldene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cederträ.
16. Hans hals är söt och ganska lustig: En sådana är min wän; min wän är sådana, J Jerusalems döttrar.
17. Hwart är då din wän gången, o du dägeligasta ibland qwinnor? Hwart hafwer din wän wändt sig, så wilje wi honom söka med dig.
6. Capitlet.[redigera]
"Brudens dägelighet. Christi kärlek."
Min wän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser.
2. Min wän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar.
3. Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan.
4. Wänd din ögon ifrå mig; förty de göra mig brinnande: Ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro.
5. Dina tänder äro såsom en fårahjord, de der twagne komma utu watten, hwilke allesammans äro med twillingar hafwande, och ingen ibland dem är ofruktsam.
6. Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
7. Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal;
8. Men en är min dufwa, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada: Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofwade henne.
9. Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad, såsom solen, förskräckelig såsom en härordan?
10. Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna wid bäcken; till att skåda, om winträt blomstrades, om granatäplen grönskades.
11. Min själ wisste icke, att han mig intill AmmiNadibs wagnar satt hade.
12. Wänd om, wänd om, o Sulamith; wänd om, wänd om, att wi måge skåda dig; hwad sen J på Sulamith annat, än dans i Mahanaim?
7. Capitlet.[redigera]
"Brudens lof. Christi godhet."
Huru dägelig är din gång i skorna, du Förstas dotter! Dina länder stå lika wid hwarandra, såsom tu spann, de ens mästares hand gjort hafwer.
2. Din nafle är såsom en rund skål, den aldrig dryck fattas; din buk är såsom en hwetehop, omsatt med roser.
3. Din tu bröst äro såsom twå unge råtwillingar;
4. Din hals är såsom ett elphenbenstorn, din ögon äro såsom de dammar i Hesbon wid den porten Bathrabbim; din näsa är såsom tornet af Libanon, hwilket sig wänder emot Damascon;
5. Ditt hufwud står på dig såsom Carmel; håret på ditt hufwud är såsom Konungens purpur i fållar bunden.
6. Huru dägelig och huru ljuflig äst du, kära , i wällust!
7. Din längd är lik wid ett palmträ; och din bröst wid windrufwor.
8. Jag sade: Jag måste stiga upp i palmträt, och fatta dess qwistar: Låt din bröst wara såsom drufwor på winträ, och lukten af dine näso såsom äple;
9. Och din hals såsom godt win, det minom wän lätteliga infår; och tala om gammal ärende.
10. Min wän är min, och han hålleer sig ock till mig.
11. Kom min wän, låt oss gå ut på markena, och wistas i landsbyarna;
12. Att wi måge bittida uppstå till wingårdarna, och få se, om winträt blomstras, och hafwer fått knoppar; om de granatäple utgångna äro: Der will jag gifwa dig min bröst.
13. Liljorna gifwa sin lukt, och för wåra dörr allahanda ädla frukter; min wän, jag hafwer bewarat åt dig både nytt och gammalt.
8. Capitlet.[redigera]
"Brudens och Christi sista samtal."
O! att jag måtte finna dig ute, min broder, du, som mins moders bröst suger, och måtte få kyssa dig; att ock ingen föraktade mig.
2. Jag wille taga dig, och hafwa dig uti mine moders hus, der du mig lära skulle; der wille jag skänka dig kryddadt win, och must af min granatäple.
3. Hans wenstra hand ligger under mitt hufwud, och hans högra hand omfamnar mig.
4. Jag beswär eder, Jerusalems döttrar, att J icke uppwäcken mina käro, eller omaken henne, tilldess henne sjelf lyster.
5. Ho är denna, som uppkommer ifrån öknene, och stöder sig in uppå sin wän? Under äpleträt wäcker jag dig, der din moder dig födt hafwer; der hon, som dig födde, med dig legat hafwer.
6. Sätt mig såsom ett insegel på ditt hjerta, och såsom ett insegel uppå din arm; ty kärleken är stark såsom döden, och nitälskan är fast såsom helwetet: Dess glöd är brinnande, och en HERrans låge;
7. Så att ock mycket watten icke förmå utsläcka kärleken, eller strömmar fördränka honom: Om en wille gifwa alla ägodelar i sino huse för kärleken, så gulle det alltsammans intet.
8. Wår syster är liten, och hafwer ingen bröst; hwad skole wi göra till wår syster, när man nu skall tala henne till?
9. Är hon en mur, så wilje wi göra silfwerbålwerk deruppå; är hon en dörr, så wilje wi befästa henne med cederbräde.
10. Jag är en mur, och min bröst äro såsom torn, deraf är jag worden för hans ögon såsom den der frid finner.
11. Salomo hafwer en wingård i BaalHamon, den wingården fick han waktarom, att hwardera skulle gifwa, för hans frukt, tusende silfpenningar.
12. Min wingård är för mig: Dig Salomo bör tusende; men waktaromen öfwer hans frukter, tuhundrad.
13. Du, som bor i örtagårdarna, sällskapen akta deruppå; låt mig höra dina röst.
14. Fly, min wän, och war lik ene rå, eller enom ungom hjort, in på örtabergen.
"Ände på Salomos Höga Wisa."