Kejsarens adjutant/Kapitel 02

←  Hemlandets kust

Kejsarens adjutant av Arthur Conan Doyle Översättare: Hugo Hultenberg Saltängen

Den förfallna hyddan  →

II.
SALTÄNGEN

När en man nått sin mogna ålder, kan han stanna och se tillbaka på den långa tillryggalagda vägen, som med sina solglimtar och sina skuggiga sträckor ligger bakom honom i dalen. Han känner då dess vadan och varthän, och dess slingringar och krökningar, som voro så fulla av löften eller hotelser, när han nalkades dem, ligga nu öppna för hans blick. Så tydligt och klart är allt, att han knappast kan minnas, hur mörkt det syntes honom eller hur länge han en gång tvekade vid korsvägarna. När han sålunda söker i minnet återkalla varje stycke av vägen, så gör han det med kunskap om dess mål och kan icke längre ens för sig själv klargöra hur det tedde sig för honom då för tiden. Och dock är det, trots att åren gått och mycket hänt mig sedan, ingen tid i mitt liv, som jag minns så tydligt som den där byiga aftonen, och ännu i dag kan jag icke känna den starka, friska tånglukten utan att med den livliga känsla av verklighet, som blott en luktförnimmelse kan skänka, i tanken föras tillbaka till det våta gruset på den franska stranden.

Det första jag gjorde, sedan jag rest mig från min knäböjande ställning, var att stoppa min börs i innerfickan på min rock. Jag hade tagit fram den för att giva ett guldmynt åt den sjöman, som satt mig i land, ehuru jag föga betvivlar, att han var både förmögnare och även eljest bättre situerad än jag själv. Jag hade verkligen tagit upp en silverhalvkrona, men jag kunde icke förmå mig att giva honom den och kom därför till slut att till en främling bortgiva tiondedelen av hela min förmögenhet. De övriga nio punden stoppade jag in mycket noga, därpå satte jag mig på en flat klippa strax ovanför det högsta vattenmärket och funderade på vad jag skulle taga mig till. Jag var redan frusen och hungrig, blåsten piskade mig i ansiktet, och det salta skummet sved i mina ögon, men jag levde åtminstone icke längre på gunst och nåd hos mitt lands fiender, och den tanken kom mitt hjärta att klappa fortare.

Så vitt jag kunde minnas, låg emellertid slottet åtminstone tio engelska mil från stranden. Om jag begav mig dit nu, skulle jag komma fram på en mycket olämplig tid och uppträda med ett ovårdat och illa medfaret yttre hos denne morbror, som jag aldrig hade sett. Min känsliga stolthet utmålade för mig hans tjänares hånfulla utseenden, när de sågo denne nedsölade vandrare från England smyga sig in i det slott, som borde hava varit hans eget. Nej, jag måste söka tak över huvudet för natten och sedan, när jag fått vila ut, infinna mig hos min släkting i så fördelaktig kondition som möjligt. Men var skulle jag kunna finna skydd mot ovädret?

Läsaren frågar mig utan tvivel, varför jag icke begav mig till Étaples eller Boulogne. Jag svarar, att det var av samma skäl, som tvang mig att i hemlighet gå i land på denna avskräckande strand. Namnet de Laval stod fortfarande främst på listan över de proskriberade, ty min far hade varit en välbekant och kraftfull ledare för den lilla, men inflytelserika skara av män, vilka trots allt förblivit trogna tingens gamla ordning. Tro icke, att jag, därför att jag tänkte annorlunda, föraktade dem som offrat så mycket för sina grundsatser. Det finns något visst egendomligt och helgonlikt i vår natur, som drager oss synnerligen starkt till det som innebär det största offret, och jag har ibland tänkt, att om förhållandena varit mindre svåra, skulle Bourbonerna haft färre, åtminstone adliga, anhängare. De franska adelsmännen hade varit trognare mot dem än de engelska mot Stuartarna, ty Cromwell hade intet yppigt hov, inga inbringande befattningar, varmed han kunde locka dem som ville övergiva konungens sak. Inga ord kunna vara nog starka för att skildra dessa mäns självförnekelse. Jag har varit med om en supé under min fars tak, därvid våra gäster voro två fäktmästare, tre språklärare, en trädgårdsmästare och en översättare av böcker, vilken höll handen framför sin rock för att dölja en reva på uppslaget. Men dessa åtta män voro av Frankrikes förnämsta adel och skulle kunna fått vad de velat, om de blott velat samtycka till att glömma det förflutna och med liv och själ kasta sig in i tingens nya ordning. Men den ödmjuke och vad sorgligare är oduglige monarken på Hartwell mottog fortfarande undersåtlig tro och lydnad av dessa gamla medlemmar av släkterna Montmorency, Rohan och Choiscul, vilka hade varit med om hans familjs storhet och nu voro beslutna att stå den bi i motgången. Den landsförviste monarkens mörka rum voro möblerade med någonting bättre än gobelängtapeter och Sèvresporslin. Över det svalg, som skiljer min ålderdom från deras, kan jag ännu se dessa allvarliga, illa klädda män, och jag tager av mig hatten för den ädlaste samling ädlingar vår historia kan uppvisa.

Att begiva mig till en kuststad, innan jag träffat min morbror eller erfarit, om min återkomst blivit sanktionerad, skulle därför helt enkelt vara att överlämna mig åt gendarmerna, som alltid spejade efter främlingar från England. Att själv träda inför den nye kejsaren var en sak och att släpas inför honom en annan. När allt kom omkring syntes mig bäst att vandra inåt landet i hopp att finna någon tom lada, där jag kunde tillbringa natten osedd och ostörd. Sedan på morgonen skulle jag tänka över, på vilket sätt jag bäst borde närma mig morbror Bernac och genom honom Frankrikes nye härskare.

Det hade under tiden blåst upp till storm, och det var så mörkt utåt havet, ait jag blott då och då kunde se en störtsjö lysa vit genom allt det svarta. Av den loggert, som fört mig över från Dover, kunde jag icke se minsta spår. Åt landsidan tycktes, såvitt jag kunde se, ligga en rad låga bergåsar, men när jag närmade mig dem, fann jag, att de hade synts överdrivet stora i mörkret och blott voro spridda sanddyner, beväxta med snåriga buskar. Över dessa strävade jag mig fram med min packning på ryggen. Jag sjönk ned i den lösa sanden och snavade ofta bland buskarna, men jag glömde mina våta kläder och stelfrusna händer, när jag tänkte på de många vedermödor mina förfäder hade måst utstå. Det roade mig att tänka, att den dag kanske en gång kunde komma, då mina egna avkomlingar skulle stärka sig med hågkomsten av vad som nu hände mig, ty i en stor släkt som vår betyder individen så litet mot släkten i dess helhet.

Jag tyckte, att jag aldrig skulle komma över dessa sanddyner, men när jag slutligen nådde fram till den sista, önskade jag av allt hjärta, att jag varit tillbaka bland dem igen, ty havet går där upp i en vik och bildar vid lågvatten en stor, öde saltäng, som måste vara ett obehagligt ställe även på dagen, men som en sådan natt som denna var den dystraste och bedrövligaste plats man kan tänka sig. Först kändes marken endast lös, så att jag höll på att halka, då jag gick, men snart stod dyn över mina fotknölar och halvvägs upp till knäna, så att det smackade, då jag drog upp fötterna, och plaskade, när jag satte ner dem igen. Jag skulle gärna velat lämna saltängen, om jag också måst återvända till sanddynerna, men under mina försök att gå där det var bäst, hade jag tappat bort väderstrecken, och luften var så fylld av stormens vinande, att jag tyckte mig ha havet på alla sidor. Jag hade hört talas om att man kunde gå efter stjärnorna, men under mitt lugna liv i England hade jag icke fått lära mig hur det skulle gå till, och även om jag vetat det, skulle jag knappast hava haft någon fördel därav, ty de få stjärnor som voro synliga tittade fram här och där bland de stormdrivna molnen. Jag gick och gick, våt och trött som jag var, litande på min goda tur, men råkade i stället djupare och djupare ned i det förfärliga träsket, tills jag började tro, att min första natt i Frankrike också skulle bli min sista och att de Lavalernas arvinge skulle omkomma av köld och elände i dessa vidriga sumptrakter.

Jag måste hava strävat mig fram många engelska mil på detta bedrövliga sätt, ibland på grundare dy och ibland djupare, men utan att någonsin ha kommit upp på det torra, då jag plötsligt genom mörkret fick se något som gjorde mitt hjärta ännu tyngre än det varit förut. Det var en egendomlig, vitaktig buske, som plötsligt lyste framför mig i mörkret. Nu hade jag för en timme sedan just gått förbi en alldeles likadan buske, och jag befästes därigenom den tro, jag redan börjat hysa, att jag vandrade i cirkel. För att förvissa mig härom lutade jag mig ned och slog eld med mitt elddon. Jag såg mycket riktigt mina gamla spår tydligt intryckta i den bruna dyn framför mig. Vid denna bekräftelse på mina värsta farhågor kastade jag mina blickar i min förtvivlan upp mot himlen, och där fick jag se något, som för första gången gav mig en ledtråd i allt det ovissa, som omgav mig.

Det var ingenting annat än en skymt av månen mellan de framjagande molnen, och skulle i och för sig själv hava varit mig till föga gagn, men över den ljusa månskivan såg jag liksom ett långt, smalt V, som snabbt sköt fram över den likt en skaftlös pil. Det var en flock vildänder, och de flögo åt samma håll, som jag hade ansiktet vänt. Nu hade jag i Kent lagt märke till, att alla sådana fåglar komma inåt land, då oväder är i antågande. Jag hyste därför intet tvivel om att deras kurs angav den väg, som skulle föra mig bort från havet. Jag stretade därför vidare under noga aktgivande på att gå i rak linje, försökande att taga lika långa steg med båda benen, tills jag slutligen efter ungefär en halv timme belönades för min uthållighet med den välkomna åsynen av ett litet gult sken, som lyste genom mörkret liksom från ett stugfönster. Åh, vad det lyste genom mina ögon och ned i mitt hjärta, vad det glödde och glimmade där, det lilla gula skenet, som betydde mat, vila, livet självt för vandraren! Jag stapplade fram emot det genom dyn och modden, så fort mina trötta ben förmådde bära mig. Jag var alltför frusen och utmattad för att försmå även det enklaste nattläger, och jag tvivlade icke på att den fiskare eller lantman, som bodde här i ödemarken, skulle mot ett av mina guldmynt blunda för vad som kunde synas honom misstänkt i min därvaro eller mitt uppträdande.

Då jag närmade mig, syntes det mig mer och mer egendomligt, att över huvud någon kunde bo där, ty sumpmarken blev snarare sämre än bättre, och i det glimtvis framlysande månskenet kunde jag se, att vattnet stod i glittrande pölar runtomkring den låga, mörka hydda, från vilken ljuset kom. Jag kunde nu urskilja, att det lyste ut genom ett litet fyrkantigt fönster. När jag kom närmare, förmörkades plötsligt skenet, och i den gula öppningen syntes ett svart huvud, som tittade ut i mörkret. Innan jag hann fram till stugan visade det sig ännu en gång, och i det förstulna sätt, varpå det tittade och drog sig tillbaka och tittade igen, låg något som fyllde mig med förvåning och en viss obestämd fruktan.

Så försiktiga voro denna vaktposts rörelser och så egendomligt var den lilla utkikens läge, att jag trots min nödställda belägenhet beslöt erfara litet mer om mannen, innan jag vågade mig innanför hans tak. Det skydd jag kunde hoppas på var för övrigt icke så stort, ty när jag försiktigt närmade mig, kunde jag se, att ljusskenet där inne tog sig väg ut på flera ställen och att hela hyddan var i mycket bofälligt skick. Jag stannade en stund, sägande till mig själv, att till och med saltängen kanske var en tryggare viloplats för natten än detta tillhåll för någon hänsynslös smugglare, ty jag kunde icke tänka mig, att den ensliga boningen var något annat. Emellertid hade stormskyarna åter skymt bort månen, och mörkret var så becksvart, att jag ansåg mig kunna rekognoscera litet närmare utan fruktan för upptäckt. Gående på tå, närmade jag mig det lilla fönstret och tittade in.

Vad jag såg lugnade mig mycket. En liten brasa sprakade i en gammaldags spis, och framför den satt en frappant vacker ung man, som var försänkt i läsningen av en liten tjock bok. Han hade ett ovalt, olivfärgat ansikte med långt, fritt hängande, svart hår, och det var något i hela hans utseende som påminde om en skald eller en konstnär. Åsynen av detta förfinade ansikte och det varma, gula eldsljuset, som föll på det, var mycket upplivande för den frusna och hungriga vandraren. Jag stod ett ögonblick och tittade på honom, och jag lade märke till att hans fylliga underläpp var i ständig rörelse, som om han upprepat för sig själv vad han läste. Medan jag stod och tittade på honom, lade han sin bok på bordet och gick fram till fönstret. När han fick se min skepnad i mörkret, ropade han något, som jag inte kunde höra, och vinkade välkomnande med handen. Ett ögonblick därefter slogs dörren upp, och på tröskeln stod hans smärta, resliga gestalt med rockskörten fladdrande i blåsten.

»Mina kära vänner», sade han och tittade ut i mörkret med handen över ögonen för att skydda dem mot den saltmättade vinden och flygsanden, »jag hade upphört att vänta er. Jag trodde ni aldrig skulle komma. Här har jag suttit i två timmar.»

I stället för svar trädde jag fram mitt för honom, så att ljuset föll på mitt ansikte.

»Jag fruktar», sade jag, »att …»

Men jag hann aldrig avsluta min mening. Han slog åt mig med båda händerna, skyndade tillbaka in i hyddan och smällde igen dörren mitt för min näsa.

Det snabba i hans rörelser och det illvilliga i hans åtbörd stodo i så sällsam motsats till hans utseende, att jag blev mållös av överraskning. Men medan jag stod där med den stängda dörren framför mig, fick jag bevittna något som fyllde mig med ännu större förvåning.

Jag har redan sagt, att hyddan var ytterst förfallen. Bland de många öppningar och springor, genom vilka ljusskenet trängde ut, var även en, som gick längs hela gångjärnssidan av dörren, och genom den kunde jag från den plats där jag stod se bortersta delen av rummet, där brasan brann. När jag stod där och tittade, såg jag nu denne man åter träda fram till elden, brådskande treva efter något innanför sin rock och sedan med ett språng försvinna upp i spisens rökfång, så att jag blott kunde se hans skor och litet av hans svarta ben, då han stod på tegelstensmuren bredvid eldstaden. I nästa ögonblick var han nere igen och framme vid dörren.

»Vem är ni?» skrek han med en röst, som tycktes mig skälva av stark sinnesrörelse.

»Jag är en vandrare, som gått vilse.»

Det blev tyst en stund, liksom om han funderade hur han skulle göra.

»Här är nog inte mycket frestande för er att stanna», sade han slutligen.

»Jag är mycket trött och förbi, och ni vill säkert inte vägra mig tak över huvudet. Jag har gått flera timmar på den här saltängen.»

»Har ni mött någon?» frågade han ivrigt.

»Nej.»

»Gå litet längre från dörren. Det här är en ödslig plats, och vi leva i en orolig tid. Man måste vidtaga vissa försiktighetsmått.»

Jag tog några steg tillbaka, och han öppnade nu dörren så mycket, att han kunde sticka ut huvudet. Han sade först ingenting, men såg på mig länge och forskande.

»Vad heter ni?» frågade han sedan.

»Louis Laval», sade jag, i förhoppning att mitt namn skulle förefalla mindre farligt i denna plebejiska form.

»Vart ämnar ni er?»

»Till något natthärbärge.»

»Är ni från England?»

»Jag är från kusten.»

Han skakade långsamt på huvudet för att visa hur föga mina svar hade tillfredsställt honom.

»Ni kan inte få komma in», sade han.

»Ja, men —»

»Nej, nej, det är omöjligt.»

»Visa mig då, hur jag skall hitta vägen ut ur träsket.»

»Det är inte svårt. Om ni går ett par hundra steg åt det där hållet, får ni se en by där det lyser. Ni har nästan redan hunnit över träsket.»

Han gick ett par steg från dörren för att visa mig vägen och vände sedan om igen. Jag hade redan tagit några steg för att avlägsna mig från hans ogästvänliga stuga, då han plötsligt ropade efter mig:

»Kom, monsieur Laval», sade han med helt annat tonfall, »jag kan verkligen inte låta er lämna mig i ett sådant här väder. Kom och värm er vid min brasa och drick ett glas konjak, det skall krya upp er.»

Läsaren kan lätt tänka sig, att jag icke kände mig hågad att motsäga honom, ehuru jag inte kunde förstå den plötsliga och välkomna förändringen i hans sätt.

»Jag är er mycket tacksam», sade jag.

Och jag följde honom in i hyddan.