Kejsarens adjutant/Kapitel 04

←  Den förfallna hyddan

Kejsarens adjutant av Arthur Conan Doyle Översättare: Hugo Hultenberg Nattens män

Lagen  →

IV.
NATTENS MÄN

Jag hann just icke göra klart för mig, i vilken ovanlig och förödmjukande ställning jag befann mig, ty jag lyftes upp vid fotlederna, som om jag varit en höna, som drogs ned från sin sittpinne, och slängdes omilt ned i rummet, varvid min rygg slog emot stengolvet med en stöt, som tog andan ifrån mig.

»Döda honom inte ännu, Toussac», sade någon låg röst. »Låtom oss först övertyga oss om vem han är.»

Jag kände trycket av en tumme mot min haka och av fingrar kring min strupe, och mitt huvud vreds långsamt omkring, tills spänningen blev outhärdlig.

»Ett kvarts tum gör det, och det syns ingenting», sade den dundrande stämman. »Du kan lita på mitt gamla tag.»

»Gör det inte, Toussac!» sade samma milda röst, som först talat. »Jag har sett dig göra det en gång förut, och jag kunde inte på länge glömma det där otäcka ljudet. Tänk, att livets heliga flamma kan så lätt blåsas ut av de där materiella fingrarna! Anden kan ju övervinna materien, men i handgemäng står den sig inte.»

Min hals var så kringvriden, att jag icke kunde se de personer, som avhandlade mitt öde. Jag kunde blott ligga och lyssna.

»Det är dock ett faktum, min käre Charles, att mannen känner vår viktiga hemlighet och att det är fråga om våra liv eller hans.» I den som talade igenkände jag den jag först träffat i hyddan. »Vi äro skyldiga oss själva att betaga honom möjligheten att skada oss. Låt honom sätta sig upp, Toussac, ty han kan ju ändå inte undkomma.»

Någon oemotståndlig kraft bakom mig försatte mig genast i sittande ställning, och jag kunde nu för första gången se mig omkring och ehuru ännu bländad dock urskilja dessa män, i vilkas händer jag fallit. Att de både redan mördat och hade mord i sinnet, kunde jag förstå av vad jag hört och sett. Jag insåg också, att jag på detta ensliga ställe var helt och hållet i deras händer. Men jag kom ihåg det namn jag bar och dolde så gott jag kunde den isande känsla av fasa, som bemäktigat sig mitt hjärta.

Det var tre personer inne i rummet, min första bekantskap och två nykomlingar. Lesage stod bredvid bordet med sin tjocka bruna bok i handen, betraktande mig med lugn uppsyn, men med en humoristiskt frågande glimt i ögonen, som en schackspelare kan tillåta sig, när han gjort sin motståndare matt. På trälådan bredvid honom satt en gulblek, hålögd, femtio års man med ett mycket asketiskt utseende, med stela läppar och skrumpen hud, som hängde i lösa veck under den framskjutande hakan. Han var klädd i snusbruna kläder, och hans ben under knäbyxorna voro löjligt smala. Han skakade på huvudet åt mig med en uppsyn av dyster djupsinnighet, och jag läste föga tröst i hans kalla grå ögon. Men det var den de kallade Toussac, som ingav mig mest oro. Han var en koloss, grovlemmad snarare än lång, men vanskaplig till följd av de oformligt utvecklade musklerna. Hans väldiga ben voro krokiga som på en stor apa, och det var i själva verket något djuriskt i hela hans utseende, ty han var skäggig ända upp till ögonen, och det var mera en tass än en hand, som ännu höll mig i kragen. Vad beträffar hans ansiktsuttryck, var han så hårig, att man knappast kunde tala om något sådant, men hans stora, svarta ögon gingo med en olycksbådande, frågande blick från mig till de andra. Om de voro domare och jury, var tydligen han skarprättaren.

»Varifrån har han kommit? Vad är han för något? Hur fick han reda på gömstället?» frågade den magre.

»När han först kom, trodde jag i mörkret, att det var ni», svarade Lesage. »Ni måste medgiva, att det just inte var en natt, då man skulle vänta att träffa många ute på saltängen. När jag upptäckte mitt misstag, stängde jag dörren och gömde papperen i spisen. Jag hade glömt, att han genom springan vid gångjärnen kunde se mig göra detta, men när jag gick ut igen för att visa honom vägen och bliva av med honom, fick jag syn på den stora springan och insåg genast, att han måste ha sett vad jag haft för mig och att det måste ha väckt hans nyfikenhet i så hög grad, att han säkerligen skulle komma ihåg det och tala om det. Jag ropade honom därför tillbaka in i hyddan, för att jag skulle få tid att tänka över vad som var bäst att göra med honom.»

»Asch, ett par hugg med yxan och en bädd på det mjukaste stället i träsket skulle genast ställt den saken tillrätta», sade mannen vid min sida.

»Mycket riktigt, min gode Toussac, men man brukar inte börja med att spela ut trumfess. Litet finkänslighet — litet fiffighet —»

»Nå, vad gjorde du då?»

»Min första omsorg var att taga reda på om denne Laval —»

»Vad sade du han hette?» utropade den magre.

»Han säger själv, att han heter Laval. Min första omsorg blev alltså att taga reda på, om han verkligen hade sett mig gömma papperen. Det var en viktig sak för oss och, såsom det visat sig, ännu viktigare för honom. Jag uppgjorde därför min lilla plan. Jag väntade, tills jag såg er komma, och då lämnade jag honom ensam i hyddan. Jag tittade in genom fönstret och såg honom skynda bort till gömstället. Sedan gingo vi in, jag bad dig, Toussac, vara så vänlig och lyfta ned honom och där ligger han.»

Den unge mannen såg sig stolt omkring, liksom väntande sig kamraternas bifall, och den magre klappade litet i händerna, allt under det han skarpt fixerade mig.

»Min käre Lesage», sade han, »du har för visso utmärkt dig. När vår republik ser sig om efter en polisprefekt, så veta vi var vi skola finna honom. Jag erkänner, att när jag kom hit med Toussac, följde med dig in och fick se ett par ben sticka fram ur spiseln, till och med mitt förstånd, som eljest vanligen icke är så trögt, hade svårt att fatta situationen. Toussac tog honom emellertid i benen. Han är alltid praktisk, den gode Toussac.»

»Nog med ord!» brummade den hårige mannen vid min sida. »Det är emedan vi talat i stället för att handla, som denne Bonaparte har en krona på sitt huvud eller ett huvud på sina axlar. Låt oss göra av med den här gynnaren och sedan tala om allvarligare saker.»

Lesages förfinade drag föranledde mig att se upp till honom som till en möjlig beskyddare, men hans stora svarta ögon voro lika kalla och hårda som gagat, då han såg tillbaka på mig.

»Det som Toussac säger är rätt», sade han. »Vi äventyra vår egen säkerhet, om han får gå med vår hemlighet.»

»Må f—n taga vår egen säkerhet!» utropade Toussac. »Vad har den med saken att göra? Vi äventyra våra planers framgång, det är viktigare.»

»Båda dessa saker stå i samband med varandra», svarade Lesage. »Det lider intet tvivel, att paragraf 13 av våra stadgar noggrant angiver vad som bör göras i ett sådant här fall. Allt ansvar måste återfalla på dem som stiftat paragraf 13.»

Mitt hjärta isades, när denne man med en diktares ansikte höll med vilden vid min sida. Men mitt hopp växte åter, då den magre, som dittills föga deltagit i samtalet och i stället hela tiden uppmärksamt betraktat mig, nu började visa tecken till oro vid sina kamraters blodtörstiga förslag.

»Min käre Lucien», sade han övertalande och lade sin hand på den unge mannens arm, »vi filosofer och tänkare måste hava vördnad för människoliv. Tabernaklet får icke lättsinnigt vanhelgas. Vi hava ofta kommit överens om, att om icke Marats excesser hade varit —»

»Jag har all respekt för din uppfattning, Charles», avbröt den endre. »Du måste medgiva, att jag alltid varit en villig och lydig lärjunge. Men jag säger åter, att vår personliga säkerhet står på spel, och så vitt jag kan se finns här ingen medelväg. Ingen kan vara mer emot grymhet än jag, men du var liksom jag närvarande för några månader sedan, då Toussac tystade den där mannen från Bow Street, och han gjorde det verkligen så skickligt, att proceduren sannolikt var smärtsammare för åskådarna än för offret. Han kunde icke ha förnummit det ohyggliga ljud, som tillkännagav hans egen förintelse. Om du och jag hade styrka att utstå det — och om jag minns rätt var det huvudsakligen på din tillstyrkan som avrättningen skedde — så kunna vi väl i detta ännu viktigare fall —»

»Nej, nej, Toussac, vänta!» utropade den magre, och hans röst övergick till ett skrik, då jättens håriga hand ännu en gång fattade min haka. »Jag vädjar till dig, Lucien, och besvär dig av både praktiska och teoretiska skäl att icke låta detta dåd komma till utförande. Betänk, att om det skulle gå oss emot, kommer det här att beröva oss allt hopp om nad. Betänk även —»

Detta argument tycktes för ett ögonblick hejda den unge mannen, vars olivfärgade hy blivit en nyans gråare.

»Det är intet hopp för oss i något fall, Charles», sade han. »Vi ha intet annat att göra än lyda paragraf 13.»

»Vi ha dock en viss handlingsfrihet. Vi höra ju själva till den inre kretsen.»

»Men för att ändra en paragraf i stadgarna behöves en beslutmässig församling. Vi ha inte makt att ändra den.»

Hans långa underläpp darrade, men blicken var lika hård. Under trycket av de grymma fingrarna började min haka långsamt vrida sig mot axeln, och jag anbefallde min själ åt den heliga jungfrun och Sankt Ignatius, som alltid varit min släkts skyddshelgon. Men den de kallade Charles och som redan förut visat sig vänligt sinnad mot mig, störtade fram och började rycka i Toussacs händer med en våldsamhet, vida skild från hans förra filosofiska lugn.

»Du skall inte döda honom!» skrek han i vrede. »Hur vågar du sätta dig upp mot min vilja? Släpp honom, Toussac! Tag din tumme från hans haka! Jag vill inte, att det skall ske, säger jag!» Men när han av sina följeslagares obevekliga miner förstod, att maktspråk icke skulle hjälpa, övergick han plötsligt till böner. »Jag skall lova er något», sade han. »Hör på, Lucien, låt mig förhöra honom! Om han är en polisspion, skall han dö! Du får då ta honom, Toussac. Men om han bara är en oskyldig resande, som av otur förirrat sig hit och av dåraktig nyfikenhet låtit förleda sig att lägga sin näsa i våra angelägenheter, så vill jag taga hand om honom.»

Läsaren torde hava lagt märke till, att jag under allt detta ännu icke öppnat min mun eller sagt ett ord till mitt försvar, och det gjorde mig högeligen belåten med mig själv sedermera, ehuru min tystnad snarare berodde på stolthet än mod. Att förlora liv och självaktning på en gång var mer än jag kunde uthärda. Men vid denna vädjan av min advokat, vände jag mina ögon från det odjur, som höll mig, och till den andre som ville min död. Den förres brutalitet oroade mig mindre än den senares egennyttiga hållning, ty en människa är aldrig så farlig som när hon är rädd, och av alla domare är den, som har anledning att frukta en, den obevekligaste.

Mitt liv berodde på det svar, som skulle följa på min försvarares vädjan. Lesage knackade med fingrarna på sina tänder och log överseende åt sin kamrats iver.

»Paragraf 13! Paragraf 13!» upprepade han med sin obehagliga röst.

»Jag tar ansvaret på mig.»

»Jag skall säga dig en sak», sade Toussac med sitt råa tonfall. »Det finns en annan paragraf utom paragraf 13, och i den står det, att den som tar en brottsling i försvar skall behandlas, som om han själv vore skyldig till brottet.»

Detta angrepp inverkade inte det minsta på min försvarares lugn.

»Du är en förträfflig handlingens man, Toussac», sade han utan att låta sig bekomma, »men när det gäller att bestämma vad som är det rätta, måste du låta dem råda, som äro klokare än du.»

Hans min av lugn överlägsenhet tycktes imponera på den vildsinte man, som höll mig. Han ryckte på axlarna till tyst protest.

»Vad dig beträffar, Lucien», fortfor min vän, »förvånar det mig med hänsyn till den ställning du vill göra anspråk på i min familj, att du kan vilja motsätta dig en av mig uttryckt önskan. Om du fattat frihetens sanna grundsatser och fått bliva en av den lilla skara, som aldrig misströstat om republiken, vem är det väl du har att tacka för det?»

»Ja, ja, Charles, jag erkänner sanningen av dina ord», svarade den unge mannen mycket upprörd.

»Jag vet, att jag borde vara den siste att motsätta mig dina önskningar, men i detta fall fruktar jag, att din ömsinthet för dig vilse. Fråga honom gärna om vad du vill, men mig synes, som om det icke kunde bli mer än ett slut på saken.»

Det trodde även jag, ty när jag var i besittning av dessa vilda sällars hemlighet, vad hopp var det väl då, att de någonsin skulle låta mig lämna hyddan levande? Men så ljuvt är livet och så kärt även det kortaste uppskov, att när mördaren tog sin hand från min haka, hörde jag liksom klockor ringa i mina öron, och lampan flammade upp till en fantastisk glädjeeld. Det varade blott ett ögonblick, sedan blev min tanke åter klar och jag såg upp i min rannsakares sällsamma, avtärda ansikte.

»Varifrån kommer ni?» frågade han.

»Från England.»

»Men ni är fransman?»

»Ja.»

»När kom ni?»

»I natt.»

»På vad sätt?»

»I en loggert från Dover.»

»Han talar sanning», muttrade Toussac. »Det vill jag säga, att han talar sanning. Vi sågo loggerten, och den satte någon i land strax efter det den båt, som förde mig över, hade lagt ut.»

Jag kom i håg den där båten, som varit det första jag sett vid Frankrikes kust. Hur föga anade jag då, vad det där skulle komma att betyda för mig! Och nu började min advokat framställa frågor, obestämda, gagnlösa frågor, och på ett långsamt och tvekande sätt, som väckte Toussacs misshang. Detta korsförhör syntes mig som en gagnlös fars, och dock var det i min rannsakares sätt en viss iver och spänning, som gåvo mig förvissning, att han hade ett bestämt mål i sikte. Var det bara att han ville vinna tid? Tid till vad? Och med den snabba uppfattning man får, när ens nerver äro spända av någon ytterlig fara, blev jag plötsligt övertygad, att han verkligen väntade något att han satt där i den spändaste väntan. Jag läste det i hans ansikte, i hans ställning, där han satt med huvudet i handen och framför allt i hans oroliga, klippande ögon. Han väntade ett avbrott, och han talade och talade för att vinna tid. Jag var viss om det, som om han hade viskat sin hemlighet i mitt öra. Och djupt nere i mitt kalla, isande hjärta började ett litet varmt, hoppets källsprång porla.

Men Toussac hade blivit otålig av allt detta ordande, och nu avbröt han vårt samtal med en ed.

»Jag har fått nog av det här!» utbrast han. »Det är inte för sådana här dumheter jag har vågat mitt huvud och kommit hit. Ha vi ingenting bättre att tala om än den här gynnaren? Tror du, att jag har kommit hit från London för att lyssna till dina vackra fraser? Sluta upp med det där, säger jag, och till saken.»

»Gott», sade min försvarare. »Där är ett litet förträffligt skåp, som blir det bästa fängelse man kan önska sig. Låtom oss sätta in honom där och sedan övergå till affärerna. Vi kunna ju behandla hans sak, när vi ha slutat.»

»Och låta honom höra allt vad vi säga», sade Lesage.

»Jag vet inte, vad f—n som kommer åt dig!» utropade Toussac och betraktade min beskyddare helt misstänksamt. »Jag har aldrig sett dig så där pjunkig förut, och inte var du så hjärtnupen, när vi hade att göra med mannen från Bow Street. Den här gossen känner vår hemlighet, och antingen måste han dö eller också få vi se honom uppträda som vittne, när vi stå inför domstolen. Vad är det för mening med att stifta en sammansvärjning och sedan i sista ögonblicket släppa en man, som kommer att bringa oss allesamman i fördärvet? Låt oss vrida nacken av honom och få slut på det här.»

De stora, håriga händerna sträcktes åter emot mig, men Lesage hade plötsligt sprungit upp. Han var alldeles vit i ansiktet och stod med lyft pekfinger och huvudet på sned, lyssnande utåt. Hans långa, smala, fina hand skälvde som ett löv för vinden.

»Jag hörde något», viskade han.

»Jag också», sade den äldre mannen.

»Vad var det?»

>Tyst! Hör!»

Under en minut eller mera stodo vi alla spänt lyssnande, medan vinden alltjämt ven i spiseln och skakade det bristfälliga fönstret.

»Det var ingenting», sade Lesage slutligen med ett nervöst skratt. »Blåsten låter så underligt ibland.»

»Jag hörde ingenting», sade Toussac.

»Hysch!» sade den andre. »Där är det igen.»

Ett gällt ljud hördes över stormens vinande. Det började lågt på skalan och gick hastigt upp till ett högt genomträngande tjut.

»En hund!»

»De äro oss på spåren!»

Lesage rusade bort till spiseln, och jag såg honom kasta papperen i elden och stampa ned dem med hälarna.

Toussac grep yxan, som stod vid väggen. Den magre drog bort de gamla fisknäten från hörnen och öppnade en liten trädörr, som ledde till en låg skrubb.

»Fort! Kryp in här!» viskade han.

Och när jag kröp in i min tillflyktsort, hörde jag honom säga till de andra, att jag skulle vara i gott förvar där och att de kunde taga ut mig, när de ville.