Kejsarens adjutant/Kapitel 09

←  Kusin Sibylle

Kejsarens adjutant av Arthur Conan Doyle Översättare: Hugo Hultenberg Lägret vid Boulogne

I kejsarens antichambre  →

IX.
LÄGRET VID BOULOGNE

Min morbror stod fortfarande i slottets port, en sannskyldig avbild av en inkräktare, med vårt eget gamla vapen — silverbalken och de tre blå fåglarna — uthugget i sten på båda sidor om honom. Han bestod mig ingen avskedshälsning, då jag besteg den stora, grå häst, som väntade mig, men han betraktade mig tankfullt under sina neddragna ögonbryn, och hans käkmuskler hade alltjämt samma tuggande, rytmiska rörelse. Jag läste en kall och djupt rotad ondska i hans gulbleka ansikte och bistra blick.

Vad mig själv beträffar var det med ganska stor lättnad jag sprang i sadeln, ty denne mans närvaro hade från första början varit mig mycket obehaglig, och jag var rätt glad att få vända honom ryggen. Ett hastigt uttalat kommandoord av löjtnanten, ett klirrande och skramlande av stigbyglar och vapen, och så bar det i väg. Då jag blickade tillbaka på Grosbois’ svarta torn och den olycksbådande gestalt, som stod i porten och följde oss med sina blickar, såg jag över hans huvud en vit näsduk för ett ögonblick lysa till en sista hälsning från ett av de mörka, smala fönsterna, och jag kände åter mitt blod isas vid tanken på den oförskräckta flickan och de händer, i vilka vi lämnade henne.

Men sorgen försvinner från ungdomens själ likt imman av en andedräkt på en spegel, och vem kunde vara tungsint på en så lättfotad häst och i ett sådant härligt väder? Den vita, soliga vägen sträckte sig fram över dynerna med havet i fjärran till vänster, och mellan det och oss låg den stora saltängen, som varit skådeplatsen för våra äventyr. Jag tyckte mig även på avstånd se en liten prick, där jag antog att den hemska hyddan kunde vara belägen. I avlägset fjärran syntes små samlingar av hus, som utvisade var Étaples, Ambleterre och de andra fiskarbyarna voro belägna. Jag kunde också se, att den udde, som kvällen förut hade tyckts glöda som en ännu ej färdigsmidd, ännu röd svärdsklinga, nu var vit som ett snöfält, emedan en stor här där slagit läger. Långt, långt i fjärran låg som ett litet moln på vattnet det land, där jag hade tillbragt min ungdom, det glada, okonstlade land, som i mitt hjärta alltid skall komma näst efter mitt eget.

Och nu riktade jag min uppmärksamhet från dynerna och havet till de husarer, som redo vid min sida och, såsom jag kunde förstå, snarare utgjorde en vakt än en eskort. De voro, om jag undantar patrullen i natt, de första av de ryktbara napoleonska soldaterna som jag någonsin sett, och det var med beundran och nyfikenhet jag betraktade dessa män, som vunnit världsrykte för sin krigstukt och sin tapperhet. Deras yttre var på intet sätt pråligt, och deras uniform och utrustning vida anspråkslösare än det östkentiska frivilliga kavalleriets, som var lördag red genom Ashford. Men de fläckade vapenrockarna, de nötta läderbantleren och de starka, grova hästarna gåvo dem ett utseende av ständig krigsberedskap. De voro små, ljusa, solbrända karlar med stora polisonger och mustascher, och många av dem hade ringar i öronen. Det förvånade mig, att till och med den yngste och mest gossaktige av dem hade så stark hårväxt, men då jag såg närmare efter, kunde jag övertyga mig om att hans polisonger utgjordes av stora stycken av svart vax, fastsatta på båda sidor av ansiktet. Den reslige, unge löjtnanten lade märke till den förvåning, med vilken jag betraktade den ungdomlige soldaten.

»Ja, de äro naturligtvis konstgjorda», sade han, »men vad kan man begära av en sjutton års pojke? Å andra sidan kunna vi inte skämma ut regementets utseende vid paraderna genom att ha flickkinder i leden.»

»Det vill gärna smälta i den här värmen, herr löjtnant», sade husaren, som blandade sig i samtalet med den frispråkighet, som var ett av kännemärkena på Napoleons soldater.

»Åh ja, Caspar, om ett par år blir du av med dem.»

»Vem vet, kanske är han av med sitt huvud också vid det laget», sade en korpral i det främsta ledet, och de skrattade allesamman på ett sätt som i England skulle medfört krigsrätt.

Det föreföll mig som om det hade varit en av revolutionens efterverkningar, att officerare och gemene stod på så förtrolig fot med varandra, och naturligtvis fann detta förhållande stöd i den otvungenhet, varmed kejsaren brukade samspråka med sina gamla soldater, och de friheter, han lät dem taga sig gent emot honom. Det var ingalunda ovanligt, att en skur av hackelse kom från leden och slog ned på den befälhavande officeren, och sorgligt att säga, var det heller icke ovanligt, att det kunde komma en skur av kulor. Illa omtyckta officerare blevo ständigt mördade av sitt eget folk. Det är väl känt, att i slaget vid Montebello varenda officer med undantag av en löjtnant på 24:de halvbrigaden blev nedskjuten bakifrån. Men detta var en kvarleva från onda tider, och när kejsaren fick sitt folk mera i sin hand, blevo förhållandena bättre. Vår armés historia från denna tid bevisade i varje fall, att utmärkt disciplin kunde upprätthållas utan spöstraff, som då ännu brukades i den preussiska och engelska krigstjänsten, och man såg då för första gången, att stora skaror av män kunde förmås att handla av pliktkänsla och fosterlandskärlek utan hopp om belöning eller fruktan för straff. När en fransk general kunde låta sin division sprida sig i landet med förvissning, att den skulle samlas igen, när slaget skulle stå, visade han, att han hade soldater, som voro värda hans förtroende.

En sak hade mycket frapperat mig hos dessa husarer, nämligen att de talade franska med yttersta svårighet. Jag sade det till löjtnanten, som red vid min sida, och frågade honom, från vilka land hans rekryter voro, ty jag kunde förstå, att de icke voro fransmän.

»För tusan, säg inte det, så att de höra det», sade han, »ty de skulle ganska säkert svara er med ett sabelhugg. Vi äro det första franska kavalleriregementet, Berchénys första husarer, och ehuru visserligen alla rekryterna äro från Elsass och få av dem kunna tala annat än tyska, äro de lika goda fransmän som Kléber eller Kellerman, som kommo från samma trakt. Våra karlar äro alla utvalt folk, och våra officerare», tillade han, dragande i sina ljusa mustascher, »äro de mest framstående som finnas.»

Mannens skrytsamma fåfänga roade mig, ty han kråmade sig i sin björnskinnsmössa, svängde på den blå kappa, som hängde från hans axlar, red sin häst och skramlade med sin sabel på ett sätt som vittnade om hans gossaktiga glädje och stolthet över sig själv och sitt regemente. När jag såg på hans smärta gestalt och käcka hållning, insåg jag mycket väl, att han blott gjorde sig full rättvisa och hans öppna leende och glada blå ögon försäkrade mig, att han skulle bliva en god kamrat. Han hade å sin sida iakttagit mig, ty plötsligt lade han sin hand på mitt knä, då vi redo sida vid sida.

»Jag hoppas kejsaren inte är missbelåten med er», sade han med mycket allvarlig uppsyn.

»Jag kan inte tro, att han kan vara det», svarade jag, »ty jag har kommit över från England för att erbjuda honom min tjänst.»

»När han fick rapporten i natt och hörde, att ni var i den där tjuvhålan, blev han mycket angelägen om att ni skulle föras inför honom. Kanske vill han ha er till vägvisare i England. Ni hittar väl över hela ön, kan jag tro?»

Husarens föreställning om en ö tycktes vara begränsad till de småöar, som ligga utanför Normandies och Bretagnes kust. Jag försökte förklara för honom, att England var ett stort land, nästan lika stort som Frankrike.

»Jaha», sade han, »vi få snart se hur där se ut, ty vi skola erövra det. Det sägs i lägret, att vi sannolikt komma att tåga in i London om onsdag kväll eller senast torsdag morgon. Vi få en vecka på oss att plundra staden, och sedan skall en armékår sätta sig i besittning av Skottland och en annan av Irland.»

Hans lugna tillförsikt kom mig att le.

»Men hur veta ni, att ni kunna göra allt detta?» frågade jag.

»Åh», sade han, »kejsaren har gjort upp planen.»

»Men de ha en här och äro väl beredda. De äro tappra män och komma att strida.»

»Det tjänar ingenting till för dem, ty kejsaren tänker bege sig dit över själv», sade han, och vid detta enkla svar förstod jag för första gången, vilken obegränsad tillit dessa krigare hade till sin härförare. Deras känslor för honom voro fanatism, och aldrig hade Mohammed fullständigare lyckats inspirera sina trogna och härda dem mot mödor och död än denne lille gråklädde avgud sina tillbedjare. Om han hade velat — och han stod mer än en gång i begrepp att göra det — om han hade velat förkunna, att han stod över mänskligheten, skulle miljoner mäniskor sagt ja och amen. Du, som hört talas om honom som en fetlagd herre i halmhatt, såsom han var på sista tiden, tycker kanske det är svårt att fatta, men om du sett hans dödsskjutna soldater ännu med sitt sista andetag ropa efter honom och vända sina bleka ansikten mot honom, då han gick förbi, skulle du ha förstått, vilket välde han hade över sinnena.

»Ni har varit där borta?» frågade löjtnanten rätt som det var och pekade på det avlägsna molnet över vattnet.

»Ja, jag har levat hela mitt liv där.»

»Men varför stannade ni där, då det fanns så många tillfällen att utmärka sig i Frankrikes tjänst?»

»Min far blev utdriven ur landet såsom aristokrat. Det var först efter hans död jag kunde erbjuda kejsaren mitt svärd.»

»Ni har gått miste om mycket, men jag tänker vi skola ännu få många fina fälttåg. Ni tror alltså att engelsmännen komma att leverera oss drabbning?»

»Utan tvivel.»

»Vi fruktade, att när de fingo höra, att det var kejsaren i egen person, som kommit över, skulle de lägga ned vapnen. Jag har hört sägas att det finns vackra kvinnor i England.»

»Kvinnorna äro mycket vackra.»

Han sade ingenting, men han drog tillbaka axlarna, satte ut bröstet och vred upp sina små gula mustascher.

»Men de komma nog att fly i båtar», mumlade han slutligen, och jag kunde förstå, att hans tankar fortfarande rörde sig om en helt liten ö. »Om de bara finge se oss, kanske de stannade. Det har sagts om Berchénys husarer, att de kunna få en hel befolkning att taga till benen, kvinnorna för att ila emot oss, männen för att fly. Vi äro, såsom ni nog sett, vackra karlar allesammans, och officerarna äro de förnämsta som finnas, fastän de äldre inte riktigt kunna jämföras med oss andra.»

Denne officer tycktes mig trots all sin självtillit knappast vara äldre än jag själv, och jag frågade bonom därför om han hade varit med i några träffningar. Hans mustascher reste sig av harm vid min fråga, och han mätte mig med en mäkta sträng blick.

»Jag har haft lyckan att vara med i nio fältslag, min herre, och mer än fyrtio skärmytslingar», sade han. »Jag har också haft en stor mängd dueller, och jag kan försäkra er att jag alltid är färdig att möta vem som helst, till och med en civilist, som vill korsa sin klinga med min.»

Jag försäkrade honom, att han kunde skatta sig lycklig, som var så ung och likväl hade sett så mycket, varpå hans dåliga lynne försvann lika hastigt som det hade kommit, och han förklarade, att han hade varit med om det hohenlindenska fälttåget under Moreau liksom om Napoleons tåg över Alperna och slaget vid Marengo.

»När ni varit lite vid hären, kommer nog namnet Étienne Gérard att vara mindre främmande för er», sade han. »Jag tror jag kan göra anspråk på att vara hjälten i ett par små historier, som soldaterna gärna berätta för varandra vid bivackelden. Ni får nog höra talas om min duell med de sex fäktmästarna och hur jag ensam angrep de österrikiska husarerna i Graz och red hem igen med deras silvertrumma bakom mig på hästen. Jag kan försäkra er, att det icke var av en tillfällighet jag var med i natt, utan emedan överste Lasalle var mycket angelägen om att de fångar, som komme att tagas, skulle bli väl bevakade. Nu fingo vi emellertid bara den där stackars fege ynglingen, som jag överlämnade till överprofossen.»

»Och den andre Toussac?»

»Åh, han tycks ha varit en annan sorts karl. Jag skulle inte begärt bättre än att ha honom framför spetsen av mitt svärd. Men han har undkommit. De fingo syn på honom och sköto ett par pistolskott på honom, men han kände till träsket alltför väl, och de kunde inte följa honom.»

»Och vad öde kommer er fånge att få?» frågade jag.

Löjtnant Gérard ryckte på axlarna.

»Jag är mycket ledsen för er kusins skull», sade han, men en vacker flicka bör inte älska en sådan man, då det finns så många tappra soldater i landet. Jag har hört, att kejsaren är trött på dessa ständiga sammansvärjningar och vill statuera ett exempel på denne.»

Medan den unge husaren och jag samtalat på detta sätt, hade vi galopperat nedför den breda, vita vägen och voro nu alldeles i närheten av lägret, som utbredde sig inunder oss, uppdelat i regementen och brigader. Vår väg förde nu fram över mer höglänt mark, så att vi kunde se ned i denna tältstad med dess ändlösa rader av tjudrade hästar, dess artilleriparker och soldathopar. I mitten var en öppen plats med ett stort tält och en mängd små trähus, från vilka trikoloren vajade.

»Det där är kejsarens kvarter, och det mindre tältet där borta är general Neys högkvarter; han har befälet över denna kår. Ni förstår, att detta är bara en av de många härar, som äro förlagda mellan Dunkirk och denna, som är den sydligaste. Kejsaren far från den ena till den andra och inspekterar dem i tur och ordning, men det här är huvudstyrkan, som har mest utvalda trupper, så att det är vi, som oftast få se honom, i synnerhet nu sedan kejsarinnan och hovet ha kommit till Pont de Briques. Han är därinne nu», tillade han med lägre röst och pekade på det stora, vita tältet i mitten.

Vägen in till lägret gick över en ganska stor slätt, som var betäckt av kavalleri och infanterikårer, sysselsatta med exercis. Vi hade i England hört så mycket talas om Napoleons trupper, och deras bragder hade synts så häpnadsväckande, att min fantasi var beredd på något märkvärdigt. De vanliga linjetrupperna i sina blå vapenrockar och vita knäbyxor och damasker voro faktiskt helt småväxta män, och icke ens deras höga mässingsbeslagna hjälmar och röda plymer kunde göra dem synnerligen imponerande.

Trots sin småväxthet voro de emellertid sega och starka, och när de varit aderton månader i fält voro de övade till den högsta fullkomning. Det fanns många veteraner i leden, alla underofficerarna hade varit med i flera fältslag, och de kommenderande generalerna voro oöverträffade i skicklighet, så att det var ingen oansenlig fiende, som låg med sina hotande blickar fästa på Englands fjärran strandklippor. Om icke Pitt kunnat förlägga världens förnämsta flotta mellan de två stränderna, hade Europas historia kanske blivit helt annorlunda.

När löjtnant Gérard såg det intresse, varmed jag betraktade de exercerande trupperna, var han vänlig nog att tillfredsställa min nyfikenhet genom att giva mig en del upplysningar om dem som närmade sig vår väg.

»De där på de svarta hästarna med de stora, blå täckena på länden, äro kyrassiärerna», sade han. »De äro så tungt ekiperade, att de aldrig kunna mer än trava, så att när de gå till anfall, laga vi alltid att vi ha en brigad jägare eller husarer bakefter dem för att förfölja de besegrade.»

»Vad är det där för en civil person, som inspekterar dem?» frågade jag.

»Det är ingen civil, utan det är general S:t Cyr, som är en av de s. k. rhenska spartanerna. De höllo före, att enkelhet i liv och klädedräkt måste utmärka en god soldat och ville därför icke bära någon annan uniform än en enkel blå ridrock, som ni ser han har. S:t Cyr är en förträfflig officer, men han är inte populär, ty han talar sällan med någon, och ibland stänger han in sig hela dagar i sitt tält och spelar fiol. Själv tycker jag, att en soidat inte är sämre för det han tycker om ett glas gott vin eller har en välsittande jacka och några snören över bröstet. Jag försmår varken det ena eller det andra, men de som känna mig kunna nog upplysa er om att jag inte är sämre soldat för det. Ser ni det där infanteriet till vänster?»

»De där med de gula revärerna?»

»Just de. Det är Oudinots ryktbara grenadjärer. Och de andra grenadjärerna med de röda epåletterna och pälshattarna äro det kejserliga gardet, efterföljarna till det gamla konsulsgardet, som vann Marengo. Adertonhundra av dem fingo hederskorset efter slaget. Där är det femtiosjunde linjeregementet, som blivit kallat 'det fruktansvärda', och där är sjunde lätta infanteriregementet; dess soldater äro från Pyrenéerna och de äro kända för att vara de bästa fotgängare och största skojare i armén. Det lätta kavalleriet i grönt är gardets hästjägare, som sägas vara kejsarens favorittrupper, fast han misstager sig mycket, om han föredrager dem framför Berchénys husarer. Det andra kavalleriet med de gröna pälskapporna är också jägare, men jag kan inte se härifrån, vad det är för ett regemente. Deras överste har dem förträffligt i sin hand. De göra en flankrörelse i öppen kolonn av halvskvadroner och svänga sedan upp i anfallslinje. Vi skulle inte kunna göra det bättre själva. Och nu, herr de Laval, stå vi vid ingången till lägret i Boulogne, och det är min plikt att föra eder raka vägen till kejsarens kvarter.»