Kejsarens adjutant/Kapitel 14

←  Drömmarnas man

Kejsarens adjutant av Arthur Conan Doyle Översättare: Hugo Hultenberg Joséphine

Kejsarinnans mottagning  →

XIV.
JOSÉPHINE

Vid denna oväntade underrätelse sågo Talleyrand och Berthier under tystnad på varandra, och för en gång kunde man i den store, alltid bakom en mask levande diplomatens vid förställning så vana drag se, att han dock ännu kunde känna sinnesrörelse. De ryckningar, som förmärktes i hans ansikte, förorsakades dock snarare av skadeglädje än häpenhet, medan däremot Berthier, som var både Napoleon och Joséphine uppriktigt tillgiven, rusade bort till dörren liksom för att spärra vägen för kejsarinnan. Constant skyndade fram till de gardiner, som voro upphängda framför dörren till kejsarens rum, men helt perplex, så rådig han eljest var ansedd att vara, sprang han tillbaka till Talleyrand för att bedja om råd. Det var dock nu för sent, ty mamelucken Roustem hade öppnat dörren, och två damer hade trätt in. Den första var lång, smärt och behagfull, med ett leende på läpparna och ett vänligt, ehuru värdigt sätt. Hon var klädd i en svart sammetskappa med vita spetsar kring halsen och ärmarna, och på huvudet bar hon en svart hatt med vit, vajande plym. Hennes följeslagarinna var mindre till växten, med ett ansikte, som skulle varit alldagligt, om icke ett vaket uttryck i de stora, svarta ögonen förlänat det tjusning och karaktär. En liten svart terrier hade följt med dem in, men den första damen vände sig om och lämnade den lilla stålkedja, varmed hon ledde den, åt den mameluckiske tjänaren.

»Det är bäst, att ni behåller Fortuné därute, Roustem», sade hon med en ovanligt mild och välljudande röst. »Kejsaren är icke förtjust i hundar, och när vi så här tränga oss in i hans läger, måste vi ju taga hänsyn till hans smak. God afton, herr de Talleyrand! Fru de Rémusat och jag ha åkt längs strandklipporna, och vi stannade, då vi kommo hit, för att höra, om kejsaren kommer till Pont de Briques. Men kanske har han redan begivit sig av? Jag hade väntat att finna honom här.»

»Hans kejserliga majestät var här för en stund sedan», sade Talleyrand, bugande sig och gnuggande sina händer.

»Jag håller i afton min salong — så gott det låter sig göra i Pont de Briques — och kejsaren lovade mig, att han för en gång skulle taga sig ledigt och skänka oss nöjet av sin närvaro. Om vi ändå kunde övertala honom att arbeta mindre, herr de Talleyrand. Han har visserligen en järnhälsa, men på detta sätt kan han inte stå ut. Han får allt oftare dessa nervösa anfall. Han vill nödvändigt göra allt, allt själv. Det är ädelt, men det är att göra sig till martyr. Jag är viss om att han just nu — Men ni har ännu inte sagt mig, var han är, herr de Talleyrand.»

»Vi vänta honom varje ögonblick, ers majestät.»

»I så fall skola vi sätta oss här och invänta honom. Ack, herr de Meneval, vad jag tycker det är synd om er, när jag ser er bland alla dessa papper! Jag var så ledsen, när herr de Bourrienne lämnade kejsaren, men ni har mer än väl ersatt honom. Kom hit till elden, fru de Rémusat! Jo, jo, jag vill det, ty jag vet, att ni måste frysa. Constant, kom och lägg mattan under fru de Rémusats fötter.»

Det var genom små omtänksamma och vänliga handlingar sådana som denna, som kejsarinnan gjorde sig så omtyckt, att hon verkligen icke hade några fiender i Frankrike, icke ens bland dem, som voro hennes mans bittraste motståndare. Både som maka till Europas främste man och som ensam, frånskild hustru, framlevande sitt dystra liv i Malmaison, var hon alltid avgudad och avhållen av dem som kände henne. Bland alla offer, som kejsaren bragte sin ärelystnad, var offret av hans maka det som kostade honom den största kampen och den bittraste ruelsen.

När hon nu satt framför clden i samma stol, som kejsaren nyss suttit i, hade jag gott tillfälle att lägga märke till denna kvinna, vars sällsamma öde lyft henne, en artillerilöjtnants dotter, upp på kejsartronen. Hon var sex år äldre än Napoleon, och vid detta tillfälle, då jag såg henne för första gången, var hon på sitt fyrtioandra år, men på litet avstånd eller vid diskret belysning kunde man utan att göra sig skyldig till en hovmans smicker gott säga, att hon såg ut att vara trettio. Hennes resliga, eleganta figur var smärt och flickaktig, och hon hade i varje rörelse ett obesvärat och naturligt behag, som hon ärvt med sitt tropiska, västindiska blod. Hennes drag voro fina, och jag har hört sägas, att hon i sin ungdom var frappant vacker, men liksom de flesta kreolskor hade hon tidigt förlorat sin fräschör. Hon hade dock med konstens tillhjälp kämpat tappert mot tidens anfall, och hennes framgång hade varit så stor, att när hon satt uppe på en tron eller åkte förbi i en kortège, kunde hon gälla för en intagande kvinna. Men i ett litet rum eller vid full belysning framträdde det skära och vita smink, varmed hon betäckte sina gråbleka kinder, på ett obehagligt artificiellt sätt. Hennes egen naturliga skönhet fanns likväl kvar i skönhetens sista tillflyktsort, ögonen, som voro stora, mörka och själfulla. Även hennes mun var liten och vacker, och hennes läppar kröktes ofta av ett leende, som sällan övergick till skratt, ty hon hade sina egna skäl till att helst icke visa sina tänder. Hennes hållning var så värdig, att om denna lilla västindiska härstammat i rätt nedstigande led från Karl den store, hade den icke kunnat vara bättre. Hennes gång, hennes blick, släpet på hennes klänning, rörelsen av hennes hand, allt var en lycklig blandning av en kvinnas blidhet och en drottnings nedlåtenhet. Jag betraktade henne med beundran, när hon böjde sig framåt, tog upp små stycken aromatiskt aloeträ ur korgen och kastade dem på elden.

»Napoleon tycker om lukten av brinnande aloe», sade hon. »Ingen har en sådan näsa som han; han kan upptäcka saker, som helt och hållet undgå mig.»

»Kejsaren har en förträfflig näsa för många saker», sade Talleyrand. »Statsleverantörerna hava fått erfara det.»

»Åh, det är förfärligt, när han ger sig till att granska räkningar, förfärligt, herr de Talleyrand! Ingenting undgår honom, och han ser aldrig genom fingrarna med något. Allt måste stämma. Men vem är den här unge mannen, herr de Talleyrand? Jag tror inte, att han blivit föreställd för mig.»

Ministern förklarade i få ord, att jag blivit anställd i kejsarens personliga tjänst, och Joséphine gratulerade mig nycket vänligt till detta.

»Det är så lugnt för mig att veta, att han har tappra och redliga män omkring sig. Alltsedan det där ohyggliga tillbudet med helvetesmaskinen har jag alltid varit orolig, när han är borta från mig. Han är verkligen tryggast under krigstid, ty endast då är han säker för lönnmördarna, som hata honom. Och nu hör jag att en ny jakobinsk sammansvärjning just blivit upptäckt.»

»Herr de Laval var just närvarande, när konspiratören blev gripen», sade Talleyrand.

Kejsarinnan överhopade mig med frågor, i sin iver knappast väntande på svaren.

»Men den där förfärlige Toussac har ännu icke blivit gripen», sade hon. »Jag har hört sägas, att en ung dam försöker göra vad den hemliga polisen ej kunnat, och att hennes älskades frihet skall bliva belöningen, om hon lyckas.»

»Det är min kusin, eders kejserliga majestät. Sibylle Bernac är hennes namn.»

»Ni har blott varit några dagar i Frankrike, herr de Laval», sade Joséphine leende, »men det tyckes som om alla rikets angelägenheter redan hava er til medelpunkt. Ni måste taga er vackra kusin — kejsaren sade, att hon är vacker — ni måste taga henne med er till hovet och presentera henne för mig. Fru de Rémusat, var snäll och skriv upp namnet.»

Kejsarinnan hade åter lutat sig ned mot aloekorgen, som stod vid sidan av eldstaden. Plötsligt såg jag henne titta mycket på något och sedan med ett litet utrop av överraskning böja sig ned och taga upp detta något från mattan. Det var kejsarens mjuka, flata bäverhatt med den lilla trefärgade kokarden. Joséphine sprang upp och blickade från hatten, som hon höll i handen, till ministerns orubbliga ansikte.

»Vad vill det säga, herr de Talleyrand?» utropade hon, och de mörka ögonen började lysa av vrede och misstänksamhet. »Ni sade mig, att kejsaren var ute, och här är hans hatt!»

»Förlåt mig, ers kejserliga majestät, men jag sade icke, att han var ute.»

»Vad sade ni då?»

»Jag sade, att han var här för en kort stund sedan.»

»Ni försöker dölja något för mig!» utropade hon med kvinnans snabba instinkt.

»Jag försäkrar er, att jag säger allt vad jag vet.»

Kejsarinnans ögon gingo från ansikte till ansikte.

»Marskalk Berthier», sade hon, »jag begär, att ni genast säger mig, var kejsaren är och vad han gör.»

Den trögtänkte soldaten stammade och vred sin trekantiga hatt mellan fingrarna.

»Jag vet inte mer än herr de Talleyrand», sade han. »Kejsaren lämnade oss för en stund sedan.»

»Genom vilken dörr?»

Den stackars Berthier tappade alldeles huvudet.

»Eders kejserliga majestät, jag kan verkligen inte säga genom vilken dörr det var, som kejsaren lämnade rummet.»

Joséphines ögon flammade nu mot mig, och allt mitt mod sjönk vid tanken på att hon nu stod i begrepp att göra mig samma fråga. Men jag hann nätt och jämt uppsända en bön till den gode Sankt Ignatius, som alltid varit vår släkt nådig, och faran avvändes.

»Kom, fru de Rémusat», sade hon, »om dessa herrar icke vilja säga oss det, skola vi snart själva övertyga oss om hur det hänger ihop.»

Hon gick med mycken värdighet fram mot den med förhängen försedda dörren, följd på några stegs avstånd av sin hovdam, vars förskrämda uppsyn och dröjande sätt visade, att hon till fullo förstod situationen. Kejsarens öppna otrohet och de offentliga scener, vartill den gav anledning, voro i själva verket så allmänt bekanta, att vi till och med i Ashford hade hört talas därom. Napoleons självtillit och förakt för världen gjorde, att han icke brydde sig om vad som tänktes eller sades om honom, och när Joséphine greps av svartsjuka, förlorade hon all den värdighet och självbehärskning, som eljest vanligen utmärkte hennes uppträdande. Dessa båda försatte därför ofta sin omgivning i ganska brydsamma situationer.

Talleyrand vände sig bort med handen för munnen, och Berthier fortsatte i sin dödliga förskräckelse att vika och vrida sin hatt, som han alltjämt hade i sina händer. Blott Constant, den trogne kammartjänaren, vågade träda emellan kejsarinnan och den fatala dörren.

»Om ers majestät vill återtaga sin plats, skall jag meddela kejsaren, att ers majestät är här», sade han och sträckte avvärjande ut händerna.

»Jaså, han är alltså där inne!» utropade hon i vredesmod. »Ah, jag förstår alltsammans! Men jag skall blotta honom, jag skall förehålla honom hans trolöshet! Släpp fram mig, Constant! Hur vågar ni ställa er i vägen för mig?»

»Tillåt mig att anmäla ers majestät.»

»Jag skall anmäla mig själv.»

Med snabba och smidiga rörelser av sin vackra figur skyndade hon förbi den protesterande kammartjänaren, drog undan gardinerna, slog upp dörren och försvann i det inre rummet.

Hon hade förefallit som en varelse full av eld och lågor, då hon med en rodnad på kinderna, som lyste fram genom sminket, och med ögon som glänste av en förorättad kvinnas rättmätiga vrede banade sig väg in i sin mans rum. Men hon var en växlande och impulsiv kvinna, och hennes hastigt uppflammande yttringar av mod efterföljdes oftast av återfall till feghet. Hon hade knappast försvunnit ur vår åsyn, förrän vi hörde ett hest tjut som av ett vredgat djur, och i nästa ögonblick kom Joséphine utrusande igen och hack i häl efter henne sågs kejsaren, som knappast kunde tala av sinnesrörelse. Kejsarinnan var så förskräckt, att hon började springa bort mot spisen, varvid fru de Rémusat, som icke hade lust att utgöra eftertruppen vid ett sådant tillfälle som detta, också tog till att springa, och båda kommo som ett par skrämda höns frasande och flaxande tillbaka till de platser de nyss lämnat. Där kröpo de ihop, under det att kejsaren med förvridna ansiktsdrag och en ström av soldateder ursinnig stövlade omkring i rummet.

»Hör hit, Constant!» skrek han. »Är det så du tjänar mig? Har du intet förstånd, ingen urskiljning? Skall jag aldrig få vara ostörd. Måste jag ständigt underkasta mig kvinnors spioneri? Skola alla andra få hava sin frihet, men aldrig jag? Och vad dig, Joséphine, beträffar, så är det nu slut. Jag tvekade förut, men nu tvekar jag ej längre. Det här gör slut på allt oss emellan.»

Vi skulle helt visst alla ha givit mycket för att ha fått smyga oss ut ur rummet — åtminstone var min egen förlägenhet vida större än min nyfikenhet — men kejsaren tog från sin höga ståndpunkt lika litet hänsyn till vår närvaro, som om vi varit möblerna i rummet. Ja, det var en av denne sällsamme mans egenheter, att det just var dessa grannlaga och personliga saker, i allmänhet förbehållna åt privatlivet, som han föredrog att avhandla offentligt, ty han visste, att hans förebråelser blevo skarpare, när de nådde även andra oron än offrets. Från hans maka till hans stallknekt fanns icke en enda i hans omgivning, som icke levde i ständig fruktan att bliva utsatt för löje och skam inför en leende hop, vars förnöjelse endast stördes av den tanken, att det mycket väl nästa gång kunde bli någon av åhörarma, som utsattes för detsamma.

Vad Joseéphine beträffar hade hon tagit sin tillflykt till kvinnans sista utväg och grät bittert med händerna för ansiktet och den vackra halsen framåtböjd. Fru de Rémusat grät också, och under alla uppehåll i de hesa förebråelserna — ty hans röst var mycket hes och dov, då han var vred — hörde man hennes snyftningar. Ibland framkallade hans hånfulla tillmälen ett svar från kejsarinnan, en mild förebråelse för de friheter han tog sig, men varje invändning eggade honom blott till nya utbrott av skarpt tadel. Under ett av sina utbrott kastade han med en smäll sin snusdosa i golvet, liksom ett bortskämt barn kastar från sig sina leksaker.

»Moral!» utbrast han. »Moralen är inte gjord för mig, och jag inte för moralen. Jag är en undantagsmänniska och godkänner ingens rätt att uppdraga gränser för mig. Jag har ju alltid sagt dig, Joséphine, att det där är sådana där dumma fraser, som göras av medelmåttiga människor, vilka önska att klavbinda de stora. De hava ingen tillämpning på mig. Jag samtycker aldrig till att inrätta mitt liv efter samhällets puerila krav.»

»Har du då inga känslor!» snyftade kejsarinnan.

»En stor man är icke skapad för känslor. Han har att bestämma vad han skall göra, och sedan skall han göra det utan att låta någon annan lägga sig i det. Det tillkommer dig, Joséphine, att underkasta dig alla mina nycker, och du bör finna det naturligt att jag tager mig en viss frihet.»

Det var en av kejsaren ofta använd list att, när han hade orätt i en sak, leda samtalet in på en annan, i vilken han hade rätt. Nu sedan det första vredesutbrottet var över grep han till offensiven, ty både i diskussion och krigföring var hans instinkt alltid att anfalla.

»Jag har tittat genom Lenormands räkningar, Joséphine», sade han. »Vet du hur många dräkter du fick i fjol? Du fick ett hundra fyrtio — inte mindre än så och många av dem kostade ända till tjugufem tusen francs. Jag har hört sägas, att du har sexhundra dräkter i dina garderober, och att många av dem nästan aldrig varit använda. Fru de Rémusat vet, att vad jag säger är sanning. Hon kan inte förneka det.»

»Du vill, att jag skall vara väl klädd, Napoleon.»

»Jag vill inte veta av ett sådant vanvettigt slöseri. Jag kunde få två kyrassiärregementen eller en flotta fregatter för de pengar du ger ut på siden och pälsverk. Det kunde förändra utgången av ett helt fälttåg. Och, Joséphine, vem gav dig tillåtelse att beställa det där halsbandet av diamanter och safirer från Lefèvre? Räkningen skickades till mig, men jag har vägrat att betala den. Kommer han igen med den, låter jag sätta honom på fästning, och din sömmerska skall få följa med.»

Kejsarens vredesanfall kunde väl vara häftiga, men de voro aldrig långa. Den sällsamma, konvulsiviska rörelsen med den ena armen, som alltid tillkännagav att han var upprörd, försvann småningom, och när han en stund stått och tittat på Meneval, som under allt detta suttit och skrivit som en automat — kom han tvärs över rummet fram till brasan med ett leende på sina läppar och en panna, från vilken molnen vikit.

»Du har ingen ursäkt för ditt slöseri», sade han, läggande sin hand på hennes axel. »Diamanter och fina dräkter äro mycket nödvändiga för en ful kvinna för att göra henne mera tilldragande, men du kan kan inte behöva dem för ett sådant ändamål. Du hade inga fina kläder, när jag såg dig första gången på Rue Chautereine, och dock har det icke funnits någon kvinna i hela världen, som utövat en sådan lockelse på mig. Varför skall du reta mig, Joséphine, och förmå mig att säga saker, som synas ovänliga? Åk nu tillbaka till Pont de Briques, min lilla vän, och se till att du inte förkyler dig.»

»Du kommer till min mottagning, Napoleon?» frågade kejsarinnan, vars bittraste harm tycktes försvinna på ett ögonblick vid första vänliga beröring av hans hand. Hon höll fortfarande sin näsduk för ögonen, men det var mera, tror jag, för att dölja spåren av tårarna på hennes kinder.

»Ja, ja, jag skall komma. Våra vagnar skola följa efter din. Följ damerna ut till vagnen, Constant. Har ni utfärdat order om truppernas inskeppning, Berthier? Kom hit, Talleyrand, ty jag önskar säga vad jag tänker om Spaniens och Portugals framtida öde. Herr de Laval, ni kan eskortera kejsarinnan till Pont de Briques, där jag skall träffa er vid mottagningen.»