Kejsarn av Portugallien/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Det klappande hjärtat
Klara Fina Gulleborg  →


[ 7 ]

DET KLAPPANDE HJÄRTAT.

Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen.

Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat barnmorskan och andra hjälpare, men sedan hade han hela förmiddagen och ett gott stycke in på eftermiddagen suttit på huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra än att vänta. Ute regnade det, så att det stod som spön i backen, och det var inte utan, att han fick sin del med av regnvädret, fast det skulle heta, att han satt under tak. Det kom in till honom som fukt genom de otäta väggarna och som dropp från det gistna taket, och rätt som det var, kastade blåsten in över honom en hel störtsjö genom den dörrlösa vedskjulsöppningen.

»Jag undrar just om nån tänker, att jag är glad åt å ta emot det här barnet,» mumlade han, där han satt, och med detsamma sparkade han till en liten vedpinne, så att den flög ända ut på gården. »För det är allt nätt opp den värsta olycka, som jag kunde råka ut för. När vi gifte [ 8 ]oss, Kattrinna å jag, så var det, för det att vi hade tröttnat på å gå som dräng å piga hos Erik i Falla å ville sätta fötterna under eget bord, men visst inte, för att vi skulle få barn.»

Han böjde ner huvudet i händerna och suckade tungt. Det var klart, att köld och väta och den långa, ledsamma väntan gjorde sitt till att försätta honom i dåligt humör, men det var långt ifrån hela orsaken. Det var riktigt allvar med hans klagan.

»Arbeta,» tänkte han, »arbeta får jag göra alla dar från morron te kväll, men hittills har jag teminstingen fått fred om nätterna. Nu kommer väl barnungen te å skrika, så jag inte får nån ro då heller.»

Efter detta kom en än starkare förtvivlan över honom. Han tog händerna från ansiktet och vred dem om varandra, så att det knakade i knogarna.

»Ända tess nu har det gått bra ihop för oss, därför att Kattrinna har kunnat gått bort på arbete, hon som jag. Men nu blir hon ju tvungen te å sitta hemma å se efter barnet.»

Han stirrade framför sig så mörkt, som om han hade sett hungersnöden komma smygande över gårdsplanen för att tränga in i stugan.

»Ja,» sa han, och nu slog han båda nävarna hårt mot huggkubben för att bestyrka sina ord, »jag säjer bara det, att om jag hade vetat den gången, när Erik i Falla kom te mej å erbjöd mej te å få bygga på hans mark å gav mej lite skräp[ 9 ]timmer te å sätta opp stugan med, om jag hade vetat då, att detta här skulle bli följden, så hade jag hellre sagt nej te alltsammans å bott kvar på stallkammarn i Falla i all min tid.»

Det var starka ord, detta, det kände han, men han hade ingen lust att ta dem tillbaka.

»Om det hände nån slags — — — , började han, för nu hade det gått så långt med honom, att han ville säga, att det inte skulle vara honom emot, om barnet på något sätt förolyckades, innan det kom till världen. Men han hann aldrig tala ut. Han blev avbruten av ett litet pipande från andra sidan väggen.

Vedskjulet var sammanbyggt med stugan, och när han nu hörde efter, kom det ena pipandet efter det andra där inifrån. Han begrep förstås genast vad detta betydde, och nu blev han sittande tyst en lång stund utan att visa varken sorg eller glädje. Till sist ryckte han litet på axlarna.

»Ja, nu är det kommet då,» sa han, »å nu måtte jag väl i Guds namn få slippa in i stugan å värma mej.»

Men den lindringen kom inte så snart heller, utan det blev återigen att sitta och vänta timme efter timme.

Regnet höll på att strömma såsom förut, blåsten tog till, och fastän det bara var i slutet av augusti, kändes det lika ruskigt som en novemberdag.

Till råga på allt kom han om en stund in på något annat, som gjorde honom än mer bedrövad. [ 10 ]Han började på att känna sig ringaktad och tillbakasatt.

»Det är tre hustrur utom barnmorskan där inne hos Kattrinna,» sa han halvhögt. »Di kunde väl ändå ha gjort sej besvär, nån åv dom, te å komma å säja mej om det är pojke eller tös.»

Han satt och lyddes efter hur de gjorde upp eld i spisen. Han såg, att de sprang till källan efter vatten, men att han fanns till, låtsade ingen om.

Rätt som det var, slog han händerna för ögonen och började vagga fram och tillbaka.

»Min snälla Jan Andersson,» sa han, »vad är det för fel med dej? Varför går allting så illa för dej? Varför har du alltid så ledsamt? Å varför fick du inte gifta dej med en vacker ung flicka i stället för med den gamla Lagårds-Kattrinna hos Erik i Falla?»

Han var så genombedrövad. Det trängde till och med ett par tårar fram mellan fingrarna.

»Varför är du så lite ansedd i socken, min snälla Jan Andersson? Varför blir du alltid tebakasatt för andra? Du vet, att det finns di, som är likaså fattiga som du å likaså klena te å arbeta, men ingen blir så förbisedd som du. Vad kan det vara för fel på dej, min snälla Jan Andersson?»

Detta var en fråga, som han hade gjort sig ofta förr, fast förgäves. Han hade nog inte något hopp, att han skulle finna svaret på den nu heller. Kanske det inte var något fel på honom, när allt kom omkring? Kanske rätta förklaringen var den, [ 11 ]att både Gud och människor var orättvisa mot honom?

När han hade kommit in på den tanken, tog han händerna från ögonen och försökte ge sig en morsk uppsyn.

»Om du nånsin mer får komma in i din stuga igen, min snälla Jan Andersson,» sa han, »så ska du inte så mycke som se åt barnungen. Du ska bara gå fram te spisen å ställa dej där å värma dej utan å säja ett ord.»

»Eller tänk, om du skulle ta å gå din väg! Du behöver ju inte sitta här längre nu, när du vet, att allt är överståndet. Tänk, om du skulle visa Kattrinna å di andra kvinnfolkena, att du är karl för din hatt — — —

Han skulle just till att resa på sig, då mor i Falla visade sig i vedskjulsöppningen. Hon neg så vackert och bad, att han skulle komma in i stugan och se på barnet.

Om det inte hade varit mor i Falla själv, som hade framfört bjudningen, så är det ovisst om han hade gått in, så ond som han var. Men henne följde han ju med, fast utan att göra sig någon brådska. Han bjöd till, så gott han kunde, att ta på sig den uppsynen och den hållningen, som Erik i Falla hade, när han gick över sockenstugugolvet för att lägga sin sedel i valurnan, och det lyckades honom ganska bra att se lika högtidlig och sur ut.

»Var så god, Jan!» sa mor i Falla, och där[ 12 ]med slog hon upp dörrn till stugan. På samma gång steg hon åt sidan för att låta honom gå före.

Vid första blicken såg han, att det var fint och uppstädat där inne. Kaffepannan stod ytterst på spishällen för att svalna, och på bordet vid fönstret var det dukat med mor i Fallas kaffekoppar på en snövit duk. Kattrinna låg i sängen, och två andra hustrur, som hade varit där för att hjälpa till, stod och tryckte sig upp mot väggen, för att han skulle ha fri utsikt över alla anordningarna.

Mitt framför kaffebordet stod barnmorskan med ett bylte på armen.

Han kunde inte låta bli att tycka, att det såg ut, som om han den här gången skulle vara den förnämsta i laget. Kattrinna såg bort till honom med en mild blick, som ville hon fråga om han var nöjd med henne. Alla de andra vände också ögonen mot honom, liksom väntade de beröm för allt det besvär, som de hade gjort sig för hans skull.

Men det går inte så lätt att bli glad, när man har suttit och varit ond och frusen en hel dag. Han kunde inte få bort Erik i Fallas min ur ansiktet och blev stående utan att säga ett ord.

Då tog barnmorskan ett steg framåt. Och stugan var inte större, än att hon med det enda steget kom alldeles intill honom och kunde lägga barnet i armarna på honom.

»Här ska Jan få se på e lita jänta, å det e, som heter duga,» sa hon.

[ 13 ]Där stod han nu och höll mellan sina händer någonting, som var varmt och mjukt och inrullat i en stor schal. Schalen var så pass undanviken, att han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små vissna händerna. Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.

Strax efteråt började hjärtat på att klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.

»Kära ni,» sa han till barnmorskan, »lägg handen här, å känn efter! Jag tycker, att hjärtat slår så konstigt.»

»Det är riktig hjärtklappning,» sa barnmorskan. »Kanske att ni brukar ha så ibland?»

»Nej, jag har aldrig haft det förr,» försäkrade han. »Aldrig på det här sättet.»

»Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?»

Nej, det hade han ju inte.

Då kunde barnmorskan inte förstå vad det [ 14 ]var för fel med honom. »Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er,» sa hon.

Men då kände Jan, att barnet det ville han inte lämna ifrån sig.

»Nej, låt mej ha kvar den lilla flickan!» sa han.

Med detsamma måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen på honom eller hört någonting i rösten, som gjorde dem glada, för barnmorskan drog på munnen, och de andra rent av storskrattade.

»Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni har fått hjärtklappning för dens skull?» sa barnmorskan.

»Neej,» sa Jan.

Men i samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat i gång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad som hade varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa.