Kejsarn av Portugallien/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det klappande hjärtat
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Klara Fina Gulleborg
Dopet  →


[ 15 ]

KLARA FINA GULLEBORG.

Nästa dag stod Jan i Skrolycka flera timmar i stugdörrn och väntade med den lilla flickan på armen.

Det var en lång väntan, detta med, men nu var allt så annorlunda mot i går. Nu stod han där i så gott sällskap, att han varken kunde bli trött eller utledsen.

Han kunde inte beskriva hur gott det kändes att hålla den lilla varma kroppen tryckt intill sig. Han tyckte, att han allt hittilldags hade varit rätt osmaklig och bitter också för sig själv, men nu fanns det bara salighet och sötma inom honom. Han hade aldrig vetat om, att man kan bli så förljuvligad av att tycka riktigt om någon.

Han hade inte ställt sig där i dörröppningen utan ärende, som man kan förstå. Det var en viktig sak, som han skulle söka att få avgjord, medan han stod där.

Hela förmiddagen hade han och Kattrinna försökt att välja namn åt barnet. De hade hållit på både länge och väl, men de hade inte kunnat bestämma sig.

[ 16 ]»Jag ser mej ingen annan råd, än att du får ta jänta å ställa dej på tröskeln med'na,» hade Kattrinna sagt till sist. »Å så får du fråga det första kvinnfolk, som går här förbi, vad hon heter. Det namnet, som hon då nämner, får vi ge flickan, vilket det så är grovt eller fint.»

Men nu låg ju stugan litet avsides. Det var inte så vanligt, att någon gick förbi hos dem. Jan fick stå både länge och väl i dörröppningen, utan att det kom någon. Det var en gråvädersdag nu också, men det föll inte något regn, och det var inte blåsigt och kallt, utan snarast litet kvalmigt.

Om inte Jan hade stått med den lilla flickan i sina armar, så skulle han ha misströstat om alltsammans.

»Min snälla Jan Andersson,» skulle han ha sagt till sig själv, »kommer du inte ihåg, att du bor borta vid Duvsjön i Askedalarna, där det inte ligger mer än en enda riktig bondgård å annars bara små backstugor å fiskarkojor? Vem finns det här, som har ett så fint namn, att du vill ge det te den lilla flickan?»

Men när det nu gällde dottern, så tvivlade inte Jan på att allt skulle gå bra. Han stod och tittade neråt Duvsjön utan att vilja se hur avstängd från hela bygden den låg i sin bergkittel. Det kunde ju ändå hända, att det skulle komma någon herrskapsmänniska med ett grant namn roende från Duvnäsbruket där nere vid södra [ 17 ]ändan av sjön. Bara för den lilla flickans skull var han nästan säker på att det skulle gå så.

Barnet sov hela tiden, så för den delen kunde han stå där och vänta, hur länge han ville. Men värre var det med Kattrinna. Hon undrade och frågade gång på gång om ingen kom. För nu gick det väl inte an, att han stod ute längre med jäntan.

Jan vände ögonen uppåt Storsnipa, som steg rakt upp ur de små hagarna och åkertäpporna i Askedalarna och vaktade över dem som ett fästningstorn för att hålla alla främmande på avstånd. Det kunde ju ändå hända, att några fina fruntimmer, som hade varit uppe på berget och sett på den granna utsikten, kunde gå vilse på nervägen och förirra sig bort till Skrolycka.

Han lugnade Kattrinna, så gott han kunde. Det gick ingen nöd varken på honom eller barnet. När han nu hade stått där så länge, ville han gärna vänta en stund till.

Inte en människa syntes, men han var viss om att bara han höll ut, så skulle han få hjälp. Det var inte möjligt annat. Det skulle inte ha förundrat honom, om en drottning hade kommit farande i guldkaret genom berg och snår för att ge sitt namn åt den lilla flickan.

Det led om än en stund, men nu kände han på sig, att det snart var kvällsdags, och då kunde han inte få stå där längre.

Kattrinna kunde se på klockan inne i stugan, [ 18 ]och hon gav sig återigen till att be honom komma in.

»Ge dej bara te tåls ett ögonblick!» sa han. »Jag tycker, att det skymtar fram nånting borta i väster.»

Det hade varit mulet hela dagen, men just i den stunden hände det, att solen bröt fram ur molnen och sände ett par strålar ner till barnet.

»Jag undrar inte på att du vill se på jänta ett slag, innan du går ner,» sa Jan till solen. »Hon är allt värdi å titta på.»

Solen bröt fram allt skarpare och kastade ett rött sken över både barn och stuga.

»Kanske att du till å med vill vara gudmor åt'na?» sa Jan i Skrolycka.

Solen svarade just ingenting på detta. Hon lyste fram stor och röd än en gång, men så drog hon molnslöjan över sig och försvann.

Då hördes Kattrinna återigen. »Var det nån där? Jag tyckte, att du talte ve nån. Du får allt komma in nu.»

»Ja, nu kommer jag,» sa han och trädde in med detsamma. »Det var en så fin herrskapsmänniska, som gick förbi. Men det var så brått för'na, så jag hann knappt säja go'dag, förrn hon var borta igen.»

»Kära då! Det var bra förargligt, när vi nu har väntat så länge. Du hann väl inte å fråga'na vad hon hette?»

»Jo, hon hette Klara Fina Gulleborg, så mycke fick jag ur'na.»

[ 19 ]»Klara Fina Gulleborg! Det blir väl ett för grant namn, det,» sa Kattrinna, men hon gjorde ingen vidare invändning.

Men Jan i Skrolycka var rent häpen över sig själv, som hade kunnat hitta på något så fint som att ta solen till gudmor. Ja, han hade blivit en annan människa i det ögonblicket, då den lilla flickan blev lagd i armarna på honom.