Kejsarn av Portugallien/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Födelsedagen
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Julmorgonen
Scharlakansfebern  →


[ 32 ]

JULMORGONEN.

När den lilla flickan var ett år och fyra månader gammal, tog Jan Andersson i Skrolycka henne med sig till kyrkan på julmorgonen.

Kattrinna, hustrun, tyckte nog, att tösen var bra liten för att komma till kyrkan, och var rädd för att hon skulle sätta till att skrika, såsom hon hade gjort på vaccineringsmötet. Men mannen fick sin vilja fram, eftersom det ändå var brukligt, att småbarnen följde med till julottan.

De gav sig alltså åstad med tösen vid femtiden på julmorgonen. Det var mulen himmel och mörkt som i en säck, men det var inte kallt, utan nästan ljumt i luften och alldeles stilla, såsom det brukar vara så där inemot slutet av december.

Till att börja med hade de att gå en liten trång stig mellan åkrar och hagar i Askedalarna. Sedan måste de följa den branta vintervägen över Snipaåsen, och först därefter kom de in på ordentlig väg.

Det stora tvåvåningshuset i Falla hade ljus i vartenda fönster, och det stod som en ledfyr för folket i Skrolycka, så att de kunde leta sig fram till Börjes stuga. Där träffade de på några av [ 33 ]grannarna, som hade gjort i ordning bloss på julaftonen för att lysa sig med, och slöt sig till dem. Var blossbärare gick i spetsen för en liten skara människor. De flesta var tysta, men alla var glada till sinnes. De tyckte sig vara ute och vandra som de tre vise män, lysta av en stjärna, för att söka den nyfödde juda-konungen.

När de hade kommit upp på skogshöjden, hade de att gå förbi en stor sten, som en jätte nere i Frykerud hade kastat mot Svartsjö kyrka en julmorgon, fast den till all lycka hade flugit över kyrktornet och blivit liggande här på Snipaåsen. Nu, då kyrkovandrarna närmade sig den, låg stenen som vanligt nere på marken, men de visste alla, att under natten hade den varit upplyftad på tolv guldpelare, och trollen hade ätit och druckit och dansat under den.

Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på julmorgonen, och Jan tittade bort till Kattrinna för att se om hon höll den lilla flickan säkert tryckt intill sig. Kattrinna gick trygg och lugn som vanligt och småpratade med en av grannarna. Hon tycktes inte alls tänka på vad detta var för en farlig plats.

Granarna var uråldriga och grova här uppe på höjden. Och när man såg dem i skenet från blossen, med stora snöklumpar på grenarna, kunde man inte undgå att märka, att flera av dem, som man förut hade trott vara träd, inte var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna [ 34 ]och med långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka snövantarna.

Det gick an, så länge som de höll sig stilla, men tänk, om en av dem skulle sträcka ut en arm och rycka till sig någon, som gick förbi! De vuxna och gamla var det väl inte så farligt för, men Jan hade alltid hört, att trollen hade en stor kärlek för små, små människobarn, ju mindre, ju bättre.

Han tyckte allt, att Kattrinna höll den lilla flickan bra bekymmerslöst. Det var ingen konst alls för de stora, klobeväpnade trollhänderna att rycka barnet ifrån henne. Inte tordes han ta barnet ur hennes armar heller här mitt på det farliga stället. Det kunde just ha kommit trollpacket att röra på sig.

Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet till det andra. Det knarrade till uppe i grenarna, som om de skulle försöka sätta sig i rörelse.

Inte tordes han fråga de andra om de såg och hörde det, som han såg. Det kunde ha varit just den frågan, som hade satt liv i trollpacket.

I den våndan visste han bara en sak att ta sig till. Han började sjunga en psalm i skogen.

Han hade dålig sångröst och hade aldrig sjungit förr, så att någon hade hört det. Han var så klen att hålla tonen, att han inte en gång vågade sjunga i kyrkan, men nu måste han däran, det fick gå, hur det ville.

Han såg, att grannarna blev litet förvånade. De, som gick före, stötte till varandra och såg sig [ 35 ]om. Det fick inte hindra honom, utan han måste fortsätta.

Men strax därpå viskade en av kvinnorna till honom: »Vänta lite, Jan, så ska jag hjälpa er!» Och så tog hon upp julpsalmen med rätt melodi och rätt ton.

Det ljöd vackert i natten mellan träden. De andra kunde inte låta bli, utan de stämde in, de också. »Var hälsad, sköna morgonstund, som av profeters helga mund är oss bebådad vorden!»

Då gick det liksom ett sus av ängslan genom trädtrollen. De sköt ner snöhuvorna, så att man inte mer såg de arga trollögonen, och de drog tillbaka de utsträckta klorna under granbarr och snö. När första versen hade klingat ut, var ingen i stånd att se, att det fanns annat än vanliga gamla ofarliga granträd på skogshöjden.


Asterisk.svg


Stickblossen, som hade lyst folket från Askedalarna över skogen, var utbrända, då de kom till landsvägen. Men här gick man fram med ledning av de upplysta bondstugorna. När ett hus kom ur synhåll, strax glimmade ett annat fram på litet avstånd. De hade ljus utställda i alla fönster för att visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen.

Till slut kom man då upp på en kulle, därifrån man kunde se kyrkan. Den låg där, med ljusskenet strömmande ut genom alla fönster, som en jättestor lykta. När de vandrande fick syn på [ 36 ]den, blev de tvungna att stanna och dra efter andan. Efter alla små stugor och alla låga fönster, som de hade gått förbi, tyckte de, att kyrkan var så förunderligt stor och så förunderligt lysande.

Då Jan såg kyrkan, kom han ovillkorligen att tänka på ett fattigt folk i Palestina, som en natt hade varit ute och gått och burit med sig ett litet barn, deras enda tröst och glädje. De kom ifrån Betlehem, och de skulle gå till Jerusalem, därför att barnet måste omskäras i Jerusalems tempel. Men de var tvungna att smyga sig fram i mörka natten, därför att det var många, som stod efter det barnets liv.

Folket från Askedalarna hade gått hemifrån tidigt för att hinna fram före dem, som åkte, men i närheten av kyrkan blev de dock upphunna av dessa. De kom med frustande hästar och klingande bjällror och for förbi i flygande fläng, tvingande de stackars fotgängarna att ge sig upp i den höga snön.

Nu var det Jan, som bar barnet. Han måste oupphörligen springa undan för de åkande. Vandringen blev svår på den mörka vägen, men framför dem låg det strålande templet, och bara de kunde komma dit, var de trygga och bärgade.

Bakom dem hördes ett väldigt buller av dombjällror och hästtramp. Det kom en stor släde, förspänd med parhästar. I sitsen satt en ung herreman i svart päls och hög pälsmössa med sin unga fru vid sidan, Han körde själv, men bakom [ 37 ]honom stod kusken med ett brinnande bloss i handen. Han höll det högt i luften, lågan kastades bakåt av luftdraget och lämnade efter sig en lång svans av gnistor och rök.

Jan stod högt uppe på snökanten med barnet i famnen. Det såg vådligt ut, för hans ena fot sjönk plötsligen djupt ner i drivan, och han var nära att falla. Den åkande herrn drog häftigt in tömmarna och ropade till dem, som han hade kört från vägen.

»Ge hit barnet, så ska det få åka med mej till kyrkan!» sa han vänligt. »Det är farligt att gå å bära en liten, när det är så många åkande ute.»

»Tack!» sa Jan Andersson. »Men det går nog bra.»

»Vi ska sätta flickan här emellan oss, Jan,» sa den unga frun.

»Tack! Men det får vara.»

»Jaså, du törs inte lämna henne ifrån dej?» sa den åkande och for skrattande vidare.

Vandrarna fortsatte alltså, men deras färd blev allt farligare och besvärligare. Släde följde släde. Det fanns inte en häst i socknen, som inte var ute och skjutsade på julmorgonen.

»Du kunde ha låtit dom tatt jänta,» sa Kattrinna. »Jag är rädd för att du faller med'na.»

»Skulle jag ha låtit dom tätt barnet? Du vet inte vad du säjer. Såg du inte vem det var?»

»Vad skulle det ha varit för farligt å låta'na åka med brukspatrons på Duvnäs?»

Jan Andersson i Skrolycka tvärstannade. »Var [ 38 ]det brukspatrons på Duvnäs?» sa han och såg ut, som skulle han ha vaknat ur en dröm.

»Visst var det han! Vem trodde du att det var?»

Ja, var hade Jan varit med sina tankar? Vad var det för ett barn, som han hade gått och burit på? Vart hade han ämnat sig? I vilket land var det han hade vandrat?

Han strök sig över pannan med handen och såg litet förlägen ut, då han svarade Kattrinna.

»Jag trodde, att det var kung Herodes av Judaland och Herodias, hans hustru!»