Kejsarn av Portugallien/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Julmorgonen
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Scharlakansfebern
Besöket i bondgården  →


[ 39 ]

SCHARLAKANSFEBERN.

Då den lilla flickan i Skrolycka var så där en tre år gammal, fick hon en sjukdom, som nog tör ha varit scharlakansfeber, för hon var röd över hela kroppen och brände som eld, när man tog i henne. Hon ville ingenting äta och kunde inte heller sova, utan låg bara och yrade. Jan var inte i stånd att gå hemifrån, så länge som hon var sjuk, utan satt kvar i stugan dag efter dag, så att det såg ut, som om Erik i Fallas råg skulle bli otröskad det året.

Det var Kattrinna, som skötte tösen, som bredde över henne täcket, var gång hon hade kastat av sig det, och gav henne att dricka litet utspädd blåbärssaft, som hon hade fått låna av mor i Falla. När den lilla flickan var frisk, så var det mestadels Jan, som tog hand om henne. Men i samma ögonblick hon blev sjuk, tordes han inte komma nära henne. Han var ängslig, att han skulle göra henne illa och inte ta nog varligt på henne.

Men ut ur stugan gick han inte, utan han satt i vrån vid spisen och stirrade bort till den lilla sjuklingen.

[ 40 ]Hon låg i egen säng, men hon hade bara ett par halmdynor under sig och inga lakan. Det var nog strävt och svårt för den lilla fina kroppen, som hade blivit ömtålig av utslag och svullnad, att ligga på de grova blångarnsöverdragen.

Det var så eget, att var gång Jan såg hur hon kastade sig fram och tillbaka i sängen, måste han tänka på det finaste han ägde i denna världen, som var hans söndagsskjorta.

Han ägde inte mer än en, som var av vitt, blankt lärft och hade styvt skjortbröst. Den var så väl sydd, att den kunde ha dugt åt brukspatronen på Duvnäs, och Jan höll den högt i vördnad. De andra plaggen, som han begagnade, var likaså grova som dynöverdragen, som den lilla flickan låg på.

Men det var bara galet att tänka på den där skjortan. Kattrinna skulle aldrig i världen gå in på att han fick förstöra den, för det var hon, som hade gett den till honom i brudgumsgåva.

Kattrinna gjorde nog ändå allt, vad hon förmådde. Hon lånade sig häst av Erik i Falla, lindade in den lilla flickan i schalar och täcken och for till doktorn med henne. Det var duktigt gjort av Kattrinna, men Jan kunde inte se, att det var till någon nytta. Inte kom det någon hjälp ur den stora droppflaskan, som hon hade med sig från apoteket, och inte heller från någon annan av doktorns ordinationer.

Det var kanske så, att man inte kunde få behålla en så märkvärdig gåva, som den lilla [ 41 ]flickan var, om man inte var färdig att offra för henne det, som man hade bäst. Men det var inte så lätt att få en sådan människa som Kattrinna att förstå detta.

Den gamla Finn-Karin kom in i stugan en dag, medan flickan låg sjuk. Hon förstod sig på att bota sjukdom hos djur, som alla av finn-ras, och hon var inte heller så bet att trolla bort stolsteg och bölder och onda bettet. För andra sjukdomar ville man just inte anlita henne. Det var liksom inte rätt att begära hjälp av en trollkäring för annat än småkrämpor.

När hon kom in i stugan, såg hon ju strax, att barnet låg sjukt, och Kattrinna talade om för henne, att det hade scharlakansfeber, men det var ingen, som bad henne om ett gott råd.

Att föräldrarna var ängsliga och oroliga, det kunde hon nog se i alla fall, och när hon hade blivit fägnad med kaffe av Kattrinna och Jan hade gett henne en bit rulltobak, så sade hon alldeles av sig själv:

»Den här sjukdomen går det över min makt att bota. Men så mycke ska jag lära er, att ni kan ta reda på om det bär mot liv eller död. Håll er vakna te klockan tolv i natt, å sätt då ihop pekfingret å lillfingret på vänstra handen som en ögla, å se igenom den bort te flickungen! Ge då akt på den, som ligger breve'na i sängen, så får ni veta vad ni har å vänta!»

Kattrinna tackade henne så vackert, för det är bäst att hålla sig väl med sådant folk. Men inte [ 42 ]ett Ögonblick ämnade hon göra, som hon var tillsagd.

Jan fäste ingen vikt vid rådet, han heller. Han tänkte inte på något annat än skjortan. Om han bara tordes för Kattrinna! Men det var ju omöjligt att be henne om att få riva sönder brudgumsskjortan. Inte kunde det göra den lilla flickan bättre, det förstod han ju, och om hon i alla fall skulle dö, så var det ju rent bortkastat.

Då det blev kväll, gick Katrinna och lade sig vid vanlig tid, men Jan hade inte ro att sova, utan satt uppe i sin vrå, som han brukade. Han såg hur Klara Gulla låg och våndades. Det var för grovt och för hårt, det, som hon hade under sig. Han tänkte, att det skulle vara ljuvligt att få bädda henne en bädd, som var kall och fin och glatt.

Skjortan låg nytvättad och obegagnad borta i klädkistan. Det gjorde ont i honom att veta den ligga där, men det var ju inte rätt gjort mot Kattrinna heller att använda hennes gåva till lakan åt den lilla flickan.

Hur det nu var, så när klockan närmade sig midnatt och Kattrinna sov som djupast, gick han bort till kistan och tog fram skjortan. Först rev han ur den det styva skjortbröstet, och sedan slet han den i två delar. Den ena smög han under den lilla kroppen, och den andra bredde han ut mellan flickan och det varma, tjocka täcket, som hon hade över sig.

Sedan kröp han ihop igen i sin vrå och vaktade på henne som förut. Han hade inte suttit [ 43 ]länge, förrän klockan slog tolv. Nästan utan att tänka på vad han gjorde höll han då upp fingrarna på vänstra handen som en ring framför ögonen och såg mot sängen.

Och se! Då satt där en liten naken Herrans ängel på sängkanten. Han var rispad och stucken av de grova sängkläderna, och han hade visst ämnat gå sin väg från alltsammans. Men nu vände han sig om och kände på den fina skjortan, strök över lärftet med båda händerna, och rätt som det var, svängde han benen inom sängkanten och lade sig ner igen för att vaka över barnet.

Men uppför den ena sängstolpen kom det på samma gång krypande något, som var svart och hemskt, och när det såg, att Herrans ängel var på väg att ge sig av, stack det upp huvudet över sänggaveln och grinade av glädje över att det skulle få krypa upp i sängen och lägga sig på hans plats.

När det sedan såg, att Herrans ängel tog igen vakten, vred det ihop alla sina lemmar, som skulle det lida avgrundens skarpaste kval, och så drog det sig tillbaka ner mot golvet.

Nästa dag var den lilla flickan på bättringsvägen. Och Kattrinna blev så glad över att sjukdomen gav med sig, att hon inte hade hjärta att säga någonting om den förstörda brudgumsskjortan, fast nog kan man veta, att hon tyckte, att hon hade en stolle till man.