Kejsarn av Portugallien/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Skolexamen
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Skoltävlan
Fiskafänget  →


[ 54 ]

SKOLTÄVLAN.

Det var konstigt med den lilla flickan från Skrolycka och hennes far. Det såg ut, som om han och hon var så skurna ur ett stycke, att de kunde läsa varandras tankar.

I Svartsjö fanns det en skollärare, som var en gammal soldat. Han undervisade långt borta i socknen och hade inte något skolhus som klockarn, men var alldeles ofantligt älskad av alla barn. De visste inte själva om, att de gick i skola för honom. De trodde, att de bara var tillsammans och lekte.

Det rådde den allra största vänskap mellan de två skolmästarna, men det hände ibland, att den yngre sökte förmå gubben att följa med sin tid och ville sätta honom in i ljudmetod och andra nymodigheter. Gubben fördrog sådant med lugn för det mesta, men hur det nu var, så blev han ond en gång. — »Du är så stor på dej, du Svartling, för att du har fått skolhus,» sa han. »Men jag ska säja dej, att mina barn läser lika bra som dina, fast vi bara har bondstugor å sitta i.»

»Ja,» sa klockarn, »det vet jag, å jag har aldrig annat sagt. Jag menar bara, att om barnen kunna [ 55 ]lära en sak med mindre besvär — — — »Ja, vad så?» sa gubben. — Klockarn hörde på rösten, att han hade sårat honom, och han försökte dra sig tillbaka. »Du gör det ju i alla fall så lätt för dina barn, så de klaga aldrig över några läxor.» — »Kanske att jag gör det för lätt för dom? Kanske att jag inte lär dom någe?» sa gubben och slog handen i bordet.

»Vad i all världen går det åt dej i dag, Tyberg?» sa klockarn. »Du blir ju ond för allt, vad jag säger.» — »Ja, du kommer jämt med så många anspelningar.»

Folk kom nu till, och det blev utjämnat mellan skolmästarna, så att de var lika goda vänner som vanligt, då de skildes åt. Men när gubben Tyberg blev ensam på hemvägen, kom klockarns ord igen upp i hans tankar, och han blev nästan mer ond än förut. »Varför ska den där pojkvaskern komma å säja, att jag kunde lära barna mera, om jag följde med min tid?» tänkte han. »Han tycker nog, att jag är för gammal, fast han inte vill säja det med rena ord.»

Han kunde inte komma ur sin förtret, och då han kom hem, talade han om alltsammans för hustrun. — »Inte ska du ta dej åv vad klockarn pratar,» sa hon. »Yngre är lättare, men äldre är rättare, plär jag säja. Ni är bra skolmästare, både du å klockarn.» — »Ja, vad hjälper det, att du säjer så?» svarade mannen. »Di andra tror vad di tror i alla fall, di.»

Han gick där ett par dar och såg så mörk ut, [ 56 ]att hustrun fick riktigt ont av honom. — »Kan du inte visa dom, att di har orätt då?» sa hon. — »Visa dom vad? Vad menar du nu?» — »Jag menar, att om du vet, att dina skolbarn är likaså styva som klockarns — — —» Visst vet jag det.» — »Ja, då borde du begära, att era barn fick prövas på samma gång.»

Gubben låddes, som om han inte brydde sig om vad hon sade, men det var nog ändå så, att tanken slog an. Om några dagar fick klockarn ett brev, däri skolmästarn föreslog, att barnen från de två skolorna skulle få mäta sina krafter med varandra.

Ja, inte hade klockarn något emot den saken, men han önskade, att tävlingen skulle äga rum under jullovet, för då kunde man göra den till en liten rolighet för barnen och behövde inte begära tillåtelse av skolrådet.

»Det var riktigt bra påhittat, det här,» tänkte klockarn. »Nu ska jag slippa att ge några bakläxor på den här terminen.»

Och det slapp han också. Det var alldeles förskräckligt vad det lästes och knogades i de två skolorna.

Annandag jul på kvällen skulle den stora tävlingsstriden försiggå. Skolsalen var klädd med granar, och i dem strålade alla de ljus, som hade blivit över i kyrkan efter julottan. Det fanns äpplen så många, att det skulle räcka till ett par åt vart barn, och det viskades om att föräldrar [ 57 ]och målsmän, som hade kommit för att höra på barnen, skulle bli bjudna på kaffe.

Men det var då i alla fall den stora tävlingen, som var det förnämsta. På ena sidan av skolsalen satt Tybergsbarnen, och på den andra satt klockarbarnen. Och nu gällde det för lärjungarna att försvara sina lärares anseende, för det var skolmästar Tyberg, som skulle förhöra klockarbarnen, och klockarn, som skulle förhöra Tybergsbarnen. Om det var några frågor och tal, som den ena skolan inte kunde reda sig med, så fick de gå till den andra. Och var sådan fråga skulle räknas, så att man kunde avgöra vilken skola som var den förnämsta.

Klockarn fick börja, och det märktes nog, att han gick fram varsamt i förstone, men så snart han kom underfund med vad det var för kunniga barn, som han hade att göra med, satte han åt dem värre och värre. Det var riktigt grant att höra Tybergsbarnen. De var så bergfasta, att de inte lät en enda fråga gå ifrån sig.

Sedan blev det Tybergsgubbens tur att förhöra klockarbarnen.

Gubben var inte ond nu längre, och då hans barn redan hade visat, att de kunde sina stycken, så flög skälmen i honom. Han gjorde klockarbarnen några ordentliga frågor till att börja med, men länge kunde han inte hålla sig allvarsam, utan han blev likaså munter, som han brukade vara i sin egen skola.

»Ja, jag vet ju, att ni har läst mycke mer än [ 58 ]vi, som kommer ifrån en avkrok i socken,» sa han. »Ni har läst både naturlära å annat. Men jag undrar om det finns nån ibland er, som kan säja mej hurudana stenarna är i Motala ström.»

Det var inte ett av klockarbarnen, som satte upp handen, men på den andra sidan for det upp hand vid hand.

Där satt då på klockarsidan Olof Olsson, han, som visste, att han hade det bästa huvudet i socknen, och August Där Nol av den goda bondeätten, och de kunde ingenting säga. Och där satt Karin Svens, den raska tösen från soldatbostället, som inte hade försummat en dag i skolan, och hon som de andra kunde bara undra och tänka, att det var besynnerligt, att klockarn inte hade lärt dem vad det var för märkvärdigt med stenarna i Motala ström.

Och där satt Klara Fina Gulleborg från Skrolycka, som var uppkallad efter själva solen, och i hennes hjärna var det lika mörkt som i alla de andras.

Skolmästar Tyberg stod och såg allvarsam ut, och klockarn satt och stirrade ner mot golvet i djupt bekymmer.

»Det blir visst inte någe annat, än att denna frågan får gå ifrån er,» sa skolmästarn. »Tänk, att så många klipska pojkar å töser, som här sitter, inte ska kunna svara på en så lätt sak!»

Det var i sista minuten, som Klara i Skrolycka vände sig om och såg bort till Jan, som hon var van att göra, då hon inte visste sig [ 59 ]någon annan råd. Jan stod så långt bort från Klara Gulla, att han inte kunde viska svaret till henne, men då Klara Gulla hade mött faderns blick, så visste hon vad hon skulle säga.

Hon satte inte bara upp handen. Hon reste sig upp, hela ungen, så ivrig var hon.

De vände sig mot henne, alla kamraterna, och klockarn såg glad ut över att inte frågan skulle gå ifrån hans barn.

»Di är blöta!» skrek hon utan att vänta på att frågan skulle ges henne, för det var det ju inte tid med.

Och i den nästa stunden tänkte hon, att hon hade svarat något så dumt, så att nu hade hon fördärvat saken för dem allihop. Hon sjönk ner igen på bänken, och hon nästan kröp ihop under pulpeten, för att ingen skulle se henne.

»Ja se, det var rätt svarat, det, min tös,» sa skolmästarn. »Det var väl för er klockarbarn, att det fanns en ibland er, som kunde svara, för nu höll ni på å bli bet, så morska ni än vill vara.»

Och det blev ett sådant skratt ibland barnen på bägge sidor och ibland de stora med. Det var barn, som fick ställa sig upp för att riktigt kunna skratta ut, och det var andra, som måste lägga sig ner med ansiktet mot bänken, och det var slut med all ordning.

»Ja, nu tror jag vi flyttar ut bänkarna å tar oss en sväng kring julgran,» sa Tybergsgubben.

Och så roligt hade de aldrig förr haft i skolhuset och inte sedan heller.