Kejsarn av Portugallien/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Storsnipa
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Reskvällen
På bryggan  →


[ 105 ]

RESKVÄLLEN.

Kvällen innan Klara Gulla i Skrolycka skulle resa till Stockholm, kunde Jan, far hennes, aldrig bli färdig med allt det, som han hade att ombestyra. Strax han kom hem ifrån dagsverket, måste han gå uppåt skogen och söka efter ved. Sedan grep han sig an med att laga en spjäla i grinden, som hade hängt avbruten ett helt år, och när detta var gjort, började han på att plocka och ordna med sina fiskedon.

Hela tiden tänkte han på hur besynnerligt det var, att han inte kände någon riktig sorg. Nu var han densamme, som han hade varit för aderton år sedan. Han kunde inte bli glad, och han kunde inte bli ledsen. Hjärtat hade stannat som ett urverk, som får en häftig stöt, då han hade sett Klara Gulla uppe på Snipaberget sträcka ut armarna och ta hela världen i famn.

Detta var som en gång förr. Då ville folk, att han skulle vara glad över att den lilla flickan kom till honom. Men han hade inte frågat efter det ett grand. Och nu väntade de allesammans, att han skulle vara förtvivlad och bedrövad. Men det var han heller inte,

[ 106 ]Inne i stugan var det fullt med folk, som hade kommit för att säga adjö till Klara Gulla. Han var rent av skamsen att gå in och visa dem, att han varken grät eller klagade. Det var bäst, att han stannade utanför.

I alla fall var det väl för honom, att det hade gått så här. Om allt hade varit som förut, så visste han inte hur han skulle ha stått ut med all längtan och sorg.

När han gick förbi fönstret nyss, hade han sett, att det var lövat i stugan. Och på bordet hade det stått kaffekoppar alldeles som den dagen han tänkte på. Kattrinna hade velat ställa till en liten högtid för dottern, som skulle dra ut i världen och frälsa hemmet.

De grät visst där inne, både de, som hade kommit för att säga adjö, och hemfolket. Han hörde Klara Gullas gråt ända ut på gården, men det gjorde honom ingenting.

»Mina snälla människor,» mumlade han, där han stod, »detta är ju, som det ska vara. Se på fågelungarna! Di blir utkastade ur boet, om di inte går godvilligt. Och har ni sett en gökunge? Det finns väl inte någe värre än å se honom, där han ligger tjock å fet i reden å bara skriker efter mat, medan fosterföräldrarna får slita ut sej för hans skull.

»Nej, det är allt så bra, som det är. Di unga, di kan inte bli sittande hemma å ligga oss gamla te last. Di får lov å ut i världen, di, mina snälla människor.»

[ 107 ]Till sist blev det stilla i stugan. Nu var visst alla grannarna borta, och han kunde våga sig in.

Men han gick och ställde med fiskedoningen än en stund. Helst ville han, att både Klara Gulla och Kattrinna skulle ha lagt sig och somnat, innan han steg över tröskeln.

När han inte hade hört något buller på aldrig så länge, smög han sig upp till stugan så sakta som en tjuv.

Men kvinnfolken hade ännu inte gått till sängs. Då han gick förbi det öppna fönstret, såg han Klara Gulla. Hon satt med armarna framsträckta över bordet och hade lagt ner huvudet på dem. Det såg ut, som om hon grät.

Kattrinna stod längre in i rummet. Hon höll på att svepa sin stora schal omkring Klara Gullas klädpacke.

»Ni kan sluta opp med det där, mor,» sa den unga flickan utan att lyfta huvudet. »Ni ser väl, att far är ond på mej för att jag reser.»

»Han får väl bli god igen,» sa Kattrinna lugnt.

»Ja, det säjer ni, för ni bryr er inte om honom,» fortfor Klara Gulla under snyftningar. »Ni tänker bara på stugan. Men, ser ni, far å jag vi är ett. Jag reser inte ifrån honom!»

»Men stugan då?» sa Kattrinna.

»Det får gå med stugan, hur det vill, bara far vill tycka om mej igen.»

Jan gick sakta bort ifrån dörrn och satte sig på tröskeln. Han trodde inte, att Klara Gulla skulle stanna hemma. Nej, han visste bättre än [ 108 ]någon annan, att hon måste resa sin väg. Men ändå var det, som hade det lilla mjuka byltet blivit lagt i hans armar på nytt. Och hjärtat hade kommit i gång igen. Det slog med en fart, som om det hade stått stilla i åratal och behövde ta igen så mycken förlorad tid.

Med detsamma kände han, att nu var han utan skydd och värn.

Nu kom sorg, och nu kom längtan. Han såg dem som svarta skuggor borta under träden.

Han öppnade sina armar och bredde ut dem, och han fick ett lyckligt leende över ansiktet.

»Välkomna, välkomna, välkomna!» sa han.