Kejsarn av Portugallien/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  August Där Nol
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Den första oktober
Drömmen börjar  →


[ 124 ]

DEN FÖRSTA OKTOBER.

Den första oktober låg Jan i Skrolycka hela eftermiddagen påklädd på sängen med ansiktet vänt mot väggen, och det var inte möjligt att få ett ord ur honom.

På förmiddagen hade han och Kattrinna gått ner till bryggan för att möta den lilla flickan. Inte för att hon hade skrivit och sagt, att hon skulle komma, det hade hon visst inte. Det var bara Jan, som hade räknat ut, att det måste gå så.

Det var ju den första oktober, som pengarna skulle betalas till Lars Gunnarsson, och alltså borde ju Klara Gulla komma hem med dem till just den dagen. Att hon skulle resa hem förut, det väntade han sig inte. Hon behövde nog stanna i Stockholm så länge som möjligt för att tjäna ihop en så stor summa. Men att hon skulle dröja längre borta, kunde han inte heller tro, för om det också inte hade lyckats henne att skrapa ihop pengarna, så hade hon ju ingen orsak att vara borta, då den första oktober var förliden.

Medan Jan stod på bryggan och väntade, hade han sagt till sig själv, att när den lilla, [ 125 ]flickan fick se dem ifrån båten, skulle hon nog sätta på sig en sorgsen min, och så snart hon kom i land, skulle hon tala om, att hon inte hade fått ihop tillräckligt med pengar.

Och när hon sade detta, så skulle både Jan och Kattrinna låtsa, att de tog henne på orden, och Jan skulle säga till henne, att han inte kunde begripa, att hon hade vågat sig hem, då hon så väl visste, att Kattrinna och han inte frågade efter något annat än pengarna.

Han var viss om att innan hon hade gått över bryggan, skulle hon ta fram en tjock sedelbok ur kjolsäcken och lägga i deras händer.

Han hade tänkt sig, att då skulle han låta Kattrinna ta emot sedlarna och räkna dem. Själv skulle han bara stå och se på Klara Gulla.

Hon skulle nog märka, att han inte brydde sig om något annat, än att hon var tillbakakommen, och hon skulle säga till honom, att han var likaså stollig nu, som då hon for.

Så där hade Jan drömt sig det första återseendet. Men drömmen hade just inte gått i uppfyllelse.

Den dagen hade de inte behövt stå så värst länge på bryggan och vänta, Kattrinna och han. Båten hade kommit i god tid. Men när den kom, hade den varit så överfull med varor och folk, som skulle till den stora Broby marknad, så att det i första ögonblicket hade varit omöjligt att se om Klara Gulla fanns ombord eller inte.

Jan hade väntat, att hon skulle vara den [ 126 ]första, som sprang över landgången, men det var bara ett par karlar, som kom. När hon sedan inte visade sig, försökte Jan att ta reda på henne på ångbåten. Men han kom ingen väg i trängseln. I alla fall var han så säker på att hon skulle finnas där, att när de började dra in landgången, ropade han till kaptenen, att han för all del inte fick gå med båten. Det var en till, som skulle i land.

Kaptenen frågade sjöfolket, men de svarade, att det inte fanns någon mer passagerare till Svartsjö brygga, och båten lade ut. De hade fått gå hem ensamma, han och Kattrinna, och så snart som han hade kommit in i stugan, hade han slängt sig ner på sängen. Han var så trött och förbi, att han inte kunde förstå hur han någonsin skulle få krafter att stiga upp igen.

Folket i Askedalarna hade sett dem komma tillbaka från bryggan utan Klara Gulla, och det blev stor undran bland dem hur det nu skulle gå. Den ena efter den andra av grannarna gjorde sig ärende över till Skrolycka för att höra efter hur det stod till där.

Var det sant, att Klara Gulla inte var med på båten? Och var det sant, att de inte hade fått varken brev eller hälsning från henne på hela september månad?

Jan svarade inte ett ord på alla dessa förfrågningar. Han låg stilla, vem det än var, som kom in.

Kattrinna fick ge dem besked, så gott hon [ 127 ]förstod. Grannarna trodde nog, att han låg, som han låg, därför att han var bedrövad över att stugan skulle gå ifrån honom. Det fick de gärna tro. Det brydde han sig ingenting om.

Hustrun grät och jämrade sig, och de, som en gång hade kommit in, tyckte, att de måste sitta kvar både för att visa henne sin medömkan och för att säga vad de kunde finna på till tröst.

Det var ju inte möjligt, att Lars Gunnarsson skulle få ta stugan ifrån dem. Den gamla matmodern i Falla skulle inte låta det ske. Hon hade alltid förr varit en rättvis och rejäl människa.

Och det var inte slut på dagen än. Klara Gulla skulle kanske ändå låta höra av sig, innan det blev för sent. Det ville ju till förstås, om hon skulle ha lyckats tjäna ihop två hundra riksdaler på knappa tre månader. Men hon hade alltid en så obeskrivligt god tur, den flickan.

De satt och vägde skälen för och emot. Kattrinna påminde dem om att de första veckorna hade Klara Gulla inte kunnat förtjäna något. Hon hade tagit in hos ett folk från Svartsjö, som var uppflyttat till Stockholm, men hos dem hade hon måst betala för sig.

Men så hade hon ju haft den stora lyckan att möta på gatan densamma handelsmannen, som hade skänkt henne den röda klänningen, och han hade bistått henne och skaffat henne plats.

[ 128 ]Kunde man nu inte tänka sig, att han skaffade henne pengar också? Det var ju ingen omöjlighet.

Nej, någon omöjlighet var det inte, sade Kattrinna, men nu hade hon ju varken kommit själv eller skickat brev. Då kunde man veta, att hon hade misslyckats.

Alla de, som satt i stugan, blev mer ängsliga och rädda för var minut, som gick. De kände på sig, att snart skulle något förskräckligt övergå dem, som bodde där.

Då bedrövelsen var som störst, gick dörrn upp än en gång, och in kom en karl, som knappast någonsin förr hade blivit sedd i Askedalarna, för det var inte till sådana avkrokar han hade för vana att ställa sina vägar.

Det blev likaså tyst och stilla i stugan, när han kom, som det kan vara i skogen en vinternatt, och allas ögon fastades på honom, utom Jans, för han rörde sig inte, fastän Kattrinna viskade till honom, att riksdagsman Karl Karlsson i Storvik hade kommit in till dem.

Riksdagsmannen hade ett hoprullat papper i handen, och alla tog för givet, att han var utskickad av den nya ägarn i Falla för att kungöra för folket i Skrolycka vad som skulle komma att övergå dem, nu då de inte kunde betala honom hans fordran.

Det var många bekymrade blickar, som riktade sig mot Karl Karlsson, men han hade sin vanliga myndiga min, och ingen kunde gissa sig till hur [ 129 ]hårt slaget, som han hade kommit för att utdela, skulle falla.

Han räckte handen först till Kattrinna och sedan till de andra. De steg upp och hälsade, allt som ordningen kom. Den enda, som inte rörde på sig, var Jan.

»Jag är inte så värst hemmastadd i den här trakten,» sa riksdagsmannen. »Men detta är väl det stället i Askedalarna, som kallas Skrolycka?»

Ja, det var det ju. De nickade ja till frågan allihop, men ingen i stugan var i stånd att få ett hörbart ord över sina läppar. De förundrade sig över att Kattrinna hade nog besinning kvar att knuffa till Börje, så att han steg upp och riksdagsmannen fick sätta sig.

Han drog stolen fram till bordet, och där lade han först ner pappersrullen. Sedan tog han upp snusdosan och satte den bredvid papperen. Därpå skulle glasögonen fram ur fodralet och torkas med den blårutiga näsduken.

När han var så långt kommen med sina förberedelser, såg han än en gång från den ena till den andra. De, som satt där, var sådant småfolk, att han inte en gång var rätt säker på vad de hette.

»Jag skulle tala med Jan Andersson i Skrolycka,» sa han.

»Det är han, som ligger här borta,» sa notbindarn och pekade på sängen.

»Är han sjuk?» frågade riksdagsmannen.

»Nej då,» sa flera på en gång.

[ 130 ]»Han är inte full heller,» lade Börje till.

»Å inte heller sover han,» sa notbindarn.

»Han har gått så långt i dag, så han är trött,» sa Kattrinna. Hon tyckte, att det var bäst att förklara saken på det sättet.

På samma gång böjde hon sig ner över mannen och sökte förmå honom att stiga upp.

Men Jan låg stilla.

»Förstår han vad jag säjer?» frågade riksdagsmannen.

»Jo då, det gör han,» försäkrade allihop, som satt där.

»Han väntar sej kanske inte nå'ra goda nyheter, då det är riksdagsman Karl Karlsson i Storvik, som kommer på besök,» sa notbindarn.

Riksdagsmannen vände på huvudet och tittade på notbindarn med de små rödsprängda ögonen.

»Ol' Bengtsa i Ljustersbyn har väl inte alltid varit så rädd för å möta Karl Karlsson i Storvik,» sa han.

Därefter vände han sig på nytt mot bordet och började läsa i ett brev.

Men de andra var alldeles ifrån sig av häpnad. Han hade varit vänlig i rösten, ja, man skulle nästan kunna säga, att han hade dragit på munnen!

»Det förhåller sej så,» sa riksdagsmannen, »att för ett par dar sen fick jag brev ifrån en, som kallar sej Klara Fina Gulleborg Jansdotter i Skrolycka, å i detta brevet säjer hon, att hon har rest hemifrån för å tjäna ihop två hundra riksdaler, som hennes föräldrar ska betala te Lars [ 131 ]Gunnarsson i Falla den första oktober för å få äganderätten till marken, som deras stuga är byggd på.»

Här gjorde han ett uppehåll, för att åhörarna skulle bättre kunna följa med framställningen.

»Å nu skickar hon pengarna te mej,» fortfor riksdagsmannen, »å ber mej, att jag ska fara hit te Askedalarna å göra opp saken ordentligt med den nya ägarn i Falla, så att han inte ska kunna komma med någe nytt krångel efteråt. Det är en klok tös, det här,» sa han och vek ihop brevet. »Hon vänder sej te mej från första början. Om alla gjorde som hon, skulle det stå bättre te i den här socken.»

Innan detta var utsagt, satt Jan på sängkanten.

»Men flickan då? Var är hon?»

»Å nu skulle jag fråga om föräldrarna är eniga med dottern å ger mej i uppdrag å avsluta — — —

»Men flickan, flickan?» avbröt Jan. »Var är hon?»

»Var hon är?» sa riksdagsmannen och såg efter i brevet. »Hon säjer, att det inte har varit någon möjlighet för henne å tjäna ihop alla dessa pengarna på bara ett par månader. Men hon har fått plats hos en snäll fru, som har lämnat henne en del i förskott, å hos henne får hon nu lov å stanna, te dess att hon har gjort rätt för sej.»

»Hon kommer inte hem tebaka då?» sa Jan.

»Nej, inte för det första, efter vad jag kan förstå,» sa riksdagsmannen.

[ 132 ]Jan lade sig ner i sängen och vände sig mot väggen som förut.

Vad brydde han sig om stugan och allt annat? Vad brydde han sig om att leva, då inte den lilla flickan kom tillbaka?