Kejsarn av Portugallien/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Arvklenoderna
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Klädd i siden
Stjärnor  →


[ 144 ]

KLÄDD I SIDEN.

Det kom inte något brev från Klara Gulla varken till far eller mor, och det gjorde ju inte så mycket, då man visste, att hon var så tyst nu, bara för att de skulle bli så mycket mer överraskade och glada, när det blev tid för henne att kungöra den stora nyheten.

Men i alla fall var det gott för Jan, att han hade kommit åt att titta litet i hennes kort, för annars hade han lätt kunnat bli gjord till narr av andra människor, som trodde, att de visste mera än han om Klara Gullas vägar.

Så, för att ge ett exempel, kan man tänka på Kattrinnas kyrkfärd.

Kattrinna hade gått till kyrkan på första adventsöndagen, och då hon kom tillbaka, var hon både skrämd och ledsen.

Hon hade sett ett par unga karlar, som hade varit i Stockholm under hösten på byggnadsarbete, stå och tala med några andra ungdomar, både jäntor och pojkar. Och då Kattrinna såg dem, hade hon tänkt, att här kunde hon kanske få några upplysningar om Klara Gulla, och hade gått fram till dem för att fråga.

[ 145 ]De höll visst på att tala om några roliga mandater. Karlarna åtminstone skrattade så högt, att Kattrinna tyckte, att det var rent opassande, när de stod så tätt utanför kyrkan. Det kom de väl också själva till besinning om, för då Kattrinna närmade sig dem, stötte de till varandra och tystnade.

Hon hörde bara ett par ord av en karl, som stod med ryggen vänd åt hennes håll, så att han inte hade sett henne.

»Å tänk, att hon gick klädd i siden!» sa han.

I detsamma fick han sig en så hård knuff av en ung flicka, att han tvärtystnade. Han såg sig om och blev spjutröd i ansiktet, då han märkte, att Kattrinna stod alldeles bakom honom. Men strax efteråt gjorde han ett kast med huvudet och sade med höjd röst:

»Vad är det åt dej? Varför ska jag inte få säja, att drottningen gick klädd i siden?»

När han hade sagt de orden, började alla de unga gapskratta värre än förut. Kattrinna gick bara förbi dem och kunde inte komma sig för att fråga dem om någonting.

Hon kom hem ifrån kyrkan så bekymrad, att Jan höll på att tala om för henne hur det rätteligen förhöll sig med Klara Gulla, men han besinnade sig och bad henne bara berätta än en gång det där, som de hade sagt om drottningen.

Det gjorde hon. »Men du förstår väl, att det där sa di bara för te å villa bort saka för mej,» tillade hon.

[ 146 ]Jan sade alltjämt ingenting. Men han kunde inte låta bli att dra litet på munnen.

»Vad tänker du på?» sa Kattrinna. »Du har en så konstig min på dej om darna. Du kan väl aldrig ha reda på vad det var di mente?»

»Nej, det vet jag visst inte,» sa Jan, »men så mycken tillit får vi väl ha te den lilla flickan, min snälla Kattrinna, att vi tror, att allt går, som det ska.»

»Jag blir så ängslig — — —

»Det är inte tid å tala än varken för dom eller för mej,» avbröt Jan. »Det är Klara Gulla själv, som har bett dom å inte säja någe te oss, å vi ska hålla oss lugna, du Kattrinna, ja, det ska vi.»